I SAC:s medlemstidning finns ett avsnitt kallat “Krönikan“ som gav en bild av hur en lokalsocialist är som person: man anser det “kul“ med civil olydnad, man bojkottar Nescafé, franska viner och Shell; ibland coca-cola och McDonalds (Nazigruppen VAM har samma inställning till McDonalds och av samma anledning); och man är positiv till ”våra myter”.
Med ”våra myter” menas här gemensamma fenomen som alla inne i gruppen känner till, kan samlas runt, och alla har samma uppfattning om. SAC-medlemmarnas vanligaste mytologiseringar, eller om man så vill, romantiseringar är:
- Joe Hill (avrättad för mord i USA. Den överväldigande bevisningen som fällde honom nämns aldrig);
- Stig Dagerman (som skrev i Arbetaren);
- Internationalens alla verser (kommunister och socialdemokrater censurerar bort den fjärde);
- Kronstadt 1921 (ett uppror som slogs ner av bolsjevikerna),
- Sacco och Vanzetti (två avrättade anarkister).
DET SPANSKA INBÖRDESKRIGET
SAC:s i särklass vanligaste myt är det spanska inbördeskriget (se även kap 5 som handlar om hur syndikalisterna inte har svar på någonting).
Antal gånger SAC:s medlemstidning berör det spanska inbördeskriget:
| 1976-82: 8 | 1983-89: 14 | 1990-96: 43 |
Ökningen, som i relation till sidantalet stiger med 3% och 134 %, är ett försök att skapa en gemensam myt att samlas kring för att motverka nedgången. Dessvärre har den inte gjort mycket för att stoppa flykten från SAC.
I anslutning till myten ingår ofta det falska utmålandet av motståndarsidan som ”fascistisk”. Det sker 16 gånger, varav 13 på nittiotalet.
I verkligheten var fascisterna så marginella att de inte ens fick ett enda mandat i Spaniens riksdag (0,07% av de röstande). Medlemskapet var runt 5 000 i hela Spanien.
Så var kom de så kallade ”fascisterna” ifrån?
De nationalistiska styrkorna räknade tiotusentals soldater. Om de inte var fascister eller rika fabriksägare eller storgodsägare, för det var de inte – det fanns inte så många i hela Spanien – vilka var de då?
Svaret är att de som tog parti för det spanska fosterlandet var hederliga, anständiga självägande bönder vilka aldrig utsatts för skiftesreformer likt sina kollegor i norra Europa. De kämpade för sina gårdar, sin mark, sina hem och sina familjer! (Beevor Spanska inbördeskriget, s 195, 155, 236. Thomas s 94f. Bolloten, s 22)
De visste vad kommunism och anarkism skulle innebära för dem! Deras jord och egendom skulle tas ifrån dem. Något inte de rika knösarna klarat sedan medeltiden. Inte heller skulle det finnas någon övernationell romersk-katolsk kyrka, icke ansvarig för någon i Spanien, som kunde skydda och stödja deras urgamla rättigheter. Situationen var likadan som när deras finska motsvarigheter krossade bolsjevismen under Finska inbördeskriget 1918. Eller varför inte när den svenska allmogen slöt upp som en man bakom Gustaf Wasa för att krossa dansken och återinföra ett styre av ”swenskt bloodh” i fosterlandet!
Det var som om de alla läst fjärde versen i den svenska nationalsången:
Med Gud skall jag kämpa för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
De som utgjorde nationalistsidan under spanska inbördeskriget var samma sorts män som gick man ur huse för att följa general Lee under amerikanska inbördeskriget.
Samma män som under Boerkriget, utan utbildning, knappt några vapen och löjligt underlägsna i antal försvarade sitt land mot hela det brittiska imperiet.
Samma män som mot otroliga odds försvarade sitt Finland mot de ryska angreppshorderna under Vinterkriget.
Samma män som enligt Thomas Jefferson utgjorde en nations ryggrad.
Detta är ett faktum som aldrig någonsin tas upp i de bokstavligen hundratals böcker anarkister och syndikalister skrivit om det spanska inbördeskriget.
De försöker frammåla bilden av ett folkligt motstånd mot en ondskefull militärminoriet, men verkligheten är tvärtom: bara en av de patriotiska grupperna kallad Carlisterna hade 700 000 medlemmar! (Thomas s 118) och som vi sade gick patrioterna man ur huse. Anarkisterna kunde bara skrapa ihop 30 000 stridande i de områden där de hade störst antal (Lindbom 2022); de var i bästa fall 200 000 militanta (Thomas 72), resten brödmedlemmar; kommunisternas medlemsantal var 25 000 (Thomas 109).
Om något kunde nationalisterna säga samma som dagens franska nationalister i Front National säger till den globalistiska vänstern i demonstrationerna: ”Vi är folket. Vilka är ni?”
ANARKISTERNAS ODUGLIGHET
Lika lite är anarkister och syndikalister själva benägna att ta upp hur värdelösa de var i Spanska inbördeskriget, liksom i all annan verksamhet: Fronten mellan nationalisternas huvudstad i nordöst, Zaragosa (och till mindre del Burgos), och kärnområdena där anarkister och syndikalister hade en del av makten i början av inbördeskriget, Katalonien och Aragonien, var den mest statiska i hela kriget. Den stod nästan helt still i två år.
Inte ens med hela Barcelonas och Kataloniens industri, och det enda område i Spanien där de kunde räkna med någon sorts medlems-uppslutning, Aragonien och Katalonien, lyckades de ens gå några mil framåt! Än mindre inta Zaragosa, knappt hota den. Det säger en del om kapaciteten hos anarkisterna! (eller bristen därpå)
Inte ens Per Lindbloms bok om svenska Spanien-frivilliga utgiven på SAC:s eget förlag Federativs 2022 kan undvika att skriva att
”anarkisterna blev skrämda av kulspruteelden trots att den var relativt svag och de vägrade därefter att gå i strid. Den stackars Durruti… beordrade att de fegaste av hans män skulle arkebuseras” (135).
Syndikalisterna och anarkisterna är angelägna om att fakta inte kommer till anhängares och sympatisörers kännedom. De har noga listor över vilka böcker som får läsas och vilka fakta som får berättas. Källorna på denna sida avvisas alla som ”bearbetningar”, så dem behöver man inte svara på.
En av många förbjudna böcker är Carl von Haartman En nordisk caballero i Francos tjänst, en frivillig finne som åker till Spanien. Även där får man gång på gång läsa om hur odugliga motståndarna är. De överger sina linjer och springer vid minsta motstånd. Det enda de kan göra är att förstöra: ”De röda kanaljerna hade åter tänt på ett stort antal hus. Detta brännande av värnlösa byar, vilka ur militärisk synpunkt ej behövt bliva förstörda, hör till den röda krigsledningens taktik. Då modet fattas och skräcken tager vid, börjar vandalismen enligt känd kommunistisk kutym sitt förstörelsearbete” (54). von Haartmans beskrivning av fienden är lika onådig:
”63 fångar. Dessa förhördes. Samtliga tillhörde anarkistpartiet F.A.I. alltså det värsta kriminella slödder man kan tänka sig” (109)
Samma sak intygar historikern Piers Brandon i sin bok om trettiotalet Den mörka dalen (s 406):
-
- Anarkist-milisen var utan disciplin,
- Skulle kunna stormas av 20 flickscouter med klappträn och
-
- Deras resultat under de tre första månaderna av inbördeskrig bekräftade förvisso den tyske ambassadörens omdöme att deras militära värde var noll.
Mer fakta om anarkisternas och syndikalisternas militära oduglighet i det Spanska inbördeskriget i kapitel 5, samt här och här. Lite mer här.
Hugh Thomas bok Det spanska inbördeskriget från 1976 är av många ansedd som den största boken i ämnet: Thomas slår fast att
- Anarkisternas militär var totalt värdelös: sidorna 265, 354, 438, 439, 498
- Anarkisterna var i allmänhet värdelösa i krig. De mördade och begick brott. Plundrade. De bidrog inte till kriget. Ville bara fly och hade ingen motståndsvilja: 519, 526, 613, 629f, 703, 739, 743
- En av orsakerna till odugligheten var att så många av deras medlemmar, även högt upp i hierarkin, var ynkliga kriminella avskum, mördare och banditer, som var hjärtlig välkomna i leden: 35, 271, 364, 431, 437, 613, 676, 741.
Kanske inte så konstigt att de inte kunde uträtta något? Speciellt inte när de gick upp mot självägande bönder, vana vid hårt arbete och uppoffringar, som med stolthet slogs för sitt land och sina hem, inte för tillfällen att plundra och plåga sina medmänniskor.
Lika illa är det faktiskt i dagens SAC – även där består en mängd medlemmar i ledande position av kriminella knarkare och förbrytare. Tro du jag överdriver? Kolla här.
FLOTTAN
En utvikning apropå anarkisternas och syndikalisternas oförmåga att göra bra ifrån sig i en krigssituation är flottans roll under inbördeskriget. Carl H Builder The masks of war, American military styles in strategy and analysis 1989 tar upp skillnaden mellan flottan och de andra vapenslagen:
”Tradition har alltid varit en viktig del av militärlivet, men marinen har hållit fast vid traditionen mycket mer än de andra grenarna…
Om traditionen är det altare vid vilket marinen tillber, så är en av ikonerna på det altaret konceptet med oberoende kommando till sjöss, vilket, liksom den heliga gralen, eftersträvades och hedrades av varje sann sjöofficer… oberoende kommando över fartyg till sjöss är ett unikt, gudalikt ansvar till skillnad från det som ges åt befälhavare inom de andra grenarna.
Altaret som armén tillber vid är mindre tydlig än altaren för de andra två grenarna. Det kan bero på att dess ideal är mer diffusa eller varierande eller subtila. Flera konsekventa teman dyker dock upp när armén talar om sig själv.
De måste hantera sina rötters djup ur medborgarskapet, dess långa och intima historia av militärtjänstgöring för nationen, och dess fullkomliga hängivenhet för landet… Av alla militära grenar är armén den mest lojala tjänaren och avkomman till denna nation, dess institutioner och människor.
Om stället där armén dyrkar är ett altare, är föremålet för dyrkan landet; och medlet för dyrkan är militärtjänsten.”
En av de mest frapperande sakerna man stöter på hos vänsterinriktade revolutioner och inbördeskrig är avsaknaden av FLOTTAN – åtminstone på den revolutionära sidan. Orsaken är enkel: alla är ”jämlika”, ingen är oersättlig! Alltså behövs ingen som kan ta bestick eller navigera. Ingen får – erkännas – ha en specialkunskap som inte de andra har. En ”kommitté” av matroser, ett ”matrosråd” kan sköta biffen lika bra som några officerare, vilka blivit övermannade och mördade! (se Staffan Skotts bok Sovjet från början till slut).
I böcker om det spanska inbördeskriget, oavsett ur vilket perspektiv de är skrivna, är det lika markant: flottan är totalt frånvarande. De verkar inte ha uträttat någonting, utom en gång mars -38.
I Hugh Thomas bok Det spanska inbördeskriget upprepas att den republikanska flottan var värdelös på sidorna 406, 440, 540, 619, 707, 714, 742, 745.
Det enda de gjorde var att i början av konflikten åka in och ankra, hålla ett stormöte, slå fast att ”Vi ska segra eller dö! Vi ska segra eller dö!”. Sedan sitta med armarna i kors och vänta på ingenting. Kanske nån gång gå utanför hamnen, möta lite motstånd, fly med full fart tillbaka in i hamn… Och sedan hålla ett stormöte där de slår fast att ”Vi ska segra eller dö! Segra eller dö!”
Hugh Thomas betraktas för övrigt som en av de största auktoriteterna på det spanska inbördeskriget: New York Times, Goodreads, Washington Post.
Bryan Caplans suveräna essä om hur anarkisterna misslyckades med allt under det spanska inbördeskriget, ekonomiskt, militärt, till och med rent filosofiskt.
Som sagt kunde dessa misslyckade människor bara plåga och plundra de produktiva, men det kommer inte fram i deras artiklar, t.ex. att ”antal personer som avlivades på enskilt initiativ, utan regeringens medverkan, d.v.s. mördades” på republikens område var dubbelt så många (72 000) som på det nationalistiska (35 000, plus 23 000 i repressalier efter kriget). 16 000 mördades bara i Madrid och 10 000 i Barcelona. De flesta på hösten 1936, då anarko-syndikalisterna ännu inte förlorat makten till kommunisterna.
”Bland de i Barcelona avlivade ingår en svåridentifierad grupp om 700 kvinnor som förmodas vara identiska med stadens mest notoriska prostituerade. De föll offer för en puritansk anarkistisk kommendant”.
Inte bara prostituerade, utan även munkar och präster mördades i stor omfattning (23 % resp. 13%). Historisk tidskrift 2/1978, s240f.