Medlemskvalite eller medlemskvantitet – Ingemar Sjöö
Hopp, trots allt! – Ingemar Sjöö
Modern terminologi – ”respekt”
Kan antalet negativa omdömen i SAC:s medlemstidning om organisationens möjligheter ha påverkat medlemsutvecklingen? Det ligger nära till hands att tro. Antalet utsagor som säger att SAC har låg medlemsaktivitet, brist på pengar och minskat antal medlemmar är:
| 1976-82: 55 | 1983-89: 136 | 1990-96: 192 |
I relation till sidantalet visar resultatet en stark ökning (44%, 52). T.o.m. den ortodoxa hardcore-syndikalisttidningen Våra Idéer har mot slutet av sin existens inslag av defaitism.
Om medlemmarna alltför ofta får läsa negativa utsagor, så kan det till slut leda till defaitism, vilket det med största sannolikhet har gjort. Speciellt intressanta är syndikalisternas egna förklaringar till varför SAC tynar bort. Det oftast återkommande förslaget för att stoppa SAC:s nedgång är utåtriktad agitation
Här följer några av de vanligaste förklaringarna:
Samhällets påverkan
Forskaren Eva Blombergs avhandling som skyller SAC:s nedgång under 20- och 30-talen på samhällets påverkan blev uppskattad av syndikalisterna. Lika uppskattat bland syndikalister är det att skylla 80- och 90-talens nedgång på samhällets kompakta indoktrinering och den ”hänsynslösa egoismens kalla blåa ljus” under 80-talet.
En starkare koppling fackligt – ideologiskt föreslås ofta, men den ”breda strömningens” talesman i SAC, Ulf Norenius, hävdar att ideologin står över det fackliga. Jaques Wallner kommer (som vanligt) med de mest kontroversiella förslagen för att få SAC på fötter; han kallar syndikalismen ett ”föråldrat skämt”. SAC måste byta namn och ta bort “Sveriges“ och “arbetare“.
Att syndikalismens idéer ligger i tiden sägs vid sex tillfällen. En liknande föreställning är att idéerna tas över av andra organisationer. SAC-veteranen Britta Gröndahl menar att syndikalismens idéer tagits över av ekologism och feminism. Eva Blomberg menar i sin avhandling att SAC är en ”sekt”, men kulturellt välintegrerad i samhället.
I originalutgåvan av denna bok stod 1995 att ”SAC är inte i vetenskaplig mening en sekt, även om de förvisso uppvisar stora likheter med sekter. Efter 2010 uppvisar SAC alla kännetecken hos Robert J Liftons sekt-definition. SAC är utan tvekan en sekt.
De orsaker till medlemskap i SAC som återges i SAC-Kontakt är från Britta Gröndahl som säger att hon gick med för gemenskapens skull; Ann Eberstein menar att vissa är med för att det ger bättre självförtroende; Britt Marie Andersson menar att gemenskapen sätter färg på tillvaron, att man bryter av på arbetsplatsen, SAC är en grund i hennes tillvaro.
Medlemsavgiften
Huvudorsaken till splittringarna av SAC både 1987 och 1995 är medlemsavgiften. I SAC-Kontakt säger många genom hela 80-talet att SAC dör om avgiften fortsätter stiga. Stockholm-Gotlands distrikt kallar avgiftshöjningen i början av 80-talet för ”centralism” och föreslår att man ”fryser” den. Uppsala lokalavdelning ser centrala avgifter som passiviserande och ser avgiftshöjningen som en missriktad omsorg om SAC:s anställda. Per Nilsson, som vid tillfället är chefredaktör, säger att vissa lokalavdelningar i SAC mobiliserar sina medlemmar för att stoppa avgiftshöjningar och att det är de som styr omröstningarna i SAC, inte majoriteten.
Syndikalisten Bertil Eriksson påpekar att avgiften måste vara hög då den är SAC:s enda inkomstkälla. SAC:s byggnads-federation menar att man skall locka med fasta principer, inte låga avgifter
1995 vägrar 19 lokalavdelningar acceptera en ny höjning. Örebros lokalavdelning säger att SAC värvar genom ideal, inte med låga avgifter. SAC:s kassör K G Hammarlund menar att en av idéerna med SAC är att gemensamt betala till olika saker, även om man inte använder dem.
Detta är samma argument som används av förespråkarna för stater. Flera syndikalister har uppmanat de övriga att inte betala delar av samhällsverksamhet de ogillar: kärnkraftsel, vapen, militären. När betalningsledan drabbar SAC gäller inte argumentet längre. Det är en i raden av SAC:s inkonsekvenser.
Slutet blir trots allt att flera avdelningar utträder.
Medlemskvalité eller medlemskvantitet
Endast vid fyra tillfällen i SAC-Kontakt/Syndikalisten sägs att det är kvalitén hos medlemmarna och inte kvantiteten som är avgörande. SAC-medlemmen Ingemar Sjöö återkommer ofta med långa insändare där han ”analyserar” SAC och samhället omkring dem, och har fel i allt han någonsin sagt. Han förutspår hela tiden hur bra allt skall bli, och hur de ökar och ökar. Men ingenting av det han säger stämmer. En samling om Ingemar Sjöö finns här.
I en av Ingemar Sjöös insändare anser han att SAC visserligen har halverats medlemsmässigt sedan 60-talet, men istället består av tre gånger fler syndikalister, och det är det viktiga!
Vid 2020-talet finns färre än tretusen medlemmar i SAC. Om herr Sjöös utsaga rörde 10-12 000 medlemmar på nittiotalet, skulle med hans logik man kunna göra följande lilla beräkning:
Säg att vi börjar med 100 äkta syndikalister på sextiotalet och dess 24000 medlemmar. Då har vi 12 000 medlemmar tjugo år senare och 300 äkta syndikalister. Runt 2000 är SAC är nere på 6 000 medlemmar. Då har de alltså 900 äkta medlemmar.
Idag, 2020-talet, med en ny halvering och under 3 000 medlemmar, har de 2700 äkta syndikalister.
Så allting ordnade sig till det bästa! Hela organisationen består nu av hardcore medlemmar. Med det enda lilla aber-problemet att för varje medlem de mister från och med nu innebär att en äkta syndikalist går förlorad
Sen kan man ju förstås undra hur de ens kunnat haft nån fungerande verksamhet om det bara fanns 100 äkta syndikalister till att börja med på sextiotalet. Men det får Ingemar Sjöö själv svara på.
*
Samtliga andra i SAC som uttalar sig i medlemstidningen hävdar nödvändigheten av medlemsökning: SAC:s kongress 1979; det upprepas två gånger av centralkommittén; av arbetsutskottet; av SAC:s kassör; av den följande kassörskan.
1993 års Framtidsbilaga slår fast att SAC har en alltför stor organisation i förhållande till antalet medlemmar. Christina Dagberger i arbetsutskottet säger: ”Vi måste bli fler”; Lennart Markebo, också i AU, säger: ”Vikande medlemsavgifter är en tickande bomb”; SAC:s samlade ombudsmän instämmer.
UPPDATERING:
Lennart Markebo blir sparkad från sin anställning 2010 (mer om honom här och här). Istället för att acceptera vad ledningen anser, dvs att SAC kan behandla sina anställda hur de vill, beslutar sig Markebo stå upp för vad han menar är sin ”rätt”.
Han stämmer SAC i statlig domstol – den ultimata synden. Markebos lokalavdelning vägrar utesluta honom trots förräderiet! Slutet blir att SAC utesluter hela lokalavdelningen.
Inför splittringen av SAC 1995, som föranleds av att avgiften enligt en nyligen hållen omröstning skall höjas med fyrtio kronor, fastslås att endast en medlemsökning kan stoppa en avgiftshöjning. Per Nilsson försöker stoppa splittringen med argumentet ”Vi behöver vara många”. En AU-ledamot menar att: ”Om vi är många har vi större möjligheter än om vi är få. Ensam är inte stark”. Michael Nord och Alexander Åstrand skriver på uppdrag av Malmö lokalavdelning och i fetstil att
”medlemsvärvningen ges högsta prioritet”, ty: “Hur vi än vänder oss, så kvarstår det faktum att det endast är ett ökat antal medlemmar som kan föra organisationen framåt såväl fackligt som ekonomiskt“.
På SAC:s framtidskonferens tre månader senare ger samma personer, Michael Nord och Alexander Åstrand, ett exempel på vad som bara kan beskrivas som en bokstavlig verklighetsförnekelse: En femtedel av medlemmarna har visserligen brutit sig ur SAC, och de förlorar 2,3 miljoner kr/år, men…
”utträdena innebär samtidigt minskade kostnader för tryck och porto…, rättshjälp, och… bilersättning… Dessutom klarar vi oss nu med färre anställda ombudsmän, vilket lär bli en rejäl besparing…
Är detta då slutet för SAC, är det dags att dricka gravöl för vår kära organisation? Hell no!... En organisation som… baseras på visioner och ideal går inte under bara för att medlemstalet sjunker lite“
Deras verklighetsflykt delas inte av de övriga i organisationen: Kongressen 1998 beskrivs som en ”vinna eller försvinna”- situation för SAC, och ”Krönikan” upprepar att SAC måste få fler medlemmar. På nästföljande kongress blir Torfi Magnusson redaktör för medlemstidningen, en av de viktigaste posterna i SAC. och han säger att ”Kommer inte en nytändning nu så kommer SAC att dö sotdöden”.
Torfi Magnusson höll sig kvar i period efter period och under hans tid mellan 2002 till ca 2020 minskade SAC ännu mer (egentligen får man enligt stadgarna enbart sitta två perioder, men herr Magnusson höll sig kvar som en bläckfisk. Han verkade som informell diktator där han och hans kompisar stoppade all kritik, gjorde sig av med obekväma kritiker och censurerade alla som klagade) . De blev färre och färre medlemmar, fler och fler konflikter. Så visst blev han sannspådd… Det var en riktigt långdragen, utdragen sotdöd som tog många år av lidande.
Hopp, trots allt!
Den person i SAC som oftast återkommer för att hålla modet uppe hos de glesnande skarorna är Ingemar Sjöö, medlem sedan 1985 och tidigare rådskommunist. Sjöö medger att medlemsantalet visserligen sjunker, men det gäller bara pensionärer, inte fullbetalande medlemmar och tänk på, alla syndikalister, att vid en samhällsekonomisk kris står 10 000 löntagare redo att gå med!
Ingemar Sjöö lägger till att han inte är mot pensionärer och inte är ute efter att angripa dem. Han vet att hans inlägg kommer att ”tolkas” på ett sådant sätt. Som tidigare visats går det inte att skriva en artikel i SAC:s tidningar utan att noga fastslå att man inte har onda avsikter, eftersom alla i SAC alltid tror ont om alla andra. Dubiösa påståenden om sjunkande medlemssiffror kan skapa
“uppgivenhet och pessimism bland aktivister och andra medlemmar“.
Vänstern och samhället tiger om SAC i en tystnadskomplott, enligt Sjöö, som uppmanar alla att starta egna projekt om syndikalismen. 1996 säger Sjöö att en massflykt pågår från SAP och LO, därför finns gott hopp om SAC:s framtid.
Naturligtvis fanns massflykten endast Ingemar Sjöös eget medvetande. Ingemar Sjöö har haft fel i allt han någonsin yttrat, se även här.
Det är Ingemar Sjöös främsta uppgift att om och om igen försäkra SAC:s medlemmar att de har en ljus framtid! Att organisationen ökar och ökar. Och även om den inte ökar, så ökar antalet Riktiga hardcore-syndikalister! De medlemmar man tappat är bara barlast. I medlemstidningen upprepar Sjöö detta gång på gång, och han fortsätter vidare in i 2000-talet med samma sak – nu i rollen av medlem i Arbetsutskottet, den högsta centrala ledningen för SAC. Arbetaren nr 37, 2002 handlar om SAC:s nyligen hållna 27:e kongress. Sjöös försäkrar att de syns mer i media och kommer öka, öka, öka i framtiden.
”kanske tre gånger så många svenskar vet vilka syndikalisterna är i dag jämfört med 1998, tror Ingemar Sjöö. Han framhåller SAC:s mycket aktiva och synliga delaktighet i Göteborgsaktionens arrangemang som ”en propagandateknisk triumf”… Enligt Ingemar Sjöö var det till och med den traumatiska hösten 1999 som markerade slutet på SAC:s långvariga tendens till sjunkande medlemsantal.
För närvarande står medlemsantalet i stort sett stilla, även om det beror på hur man räknar. Traditionellt har den ganska stora gruppen pensionärer fortsatt att räknas som SAC-medlemmar, trots att de varken arbetar eller betalar medlemsavgift. Dem inräknade sjunker fortfarande medlemssiffrorna, men sett till betalande medlemmar pekar kurvan snarare något uppåt och ligger för närvarande kring cirka 6 500 medlemmar. Den officiella medlemssiffran, pensionärer medräknade, är 7 761.
… Ingemar Sjöö tycker sig redan se hur saker börjar hända.
Livslögn i praktiken! Tjugo år senare har de omkring 2000 betalande medlemmar.
Det stora problemet
Syndikalisten Torsten Kristofferson berättar att medlemmarna i AU hoppar av innan perioden är slut och de som deltar på en kongress är ibland inte ens medlemmar vid nästa.
Och i en Framtidskonferens-bilaga ges en bild av läget i SAC 1993: Det har varit svårt att få folk till CK de senaste två perioderna, men än värre är att många låter sig väljas för att sedan hoppa av utan att meddela varken väljare eller SAC. Problemet finns både i lokalavdelningarna, distrikten och centralt.
“Denna lättfärdighet är en av organisationens största problem men kan inte åtgärdas via kongressbeslut och stadgar“;
På grund av brist på folk ligger problemen kvar och blir infekterade, och eftersom en allt större del av arbetsbördan går till de centrala instanserna i Stockholm “känner“ många att ledningen i Stockholm tagit över.[
Kvinnor i organisationen
Antalet kvinnliga medlemmar ökar. I CK är de i majoritet och 1993 blev Stockholmsavdelningens styrelse 100% kvinnlig. På 30-talet inordnade SAC kvinnokampen under kampen mot kapitalismen, men mellan 1976 och 2000 vågar ingen i någon av syndikalismens och anarkismens alla böcker och tidningar säga till kvinnorna att de får vänta med sina problem till efter revolutionen.
Kvinnornas uppgift på SAC:s kongresser har historiskt sett bestått i att koka kaffe. På 50-talet sade SAC att de schweiziska kvinnorna får skylla sig själva att de inte har rösträtt, då de inte bryr sig om politik eller organisationsarbete. Så sent som 1978 säger en kvinnlig medlem att
”SAC är ju sedan gammalt en typiskt manlig rörelse, där många medlemmar än idag föraktar och misstror kvinnorörelsen”
Men så illa som på fyrtiotalet är det dock inte. Det var tiden när Arbetaren slog fast att
”Kvinnorna var också de som lättast föll till föga för den nazistiska grannlåten, det var de som ivrigast skrek ’Heil’ vid paraderna och de var särskilt imponerade av de granna SS-uniformerna och flaggorna”
Ja, ni läste rätt: Nazismen var kvinnornas fel för det var de som föll för alla vackra uniformer och grannlåt!
Se om ni hittar det citatet i dagens vänsterlitteratur.
1989 påpekas att kontorsarbetet i SAC görs av kvinnor och nästan allt annat arbete av män. På SAC:s första majfirande 1990 talar ”anarkafeministen” Amanda Golert och säger att lokalsocialismen kommer att bli en förlorare på 90-talet om den inte tar kvinnoförtrycket på allvar, kvinnorna är trötta på Arbetarens ”mansperspektiv” och Brands omslag med ”nakna tjejer på pianostolar som ser skitnödiga ut” och dess tryckfrihetsförsvar för tidningen Pox och Horst Schröders kvinnoförnedrande serier. (se även här)
Om det hade hjälpt kommer vi aldrig att få veta. SAC tog aldrig Golerts varning på allvar: Syndikalistens chefredaktör säger några år senare att Schröder gjort en ”kulturgärning” för serier och Horst Schröder får hela utrymmet i ”Arena” i Arbetaren 1997, nr 30, s 6.
Feministen och syndikalisten Eva Fuchs är i en artikel besviken över att SAC:s män är inte mindre sexistiska än LO:s. Ordföranden för SAC:s lokalavdelning i Göteborg, Sassa Petterson, säger att utöver att lokalavdelningens möten är “mördande tråkiga“, så finns det motstånd mot kvinnofrågor i Göteborg från enstaka ”machotyper”. En av dem ”kladdar” på tjejerna utan någon reaktion från övriga män eller från kvinnoklubben.
Detta intygas även i boken Syndikalister från 1997, där Eva Fuchs skriver om att det dricks för mycket alkohol i SAC:s fackliga kretsar, samt att äldre ombudsmän i SAC
”tafsade på de här unga tjejerna från landet”.
En lokalordförande i Göteborg på 80-talet hette Örjan Claesson. Denne Claesson, som själv brukar göra macho-kommentarer, intygar i ett personligt samtal att det ofta förekommer sexistiska glåpord och slagord på SAC:s demonstrationer i Göteborg. Claesson har, i likhet med sina kollegor på 90-talet, inte varit beredd att åtgärda dessa tendenser. Han uttalar inte sina åsikter högt, utan delger dem till utvalda individer i avgränsade rum och med låg röst för att inte råka ut för repressalier.
SAC:s kongress 1998 beslutar att införa feminism och anti-sexism i stadgarna, att jämställa kvinnokampen med klasskampen och att välja en kvinna till sekreterare. Kvinnorna är underrepresenterade på kongressen och i talarlistorna, trots att de är i majoritet i SAC.
Modern terminologi
Det finns ytterligare ett fenomen som går att koppla till undersökningsområdet. Modeordet på 90-talet var respekt. Men
“Respekt är ett missbrukat ord. I var och varannan rap-video kräver killar och tjejer med våldsutstrålning och en aura av brottslighet just ‘respekt’“,
enligt Carmilla Floyds bok Respekt som handlar om gängvåld och gängmentalitet i 1990-talets Los Angeles. Lika fånig som rap-videorna är den inflation i kravet på “respekt“ man kan utläsa i syndikalisternas alster på 90-talet.
Den makalösa inflationen på ordet är på något sätt tidstypisk. På 80-talet skrev man inte på det sättet. Hade någon 1985 ställt sig upp och sagt att han ville ha ”respekt” hade man sagt till honom att han var TV-skadad och borde dra ner på antalet tittade maffiafilmer; eller möjligen ”Vill du ha respekt, anställ en betjänt”.
I Eva Blombergs avhandling om syndikalism upprepas ordet ett antal gånger i alla upptänkliga sammanhang: Syndikalisterna vill ha “respekt“ från arbetsgivarna, syndikalisterna “respekterade“ inte avtalen, de “respekterades“ inte tillbaka.
Ibland undrar man om man läser en avhandling eller tittar på en maffia-film från sjuttiotalet!
Jag har själv upplevt det praktiska resultatet av dessa dumheter när jag vikarierade som lärare i Göteborgsförorten Angereds gymnasium hösten 1997. Några av eleverna ställde krav på “respekt“. När jag förklarade att jag var där för att undervisa, inte för att varken ge eller ta emot “respekt“, slutade det med att en del av eleverna gick. Lika gott!
Om någon undrar varför den svenska skolans resultat sjunker i början av 2000-talet så är just en av de viktigaste förklaringarna att människor som Mona Sahlin offentlig sagt att lärarnas uppgift är att visa ”respekt”, inte att undervisa.
I dagens svenska skola (2024) är det, och har varit under lång tid en självklarhet att elevers upplevelser av sin miljö, hur de känner efter inuti är viktigare än några mätbara mål. Där är orsaken till skolans försämring. Det finns skolor där elever får underkänt och genast springer till rektorn och berättar att de har blivit ”kränkt”. Hur skall lärare kunna sköta sitt jobb under sådana omständigheter?
Lika viktigt är förstås att många ungdomar kommer från primitiva, underlägsna, efterblivna kulturer, där sådant beteende, som är okänt i svensk kultur, passar in. Slutligen har vi det faktum att många av deras invandrarföräldrar också tar parti för sina ungar, i sin oförmåga att kunna se till hela skolan eller klassen. Även det ett utslag av invandrat, osvenskt, underlägsna kulturer.
*
Det syndikalistiska ungdomsförbundet kräver i sina stadgar att alla skall få “respekt“, och ungsyndikalister upprepar kravet om och om igen i SAC:s medlemstidning. När – den unge – chefredaktören för Syndikalisten, R A Bellman, försöker stoppa splittringen av SAC 1995 anklagar han utbrytarna för “Brist på” ”respekt” ”för andras åsikter“. Bellman hyser den största “respekt“ för de som till skillnad från honom själv inte är anarkister, det är beklämmande att inte samma “respekt“ kan visas tillbaka; det vore klädsamt med lite “respekt”, men “respekten“ ”lyser med sin frånvaro”.
Man kan nästan se Bellmans bak och fram vända keps, hans gestikulerande med pekfingrarna och höra hans förortsaccent när man läser artikeln. Men man skall inte förledas av Bellmans språkbruk, ungdom, eller yttre med snaggat hår, skäggstubb, ringar i öronen, nedåtvända mungipor och den obligatoriska anarkistiska fula gråa munkjackan med huva. Han är en skicklig journalist och redaktör.
Det patetiska kravet på “respekt“ har uppstått på 90-talet, och det används i oproportionerligt hög grad av medlemmar i ungdomsförbundet; orsaken kan bara vara att SAC försöker anpassa sitt språkbruk för att passa ihop med kriminella ungdomar där SAC söker sina nya medlemskadrer.
INVANDRARE
2013 består flera lokalavdelningar nästan enbart av invandrare, bla Skärholmens och Västerorts lokalavdelningar. Resultatet har inte låtit vänta på sig:
Invandrar-taxichaufförer har skörtat upp och lurat sina kunder och får stöd från SAC. Framför allt från skriverier av Ingemar Sjöö.
Den från Sydamerika invandrade bossen för Västerorts lokalavdelning hette Ruben Tastas Duque.
Han sålde anställningserbjudanden och blev utesluten med hela lokalavdelningen i en utrensning av Sovjetisk modell. Verksamheten hade skett i hemlighet, men ingen av de ledande i SAC var ovetande.
De andra ledarna med Liv Marend i spetsen, insåg att han började bli för mäktig. Alla hans invandrarkompisar röstade på honom för att få stöd och tjäna pengar. Det spred sig till flera lokalavdelningar, som Skärholmen. Genom att snabbt utesluta Duque behöll det nygamla gardet kontrollen.
Den kulturberikade Skärholmens lokalavdelning protesterade mot uteslutningen, men tillräckligt lågmält för att själva inte bli uteslutna. De inser att de har mer att tjäna på att ha SAC bakom ryggen i sina kriminella aktiviteter än att ta strid för en boss som ändå redan är utesluten och fått sitt rykte oåterkalleligt fläckat.