INTRODUKTION

SAC-medlemmar med bakgrund i asocialitet, kriminalitet och med svåra alkohol- och drogproblem är otaliga. Här följer ett litet urval (även här) och varför SAC är en dålig rörelse) vilka utmärker sig, eller haft höga poster, i SAC:s från 1980 och framåt:

Britta Gröndahl – var aktiv i SAC från femtiotalet till nittiotalet. Deltog i att samla in pengar till terroristaktioner i Spanien. Ledningen för SAC var medvetna om omständigheterna.

.

.

Pia Laskar – tongivande feminist i SAC genom hela åttio- och nittiotalet. Laskar var på sjuttiotalet inblandat i kidnappning och dömdes till fängelse. Efter, märk väl efter, detta blev hon en centralfigur i SAC. Senare anställd som genusvetare av universitetet. Hon ångar ingenting.

.

Jaques Wallner – en av de mest aktiva
framträdande SAC-medlemmarna
i över tjugo år.
Dömd för mord efter att ha
knivdödat en människa.

.

.

.

Jerker Nordlund – en av de mest aktiva inom SAC mellan 1990–2010. Var tidigare scientolog, medlem i Bhagwansekten, trotskist, primalskrikare, har rökt mängder med hasch och annat knark. Skriver ”att sätta mig upp mot ordningsmakten det enda jag har lyckats riktigt väl med… gick inte ens klart gymnasiet… Jag lyckades aldrig stanna kvar i någon sekt…. ekobrottsmyndigheten gav mig sparken.. Mitt försök att göra karriär… ledde till tre års psykos och att äktenskapet kraschade. Försöket till politisk karriär slutade… som antisemit. Den enda plan som gick hem var ordervägran… Där fick jag som jag ville, fängelse varje gång.”

.

Ruben Tastas Duque – invandrare som dök upp runt 2005. Blev snabbt en centralfigur och inofficiell ledare för strejkaktioner, där han även föreslog att man skulle strö ut kackerlackor i restaurangkök om de inte betalade beskyddarpengar (allt godkänt av SAC). Samtidigt hade han sextiofyra personer inskrivna i sin lägenhet för att kunna mygla till sig bidrag. Duque har flera barn som han inte betalar underhåll för. Han har hundratusentals kronor i skuld hos kronofogden. Helt enkelt en professionell samhällsparasit. Han sålde, med SAC:s vetskap, illegala arbetstillstånd till papperslösa. Pengarna stoppade han i egna fickor. När det kom till medias kännedom utesluts Duque och saken sopas under mattan.

Johnny Lindholm – från åttiotalet till tiotalet i minst trettio år en av de framträdande inom Göteborgsavdelningen av SAC. Är 2023 en gravt alkoholiserad spillra som klockan två på eftermiddagen (14 oktober) raglar runt vid Prinsgatans hållplats i Linnéstaden och förtvivlat försökte dölja en öl under rocken som han klunkade på. Lindholms självdestruktiva beteende uppmuntras av de övriga i gemenskapen, och legitimeras av de anarkistiska tankar han fortfarande tror på.

Det är som med andra destruktiva livsval, hälsa, moral, vad som helst. Det gemensamma är att om någon uppmärksammar problemet och vill förändra, blir de inte uppskattade. Istället anklagas de för att ”shamea” (alltså det engelska ordet för skuldbelägga).

Ett exempel är fett-acceptans, En rörelse som till det yttre vill stoppa diskriminering mot överviktiga genom att låtsas att man är precis lika frisk vid 150 kilo som vid 75. Inom gruppen skapades snabbt värderingen att om du vill gå ner i vikt blir du utstött för att du anses ha klankat ner på de som inte vill ändra sig. Samma sak gäller kriminella som blir anmodade att se till sitt eget ansvar. Istället för att ta kritik på allvar säger de ”tró du du e baëttʁe än maï ælle?” och motanklagar kritiken . Inom vissa grupper till stöd för offer för sexuella trakasserier, anorexia eller självskadebeteende händer samma sak. Den som kommer med förslag till att komma ur det destruktiva beteende bli anklagad för ”påhopp” och att shamea. Istället förväntar sig alla att få bekräftelse. Det blir en nedåtgående spiral, och en tävlan i vem som har det värst. Den som uppmärksammar problemet är den som utses till problemet.

.

Roger Crossler – får SAC:s curage pris 2023 för modiga insatser på arbetsplatsen. Crossler, som är i femtiofemårsåldern och har en relation med en kvinna i tjugofemårsåldern, har knappt arbetat en dag i sitt liv. Han har aldrig haft en fast anställning. Istället har han ägnat sig åt att supa, knarka och spela punkrock. Han har skulder hos kronofogden för sina barn som han inte betalar. Inte heller har han några tillgångar som går att beslagta. Han har knappt bidragit alls till ett samhälle han snyltat på en hel karriär. Detta är den sortens människor som får pris av SAC.

Thomas Carlsson – chefredaktör för SAC:s tidning Arbetaren, en av de viktigaste posterna i SAC. Dömd för häleri, grov stöld, narkotikabrott, brott mot vapenlagen och olovlig körning. I fängelset försökte han smuggla in heroin för att sälja vilket resulterade i ett nytt fängelsestraff på 2,5 år.

Jennie Gejel – medlem av den högsta ledningen i SAC, centralkommittén, i början av 2020-talet. Knarkare och heroinist som arbetar för narkomaners ”rätt” att leva på skattebetalare.

.

Erik Bonk – innehar i början av 2020-talet den högsta posten i SAC, generalsekreterare. Har haft problem med myndigheter pga
narkotika, kriminalitet och asocialitet under hela uppväxten. Han är fd rastafarian och deltog i Göteborgskravallerna 2001 efter en knarktripp till Christiania. Han dömdes till fängelse för våldsamt upplopp, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, försök till grov misshandel, olaga vapeninnehav.

Det här är alltså den sortens människor som sitter i ledningen för sekten SAC! Det kanske inte är så konstigt att de enbart överlever genom att snylta på bidrag från andra.

*

7.0.1 Anarkismen i SAC
7.0.2 SAC och kriminalitet

7.1 Direkt aktion (våldsangrepp mot samhället)

7.1.1. Tankar om Direkt aktion

7.2 Änglarnas barn

7.2.1 Arbetarens syn på saken
7.2.2 SAC-Kontakt
7.2.3 SAC och alkoholen
7.2.4 Syndikalisten
7.2.5 Arbetaren 1995-96
7.2.6 Den laglydiga syndikalisten

7.3 Sammanfattning

7.3.1 Sparka uppåt, inte nedåt!
7.3.2 Varifrån kommer syndikalismens syn på rätt och fel?
7.3.3 Slutsatser

Anarkister hatar lagar och myndigheter och syndikalister står inte långt efter i sin avsky för den ”borgerliga” statens representanter. Frågan är om den syndikalistiska synen på ett ”rättsmedvetande” har förändrats mellan 1976 och 1996? För att förstå SAC:s syn på lagar är det viktigt att man förstår hur SAC förändrats i sin syn på anarkismen:

7.0.1 Anarkismen i SAC

De rena syndikalisternas sista försvar av sin ideologi var på SAC:s kongress 1994. Då lade Lindeortens lokalavdelning fram en motion om ett avståndstagande till alla former av anarki. Motionen avslås enhälligt.

Anarkisten Rolf Axel Bellman blir på kongressen SAC:s nye chefredaktör och tar över medlemstidningen från och med nummer 8/94. Samtidigt kallar sig det syndikalistiska ungdomsförbundet anarkistiskt. Det gör även Göteborgs lokalavdelning av SAC. Många skribenter skriver både i anarkisttidningen Brand och i Syndikalisten.

Det bekräftas även i ett  av författarens telefonsamtal 1996 med f.d. SAC-medlem eller anställd (anonym för att slippa repressalier). Personen utträdde efter att ha varit medlem i över 30 år. Han/Hon berättar att SAC nu är helt anarkistiskt och att SAC utfört attentat mot frireligiösa grupper. De är enligt hans/hennes mening inte bättre än fascistiska grupper som beter sig på liknande sätt och han/hon instämmer med den bild av dagens SAC som ges i boken Det rödsvarta spöknippet. Enligt personen ifråga är SAC efter 1996 utan demokrati.

Sympatin för anarkismen inom SAC ges av pro-anarkistiska artiklar i SAC:s medlemstidning:

1976-82: 27

1983-89:   50

1990-96: 125

Ökningen är 101% under den sista perioden.

Alla anarkistiska aktiviteter blir omskrivna i SAC:s medlemstidning. I SAC:s lokaler och tryckerier är anarkister verksamma. Praktiskt taget all anarkistisk verksamhet i Sverige görs av människor anslutna till SAC. Huruvida SAC idag är en anarkistisk eller syndikalistisk organisation är bara en smaksak, ett val av ord. Det är inte längre meningsfullt att skilja mellan begreppen. I SAC är ideologierna är totalt integrerade i varandra.

7.0.2 SAC och kriminalitet

När SAC:s nutida relation till anarkismen är klarlagd är det dags att återgå till frågan om SAC:s syn på lag och rätt har förändrats. En heltäckande bild av SAC:s rättsmedvetande får man om man läser samtliga utsagor i SAC:s medlemstidning som berör kriminalitet och asociala handlingar. Först en statistisk översikt över förändringen:

Tabell 6: Antipolisiära och prokriminella uttalanden i SAC:s medlemstidning:

1976-82:   9

1983-89:   21

1990-96:   43

Siffrorna skulle varit 15 och 21 vid en oförändrad nivå, men de har ökat med 37%, respektive ofattbara 108%.

Syndikalisttidningen Arbetaren skiljer sig inte i detta avseende; mellan 1991 och 1996 återfinns hela 62 utsagor mot poliser och uppmaningar till civil olydnad eller hus-ockupation.

Under perioden 1990 till 1996 utfördes hundratals samhällsfientliga attentat av medlemmar i det syndikalistiska ungdomsförbundet. Dessa attentat, som ofta urartade i kravaller, var i kombination med det faktum att anarkismen fick allt större utrymme i SAC två orsaker till att ett tjugotal lokalavdelningar gick ur SAC 1995. En av de pådrivande i sin lokalavdelnings utträde, helsingborgaren Bengt Jensen, sade följande om SAC:s press:

“Tag t.ex. alla dessa stollar som trakasserar alla övriga medlemmar genom att skämma ut organisationen i diverse sammanhang och utnyttjar våra tidningar som reklampelare för en massa skit som endast vållar anstöt och avsmak. Jag har under min tid i organisationen ännu inte sett till något som helst petande, tillrättaläggande, förmaning eller hot för att stoppa detta för medlemmarna så trista inslag”. (källa, s 64)

Fr.o.m. 1995 finns ingen kvar i SAC som protesterar. De laglydiga medborgarna har i hög grad lämnat rörelsen. SAC har alltid haft en stor del medlemmar som är hatiska mot lag och ordning i samhället. Efter 1995 dominerar de SAC totalt.

7.1 Direkt aktion (våldsangrepp mot samhället

I inledningen beskrevs likheten i beteendet mellan SAC och Scientologirörelsen. Scientologerna försöker skapa en bild av sig själva som motståndare till droger. På samma sätt försöker SAC och SUF framstå som goda genom att bekämpa rasism – bara ett svepskäl för att attackera det demokratiska samhället. Det finns en man kallad Åke Wiman vars närstående fastnade i Scientologernas garn. Wiman studerade vad Scientologi-rörelsen egentligen var och beslöt sig för att bekämpa den. Min verksamhet ser jag som liknande Wimans.

Det största uppskattning jag fick för min förra bok om syndikalismen, Det rödsvarta spöknippet, var att den avslöjade kopplingen mellan upploppen i Sverige på 1990-talet och den syndikalistiska/ anarkistiska rörelsen. Det är ett omdöme jag är stolt över. Följande underkapitel är en fullständig redogörelse av hur samhällsfientliga attentat och åsikter om dem presenteras i SAC:s medlemstidning och i Arbetaren:

Det är i början av 1989 som en ny form av reportage dyker upp i SAC-Kontakt, motsättningar i anslutning till demonstrationer. Henrik Johansson rapporterar från Lund om antirasistdemonstrationen den 30:e november 1988, han säger att demonstranterna inte bråkade och tar ställning mot polisen. SAC:s ombudsman Micke Grebelius ger Kommunalarbetareförbundet en känga för att de kontrollerar sina medlemmar och därigenom ”leker polis”.

Anarkokommunisten och tillika chefredaktören Martin Nilsson redogör för domarna efter anarkistdemonstrationen den 30:e april 1988: Nitton deltagare blev dömda för ohörsamhet och två för våldsamt motstånd. Nilsson kallar rättegången en fars; demonstranterna, som samtliga var i tjugoårsåldern, visade bara kritiskt tänkande och ungdomlig initiativkraft.

UPPDATERING: Omkring tjugo år senare lämnar Martin Nilsson SAC, som han ägnat hela sitt liv åt. Han kommer inte överens med de nya bossarna.

SAC-Kontakt berättar att Stockholms lokalavdelning JO-anmäler polisen för att ha angripit fredliga anti-apartheiddemonstranter. På första maj i Malmö menar SAC:s lokalavdelning att polisen angripit dem och ansvarar för allt bråk. Håkan Terén berättar i en artikel om Autonoma Resenärers direkta aktion, som han menar var tjuvåkande; Tjåsa Gusfors protesterar mot Terén och anser att det var en positiv aktion.

SAC:s byggnadsfederation anser att SAC:s kassör borde avgå då han i en artikel i anarkisttidningen Brand uttalat sig positivt om sabotage. Göteborgsavdelningen menar å sin sida att byggfederationens ledning borde avgå då deras protest mot kassören visar att de inte är syndikalister.

En som ofta dyker upp i anarkistkretsar och som även skriver i SAC-Kontakt är Carlos Alfonso jr., han kallar SÄPO ”halvfascistisk”. En annan artikel berättar att demonstranterna från en antiyuppie-demonstration har frikänts.

Efter SAC:s framtidskonferens 11-12 november 1989 (som dök upp både i kapitel 2.1 och i början av kapitel fem) svartlistar skolan Norra Latin Stockholmsavdelningen för deras dåliga uppträdande. Personalen på skolan trakasserades. Deltagarna sade till dem att de inte borde arbeta på ett sådant lyxställe. Huset borde rivas och bli bostäder istället, eller ockuperas. Skolan har bett om en förklaring från SAC:s arbetsutskott, men inte fått något svar. Stockholmsavdelningen medger allt som har hänt men tar inte ställning till någonting av händelserna.

SAC-Kontakts chefredaktör Martin Nilsson berättar om aktioner mot pälsbutiker och sedan om anarkistkonferensen den 17:e mars 1990. 800 deltog och talade gjorde bl.a. Annika Hjelm från SAC:s internationella kommitté. Efteråt drog omkring 250 deltagare vidare i en illegal demonstration och blev attackerade av poliser. Nilsson tar ställning för demonstrationen och mot polisen. En av organisatörerna var Ted Nordstrand som säger att de inte får ge sin version av händelserna i massmedia och att de ungdomar som startade alltihop har spelat reaktionen i händerna. Martin Nilsson återkommer senare med en annan artikel mot polisen som beslagtagit en fanstång och påstås ha misshandlat den artonårige SAC-medlemmen och husockupanten Stefan Stål.

I likhet med flera av sin generations aktivister hoppar Martin Nilsson av runt 2010 och går ur SAC efter decennier av hårt arbete.

SAC:s kongress 1990 tar ställning för husockupationer och Göteborgs motion om att sympatisera med samvetsvägran går igenom. Kongressen uttalar sig om terror mot flyktingförläggningar: ”Det finns ingen ursäkt – sådana handlingar kan aldrig förlåtas”.

Syndikalisternas första maj demonstration i Malmö 1991 bevakas av polisen, skriver Anders Carlbom i en artikel från demonstrationen. Enligt Carlbom är en god stämning och polisnärvaro är oförenliga. Arbetsutskottsledamoten Jaques Wallner berättar om motdemonstrationen den 30:e november 1991 där bl.a. forskaren och SAC-medlemmen Mattias Gardell talat; demonstranterna vägrar lyda polisens order att skingra sig. Wallner kallar vissa av handlingarna varken ”hjältemodiga eller berömvärda”.

Wallner skiljer sig från den syn på bråkiga demonstranter som alltmer tar över i SAC, nämligen att allt bara är polisens fel. Wallner skiljer sig från SAC i de flesta frågor. Mycket riktigt går han ur SAC vid den stora utrensningen runt 2010.

I Lund den 30:e november hade danska BZ-are (husockupanter) i svarta uniformer med hjälmar dominerat motdemonstrationen; de byggde barrikader och hade med sig järnrör och knallskott; de ”konfronterades” med polisen, några greps, tre poliser fick föras till sjukhus. I artikeln, som är skriven av Anders Carlbom, står att det aldrig har funnits så många poliser i staden som vid detta tillfälle och att polisen blir alltmer militärisk.

Anarkisten Max Lind dök ofta upp med artiklar i SAC-Kontakt under 80-talet. I en ny artikel från 1992 skriver han att det var sunt och riktigt att slåss tills basebollträna gick sönder den 30:e november, motståndarna är ogräs som måste bekämpas med alla medel. Thomas Rydberg protesterar och anser Lind stå för en missriktad heroism, ett människo- och Svenssonförakt som gör honom lika illa som dem han vill bekämpa. CK-ledamoten Pentti Kinnunen uppmanar i en artikel till sabotage av dataregister genom att vägra fylla i sitt personnummer. Antagligen förutsätts att man inte får göra så mot SAC:s register. Det är i så fall en av SAC:s inkonsekvenser

På första maj i Göteborg 1992 bevakas syndikalisternas demonstration av många poliser, enligt en artikel i SAC-Kontakt. Några av demonstranterna är maskerade och flera av dem har med sig basebollträn kamouflerade till plakat. Anarkisten Carl Johan Mård, som tidigare suttit i lokalavdelningens styrelse, blir av polisen fråntagen ett överdimensionerat järnrör som han stoppat ner i tröjärmen. En av demonstrationsfunktionärerna protesterar mot Mård inför lokalavdelningens styrelse, men ledningen tar ingen notis till protesterna.

CARL JOHAN MÅRD
Just denne Calle Mård är ett talande exempel på värderingarna i vänsterrörelserna: han var gift med en kvinna och de hade tre barn tillsammans. Men väl i anarkistkretsarna träffade Mård på en liten härlig anarkistsnippa som var femton år yngre än han själv, och dumpade frugan och ungarna för henne. Senare blev det skilsmässa även där.

Man tänker spontant på Tom Cruise; han tillhör läran Scientologerna som skall göra människan frisk och lycklig och utan problem i livet! Och han har hur många skilsmässor bakom sig? Samma gäller här. Anarkismen skall göra dig så lycklig och med sån frihet! Ändå verkar skilsmässor och dumpade äldre fruar för yngre, vackrare kvinnor inte vara ovanligt förekommande.

*

SAC-Kontakt skriver att vapnen kunde kommit till användning och dessutom hade de demonstrerande nazisterna värre vapen med sig. SAC-Kontakt är mot att polisen tillåtit VAM:s demonstration och ett 50-tal personer bröt sig ur syndikalisternas demonstrationståg för att konfrontera VAM. Vid första maj talen dricker flera av deltagarna öl (för att ”bota bakfyllan”). En av syndikalisternas demonstrations-funktionärer är Lennart Åkerberg som säger till sina kollegor att alkoholkonsumtionen inte skall förhindras.

I Malmö lyckönskar syndikalisten Tim Lindqvist i sitt första maj tal ”kollegorna” i Los Angeles som deltagit i raskravallerna. Den 30:e november 1992 utbryter nya bråk i Malmö. I SAC-Kontakt skriver Leif Sörman att syndikalister från Malmö och Lund, bl.a. Jenny Widov, som tidigare skanderat slagord mot poliser på europeiska möten, vägrade acceptera beslutet från ledningen för den antirasistiska demonstrationen att stanna, utan fortsatte vidare. Jenny Widov vägrar debattera med Sverigedemokrater, Centrumdemokrater och Ny demokrater. Hon anser att man inte kan komma fram till något genom att diskutera med ”fascister och nazister”, vilket hon kallar sina meningsmotståndare

Omkring 300 danskar deltog, varav flera BZ-are,

”vana vid gatustrider med poliser” och ”laddade med gatsten”. ”Många rasistiska skinnskallar och s.k. autonoma och BZ har en del gemensamt…”, nämligen ”…vurmen för militärisk utstyrsel och rånarluvor eller andra former av maskering”, samt att ”De älskar att hata massmedia, samtidigt som de inser värdet av att få publicitet”.

De vägrar uttala sig utan hänvisar till en pressgrupp, vilket artikelförfattaren anser elitistiskt. Likheterna är inte bara en uppfattning. Nazistgruppen VAM:s (Vitt ariskt motstånd) tidning Storm ger föreskrifter för aktivister. Punkt 5 säger att det är strikt förbjudet för någon enskild att uttala sig i massmedia, det får endast göras av representanter. Även Sörmans uppfattning om den yttre likheten stödjs av Storm: alla i VAM:s demonstration ”hade svart stridsmundering”. En lite vrickad sak som relaterar till likheten mellan vänster- och högerextremism är en berättelse av Ingo Hasselbach, en tidigare nazist som hoppade av, och skrev en bok om sina upplevelser bland tyska nazister:

”När (en av dem) hade tråkigt (bland nazisterna) klädde han ut sig till anarkist och… kastade sten på polisen tillsammans med andra vänsterorienterade, förklädd och med huva på huvudet”.

Arbetaren 1992 skriver om en demonstration mot rasism och ”våld”. Och i en artikel fastslår ett anarkistmöte att de vill slå sönder den turkiska ambassaden. I fråga om bråk den trettionde november menar några tillfrågade på plats att bägge sidor var lika illa. På ledarsidan sägs att frågan om våld och vandalism i kampen ”måste grundligt diskuteras”. En återkommande skribent är Ulf B Andersson som inte sympatiserar med våldsutvecklingen i SAC, kampen har enligt Andersson blivit militärstrategiska övningar; i Göteborg diskuterar man om avdelningens lokal skall vara en vapenfri zon; Brand uppmanar ickevåldsanhängare att inte delta i aktionerna och Stockholmsavdelningens lokalradio uppmanar till att ”slå in skallar på nazister” och ”våldta Ann Wibble”. Till slut utplånas skillnaden mellan ”anarkokängor och skinheadboots”, anser U B Andersson.

SAC-Kontakts sammanställning av olika tidningars uttalanden om syndikalisterna kallas ”Pressklipp” och görs av Ronny Stansert. Pressklippen rapporterar att 1:a maj demonstrationen i Malmö var under stark polisbevakning; i Göteborg skrek syndikalisterna slagord mot poliser och bar skyltar som bestod av en halvmeter lång, kraftig träpinne och en kartongbit av A4-storlek. Det är samma skyltar som polisen 1992 klassade som klubbor och skilde från bärarna. I en artikel är SAC:s volontärutbildning är positiv till polishjälp vid fackliga konflikter.

Johan Larsson skriver i Arbetaren att syndikalisterna måste ha kontroll över gatorna och även om våld för tillfället inte används i självförsvar så är det förebyggande. Även Max Lind återkommer och sympatiserar med våld med motiveringen att ”dessa tendenser är avspeglingar av ett konkret existerande problem”, och då syndikalisternas målsättning är frihet och rättvisa.

I Göteborg den 9:e oktober 1993 utbryter de kanske våldsammaste och mest omfattande kravallerna i Sverige på 90-talet.

De står mellan syndikalistiska demonstranter och polisen. Ett resultat är att den ”Ariska Rasen” ringt och tackat syndikalisterna för att de slagit sönder fönstren till ”de judiska bankpalatsen”. SAC:s arbetsutskott tar i en artikel avstånd från kravallerna och säger att detta inte är förenligt med syndikalistisk ideologi, men de medger att syndikalisterna gick till angrepp med gatstenar och järnrör. AU säger ingenting om åtgärder.

Göteborgs syndikalistiska ungdom, GSU, som låg bakom upploppet, förnekar att de planerade fortsättningen av demonstrationen som orsakade kravallerna, dock var det en spontan aktion som var laglig och måste ”respekteras”; aktionen mötte grovt övervåld av polisen, folkmassan stannade upp och attackerades av kravallpolisen. Allt var polisens fel, enligt GSU, och GSU har inte något ansvar för det inträffade. GSU påpekar att de förresten inte accepterar ”fascister” på ”våra gator”. I Arbetaren står att ”ett par föremål kastades mot polisen”, varvid polisen attackerade ”urskillningslöst”. Stenkastningen och vandaliseringen skedde under reträtt. Göteborgs lokalavdelning instämmer i att ungsyndikalisterna inte var ansvariga, utan anarkister som åkt till Göteborg beväpnade med knivar, tårgas och järnrör. Varför dessa deltagare inte avlägsnades berättar inte lokalavdelningen.

Tidningen Vi syndikalister berättar att gatstenar kanske är dödliga vapen, men det är minsann polisbatonger också! Mattias Göthe, medlem i det syndikalistiska ungdomsförbundet SUF, menar att aktioner mot kvinnoförnedrande reklam eller att rensa gatorna inte kräver frågeställningar om rätt eller fel, det är något man bara gör. SUF förklarar att deras syfte är att agera utan parlamentariskt hänsyn, de medger vissa ”misstag” den 9:e oktober, men kravallerna var en ”reaktion på… (lokalavdelningens) dammighet”. Från Göteborgsavdelningens möte berättas att fem medlemmar utträder p.g.a. kravallerna och det beslutas att SUF får använda avdelningens lokaler. Det står ingenting om åtgärder mot de inblandade från lokalavdelningen.

Syndikalisternas medlemstidnings ”Pressklipp” meddelar att SUF uppmanat till att stoppa den andra demonstrationen. Information om detta har givits hos Syndikalistisk Forum i Göteborg och därför är SUF ansvariga. SUF borde ha insett att någonting var fel när några kom dragande med barnvagnar lastade med gatstenar. I Expressen hävdar en insändare att fascismen är inte en ideologi utan ett förhållningssätt. AFA, antifascistisk aktion, är också för våld och pöbelvälde. Därför är de en del av fascismen och stödjer den i.o.m. sina handlingar, menar insändarförfattaren. Norrbottenskuriren påpekar att syndikalisterna inte bryr sig om demokrati och är likadana som extremhögern.

På det syndikalistiska ungdomsförbundets riksmöte är många oförstående inför SAC:s och lokalavdelningarnas protester; det gick ju bra att använda våld på trettiotalet. SUF-delegaterna diskuterar sedan i smågrupper och tar avstånd från alla former av makt samt terrorhandlingar; SUF tar ställning för våldsanvändning och slår fast att våld är en taktisk fråga, inte en principiell. I en insändare tar två medlemmar avstånd från våld, men Motala lokalavdelning tar på sitt medlemsmöte enhälligt avstånd från SAC:s inställning i fråga om den 9:e oktober och påpekar att syndikalismen har en tradition av att använda våld. SAC-Kontakt berättar att SAC:s ledning JO-anmäler polisen efter kravallerna den 9:e oktober då de inte ingripit mot rasistiska slagord. (Ledningen angriper gärna polisen men gör inga åtgärder mot de deltagande syndikalisterna). Ungsyndikalisterna Klas Törnqvist och Mattias Lindh menar i en insändare att de som anser att syndikalister tidigare inte använt våld är historieförfalskare.

Anarkisten Max Lind tar i en ny insändare avstånd från AU:s avståndstagande apropå den 9:e okt. AU kan inte tala för SAC, enligt Lind, beslut skall komma nerifrån. Lind är för våld och sympatiserar med att slå sönder bankfönster, ty det är en provokation mot det kapitalistiska systemet. Att Göteborgs lokalavdelning försöker få SUF att följa deras direktiv genom att hänvisa till penningbiståndet är “fascistiska handlingar“, enligt Lind. Den senaste i raden av chefredaktörer för SAC-Kontakt heter Katia Henry och hon kallar Linds slutsatser befängda, ungsyndikalisterna tolererar inte några andra åsikter än sina egna och Henry kallar SUF en sluten och åldersdiskriminerande grupp.

KATIA HENRY
Katia Henry lämnar SAC runt 2010, då hon anser att organisationen tagits över av antidemokratiska, revolutionsromantiska stalinister. Före henne har flera av hennes vänner och gamla kamrater sedan årtionden tillbaka blivit bortdrivna och uteslutna.

*

I Arbetaren 1993 står om feministdemonstrationen den 5:e mars som helt togs över av män med systemkassar som bar maskering och skrek polisfientliga slagord. I Malmö har den anarkistiska grupp som kallar sig de ”autonoma” bråkat och kastat sten på polisen, och i Växjö förekom bråk under en demonstration, polishuset vandaliserades och flera blev gripna. Stockholms avdelning gör ett uttalande i Arbetaren att de är för våldsaktioner mot den danska ambassaden, då en folkomröstning resulterat i ett ja till EU, och mot ”polisens och statens fascistoida metoder”. En annan notis i tidningen säger att polisen inte borde få använda vapen oavsett provokation.

Arbetaren fortsätter berätta att i Malmö ges ett anarkistiskt flygblad ut som tar ställning för maskering och mot polisen. Senare kastas en bensinbomb mot börsen och fem anarkister grips. I en artikel radas slagord mot polisen upp. En annan artikel talar om bråken den 6:e november; artikeln tar inte ställning mot stenkastning mot polisen, men kritiserar polisen för att vara för hårda och för att inte angripa de andra demonstranterna för hets mot folkgrupp. En ytterligare insändare är mot våld och i en artikel är en av SAC:s ombudsmän, Micke Grebelius, motståndare till att VAM får demonstrationstillstånd, då de är en ”kriminell organisation” med kriminella medlemmar. Syndikalisten Elisabeth Sandersson undrar i en artikel varför polisen ingripit mot hennes teatergrupp som består av SUF-medlemmar och hade gatstenar i rekvisitan, istället för mot ekonomiska brottslingar. En annan artikel talar om nya bråk mellan antirasister och poliser och bråken leder till att SAC anmäler polisen.

Arbetaren skriver att i Göteborg har en gravid kvinna misshandlats av ”antirasister”. Sassa Petterson, ordförande för Göteborgs lokalavdelning, säger att händelsen inte är så noga, Arbetaren hade en ensidig bild av händelsen och om det inte är syndikalisterna som själva uttalar sig, så är alla fakta bara hörsägen, enligt Petterson. Danska motdemonstranter kommer enligt en artikel till Sverige för att demonstrera den 20:e november och de tog 26 bomber med sig. Stockholms lokalavdelning förklarar i ett nytt uttalande att de inte accepterar existensen av rasister eller fascister och uppmanar till kamp och direkt aktion! Än mer kategorisk är Anna Petterson som skriver att de som inte aktivt är mot fascismen är med den, demokratiska regler gäller inte dem, och alla medel är tillåtna. Arbetarens ledare är lite lugnare och säger att det inte var bra att det blev bråk den 30:e november.

I Göteborg, berättar syndikalisternas tidning, har lokalavdelningen anmält polisen för att de låtit hets mot folkgrupp passera. I en av Arbetarens ledare uppmanas till demonstration trots förbud och ledaren uttalar sig mot polisen. Samtidigt meddelar tidningen att Göteborgs-syndikalisternas skyltfönster har krossats (Det kanske är någon som anser att demokratiska regler inte gäller syndikalisterna och att alla medel är tillåtna mot dem?).

Som läsaren förstår innehåller Arbetaren av årgång 1993 speciellt många artiklar om gatukravaller och antipolisiära ställningstaganden.

Det fortsätter med en artikel som beskriver demonstrationerna den 30:e november under de senaste åren och meddelar att flera beväpnade personer gripits. En deltagare från nya bråk den 6:e november påstår sig blivit misshandlad av polisen och vid demonstrationen i Malmö den 30:e november fanns danskar som rest dit med knallskott, järnrör och rånarluvor; artikeln som handlar om de beväpnade danskarna passar på att ta ställning mot polisen.

Den kända forskaren i högerextremism, Helene Lööw, förklarar att vissa inom VAM anser att fascister och anarkister borde slåss tillsammans mot den gemensamma fienden staten. Peter Kjellström, doktorand i statsvetenskap i Stockholm, skriver i en artikel att han anser att SUF:s attentat är acceptabla men inte högerextremisternas, då SUF kan

“formulera meningsfulla teorier om politiska skeenden (med) större analysdjup (och) mer nyanserad framställning“.

Motiveringen låter lite underlig, men det kanske beror på en oförmåga till ”nyans i analysen”?

Detta var Arbetarens bevakning av direkta aktioner under 1993. Nu är det dags att återgå till syndikalisternas medlemstidning för nästa år. Det första SAC-Kontakt skriver i ämnet 1994 är att ”Revolutionära unga syndikalister” bryter sig in i Västerås stadshus och ockuperar det i protest mot EES-avtalet.

Göteborgssyndikalisten Ingemar Sjöö som ofta återkommer med artiklar i syndikalismen press skriver att SUF genomfört våldsaktioner hela sommaren 1993 och att både de och nazister är lika i kläder och frisyrer. SUF har enligt Sjöö en pubertal fascination för våld i sin tidning Storm, vilket för övrigt också är namnet på VAM:s tidning. SAC har en tradition av våld, men den doldes av Nyorienterarna på 50-talet och är lika undangömd idag. SAC får inte visa upp syndikalismens historia efter hur vi vill att den skall se ut idag, säger Sjöö.

Det är underligt att höra dessa ord från Ingemar Sjöö, som vid flera tillfällen begått mängder med omoraliska handlingar i SAC:s namn, se här.

SAC-Kontakt berättar om första maj firandet runt om i landet. Vid Uppsalaavdelningens första maj tal, talar Joakim Bergman från Anti-fascistisk aktion, AFA, hos syndikalisterna. Från Malmös första maj demonstration berättar Alexander Åstrand om sin motvilja inför att det var poliser närvarande, och fem medlemmar i tåget åkte på tunga motor-cyklar. (kan indikera en koppling mellan syndikaliströrelsen och kriminella MC-gäng, som är speciellt spridda i Skåne).

På omslagsbilden till SAC-Kontakt nummer 5, 1994, bevakar rader av kravallpoliser syndikalisternas första maj-demonstration i Göteborg, texten lyder ”Välbevakat första maj tåg”. På bilden ses även syndikalisten Lennart Åkerberg. Göteborgs avdelning frågar i ett öppet brev till polisledningen varför syndikalisternas tåg bevakades. Berusade människor fanns ju även i de andra tågen, säger avdelningen genom brevskrivaren Ingemar Sjöö. Varför trodde ni att vi skulle bråka? Polisen försöker “troligen misstänkliggöra“ oss. Polisen svarar att de såg maskerade personer beväpnade med slagträn som skrek polisfientliga slagord.

Ingemar Sjöös specialitet är att skapa avsikter hos andra människor som de aldrig haft och att finna sin egen orsak till andras handlande. Sjöö är expert på att skapa konspirationsteorier och lyssnar inte på andras förklaringar.

Ronny Stanserts ”Pressklipp” berättar att 1:a majtåget i Göteborg bestod av ”svartklädda anarkister… unga lesbiska kvinnor och folk som dolde sig bakom halsdukar” enligt en artikel i Göteborgsposten. Pressklippen säger också att SUF-Västerås har hållit en olaglig demonstration och att SUF-Uppsala har blockerat en väg. Fem syndikalister häktas efter ett bråk och SAC:s 25:e kongress gör ett uttalande till SUF:s förmån. Den riktar ingen kritik mot någon del av SUF:s verksamhet.

Efter SAC:s kongress 1994 byter medlemstidningen namn till Syndikalisten och den nye chefredaktören blir anarkisten R A Bellman. Sveriges anarkister håller en mässa 1994, som av förekommen anledning beskrivs i syndikalisternas medlemstidning. Mässan går med stor förlust och uppmanar läsarna att ”tigga ihop eller stjäla” pengar. Vaktmästaren på plats tar avstånd från det hela och berättar att reparationen av gräsmattan (som krävs på grund av grova Dr Marten kängor) kommer att kosta 4000 kronor. Anarkistmässan urartade i brutala slagsmål som ger material till debattsidorna i månader framåt:

Som svar på feministiska tröjor med texten Dead men don’t rape!, tog två män på sig tröjor med texten Dead women don’t say no! Karin Gullström som deltagit på mässan berättar att en vän till de två männen just dött av droger, och anser att feministerna provocerade männen med sin tröja. Anarkisten Max Lind är en av flera som protesterar mot att ett tiotal kvinnor sparkade ner de två männen, sparkade dem i ansiktena och sedan slängde ut dem.

En feminist vid namn Mia Halvarsdotter var med på mässan och skriver sin syn på saken i Syndikalisten: När ett skämt från en överordnad grupp (män) riktar sig mot en underordnad grupp (kvinnor), så är det inte ett skämt utan ett ”förlöjligande”, en ”härskarteknik” som speglar den ”patriarkala kvinnosynen”; ingen har skäl att klaga över kvinnornas tröja, ingen provoceras utom de som står på våldtäktsmännens sida; däremot borde man ”stympa det provocerande, sexistiska, fulla och pubertala svinet” som bar den andra tröjan; mellan sexistiska skämt och våldtäkt finns bara en grad- inte artskillnad, begrips? Det är ”vansinnigt” att kalla detta ”åsiktsmonopol”.

Halvarsdotter är inte ensam om sin inställning. SAC hade en gång bilder ur Penthouse i sin tidning, läsarna påpekar att sådana bilder är ett skämt när de används mot patriarkatet, inte inom SAC. På 70-talet fanns f.ö. annonser för porrtidningar i SAC-Kontakt.

Arbetaren 1994 inleds med en intervju av en som deltagit i upplopp och väntar på åtal, en annan artikel handlar om att kriminella poliser sällan avskedas. Signaturen ”Hickory” dyker 1994 upp i flera syndikalistiska och anarkistiska tidningar och skriver i framtiden många insändare om våld och kriminalitet.

I en av sina första artiklar i Arbetaren anser ”Hickory” att staten ogillar gatuvåldet då det innebär att AFA tar över polisens funktion. Humanismen inom vänstern är enligt ”Hickory” reaktionär och polisen är inte intresserad av att skydda yttrandefriheten, bara sitt eget våldsmonopol; lag och ordning bara är till för att bevara privilegier. Vad porren beträffar så handlar den inte om yttrandefrihet, utan om profit, övergrepp och kvinnosyn. Det är rätt att genomföra ”direkta aktioner” mot hierarkiska strukturer och dess förespråkare, avslutar ”Hickory”.

Fyra artiklar protesterar mot ”Hickorys” och AFA:s våld. I en insändare kallar Jenny Gustafsson AFA ”fascismens spegelbild” och anklagar dem för att aldrig svara på frågor. I senare artiklar beskrivs hur antirasister försöker stoppa en demonstration, bråk vid en av Sverigedemokraternas marsch, att polisen dokumenterar demonstrationer, att en porrbutik bränts. Ingemar Sjöö skriver att han sympatiserar med våld och vi får veta att en polisdom resulterar i att de danska aktivisterna utvisas

I en upprörd artikel protesterar Mattias Flyckt mot att anarkiströrelsen, AFA och SUF börjar likna en maoistsekt från -68. Flyckt stödjer sig på två händelser i Uppsala: en SUF-medlem påstods ha våldtagit en annan; han uteslöts omedelbart från förbundets aktiviteter, hans lägenhet slogs sönder och det krävdes att han skulle isoleras totalt; en annan medlem blev utsatt för “rykten“ om våld eller hot mot en kvinna, varvid hela rörelsen krävde social utfrysning. Ingen var beredd att lyssna på dem, ingen lät dem försvara sig eller ens yttra sig; de ansågs inte oskyldiga förrän motsatsen bevisats och allt baserades på rykten. Flyckt menar att AFA är slutna privatklubbar som bara sysslar med hemlighetsmakeri och slagsmål. Om det som hände i Uppsala är rättvisa enligt AFA så är Francos och Pinochets samhällen bättre, där finns det i alla fall domstolar. Kommer SUF och AFA att börja utesluta aktieägare och Shell-tankare? Och vad händer med sexister och fascister efter revolutionen, får de dödsstraff? Om utvecklingen fortsätter kommer anarkiströrelsen likna sekterna i Torbjörn Säfves Rebellerna i Sverige (se även här).

Fredrik Samuelsson svarar för SUF och skriver att Flyckts artikel “smutskastar“ och inte kan debatteras. Samuelsson svarar inte med ett ord på Flyckts argument och uppträder som om han inte läst dem. Även under 1999 sker flera våldtäkter på SUF:s möten och konserter (Frihetlig socialistisk debatt, internetsida vecka 46-47, 1999)

I Malmö har det uppstått nya stridigheter som kunnat resultera i våld-samheter: Gruppen Autonoma Revolutionära Feminister har rivit ner bilder de ogillat, de anser sig handlat i självförsvar. Malmös lokalavdelning håller inte med, utan tycker att man skall få tillåtelse att diskutera och bilda sig en egen uppfattning. I Arbetaren återfinns flera som uppskattar ARF, men SAC:s internationelle sekreterare Kieran Casey anser att de revolutionära feministerna har en ”fascistisk syn” och kallar det nazi-stalinism. I Ronny Stanserts ”Pressklipp” berättas att polisen pekar ut AFA och SUF som medverkande i 55 attentat under 1992, 54 under 1993 och 140 under 1994. Polisen säger att AFA:s sektioner finns i Uppsala, Stockholm, Örebro, Sala, Gävle, Umeå, Åmål, Göteborg och Västerås.

Anarkistmässan, Flyckts artikel och feministernas reaktion på affischerna visar vad som händer när intoleransen vänds inåt och när man tillämpar ”direkt aktion”. Om man stoppar bilder, filmer, böcker och åsikter med hänvisning till ”solidaritet” och ”strukturer” uppstår frågan: Vad finns det i världen som inte kan förbjudas med samma argument? Ingen av dem som river ner planscher och bränner Scanbilar kan svara. Inte för att de någonsin skulle göra det.

Som redan beskrivits gick ett tjugotal avdelningar ur SAC 1995. En av orsakerna var att flera medlemmar inte kunde acceptera det tilltagande våldet och samhällsfientligheten. Inga-Lis Eriksson, en av de pådrivande i splittringen, protesterar i Syndikalisten mot anarkistiska kampmetoder, mot SUF som består av anarkister och mot Göteborgs lokalavdelning som kallar sig anarkistisk och dessutom sympatiserar med dessa metoder.

På syndikalisternas första maj demonstration i Göteborg 1995 ropar deltagarna polisfientliga slagord. I Malmö demonstrerar ett hundratal syndikalister och uttalar sig mot lagar. Det syndikalistiska ungdomsförbundets demonstration riktade följande slagord mot de poliser som bevakar demonstrationen: ”Snutjävel, när du möter en mobb – skaffa dig ett riktigt jobb!”. I Ronny Stanserts ”Pressklipp” berättar Stockholms lokalavdelning att de vill vräka skinheads från deras lokal. Vidare har femton personer gripits efter en demonstration; SUF river ner H&M-affischer då de anser att sådana är könsdiskriminerande och att det är ”skandal och rent hyckleri” att sådana affischer får finnas. SUF vill ha bort all striptease och genomför en aktion mot en porrbutik i Falun. SUF:s propagandabroschyr inleds med orden ”Kriget har börjat” och på omslaget står ”Direkt aktion” och ”Nu slår vi tillbaka”.

Chefredaktören för medlemstidningen R A Bellman berättar att polisen i Göteborg anser anarkisterna vara farligare än skinnhuvuden. Göteborgs lokalavdelning säger i tidningen att de inte håller SUF ansvariga för att det deltar maskerade personer i deras demonstrationer. Syndikalisten Marie Padellaro från Göteborg berättar att hon ibland uppskattar polisens närvaro, men i en senare artikel, som lokalavdelningen står bakom, förklaras att ”lydnad” är samhällets största problem och att man inte skall låta sig dikteras av lagar.

Marie Padellaro har inte vid något tillfälle i SAC:s press protesterat mot den övriga rörelsens positiva attityd till kriminalitet. Däremot har hon vid ett personligt samtal deklarerat att hon anser det otryggt och obehagligt att åka kommunala färdmedel på kvällarna. Det finns helt klart en konflikt för henne.

Troligen vågar inte Padellaro uttala sig för att man tryggt skall kunna åka spårvagn i Göteborg på kvällstid. Hon skulle sannolikt utsättas för hån, löje och klassas som fascist och poliskollaboratör. Såtillvida hon inte skulle misshandlas och/eller uteslutas ur SAC. En av orsakerna till att så många inom syndikalist- och övriga vänsterkretsar mår dåligt är att de alltid måste förneka sina känslor och vad de tycker innerst inne när de vistas i gruppen.

I Arbetaren 1995 återkommer ”Hickory” med en oerhört lång insändare på närmare 3800 tecken, där han berättar om de aktioner vänster-grupper utfört under 1994: den 26:e september utfördes en attack med målarfärg, stenar och syra mot Utlänningsnämnden och Ja till EU. Motivet är den statliga rasismen och att den EU positiva opinionen skapas av kapitalet; 14:e november förekommer fönsterkrossning mot banker, porrbutiker, Industriförbundet och SAF; den 30:e november ockuperas Dagens Nyheters redaktion, p.g.a. samarbetet mellan media och polisen; den 10:e december slogs bokhandeln Asgård sönder i avsikt att omöjliggöra högerextrema organisationer.

”Hickory” anser att ”borgarpressen” osynliggör attentatsmännen och klagar över vänsterns brist på radikalitet; de senaste tio åren har aktiviteten ökat, mellan 1987 och 1990 har 300 attentat utförts mot Shell, och under 1994 100 attentat mot Ja till EU. ”Hickory” sympatiserar med dem och även med att stoppa motdemonstrationer han ogillar. ”Hickory” ser aktionerna som ett svar på ”Högerpolitiken” och menar att klass-samarbete är omöjligt. ”Hickory” uppmanar vänsterpressen att skriva mer om detta, annars kommer vreden de deltagande ger utlopp för att vändas inåt till drogmissbruk, småkriminalitet och sexualiserat våld.

Från Malmö rapporteras att anarkistgruppen som kallar sig de ”Autonoma” genomför attacker mot banker ”var och varannan natt” och i en artikel berättar om hur demonstranterna från 30:e november blivit dömda bl.a. för fönsterkrossning och olaglig ölförsäljning. I en av Arbetarens ledare tar Jonas Fogelqvist ställning mot fönster-krossningsmetoder, de ger uttryck för den starkes rätt och innebär elitism, de inom lokalsocialistiska kretsar som använder sig av dessa metoder vill skrämma motståndare till tystnad.

I en insändare anklagas SAC för att ligga bakom våldsdåd och för att ha hotat insändar-författaren. SAC:s kassör K G Hammarlund svarar för SAC:s räkning att “SAC (tidningen Arbetaren, arbetsutskottet, Göteborgs LS styrelse) tagit avstånd från sådana metoder och kritiserat de organisationer som använt sig av dem“. Hammarlund svarar inte på om SAC har gjort något, utan återger SAC:s policy.

Det syndikalistiska ungdomsförbundet förklarar i artikel att de inte accepterar nazister på vattenfestivalen i Stockholm. Nyorienteraren och heretikern Atho Uisk, som ibland dyker upp i Arbetaren, anser att sjuttiotalets största terroristgrupp Röda armé fraktionen, RAF, borde få ”respekt” trots de mord de begick. En artikel berättar om en demonstration med beväpnade deltagare. Polisen ingrep och nu JO-anmäls polisen. SUF-Stockholm berättar om demonstrationen: en SUF-medlem omhändertogs; polisens attack var obefogad och beror enbart på demonstranternas klädsel och slagord, ingen var beväpnad, endast polisen var rustad för ingrepp och det förekom åsiktsregistrering. SUF protesterar mot polisens “trakasserier“ och vill ha yttrande- och demonstrationsfrihet. För sig själva, vill säga. Inte för andra.

I Arbetaren 41 förklaras att anarkistiska feminister tillsammans med SUF och Stockholms lokalavdelning deltagit i en blockad mot en porrbutik och bränt porrtidningar, tidningen berättas också om nya bråk i en antirasist-demonstration. I en artikel meddelas att AFA i sina demonstrationer brukar använda svarta huvor och en annan artikel i tidningen är positiv till att man stoppar nazistiska demonstrationer.

”Pressklipp” i Syndikalismen 1996 berättar om en person som anser att syndikalister beter sig fascistiskt då de inte accepterade en viss tröja på en antirasistgala utan hotade att ställa till med upplopp om bäraren fick tillträde. I Packhuset i Göteborg delades järnrör ut före en demonstra-tion. Den ansvarige på plats var syndikalisten Malin Hägglund som menar att orsaken till händelsen är samhällets fel, hon vet vilka som är beväpnade, men vägrar att avslöja det. Hägglund hävdar att det alltid blir bråk när nazister är i stan och menar att nazister inte borde ha demonstrationsrätt. På kvällen grips tretton personer som tillhör kretsen kring Packhuset och de har sprängmedel.

”Mjukis-syndikalisten” Stellan Vinthagen, som förespråkar kristendom och klassamarbete, kallar i en artikel AFA och SUF för ”terrorismens ungdomsförbund” som överfaller folk i deras hem, han kallar militanta veganer för ”eko-fascister” och avvisar deras ”självförsvarsprincip”.

Henrik Johansson motanklagar Vinthagen och förklarar att poliser, domstolar m.fl. är ”kapitalets hyrda soldater” och att staten är i den ”härskande klassens” händer. Daniel Åhman, SUF-medlem, instämmer och hävdar att polisen borde avskaffas. Åhman bjuder på följande utsagor:

”vi måste skjuta överklassen, expropiera och nationalisera alla tillgångar… Jag tror på överlägsen eldkraft… Nackskott istället för fallskärmsavtal… Slakta torskarna… kravaller är kul” ”.

Åhman instämmer med SUF att det var fel av Göteborgs lokalavdelning att ta avstånd från kravallerna den 9:e november SUF har inget ansvar för händelserna, ”det spårade bara ur”.

Syndikalistiska ungdomsförbundet diskuterar på ett nationellt möte den 17:e februari Stellan Vinthagens anklagelser. SUF kallar hans argument en ”ful debatteknik (och) finner ingen anledning att debattera med hr. Vinthagen”. SUF redogör för sina stadgar:
§4 och 5 säger att alla skall få ”respekt” oavsett kön eller ras;
§13 tar ställning för ”direkt aktion” och mot parlamentarism;
§7 säger att: ”Vi inte erkänner lagarnas auktoritet”.

Denna paragraf gör SUF:s insändare till den viktigaste i detta kapitel. Vad vi ser är ett öppet erkännande att SUF är en kriminell organisation.

Det finns många suspekta rörelser, kriminella MC-gäng, nazister, scientologer som förföljer kritiker och även handgripligt ger sig på dem. Men kan man i deras regelsamlingar eller handböcker hitta en paragraf som medger detta? Knappast. Men SUF har inte gjort en sak i ljuset och en annan i mörkret. Det kanske egentligen kan räknas dem till godo att de helt enkelt deklarerar “Vi ger blanka fan i vad lagen säger. Vi skriver våra egna lagar!“ SUF:s §7 är det slutgiltiga beviset att syndikaliströrelsens våldstendenser inte är enstaka, isolerade händelser av en avvikande minoritet, utan en av ideologins grundvärderingar.

En annan slutsats som kan dras av alla samstämmiga vittnesmål är att det inte existerar att SUF svarar på frågor om sin verksamhet. SUF har naturligtvis givits möjlighet att bemöta slutsatsen. De vägrar uttala sig. Slutsatsen förbjöds jag ha med i min universitetsuppsats om syndikalism.

Syndikalisten 1996 fortsätter att berätta om direkta aktioner och demonstrationer: Kvinnodemonstrationen den 15:e mars bevakades av många poliser och Stellan Vinthagen berättar att av femton avrustningsaktioner deltog SAC-medlemmar i sex. Han säger att SUF är mot polisen och för terrorgrupper och beväpning, vilket han anser vara elitism. I en insändare säger J Karlsson och A Öman att det finns många våldsmän inom SUF och frågar SUF varför man inte skulle använda våld mot dem, om de utför våldsdåd mot andra (De får inget svar av SUF).

På syndikalisternas första maj demonstration i Gävle sjunger SUF sånger mot polisen. Och Syndikalisten berättar att SAC:s arbetsutskott ger SUF tillgång till Stockholmsavdelningens lokaler. En artikel berättar att ett anarkistiskt attentat förövas mot H&M. Till skillnad från de flesta i SAC tar Umeå lokalavdelning avstånd från de mordbränder som skett mot bl.a. Shell i Umeå. I en artikel berättar Faluns lokalavdelning att de har haft inbrott på sitt kontor.

I en insändare säger ungsyndikalisten Henrik Johansson att de som är mot våld som ett medel att förändra samhället är kontrarevolutionära. De senaste tio åren har omkring 1000 attentat utförts av vänsteraktivister med omkring 1000 deltagare, berättar Johansson. Bara aktivister har skadats, inga vakter eller poliser. Förresten är våld från de som förtrycker (vilket i Johanssons föreställningsvärld är lika med polisen) respektive de förtryckta inte samma sak. Max Lind återkommer och säger i en artikel att facket tidigt ställt sig positivt till våld. Pseudonymen Arwid Lund, som i kapitlet ”Internationella relationer” berättat om de spanska syndikalisternas svårigheter, berättar att SUF tror på ”självansvar” och direkt demokrati, inte på lagar. Anfall eller försvar är enligt Lund en ”tolkningsfråga” där individer och lokalavdelningar tolkar själva. Lund säger att SUF är mot våld ”i sig”. Vad nu det kan betyda.

I SAC:s medlemstidning berättas att SUF-Västerås gör en aktion mot en sexbutik. I en annan artikel ges sympati för tidningen Expo som är mot nazismens ”odemokratiska metoder”, bl.a. våld, och stödjer ”demokrati”, ”yttrandefrihet” och ”pressfrihet”. I samma nummer förklaras att syndikalisternas rykte att använda våld enbart beror på några anarkistiska bombkastare på 1800-talet, och inte har någon verklig grund. Syndikalisten Shahrokh Razavi uttalar sig mot poliser och menar att staten stödjer nazismen. Se även Razavis fascist-definition i kapitlet ”Den fascistiska syndikalismen”. Razavi har helt klart ett problem med lagar

Senare meddelar medlemstidningen att syndikalister ockuperat bygget vid Öresundsbron och ett hus i Alingsås. Sandvikens lokalavdelning berättar att de utsatts för vandalisering och en av de aktiva i avdelningen som heter Lars Hallberg säger att de ”naturligtvis polisanmält händelsen”. I samma artikel står att syndikalisterna vandaliserat en porrbutik i Borås. Och i 1996 sista nummer finns en bild av L Larsson som är negativt inställd till polisen.

Det absolut enda tillfälle i SAC:s medlemstidning som en åtgärd vidtagits av SAC:s ledning vilken berör hot och våld mellan medlemmarna är följande: På SAC:s framtidskonferens i Mora i september 1996 drog en medlem från Sundbyberg kniv mot en annan medlem från Örebro. AU avstängde knivmannen från alla SAC:s arrangemang.

Utvecklingen inom SAC har gått från 1976 års uttryck “Du är ute och fladdrar!“ , till 1996 års knivslagsmål. Det är en sorglig läsning.

Arbetaren 1996 innehåller en artikel där ”Hickory” beskriver nationalism som solidaritet med de rika eller vita, inte med arbetare, utslagna, kvinnor eller homosexuella. När ”Hickory” får frågan om det finns några metoder som inte får användas uppmanar han till mer analyser och diskussioner. Enligt ”Hickory” skall man söka upp avviktänkare och stoppa deras möten och krossa dem. Polisens få aktioner i samhället är enbart i avsikt att få goodwill, säger ”Hickory”, därför är AFA:s metoder de rätta. ”Hickory” beskriver även sin rörelses beroende av massmedia.

Den närmast sociopatiske ”Hickory” representerar AFA i radions Studio 1. Där upprepar han att AFA anser sig ha rätt att ta till våld när det krävs och med en monoton envishet upprepar han att fascism är det som är mot invandrare, arbetarklassen, kvinnor och homosexuella. Hennes & Mauriz-affischer och andra utslag av strukturellt förtryck är också en del av fascismen, och måste rivas ner. Journalisten Per Wikström är också inbjuden till radioprogrammet och berättar att AFA-attentat utförts mot poliser, banker, videobutiker, tidningsredaktioner och JA till EU. AFA är enligt Wikström mot hela samhället. AFA säger att de är omkring 500 aktivister i nitton städer, men Wikström tror att de snarare är omkring 100 stycken i tolv städer. ”Hickory” tillägger att stenar, påkar och sprängladdningar är en ”folklig kamptradition”. När reportern ställer sig frågande förtydligar ”Hickory” att arbetarklassen utsätts för förtryck av polis och militär, därför är allt våld ”uppåt” folkligt; attentat mot banker och liknande är OK, eftersom AFA har en ”klar målsättning”, och dessa företeelser skall inte få finnas till.

Per Wikström har tillsammans med Anna-Lena Lodenius skrivit Vit makt och blågula drömmar Rasism och nazism i dagens Sverige, där de diskuterar orsakerna till varför antirasistdemonstrationer samlar allt färre folk vid mitten av 90-talet, ”det är inte otänkbart att vanliga… skrämts bort av de senaste årens kravaller”

En artikel i Arbetaren beskriver hur veganer dödshotar pälsbärare och på en feministisk fest som tas upp i tidningen tas ställning för sabotage mot H&M-affischer. I festlokalen fanns en affisch som av en militant feminist uppfattades som obehaglig, hon ställde ultimatumet att den antingen skulle tas ner eller också skulle hon riva ner den. Det får t.o.m. Ingemar Sjöö att skriva en artikel mot att de militanta feministerna rensar bort den konst de inte gillar. I ett annat nummer berättas hur de ”Autonoma” beväpnade drar genom gatorna för att leta efter nazister.

En nazistisk demonstration hålls i Trollhättan och Arbetaren bevakar den. Det gör även motdemonstranter som ställer till bråk. Fyra personer som kommer till tals menar att polisen var på nazisternas sida, då de inte grep någon av dem. I artikeln sägs att kravallerna inträffade p.g.a. att polisen lurat AFA, och att det förekom stenkastning mot hästar och poliser och att AFA hade med sig träpåkar, gatstenar och masker samt att åskådarna inte såg skillnad på demonstranter och motdemonstranter. Polisen tillåts förstås inte uttala sig i syndikalisternas tidningar, men i radio säger polisbefälet att vissa motdemonstranter kommit dit för att bråka och att det är de som står för våldet.

Arbetarens ledare hävdar att polisen hade del i skulden då de lät nazisterna ropa, men sympatiserar inte med att motdemonstranternas vapen och sprängmedel. Det splittrar kampen och tjänar nazisternas syften; det är ojämlikheten, arbetslösheten och det segregerade samhället som skapar fascismen, enligt ledaren som skiljer sig från många andra uttalanden.

Signaturen ”Undrande” är mot poliser som han anser skyddar fascister och kallar alla som tror att man kan motdemonstrera utan våld för hycklare. Gunilla Granqvist håller inte med, hon är mot AFA och anser inte att det gör henne till ”smygnasse”. En av medarbetarna på tidningen Arbetaren heter M Linton och han uttalar sig mot polisbrutalitet som han anser att polisen gjort sig skyldiga till. Enligt en artikel i Arbetaren hyllar anarkisttidningen Brand UNA-bombaren, som i sitt hat mot teknologin skickat brevbomber till olika mottagare i USA. Arbetaren berättar slutligen att Vasaskolans antifascistiska förening i Gävle har demonstrerat utan tillstånd och ägnat sig åt antipolisiära slagord. En artikel är mot Fryshuset i Stockholm, där skinheads håller till på skattebetalarnas bekostnad. Kalle Larsson från Ung Vänster skriver att han är mot AFA:s våldsromantik.

1998 innebär inte någon förändring vad beträffar våldsamheten i syndikalisternas och anarkisternas gemensamma demonstrationer. På första maj 1998 ingriper polisen mot de två gruppernas gemensamma samlingsplats i Stockholm, Kafé 44. Vid syndikalisternas första maj-demonstration i Malmö blir det bråk mellan polisen och de maskerade deltagarna. En beriden polis får näsan knäckt av syndikalisternas gatstenar och på bilderna i massmedia är hennes ansikte översköljt med blod.

En av deltagarna är journalisten Jenny Widov som tidigare deltagit i våldsamma upplopp och skanderat slagord mot polisen på europeiska möten. Widov försöker lämna sina kamrater i sticket och åberopar sitt presskort för att slippa gripas. Det hjälper henne inte och hon spärras in med de övriga.

Dessa händelser resulterar, liksom alla liknande situationer, i ett massivt avståndstagande från polisen i syndikalisternas press. Inte med en bokstav tas det avstånd från de syndikalistiska deltagarna. ”Även i Malmö var polisen inblandade i bråk” har de fräckheten att skriva. Att Brand tycker precis likadant är onödigt att upprepa i tryck.

7.1.1. Tankar om Direkt aktion

Det går inte att ifrågasätta uppriktigheten hos de som kämpar mot rasism, sexism och homofobi  – även om de som gör detta troligen inte har läst på om syndikalismens historia; antisemitism, sexism och homofobi har starka traditioner i syndikalismen; bevis finns på denna hemsida.

Ett exempel på den okunniga syndikalistgenerationen är Johan Larsson, som med emfas framhåller att syndikalismen inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli ”manschauvinistisk, rasistisk eller nationalistisk” – han har bara rätt beträffande nationalismen; efter trettio års studier är nationalism den enda ”last” jag inte kan lägga på den svenska syndikaliströrelsen.

 Man kan inte heller tvivla på uppriktigheten hos medeltidens häxbrännare, Robespierre eller Hitler. Eller hos de som anser att Kinas regering gjorde rätt när de slog ner protesterna på Himmelska fridens torg 1989. I deras förvridna hjärnor är alternativet att hela Kina annars hade gått under i inbördeskrig, kaos och anarki. De tror faktiskt på det.

I lokalsocialisternas egna medvetanden att vet de att de gör rätt och att det inte finns något alternativ. Om de inte river ner affischer, slår sönder fönster och kastar stenar på poliser kommer hela landet att gå under i en gigantisk strömvirvel av förtryck, övergrepp, sexism, o.s.v. Snart nog gäller det även att bekämpa alla utanförstående. Inom SAC och SUF ses socialdemokrater och Ja till EU som fascister och rasister. Några nyanser finns det inte utrymme för. Den ursprungligt rena önskan som snabbt urartar börjar sedan gälla även på avvikande grupper inom rörelsen, vilket utvecklingen visat. Anarkafeministernas intolerans och de väpnade slagsmålen inom SAC är ingen slump.

Det viktiga är att man får aldrig tro att de har rätt. Det de håller på med är fel, oavsett vad de tror konsekvenserna är! Det är fel att riva ner affischer, stoppa filmer och böcker bara för att man tror på någon abstrakt ”samhällspåverkan” som gör handlingen god i det långa loppet. Det är fel att vägra låta de anklagade försvara sig, oavsett vad man tycker om det de är anklagade för. Lokalsocialisterna är mot rättssäkerhet och tanken på att rättvisa skall gälla lika för alla. SAC:s totalitära grund står utom allt tvivel.

”ingen är mer hänsynslös och obarmhärtig än en idealist med mänsklighetens bästa för ögonen”; och problemen i världen representeras inte av de som själva vill avgöra vad de skall tycka och tänka, ”utan av det slags självtillräckliga och hänsynslösa fanatiska idealism som representeras av” lokalsocialister och andra självutnämnda ”ayatollor med anspråk på att representera den enda sanningen.”

När dessa idealister själva avgör var gränsen går för fascism, sexism och rasism och när var och en avgör vilka åtgärder som är rätt att använda kan det inte gå annat än åt pipan. Det är därför vi har en statsapparat med myndigheter, poliser och domstolar. Men lokalsocialister förstår inte detta. Att tvivla på att deras gudabenådade spontana förmåga att aldrig göra fel visar enligt dem att man har en ”auktoritär människosyn” och förtjänar en sten i skallen.

7.2.Änglarnas barn

Den något kryptiska titeln kommer ur Henoks bok. Författaren Jean Genet använde begreppet som en positiv benämning på dem han mötte i den undre världen, de kriminella och prostituerade. I sammanhanget kan även nämnas Arbetarens artikel om krogen Mulakritze i tjugotalets Berlin, för konstnärer, revolutionärer, småtjuvar, homosexuella och prostituerade . Stewart/McGregors bok Jean Genet- from fascism to nihilism talas det om ”anti”-personligheten, som är motståndare till status quo oavsett politisk roll (s5f). Se även sambandet mellan ”dekadans” och politisk extremism i L G Anderssons Änglarnas barn (s87ff); les poètes maudits från Baudelaire, via Genet och Pasolini, till Fassbinder och Mishima.

Filmregissören Pier Paolo Pasolini använde det på samma sorts människor i arbetar-kvarteren. Enligt Genet och Pasolini var dessa individer ”ursprungliga“ och “autentiska“ bortom fascism och kapitalism. Även den pronazistiske författaren Céline umgicks med “änglarnas barn“: tjuvar, anarkister, horor och fifflare på krogar och bordeller. Det gemensamma för dessa tre män är dels deras sympati för samma sorts människor, dels att de får uppskattning av politiska ytterlighetsrörelser både på vänster- och högerkanten. De såg ett samband, en gemenskap i alla antidemokratiska, revolutionära läror.

I kapitlet om syndikalismens moral visades att hos syndikalisterna är själva tanken på företagsamhet av ondo. Men inte bara duglighetens anda är fel. Fel är även uppskattningen av de människor som strävar efter att leva företagsamt och produktivt, samt naturligtvis poliser som försöker skydda dem. I deras ställe sätter syndikaliströrelsen en uppskattning för ”änglarnas barn”, vilket skall visas i följande framställning. Detta underkapitel tillägnas allt VIRKE under mottot: Lustigt att det är så bra virke i en del… medan andra inte är värda ett ruttet lingon (ur Fem gör ett fynd av Enid Blyton)

I detta underkapitel samlas även utsagor i SAC:s tidningar som berör syndikalisternas inställning till droger och alkohol (det senare ett stort problem för SAC):

I Stockholm-avdelningens medlemstidning kunde man i slutet av 70-talet läsa att Bo Petterson kallar alla poliser ”legoknektar” som är ”köpta av systemet”. SAC:s sekreterare Gunnar West, som tillhör den idealistiska traditionen inom SAC, säger i samma tidning att ett av arbetsmarknadens lag består av ”alkoholister och narkomaner men även f.d. interner” och det övriga samhället har skapat denna grupp för att ha några att se ner på.

Det första man kan läsa om brottslighet i SAC-Kontakt är en artikel av Björn Edstam från 1977 där han säger att det i fängelserna “finns en stor medvetenhet och ett tydligt förtryck“, för övrigt behöver man ”diskutera” alkoholproblemet. Gunnar West dyker även upp här och är sympatiskt inställd till de kriminella, han accepterar dem som medlemmar i SAC och säger att de flesta i SAC är positiva till att ha dem med; de som har invändningar är självgoda, fördomsfulla och har fått sin syn genom massmedia och gangsterfilmer. De kriminella har, enligt West, bara haft dåliga förutsättningar under uppväxten, inte svaga karaktärer. En negativ syn på de kriminella försvårar för dem. De har nog med problem med sina underhåll och skadestånd och förresten har väl alla stulit någon gång, säger West.

En annan kommit till syndikalismen via en allmän aversion mot TV-apparater är Ulf Norenius, han instämmer med West och tillägger att de flesta kriminella kommer från arbetarklassen.

SAC:s kongress 1979 tar ställning för den pågående fångkampen (ett fängelseuppror; skildrat i bok av Kennet Ahl) och gör följande uttalande: Det finns 50 fångar med i SAC; kapitalistisk utsugning och statligt förtryck skapar social utslagning som speciellt drabbar arbetar-klassen; uppväxten skapar drogmissbruk, kriminalitet och prostitution; kriminalvård är statens instrument för att förringa etablissemangets brott och utpeka syndabockar. Som bärare av den “mänskliga socialismen“ (SAC:s fetstil) stödjer SAC de kriminella, vilka bara är drabbade av samhällssystemet. SAC vill avskaffa alla fängelser.

Samtidigt tar kongressen ställning mot ekonomisk brottslighet samt lagen som gör det omöjligt för någon annan än chefsåklagaren att väcka åtal mot en byråchef. Kongressen förklarar att alkoholfri miljö- och samvaro är en form av solidaritet och förespråkar ett drogfritt samhälle, samt rekommenderar att alla SAC:s arrangemang är drogfria.

I SAC-Kontakt återkommer Gunnar West som vill ha en attitydförändring i samhället och en ”nyanserad bild”, de grova brottslingarna är i alla fall så få och hårda straff hjälper inte; narkomanerna måste stjäla då de inte kan arbeta. SAC har två poliser som medlemmar, de accepteras om de ”reagerar mot orättvisor“ och arbetar för folket.

Stockholms lokalavdelning håller inte med. Den tar på medlemsmötet 15:e mars 1980 enhälligt avstånd från tanken att ha med poliser i SAC och säger att där går gränsen: ”Syndikalistiskt rättsmedvetande“ gör att man inte kan vara både polis och syndikalist; det krävs en ”bisarr” anledning för att bli polis; de är vakthundar och som institution den främsta symbolen på statligt förtryck.

Syndikalisten Bror Stenberg, som inte dyker upp ofta i medlems-tidningen, säger i en insändare att han accepterar att SAC genom att stödja fångkampen även stödjer “väskryckning, pensionärsrån och knarklangning“ och av humanitära skäl måste även knarklangare “villkorslöst“ tas emot i SAC. Men han accepterar samtidigt poliser i SAC. SAC:s centralkommitté instämmer, men vänder sig mot centraliseringen av polisen. Syndikalisttidningen Roslagens Arbetarblad gör uttalanden mot polisen och Gunnar West berättar i SAC-Kontakt att hela SAC är mot narkotika, men splittrad i frågan om alkohol.

En annan syndikalistveteran och medlem sedan 1971 är chefredaktören för SAC-Kontakt, Per Nilsson. Nilsson påpekar att en ombudsman i SAC kan avsättas genom medlemsomröstning; detta bryter visserligen mot LAS, men arbetsmarknadslagarna är mindre viktiga än SAC:s egna stadgar. Nilssons artikel är föranledd av att SAC vill göra sig av med ombudsmannen Sten Högberg. Två medlemmar vill företräda Högberg. Deras ställningstagande klassas som ”grov illojalitet“ och de hotas dem med uteslutning. Vilket en av dem senare blir.

En av SAC:s ”framtidskurser” menar att samhällskriser leder till resignation som visar sig i droganvändning eller att man flyttar ut till ett kollektiv på landet; de kan även ta sig destruktiva uttryck som yttrar sig i att man blir punkare, skinhead eller fotbollshuligan. Stockholms-avdelningen säger i SAC-Kontakt att de uppskattar fångkampen men har i frågan om fångar som begått brott för egen vinnings skull inga svar om hur de står; det var Stockholm som lade den motion om fånganslutning som gick igenom vid kongressen. Syndikalisten, fredsvännen och TV-hataren Ulf Norenius hävdar att i samhället är vi alla fångar och uppmanar till civil olydnad och avtalsstridiga strejker.

1983 ger SAC sin centralkommitté uppdraget att ”förutsättningslöst” utarbeta ett kriminalpolitiskt handlingsprogram. Den föregående kongressen gav dem samma uppdrag, men inget har hänt. Arbetsutskottet och den antimilitaristiska kommittén tar avstånd från en razzia mot en norsk fredsrörelse, för SAC är en ”intressant organisation i sammanhanget”. Den något flummige Ulf Norenius hävdar att den revolutionära potentialen numera finns hos ”trasproletariatet“ utanför arbetsplatserna och att man borde satsa på dem istället för arbetarklassen.

Norenius åsikt är en logisk slutsats av tron på att samhället är uppdelat i klasser, men samtidigt heresi mot traditionell socialism.

Syndikalisten Mattias Gardell, som på 90-talet blir känd som religionsantropolog, förklarar att om en terrorist är vad borgarna alltid kallat revolutionärer, då är han en stolt terrorist. SAC:s arbetsutskott uttrycker sin sympati för totalvägran och menar i sin pamflett att fred skapas genom odisciplinerade, modiga, självständiga, olydiga människor som inte kan underkuvas. Pamfletten är samma som nämns i kapitel 2:  ”Inbördes motsättningar”. På en anarkistisk kurs 1985, som beskrivs i SAC-Kontakt, sägs att staten inte har någon legitim makt och centralkommittén uttalar sig mot polisens agerande i fråga om den svenska hanteringen av flyktingar.

När man läser dessa groteska yttranden hos samtliga syndikalister som om och om igen tar ställning för allt det pack samhället kan rensa fram ur sina kloaker, undrar man om syndikalister och anarkister har någon sorts egenintresse av att lyfta fram dessa människor. Det är emellertid osannolikt. De flesta individer handlar alltid utifrån högre motiv.

Situationen ändras dock i.o.m. de nya artikel- och insändarförfattare som dyker upp från och med mitten av 80-talet. De som nu framträder i SAC:s press är inte idealister, utan människor som själva har något att vinna på socialismens slavmoral. De ser i SAC ett utmärkt verktyg att utnyttja för sina egna intressen, ett forum där de kan få ”solidaritet” och känna sig välkomna.

En av dessa verkar (Max) Conny Lind vara. Lind anser att alla som är för staten också är för batongslag och för att “döda negrer och missbrukare i polisceller“. Han berättar att redan anarkistmanifestet 1929 ville ge brottslingar vård, inte straff, och att de med “förbrytaranlag“ skall uppfostras till hederlighet. Max Lind eftersträvar mer nykterhet i SAC eftersom det dricks på SAC:s kurser. Så får det inte vara, tycker Lind, man måste visa solidaritet med ”alkoholmissbrukande kamrater”. Lind berättar också att en ”klick” i lokalsocialismen ignorerar nyttan med att inte vara berusade i offentliga sammanhang, t.ex. demonstrationer.

Lindeortens lokalavdelning tar i medlemstidningen ställning mot fler poliser då det skulle leda till en våldsspiral och i slutändan en polisstat. Själve chefredaktören för Arbetaren Martin Nilsson säger att han är mot polisen som han menar är en repressiv kår utan kontakt med samhället. SAC:s centralkommitté är mot ett nytt lagförslag om att polisen själva vill ha rätt att avgöra när de får göra husrannsakan.

Syndikalisten Anders Filén (som vid denna tid trakasserades av stora delar av SAC då han även var med i ett annat fack) tar ställning mot narkotikaprover på arbetsplatser då det innebär att människor sållas bort, vilket är fel då missbruk orsakas av samhället. En liknande åsikt förs många år senare fram av syndikalisterna Mats Bäckman och Mats Håkansson, vilka även är mot att en arbetsgivare kontrollerar den arbetssökandes kriminella belastning (med tanke på att Bäckman i början av 90-talet har ansvar för ekonomiska frågor inom SAC är hans uttalande speciellt underligt). Karin Olsson myntar följande slagord om SAC: “Rätt eller fel – min organisation!“. Uttrycket sägs ursprungligen vara ett engelskt talesätt: Right or wrong, my country! Trotskij använde det om sitt parti när han på dess beslut deporterades

En medlem i SAC som absolut har något att vinna på ”solidaritet” är anarkisten och styrelseledamoten i Göteborgs lokalavdelning Calle Mård. “I vredesmod“ skriver Mård en insändare som en reaktion på en motion från Ludvikas lokalavdelning om narkomaner. Mård ser Ludvikas motion med “bestörtning“; att inte beröra narkotikamissbrukets “samhälleliga orsaker“ är att bortse från den ”kämpande arbetarklassens erfarenheter”, det är en “perspektivlöshet“ som inte kan ursäktas i en lokalsocialistisk fackförening. För att förstå varför ungdomar missbrukar i stället för att förändra samhällsordningen krävs analys, enligt Mård.

Mer samhälleligt våld ökar okunskapen, enligt Mård, dödsstraffen har inte hjälpt, drogerna är problemens uttryck, inte dess orsak; drogmissbruk beror inte på tillgången, utan på individens önskan att berusa sig, det är ett flyktbehov som kommer ur samhällsförhållanden; mer tull- och polisinsatser ger högre priser på droger vilket “driver (narkomanerna)… ut i kriminalitet“. Narkotikafrågan är som judefrågan i Tyskland på 30-talet: man samlar folk mot en specifik grupp för att man inte bryr sig om ”djupgående och grundläggande problem“, t.ex. klassamhället.

Ludvika har svalt ett reaktionärt bete från dem som torgför en intolerant och människofientlig politik; det är “djup okunskap“ och bedrövlig människosyn att offer för kapitalets rovdrift på människan blir syndabockar och måltavlor för samhällets frustration; missbrukarna är “kärlekstörstande“, att angripa dem är som att införa dödsstraff för självmordsförsök, “Låt oss… få slippa inlägg av den typ som kommit från Ludvika LS“. Staten har aldrig företrätt arbetarklassen eller deras barn, därför finns det ingen anledning för SAC att förespråka förstärkning av dess kontrollapparat, menar Mård.

Carl Johan Mård har ett personligt intresse av att kämpa mot ”statens kontrollapparat”: Vid SAC:s första maj-demonstration i Göteborg 1992 avväpnades Mård av polisen på ett långt järnrör instoppat i ärmen. Mård har dessutom utsatt människor som inte delar hans åsikter för hot och trakasserier. Hans kommentar till hur man upprätthåller ordning i ett syndikalistiskt samhälle är:

”Vi behôvär inga polisärr. Vi kan årna sån’t schälva”

Mård var vid tillfället varken nykter eller rakad (Göteborgs lokalavdelning, 18:e september 1992). Det är denna sorts människor som sitter i styrelsen för Göteborgs lokalavdelning. Samme man övergav sin fru och sina tre barn när han i trettiofemårsåldern träffade en knappt tjugoårig kvinnlig husockupant och bytte ut frugan mot en yngre modell. Han kallar sig ”feminist”.

En senare styrelse för Göteborgs lokalavdelning, där bl.a. Minou Padellaro ingick, var i början av 90-talet införstådda med Mårds aktiviteter, men vidtog inga åtgärder mot honom. Mer om henne i kap SAC:s ombudsmän och kap 2.1.5 Detta eviga missnöje med ledningen. Hon arbetade i årtionden som kassör för Göteborgs lokalavdelning, men ”drevs bort” av de nya bossarna runt 2010 vid den stora utrensningen av de som gick med på 80-talet.

En annan styrelseledamot var Ingemar Sjöö. Sjöö anser att den som utsatts för Mårds hotelser inte har rätt att försöka skydda sin personliga säkerhet genom att ta reda på uppgifter om Mårds tidigare förehavanden. Det klassar Sjöö som ”oförlåtligt snokande”, och skall enligt Sjöö bestraffas med uteslutning ur organisationen. Sjöö har ingen kommentar till Mårds aktiviteter. Se mer om Sjöö under SAC:s ombudsmän samt här och här.

Kriminologen och syndikalisten Janne Flyghed som ofta dyker upp i Arbetaren på 90-talet, menar att lagarna är de makthavandes instrument och att SAC inte anpassar sig efter dem, utan är mot dem. SAC:s pamflett berättar att ”vår människosyn” säger att staten inte behövs för att hålla människors egoism i schack; att människor med våld måste förhindras att överfalla varandra är en “absurd ideologisk villfarelse”; polisen skall bort då de skapar våld, inte förhindrar det.

I nästa nummer av SAC-Kontakt berättas att Nils Jagborn, 79-årig kassör i Jönköpings lokalavdelning, stulit 7500 av avdelningens pengar. Jagborn svarar på alla frågor med att inte svara. Han säger att han är villig att ta på sig skulden om det behövs någon att skylla på. Och han berättar att han förespråkar en ”gammaldags hederlig syndikalism” och att ”en riktig syndikalist ägnar sig åt socialt arbete”.

SAC tar polisen till hjälp för att försöka få tillbaka pengarna, trots att det bara skulle gjort saker och ting värre enligt deras egen pamflett. Det finns en allvarlig klyfta mellan SAC:s teori och praktik.

Intressant är hur exakt samma situation dyker upp flera år senare: dels en professionell samhällsparasit som heter Ruben Tastas Duque, som stjäl pengar och blir utslängt 2013; dels att kassören för Trestads lokalavdelning stjäl kassan 2023 så att avdelningen inte kan betala sina skulder till SAC. Även han/hon blir polisanmäld.

Det är samma beteende och problem som återkommer i decennier! Det är en regelbunden cykel som upprepar sig om och om igen! Hur kan det fungera så här, om SAC är en ”fackförening” som andra?

Chefredaktören för medlemstidningen, Katia Henry, är för fånganslutning till SAC, då SAC organiserar efter övertygelse. Poliser delar enligt Henry inte SAC:s grundläggande värderingar. Henry sympatiserar med stöld, så länge det är från kapitalister och byråkrater och inte från kamrater.

Långt senare lämnar Katia Henry organisationen vid 65 års ålder, efter decennier av hårt arbete för SAC. Och i likhet med alla som lämnat SAC gör hon det som ovän med de nya bossarna. De som enligt Henry tagit över i makthunger och driver bort alla som tycker annorlunda. Precis som den ena vågen efter den andra av avhoppare och uteslutna från 1987 och framåt, sker Katia Henrys brytning åtföljt av brev fyllda med ilska och anklagelser, se kap 2.1.5 Detta eviga missnöje med ledningen. Efter att i decennier ha skrivit ner avhoppare och luftat sitt hat mot de som inte följer partilinjen, är det nu hennes egen tur att klassas som ”förbittrad renegat” och förrädare. Karma, kan man kalla det.

I samma nummer skriver “Fångarnas förtroenderåd“ vid ett av Sveriges fängelser att de är tacksamma för det “sociala skyddsnät“ SAC ger dem. Fångarna berättar hur synd det är om dem och att samhället har ett “moraliskt ansvar“ att ta hand om dem när de kommer ut. Kräken berättar också att de kostar samhället 1600 kr/dygn och att 96% återfaller.

Anarkisten Max Lind som ofta återkommer i ämnet anser att man bör riva alla fängelser, de tjänar bara härskarklassen och man bör inte göra undantag för att ens låsa in våldsbrottslingar. SAC-Kontakt berättar att syndikalisten Bertil von Post ordnar studiecirklar på Härnösands riksanstalt. Tidningen berättar också att vid Malmösyndikalisternas första maj-firande 1990 var en av parollerna på plakaten ”Våga Droga”. Anarkisten Carlos Alfonso jr. uttalar sig i en insändare mot lag och ordning och en av SAC:s ombudsmän, Helena Hörnberg, berättar att flera fångar i Härnösand vill inträda i SAC, vilket hon är positiv till.

I en omfattande artikel i SAC-Kontakt skriver Jerker Nordlund om SAC:s historia. Han berättar att flera fångar gick med på sjuttiotalet. Samtidigt inträdde ett par poliser i Storuman, vilket ledde till att flera andra utträdde (Det står ingenting om att någon utträdde p.g.a. att fångarna inträdde). SAC-Kontakt uppmanar också till brevväxling med en dödsdömd fånge i USA och en fånge i Kesh på Nordirland.

Jerker Nordlund går ur SAC under starka anklagelser och utfall mot ledningen runt 2010. Hans öde är ett tragiskt exempel på vad som kan hända en medlem i en bisarr sekt som SAC. Men han var å andra sidan en djupt trasig människa redan tidigare; knarkare, haschrökare, medlem i Bhagwansekten, trotskist, primalskrikare med mera. Se kapitel 1.2.1. Han är inte ensam med missbruksproblem i SAC, se här .

SAC:s ombudsman för västra Sverige, Micke Grebelius, berättar att på SAC:s ombudsmannakurs gästtalade en f.d. kassaskåpssprängare som levt med droger och fängelser i 25 år. Grebelius rapporterar också att ett mål i arbetsdomstolen som begärde tester av urinprov, avgjorts till nackdel för den ”personliga integriteten”. Den aktive syndikalisten Ingemar Sjöö skriver att de som avfärdar fackligt arbete ofta är arbetsskygga och tänkandet i deras omgivning är det svenneförakt som finns hos ”fribrytare och kåkfarare” (vilket är en felstavning, skall vara fribytare). Mer om Ingemar Sjöö under SAC:s ombudsmän samt här och här. Ingemar Sjöö är en speciellt otäck människa som driver ut barn att riskera livet inför polisens kulor. Helt utan samvete.

En syndikalist som ofta skriver artiklar är Inger Raaby, och hon skriver ett reportage om kriminella kvinnor och knark och protesterar mot att häktade kan hållas isolerade

I SAC-Kontakts inledare förklarar chefredaktören Katia Henry att svenska myndigheter: ”Vad gäller invandringen, slänger ut familjer och skolungdomar men låter brottslingar och fifflare stanna”.

Som enda person i den syndikalistiska pressen kopplar Katia Henry samman invandrare och kriminalitet, något som aldrig tidigare eller senare gjorts. Det som gör uttalandet speciellt är att inom socialistiska kretsar anses alltid all kritik mot invandring vara lika med rasism.

7.2.1 Arbetarens syn på saken

Material om SAC:s förhållande till det kriminalitet och drogmissbruk finns inte bara i SAC:s medlemstidning, utan även i Arbetaren. 1991 berättar Arbetaren att anarkisterna uppskattade den terror som spreds av Röda Armé Fraktionen på 70-talet. En av Arbetarens ledare innehåller en syndikalistisk beskrivning av fascismen från 1922: dess anhängare är rövare, mordbrännare, kvinnoskändare, barnamördare, desperados och morallösa, fascismen kallas den mest perversa och mordlystna ideologi som finns. Situationen är typiskt för SAC:s sätt att beskylla andra rörelser för sina egna fel.

Arbetaren berättar att tidningen uttalat sig mot poliser både på fyrtiotalet och vid mitten av sextiotalet, och de berättar att kommunister brukar vara motståndare till poliser, vilket inte förvånar någon som läst syndikalisternas tidning. I tidningen finns även uttalanden som är positiva till att husockupanter kastar sten på poliser. En av de nuvarande polismedlemmarna i SAC är Leif Göran Johansson som säger sig vilja ha syndikalism och samtidigt upprätthålla lag och ordning

Arbetaren 1993 inleds med den bekante syndikalisten Johan Larsson (vilken har ett eget underkapitel) som tar ställning mot alla lagar, vilka är ”härskarklassens”. Det nuvarande samhället “måste“, enligt Larsson, krossas med våld och man ”måste” alltid ta ställning mot ”bevarandet”. Senare finns ett långt reportage om fångvården i Arbetaren som har en neutral syn på internerna och tar ställning för vård inte straff, en artikel beskriver de kriminellas organisation KRUM ur en positiv synvinkel.

1994 sägs i Arbetaren att rikspolisstyrelsen inte anser att syndikalistiska poliser är lojala mot staten och att en syndikalistisk polis har förlorat mot rikspolisstyrelsen i AD. Tre av Arbetarens ledare menar att samhällsvåldet beror på maktlöshetskänsla, tar ställning för fångar och är mot hårda straff.

I Arbetarens sista nummer 1994 behandlas Straight Edge-kulturen, en modern ungdomskultur som kännetecknas av säckiga kläder, hardcoremusik och ett asketiskt renlevnadsideal av militant veganism och ett totalt avståndstagande till alla former av droger. Även om det inte står i artikeln så legitimerar säkerligen flera militanta veganer som tillhör Straight Edge sina attacker mot köttindustrin utifrån den anarkistiska och syndikalistiska ideologin.

7.2.2 SAC-Kontakt

För att återgå till SAC:s medlemstidning så finner man många nya artiklar som berör syndikalisters och anarkisters syn på droger och kriminalitet. I ett reportage från Sydamerika berättar SAC:s internationella sekreterare Annica Hjelm att koka-blad är OK, skillnaden mellan dem och kokain är som mellan potatis och brännvin.

En som skriver om SAC:s policy i drogfrågor är Per Lindblom; han säger att drogpolitiska texter är sällsynta i ”frihetliga” rörelser eftersom en inskränkning av människors rätt till droger är en inskränkning i deras friheter, men samtidigt måste dessa rörelser visa solidaritet med de som har problem. Lindblom kallar det en paradox som lokalsocialister inte kan lösa och kallar de två fraktionerna i SAC för “socialfascister“ respektive “flumliberaler“. Lindblom håller med vad den italienske anarkisten Malatesta kallade den anarkistiska metoden från 1922: tag bort lagarna om narkotika, de hjälper inte; släpp narkotikan fri, det är enbart sociala orsaker som skapar missbruk; orsaken till att vissa inte vill legalisera narkotikan är att de tjänar på jakten på handlarna, inte av omsorg om narkomanerna. Exakt samma Malatesta-resonemang återkommer i SAC:s medlemstidning tre år senare.

7.2.3 SAC och alkoholen

Ett område som där det finns mycket att tala om är SAC:s förhållande till alkohol. Från ett av SAC:s distriktsmöten 1991 berättar Anders Carlbom om öldrickande på kvällen. På en kurs samma år säger Carlbom att det var tur att varje kväll var pubkväll så att drickandet kunde fördelas, med bara en pubkväll skulle vi ”supit oss aspackade den kvällen”. Det är tydligt att alkoholen är ett problem för SAC. Tidigare har syndikalisten Arnold Dietrich tagit ställning mot alkohol i medlemstidningen, som även berättar att Stockholms samlingsplats för lokalsocialister, Kafé 44, säljer alkohol.

1993 förklarar årsmötet för Stockholms social- och vårdarbetarsyndikat att alkoholkostnaden vid syndikatets nyårsfest var omfattande. För att undvika att medlemmarnas avgifter i fortsättningen dricks upp på mötena beslutas att inga pengar längre får gå till alkohol; mötet meddelar även att man i Stockholms fört diskussioner om alkohol. Leif G Johansson, SAC-medlem och polis, uppmanar till hembränning.

I SAC:s press dyker flera artiklar upp som behandlar ämnet: Malmö lokalavdelning beslutar på sitt medlemsmöte enhälligt att p.g.a. alla samhällsproblem som alkoholen skapar och av solidaritet med alla i SAC som har alkoholproblem införa rusdrycksförbud i lokalen. Från Göteborgsavdelningens första maj-firande 1994 berättas (återigen) om flera berusade i syndikalisternas demonstrationståg. Och från samma avdelnings årsmöte 1995 berättas att mötet avslutades på ett ställe där de fick rabatterat ölpris.

I rapporten från anarkistmässan 1994 upprepas fler gånger att mycket öl såldes, ett omdöme är att det var mycket prat och öl, men inget resultat. I inledningen beskrevs lokalsocialisters yttre likhet, och i artikeln om anarkistmässan finns en bild på en “Huligan“ i munkjacka, som kallas “modeplagg på mässan“. Munkjackan fungerar som en uniform för moderna ungsyndikalister. Mot slutet av 80-talet var modet en sorts tröja med breda blå och vita horisontella ränder, typ rysk sjömanströja, ofta med svart kavaj. Se t.ex. på bilden från första maj i Stockholm 1987 eller baksidan på boken Anarki till vardags . Orsaken till att tröjan bytts ut är sannolikt huvan som döljer ansiktet i de våldsammare demonstrationerna efter 1988.

En minnesruna över syndikalisten Gotthard Öberg säger att han ansåg att alkoholen var arbetarklassens fördärv, men att han hjälpte de som var berusade istället för att kalla på polis. SAC:s medlemstidning berättar om bråk p.g.a. att någon glömde ta bort ölkassarna när en bild från en syndikalistisk aktion togs. Efter SAC:s kongress 1994 presenterar sig den nye ledamoten i arbetsutskottet Lennart Markebo i Syndikalisten och uttrycker sin uppskattning för öl. I en senare artikel recenserar Markebo alkoholromantisk musik och han finns på bild med en ölflaska i handen.

UPPDATERING: Lennart Markebo var en av de gamla trotjänarna som ägnat sitt liv åt SAC. I tjugo, trettio år var han en drivande kraft som organiserade och slet ut sig för organisationen. Men som i alla andra fall hamnade han till slut på kollisionskurs med en ny ledning. Han var anställd som ombudsman, sparkades mot alla regler och avtal, och gjorde den största av synder: han stämde SAC! Han trodde att hans individuella rättigheter enligt svensk lag stod över bossarnas rätt att göra vad de vill. Han kan inte ha vetat något om vilken organisations han var med i. Det slutar med att han och hela hans lokalavdelning utesluts ur SAC. Se kapitel 2.1.4.

Syndikalisten Elisabeth Örhnell kommer med ett uttalande om SAC:s nyligen hållna kongress: Det mest positiva med hela kongressen var att alkoholkonsumtionen var låg. Om detta är uppfattningen hos en av organisationens anställda, måste situationen i SAC vara allvarlig. En notis i berättar att färre människor än förr döms för ekonomiska brott; den berättar också att den typiske rasisten i Sverige är mellan 18 och 24 år, man, arbetarklass, och gillar våldsfilmer

Efter sammanställningen av hur alkoholkonsumtion beskrivs i SAC:s press är nu dags att återgå till SAC:s syn på kriminalitet och droger.

7.2.4 Syndikalisten

Den nye chefredaktören R A Bellman skriver i Syndikalistens inledare att polisiära åtgärder i samhället bara är symptombehandling och att många kritiserar enskilda företeelser istället för att se samhälls-struktursmönster. En syndikalist vid namn Mattias Bengtsson samlar slagord från lokalsocialistiska kretsar och två av dem är riktade mot polisen. I en artikel skriver Daniel Wiklander att polisen alltid är på överklassens sida och han sympatiserar våld och stöld mot de rika. De två syndikalisterna Mats Bäckman och Mats Håkansson skriver i en tidigare nämnd artikel mot att arbetsgivarna skall kunna testa en arbetssökandes kriminella belastning och om han är drogfri.

Syndikalisten Olof Lagerqvist säger i en insändare att det syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, inte anser att samhället blir bättre av fler poliser och att brottslingar inte är monster. Göteborgs lokalavdelning gör ett uttalande riktat mot makthavarna i samhället och säger att om de inte accepterar arbetarnas mänskliga rätt, finns enligt ”folkets rättsuppfattning” ingen annan rätt heller.

I början av 1995 berättar Syndikalisten om en obehaglig händelse i Göteborg: En syndikalist blev överfallen, misshandlad och rånad av ett invandrargäng; när de hittade ett antirasistiskt märke i hans plånbok slog de honom inte mer, utan nöjde sig med att stjäla hans pengar. Medlemmen avstod från att göra polisanmälan. Det som skiljer denna artikel från Katia Henrys, som också handlade om kriminella invandrare, och gör den acceptabel för syndikalistiska läsare, är sensmoralen i gängets handlande och att medlemmen inte anmälde rånarna (invandrare) till polisen.

Som kapitlet ”Stoppa bron…” beskriver anses det i SAC självklart inom vilka sektorer en syndikalist skall arbeta. Det visade sig i presentationen av arbetsutskottet och det framkommer lika tydligt i presentationen av de två sökande till posten som SAC:s sekreterare: Jan Berglund som varit grundvuxlärare på kriminalvårdsanstalt och Ingela Drenske som varit vårdare på ett behandlingshem. Senare hålls en omröstning om ombudsmannaplatserna i medlemstidningen: Ingela Drenske arbetar med missbrukare; Micke Grebelius, diversearbetare; Kristina Hjärpe har arbetat med människor och Leif Persson har arbetat på socialkontor.

I ett tidigare kapitel berättades om orsakerna till SAC:s splittring 1995. Ett tjugotal avdelningar gick ur. SAC:s arbetsutskott, där bl.a. Lennart Markebo ingår, förklarar att de kommer att kräva in kvarvarande avgifter från de som brutit sig ur. Norrbottens distrikt instämmer och vill kräva in skulden med inkassoförening eller kronofogde.

7.2.5 Arbetaren 1995-96

Men inte bara SAC:s medlemstidning ger besked om SAC:s inställning. Det gör även Arbetaren som 1995 inleds med en artikel från femtiotalet som konstaterar att

”Kriminalitet, kriminell politik och homosexualitet är summan av mål med nazister inblandade”.

I artikeln sägs att Arbetaren på denna tid tog ställning för kriminella utpressare och pedofiler och mot polisen. Känslan av att vara mot polisen är tydligen viktigare för Arbetaren än att skydda barn från pedofiler.

I samma nummer berättar en av de mest framträdande i den svenska syndikaliströrelsen, Martin Nilsson, att han har suttit i fängelse. Det är inte konstigt att Martin Nilsson är en av SAC:s mest hatiska medlemmar mot polisen. Arbetaren berättar i en minnesruna att den avlidne anarkisten Ted Nordstrand ville ha bättre fångvård och en av tidningens ledare förklarar, liksom alla andra ledare och artiklar, att varken fattigdom eller brottslighet är individens eget fel. Samma budskap ges i en artikel som beskriver Stureplansmorden. Artikeln föreslår inga åtgärder mot kriminalitet eller tar ställning mot massmördarna, som i artikeln babblar om hur bra det är med ”respekt”.

I Arbetarens ledare skriver Martin Nilsson om ”det gravt inhumana beslutet att avvisa bosnien-kroaterna (oavsett om någon av dessa skulle ha snattat på ICA någon gång!)”; de som har ekonomiska argument mot flyktingar har ”gravt misstagit sig på det svenska folkets moral och solidaritet”.

Det man kan sluta sig till av denna artikel är att Martin Nilsson inte äger en egen livsmedelsbutik. Det är lätt att sitta på en tidningsredaktion och uttala sig om hur produktiva människor skall bete sig. Om Nilsson själv hade kapaciteten bli småföretagare så skulle hans inställning ändras.

I en artikel hävdas att SAC anklagats för att vara dominerat av “narkomaner, tjuvar, arbetsskygga“. SAC:s kassör, K G Hammarlund, försöker försvara SAC, men dementerar inte uppgiften eller argumenterar mot den. En av Arbetarens ledare, som är skriven av Jonas Fogelqvist, menar att våldet i samhället har ”djupare orsaker” och att machoattityden hos många människor beror på att samhället har hårdnat. I likhet med Martin Nilsson kan inte Fogelqvist berätta hur man skall åtgärda problemen.

En ledare av Martin Nilsson talar om SAC:s syn på beviskrav: Det är fel att kräva höga beviskrav vid fall med ”extrem… beroendeställning”; ”Svensk rättstillämpning bygger på en lögn: att beviskraven för alla brott är lika höga. Det är de ju inte alls i praktiken. Och ska inte vara det heller. Beviskraven måste vägas mot brottets art, mot effekterna av en friande dom.” Kriminologen och syndikalisten Janne Flyghed är i en artikel mot terroristlagen som han anser diskriminerar utlänningar. SAC instämmer på Arbetarens ledarsida. Och syndikalistveteranen Britta Gröndahl berättar i sin självbiografi att SAC på 70-talet gav 5000 SEK i bidrag för terroristaktioner i Spanien. Mer om det här. 

En artikel berättar att prostitution och knark inte har att göra med fritt val. Två artiklar är mot nyttan med hårda straff och vill se ”helheten”. I ett nummer sägs att prostitution beror på könshierarkier.

Vi skall uppehålla oss lite vid terrorismen. Janne Flyghed verkar inte väga ”terrorism” mot brottets art eller effekter, men brotten Martin Nilsson talar om begås mot grupper i beroendeställning. Flyghed talar om terroristaktioner mot det ”borgerliga” samhället. Båda ledarna, som beskriver SAC:s åsikt, anser sålunda att beviskrav måste anpassas efter vem som drabbas.

I Arbetaren intervjuar journalisten Jonas Fogelqvist en stortjuv och narkoman som berättar att det förr fanns en ”tjuvmoral” som sade att man bara fick stjäla från de rika. Tjuven berättar att han stulit vigselringen av en gammal, fattig och ensam man, och kallar tjuvmoralen ”en rent borgerlig moral”. Fogelqvist menar att alla brott är samhällets fel och att vi måste ha överseende med tjuven; förresten är stölden som görs av bankdirektörer och av albylgangsters egentligen samma sak.

I en artikel i samma nummer beskrivs kollektivt boende och det sägs att boendeformen är bra bl.a. då den utesluter narkomaner och fyllerister så att de inte kan förstöra för den övriga gemenskapen.

Martin Nilsson skriver en mycket intressant ledare om SAC:s inställning till kriminalitet på 90-talet, som vid första påseendet verkar skilja sig från 70-talets inställning: För att undvika fångromantik måste man enligt ledaren se skillnaden mellan stöld och stöld. Vänstern har haft en ”fångromantisk” syn om att allt är samhällets fel, trots att många offer för kriminaliteten har haft låga inkomster; vänstern har inte ”värderat friheten att gå omkring orädd”, nu måste man lära av misstagen, avslutar Nilsson.

Inte på något sätt beskriver Martin Nilsson i sin artikel vilka misstag som har gjorts, vad är det som skall ändras, eller hur det skall vara istället. Ledaren säger ingenting.

I Arbetaren 1996 återfinns en artikel som är mot åtgärder mot narkomaner och även en artikel mot nazistisk terror. Det verkar som om Arbetaren anser att terror enbart är fel om den är nazistisk.

I en recension av filmen Trainspotting, som handlar om några narkomaner i Edinburgh, berättas att filmen inte är amoralisk utan ”ställer indirekt viktiga frågor om vår tid”. Gestalterna i filmen saknar all form av godhet och heder; de ljuger, knarkar, torterar djur, har sexuellt umgänge med minderåriga, sviker, stjäl, även från nära vänner, misshandlar eller kastar flaskor i huvudet på de som helt enkelt har oturen att stå i närheten. Det vedervärdigaste är när ett nyfött barn dör av vanvård för att knarkarna är för upptagna med att tända på…. Detta räcker tydligen inte för att en syndikalist skall uppfatta ett beteende som amoraliskt. Vad som krävs återger inte Arbetaren.

Syndikalisten Jonas Fogelqvist berättar i Arbetaren att han tidigare var kommunist och då såg polisen som ”kapitalets väktare”, numera accepterar han deras existens. I artikeln görs även ett ställningstagande för polismyndigheterna mot nazister och kriminella MC-gäng. Det går tydligen bra att uppskatta poliser när nazister är med i bilden.

I Arbetaren står 1996 en unik artikel som berättar att många tunga missbrukare väljer gatans liv, trots de åtgärder som görs för dem. Observera ordet väljer. Samtliga andra uttalanden i all syndikalistisk press (antagligen all som någonsin tryckts) är överens om att man inte väljer missbruk eller kriminalitet. Man kan inte välja, det gör samhället åt en. Om artikeln är allvarlig, måste det röra sig om en felskrivning.

I Arbetaren finns en artikel om den danska fristaden Christiania och om hur man 1979-80 kastar ut knarklangarna och missbrukarna: “För många idealister var sanningen en smärre chock: inte ens Christianias hjärta var stort nog att rymma alla… Det mest öppna och kärleksfulla samhället hade tvingats kasta ut destruktiva och sjuka människor ur gemenskapen“. Detta empiriska bevis verkar inte ha påverkat SAC.

Jonas Fogelqvist återkommer i Arbetaren och intervjuar en advokat som menar att hårda straff inte hjälper. Fogelqvist skriver sedan om fångarna i SAC på 70-talet: De ansågs “struliga“. Fogelqvist ser SAC:s ”romantik” och ”fascination” av den kriminelle som “naiv“. Ingen i SAC tänkte på offren, vilket har gjort att reaktionärerna dykt upp. Nu behövs solidariteten igen, säger Fogelqvist, bara mindre naiv.

Återigen ger Arbetaren inga svar. Den absolut enda skillnaden från tidigare är att SAC på 90-talet erkänner existensen av brottsoffer.

För att ge ett historiskt perspektiv på syndikalisternas syn på kriminalitet och asocialitet är det positivt att Arbetaren har med en artikel av SAC:s f.d. internationella sekreterare Annika Hjelm där hon berättar att lokalsocialister redan under det spanska inbördeskriget på 30-talet öppnade fängelserna. Se även vad Bryan Caplan skriver här. 

7.2.6 Den laglydiga syndikalisten

Finns det då någon inom syndikaliströrelsen som har haft en avvikande uppfattning? Det undersökta materialet sträcker sig från 1910 till 2020. Ett dussin olika tidningar, tjogtals med böcker, tiotusentals sidor, ännu fler utsagor. Har ingen sagt något annat? Jo, det finns faktiskt en – skriver och säger en: Sigbritt Rönnqvist uppmanar 1985 de som skriver till SAC-Kontakt att sluta klaga på poliser och militärer och säger att om de inte gjorde ett fint jobb, bl.a. där hon själv bor, skulle “vi vanliga medborgare“ inte våga gå ut.

Protesterna låter inte vänta på sig: Andreas von Sydow gör satir; signaturen 550503-1873 beskriver polisens “fina jobb“ i länder där de begått övergrepp, “Du borde tänka på vad du skriver”, är slutsatsen; Nisse Jacobsson är “förvånad över Sigbritt Rönnqvists inställning“, själv är han mot polisen och vill släppa fångarna fria.

7.2.7 De rättfärdiga

Arbete är grunden till all utveckling, välstånd och civilisation. Där det finns handel och industri är det de människor som skaffar sig sitt levebröd genom sin egen fyndighet eller sina händer som är meningsfulla. De är de produktiva, de nyttiga, de som har värde. Det är dessa hederliga, anständiga arbetare, bönder och småföretagare som lyfter upp det här samhället och alla andra samhällen i historien.

Men syndikalisterna säger nej! De kallar föraktfullt dessa människor ”Svenssons” och förklarar att rättfärdiga är endast de som står under all anständighet. SAC hävdar att frälsning står att finna hos utslagna, narkomaner, kriminella, mördare, tjuvar, terrorister, hallickar och horor; allsköns pack som inte skulle tillåtas vistas i några andra lokaler än SAC:s egna, möjligen med undantag av Frälsningsarméns. Motiveringen ges av syndikalisternas tidningar:

1. Många syndikalister och anarkister har själva alkohol- och drog-problem.

2. SAC manipulerar genom sin ideologi fram skuldkänslor för att få medlemmarna att tro att de är skyldiga att försörja andra.

3. ”Änglarnas barn” står i motsatsställning till det nuvarande samhället, därför ser SAC dem som allierade (Undantaget är de prostituerade som ofta är positiva till poliser och socialarbetare. De är enda som skyddar de prostituerade från att bli misshandlade och mördade av syndikalisternas övriga vänner)

4. Syndikalismens motvilja mot rationella och ekonomiska beslut.

Att någon vågar ställa hederliga bredvid kriminella, goda bredvid onda och deklassera hela mänskligheten, det har varit det svåraste att skriva om. För naturligtvis är det inte så. Vissa människor är förvisso bättre än andra. De som inte ljuger, sviker och bedrar, de rättfärdiga, är i sanning mer värda, mer förtjänta än publikaner och syndare, än ”änglarnas barn” och deras sympatisörer.

7.3 Sammanfattning

Alla syndikalistiska och anarkistiska uttalanden, i alla tidningar, böcker och andra media, har två gemensamma särdrag:

1. Föreställningen att det nuvarande samhället är uppbyggt som en pyramid indelad i fem delar: den smalare delen av pyramiden består av vita, heterosexuella, icke-funktionshindrade män; den bredare delen består av övriga grupper. Enligt syndikalisterna är de övriga grupperna förtryckta av pyramidtoppen. Därav omslaget på denna bok. En liknande bild används i SAC:s principförklaring s4.

2. Åsikten att alla handlingar, bedömningar och uttalanden måste ses i relation till den pyramidala samhällsstrukturen och alltid befrämja grupper i den bredare delen av samhällspyramiden. Åsikten gäller för all lokalsocialism: anarkisttidningen Brand säger att våld ”nedåt” är reaktionärt, våld ”uppåt” är revolutionärt; anarkisttidningen Svart Press anser det vara fel att råna underklassen, pensionärer, handikappade o.s.v.

7.3.1 Sparka uppåt, inte nedåt!

Föreställningen och åsikten sammanfattas ofta i slagordet: ”Sparka uppåt, inte neråt!”. Slagordet är en variant av rocklåtstiteln ”Slicka uppåt, sparka neråt!” av Ebba Grön, vilka spelade på SAC:s första maj-fest 1981

Syndikalisterna anser att allt som talas, skrivs, eller tänks måste vara i motsats till den nuvarande samhällsstrukturen. Det avspeglas i SAC:s ställningstagande i kärnkraft, EU, Öresundsbron, friskolor, ja helt enkelt allt.

Chefredaktören R A Bellman instämmer i att lokalsocialister oftast är ”anti” allting och att resten av samhället är pro.

I serien ”Kulturväktarna” som går i Syndikalisten, beskrivs dilemmat av huvudpersonen som beslöt rösta ja till EU ”bara för å känna hur det känns”. 

Serien beskriver en vänsterinriktad människas vardag och anses av sin skapare även gälla för medlemmar i SAC. Serien beskriver även hyckleriet och falskheten som uppstår när syndikalisterna försöker leva efter sina egna moralregler; t.ex. när huvudpersonen förlorar en tävling och försöker övertyga sig själv att ”det spelar ingen roll om man vinner eller förlorar”; eller när han känner glädje över att göra en bra affär, och sedan får samvetskval.

Syndikalisternas beteende har allvarliga likheter med Monty Python-sketchen om Argumentationskliniken, där de anställdas enda funktion är att säga mot kunden.

7.3.2 Varifrån kommer syndikalismens syn på rätt och fel?

Ben Shapiro beskrev socialismens moral tydligare än någon annan: ”Jag andas alltså är hela världen skyldig mig!”. Ett uttryck för syndikalismens rättsmedvetande, som SAC instämmer i, är när den tidigare chefredaktören för SAC-Kontakt, Katia Henry, säger att stöld är rätt, så länge det är från kapitalister och byråkrater och inte från ”kamrater”.

Det finns en och endast en samhällsfientlig gärning som inte accepterats av SAC: terror mot flyktingförläggningar. De måltavlor i samhället som attackeras av SUF, AFA eller ”änglarnas barn” tillhör inte alltid en utsatt grupp i det borgerliga samhället som flyktingarna gör, varför SAC inte fördömer attackerna, utan istället stödjer och uppmuntrar dem.

Varifrån kommer då den socialistiska moralen som anser att rätt eller fel skall ses i relation till vem det är som berörs?

Svaret är att all socialism alltid har upprätthållits av två sorters människor: Dels idealister som vill hjälpa andra och arbetar för andras skull; dels de odugliga som utnyttjar och parasiterar på andras arbete.

De odugliga har inget annat intresse än att leva gott på andras arbete. Dessutom vill de känna sig välkomna. De duger inte till i samhället, men de är hjärtligt välkomna bland socialister och anarkister.

Vilken underbar känsla när dörren slår igen och de är inne i syndikalisternas bokcaféer. Omvärlden stängs ute och de kan säga till sig själva

”Jag är jämlik, jag! Visst är jag en lat oduglig sopa! Visst finns det ingen som vill anställa mig. Visst har jag urusla betyg! Men härinne är jag ’lika mycket värd’ som alla andra, oavsett hur ovälkommen jag är i en värld där jag måste arbeta för att få äta!”.

Naturligtvis kan en sådan situation inte accepteras ens av de idealistiska syndikalisterna själva. Alla de dugliga och arbetsamma bland dem är lika irriterade och frustrerade som vanliga människor över parasiter. Men till skillnad från det övriga samhället vågar ingen säga det högt. Den som protesterar blir omedelbart klassad som ”småborgare” eller ”kapitalist”.

Istället går många inom vänsterkretsar runt och mår dåligt för att de känner sig utnyttjade. Se Britta Gröndahls vittnesmål under kapitlet om Syndikalistisk moral. Det är en av orsakerna till att de förekommer så mycket splittringar, ryktesspridning och frustration i vänsterkretsar. De som känner sig utnyttjade pratar lågt och klagar bakom ryggar.

I undersökningsmaterialet från början av 1990-talet verkar den lataste smitaren i Göteborgsavdelningen heta Lennart Åkerberg. Flera vittnar om hur de avskyr hans indolens. Upprepade gånger uttalar sig lokalavdelningens tidigare ordföranden Örjan Claesson och en annan syndikalist kallad Klas över att Åkerberg inte sköter sina arbetsuppgifter i bokcaféet: Åkerberg fyller aldrig i listor över sålda böcker eller torkar av borden. Istället sätter han i ett medhavt kassetband och sätter sig att läsa tidningen. Det verkar vara vad han tror är att arbeta på ett kafé?

En medlem vid namn Tore H klagar över hur syndikalistveteranen Johnny Lindholm hellre dricker öl än hjälper till med att posta föreningsbrev till medlemmarna. Men, som sagt, allt detta sker när de berörda personerna är frånvarande.

Denne Johnny Lindholm såg jag trettio år senare på Prinsgatans busshållplats. Han var fullkomligt nedsliten, ett vrak. Han rörde sig långsamt, som en grav alkoholmissbrukare, och mycket riktigt klunkade han ur en ölburk som han försökte gömma i fickan. Det var en hemsk och tragisk syn. Klockan var två på eftermiddagen. (14 okt 2023)

Kanske hade detta kunnat undvikas om han inte valt att tillhöra en lära och organisation som uppmuntrar parasitism? Om han långt tidigare hade förstått att en vuxen man måste ta ansvar. Att man inte har ”rätt” att leva på andra. Eller ragla runt som evig samhällsparasit utan att ta ansvar för sitt liv, utan istället snylta på världen omkring sig. Kanske hade det gått bättre för honom om han inte omgivits av likasinnade samhällsparasiter som förstärker och uppmuntrar till detta beteende?

Som läsaren förstår tycker jag väldigt illa om organisationer som SAC. Ovan har jag givit skälen till det.

7.3.3 Slutsatser

Slutsatserna av ett ”Syndikalistiskt rättsmedvetande” lyder som följer:

1. Rätt eller fel är, enligt samtliga syndikalistiska utsagor, avhängigt positionen i samhället för den som drabbas och de sociala omständigheterna.

2. Samtliga syndikalistiska utsagor, med ett undantag, förespråkar åsikten att kriminalitet och narkomani beror på samhället.

3. Samtliga uttalanden är, med ett undantag från en enskild medlem, positiva till kriminella och negativa till polis, lagar och myndighet.

4. Det existerar inget tillfälle då syndikalister anser att de själva och inte polisen är ansvariga för kravaller och upplopp syndikalister deltagit i.

5. Det existerar ett och endast ett tillfälle då SAC:s ledning vidtagit en åtgärd för att stävja hot och våld inom organisationen.

6. Drogliberala utsagor i SAC:s press ökar.

7. SAC är mot polisers, myndigheters och lagars existens, men använder gärna deras tjänster när de själva har problem.

Men en fråga återstår: Vad händer om det uppstår en konflikt mellan två grupper som båda är utsatta i det kapitalistiska samhället? Det finns många exempel:

• invandrare (vilka är utsatta) begår 50-60% av alla våldtäkter på kvinnor (vilka också är utsatta);
• koscherslakt (antisemitism – religionsfrihet);
• bögporr (homofobi – förnedring; 1997 anfölls en porrbutik i Stockholm. Det skulle inte varit underligt i syndikalistkretsar, men: det var en bögklubb! Angreppet följdes av anklagelser om homofobi);
• kurdiska flaggor (kurdiska invandrare – turkiska invandrare).

SAC:s press innehåller vid mycket, mycket sällsynta tillfällen artiklar om dessa frågor, men 1997 kom en artikel efter en uppmärksammad gruppvåldtäkt utförd av invandrare. Arbetaren skriver att invandrare visserligen är

”överrepresenterade i våldtäktsstatistiken”, men ”Av detta skall man emellertid inte dra alltför snabba slutsatser”, ty:

”Män med utländsk bakgrund är överrepresenterade i annan brotts-statistik också. Dessutom är samtliga våldtäktsmän… överrepresenterade i polisens brottsregister. De har alltså ofta begått andra brott innan våldtäkten, och det kan vara alltifrån stöld till misshandel… Dessutom… den statistik som rör våldsbrott och övergrepp i hemmen är mycket ofullständig och har höga mörkertal, eftersom… kvinnor – är mindre benägna att anmäla någon de känner eller är beroende av”.

Därför finns ingen ”särskilt stark koppling mellan etnisk tillhörighet och misstanke om våldtäkt”, och förresten ”spelar (frågan) rasisterna i händerna”.

UPPDATERING: Mellan 1995 och 2020 visar alla undersökningar samma sak: invandrare är överrepresenterade i sexualbrott och våldtäkter. Inte ens den politisk korrekta staten kan efter 2020 dölja sanningen: Riksdagens egna dokument, källa och källa 2.

Men enligt Arbetaren 1995 gäller att kopplingen mellan invandrare och våldtäkter finns inte därför att:

1. Invandrare begår fler av andra sorters brott också;
2. Det kan vara så att många våldtäkter som aldrig anmäls utförs av svenskar.

Lösningen på konflikter mellan utsatta är att få ”rätt” slutsats där mot-sättningen försvinner. Emellertid är i SAC kvinnokampen efter 1998 jämställd med klasskampen och av en utsaga kan man utläsa att inom lokalsocialismen står kvinnornas rättigheter, antisexism, över ”kulturkrockar”. Det finns ingen utsaga mot detta, varför slutsatsen blir att kvinnornas rättigheter står över invandrarnas.

Brand  intygar att kvinnor degraderas inom ”alternativ miljö”, d.v.s. bland vänsterextremister (intygas av flera i rörelsen här). Brand berättar att en SUF-medlem våldtogs av en annan för ett par år sedan, och nu har det skett övergrepp igen: En trettonårig flicka, som bor i ett kollektivhus i Göteborg, utsätts i januari för ett våldtäktsförsök av en SUF-medlem. Mannen får stöd av sina vänner som är ”storkonsumenter av pornografi”. Ingenting görs åt situationen, ”trots möten på möten”.

Otroligt nog skriver Brand ”heder åt flickan som anmälde mannen” (mannen fälls i domstol för övergreppet). När övergrepp drabbar anarkistkvinnorna själva, duger det tydligen med statens repressiva organ.

Att Brand ropar på polis, detta det värsta utslag av statligt förtryck, visar hur mycket anarkister tror på sin egen ideologi.

 Kap 8: Yttre kritik