Komintern, den internationella kommuniströrelsen, proklamerade i början av 30-talet att kapitalismen var ett dödsrosslande kadaver som snart skulle kollapsa. Socialdemokratin blev nu huvudfienden, och kallades i fortsättningen socialfascismen, något som ändrade situationen för vänsterrörelserna i Europa.

”Det föreföll Trotskij alltmer outhärdligt att i en sådan situation vara tvungen att ha Prinkipos gräs växande under fötterna”.

Speciellt då trotskismen inte kom någonstans.

”Än värre var det faktum att hans tyska anhängare inte gjorde några framsteg”.

Deras tidning hade ”nästan ingen läsekrets”.

I Tyskland blev situationen mer absurd för varje dag. Kommunister och nazister samarbetade vid en spårvagnsstrejk i Berlin i början av 30-talet. Trotskij uppmanade arbetarpartiet och facken att gå ihop med socialdemokraterna och i en enda avgränsad fråga bekämpa nazisterna tillsammans.[i] Kommunistpartiets reaktion var inte nådig:

”Det är en konkursmässig fascists och kontrarevolutionärs teori. Det är den värsta, farligaste och mest kriminella teori som Trotskij konstruerat under dessa senaste år av kontrarevolutionär propaganda”[ii]

Deutscher kallar stalinistpolemiken mot Trotskij för en

”instruktiv om än outhärdligt monoton läsning”.

Man påminns om att när Trotskij skrev något blev det, enligt Deutscher, monotont för att det var så bra och detaljrikt. Deutscher ser det han vill se.

En sak han inte vill se är hur ”outhärdligt monoton” han själv är i sina rader av hyllningar till sin läromästare och hur tråkig han är i sina staplar av bortförklaringar till sin läromästares högar av felaktiga framtidsprognoser. För att inte tala om vilken ”outhärdligt monoton läsning” det är att ta del av hans berg av undanflykter till sin avguds hav av dåliga gärningar.

Visserligen var Trotskij för samarbete mot nazisterna i den specifika tyska situationen. Men det betyder inte att Trotskij såg med blidare ögon på socialdemokratin än Komintern:

”Dagens antagonism (1934, min anm.) är inte en konflikt mellan demokrati och fascism utan mellan två imperialismer… Att den socialdemokratiska politiken och proletariatets historiska uppgift är djupt oförenliga har blivit mer uppenbart än någonsin… Kampen (innebär) en oförsonlig kamp mot Andra internationalen” (Trotskij) ”hade alltjämt en sekteristisk inställning till socialdemokratin”.[iii]

Trotskister idag säger samma sak[iv]. För både trotskister och kommunister är socialdemokraterna lika illa som nazisterna.

”Med ihålig ultraradikalism vägrade de skilja mellan fascism och borgerlig demokrati”. ”Alla katter var alltså lika bruna”.[v]

Därför spelade det ingen roll vilka som satt vid regeringen.

Den viktigaste politiska händelsen i Europa under första hälften av trettiotalet var nazisternas maktövertagande i Tyskland i januari 1933. I tre år hade Trotskij hävdat att Hitler aldrig kunde vinna utan att ta till inbördeskrig mot arbetarrörelsen. Åter var hans kalkyler fel. Den tyska arbetarrörelsen gav upp utan en suck. Inom kort var vänstern krossad.

Nazisternas maktövertagande är den trotskistiska förklaringen till Trotskijs förändrade inställning till internationalen och partibygget. Han hävdade nu att kommunismen behövde en ny, fjärde international. Trotskij såg inte sin verksamhet som splittrande:

”De, som så skamligt lett Västerlandets starkaste kommunistparti till ett nederlag, hade visat prov på en oförmåga gränsande till förräderi och hade frånhänt sig varje rätt att vara ledare. På samma grund hade eller borde oppositionen ha grundmurat sin rätt att överta ledarskapet”.[vi]

Vad ingen visste då var hur många gånger Trotskijs efterföljare skulle använda samma argument för att skapa ett otal fjärde internationaler, och till slut också avknoppningar som kallades femte.

Värre var det med internationalens ryska sektion. Behövdes det ett nytt parti där också? Det skulle i så fall bli ett brott mot enpartistaten. Det skulle hamna i motsatsposition till Lenins parti och tvingas arbeta för att med makt, inte reformer, tvinga bort den nuvarande partiledningen. Han hade hävdat sedan 1923 att maktens kontinuitet i Lenins bolsjevikparti var garanten för att partiet var det enda rätta, vad som än hände. I oktober 1933 förklarade han att oppositionen även måste bilda ett nytt parti.

Den största svagheten i tanken på ett nytt parti var att Trotskijs egna argument fortfarande var giltiga: Sovjetunionen hade statligt ägande till produktionsmedlen och det leddes av Lenins efterföljare.

”Allt detta varslade illa för Trotskijs projekt”.

Trotskij vände sig till kommunisterna, men de var minst benägna att lyssna.

”Den huvudsakliga premissen för Trotskijs grundande av Fjärde Internationalen var alltså falsk… Hans nya uppgift skulle emellertid snart visa sig lika lönlös som den gamla”.

Alla visste att man mitt under pågående lopp inte byter häst, bara för att man ligger efter. Det gör i allmänhet nederlaget ännu säkrare. I biografin konstateras att hans ”sinne för realiteter” svek honom, men när han väl bestämt sig

”lät han sig inte hejdas av några svårigheter, inte ens av det uppenbart hopplösa i företaget”.[vii]

För er som inte känner till hur det fungerar i röda kretsar är ”trotskist” ett av de värsta skällsorden som finns. ”Fascist” är det vanligaste skällsordet i vänstern. Men det är alltför urvattnat. ”Trotskist”, däremot, det ordet reserverar man för de som man tycker riktigt illa om. Nästan lika illa som gänget bakom EAP (Europeiska arbetarpartiet).

Utanför vänsterkretsarna menar vissa samhällsdebattörer att ”trotskister” är offer för totalitär stalinistisk förföljelse och att trotskism därför måste vara en mildare, tolerantare form av kommunism, en åsikt som gynnades av Trotskij. Han framställde

”sig själv som anhängare av partidemokrati och förhärligades av sin lärjunge och hagiograf Isaac Deutscher som själva symbolen för allt ädelt i den bolsjevikiska rörelsen”.

Men denna inställning finns bara bland trotskisterna själva och bland ett litet antal av dem som står utanför den politiska vänstern. I diskussioner mellan ’vanliga’ vänstermänniskor och i de flesta vänstersammanhang klassas trotskismen som den värsta formen av splittrande, konspiratoriskt förräderi.

Motviljan förenar alla vänstergrupper som i övrigt inte är så förtjusta i varandra, både socialdemokrater, anarkister och kommunister.[viii]

Orsaken till varför trotskismen väcker sådant hat från resten av vänstern har en enkel förklaring. Den kommer av hur de uppfattar sin egen verksamhet: Först vägrar de följa gemensamma beslut. Samtidigt vägrar de erkänna att det de gör är fel. Och som kronan på verket hävdar de att deras verksamhet egentligen är något positivt!

Det är som en falskmyntare som tillverkar sina egna sedlar, förstör ett lands ekonomi, undergräver tilltron till valutan och dessutom lämnar flera ruinerade familjer på vägen. En sådan verksamhet är illa nog om det bara rör sig om kriminalitet. Men än värre är det om falskmyntaren förklarar att det han gör inte bara är moraliskt korrekt, utan dessutom positivt.

Han skulle t.ex. kunna hävda att regeringens pengar är så fula och tråkiga att de inte borde användas och att han, genom att sprida sina egna falska men vackra sedlar, gör samhället en tjänst. Och så fort regeringen tar sitt förnuft till fånga och börjar trycka sedlar som är lika fina som hans egna, kommer han att sluta med hemmatillverkningen. Till dess kunde de ju bara tacka honom istället!

På något sätt är en människa som resonerar så värre än en vanlig brottsling.

Socialdemokrater gillar inte trotskister och det har en enkel bakgrund. När Trotskij på trettiotalet misslyckades med sin Fjärde International, genomförde han en ny strategi, infiltration.

”Eftersom (trotskisterna) inte kunde återvända till kommunistpartiet, som förtalade dem och hänsynslöst förföljde dem, rådde han dem att sluta sig till socialistpartiet”

och angripa reformismen inifrån. Naturligt nog gillade inte socialdemokraterna att helt plötsligt se trotskistiska fraktioner i sin egen rörelse som

”i förväg förklarat sig vara kritisk mot partiets erkända ledare och fastslagna målsättningar… (de) kom snart att hejdas av en kompakt fientlighet” (Trotskijs) ”planer på en ny international var orealistiska… (infiltrationen) var ett desperat försök att rädda den. Det gick inte”.[ix]

Socialdemokratin hade varken då eller nu något intresse av människor som inte delar deras syn på demokrati. Infiltration av socialdemokratiska rörelser är fortfarande ett vanligt förekommande inslag bland vissa trotskistiska grupper.

Ett annat resultat av den nya strategin var kommunisternas reaktion. Helt plötsligt hördes trotskistiska anklagelser mot ’stalinism’ på socialdemokratiska möten. Kommunisternas

”gamla misstro mot trotskismen växte till ett blint hat mot ’avfällingarna och förrädarna’. Visserligen fick de snart se trotskisterna angripa de socialdemokratiska ledarna och deras politik och bli utkastade… (men den nya given förvandlade) kommunisternas motvilja mot trotskismen till djup fientlighet… (tills den) komprimeras till den aggressiva avsky mot trotskismen, som föregick de stora utrensningarna”.[x]

Man skulle kunna tro att fientligheten och avskyn från den övriga vänstern skulle skapa en ödmjukhet hos trotskisterna mot andra politiska grupper, men så är inte fallet.

Trots att de själva ses som värre än fascister av alla som är till vänster om socialdemokratin är de snara att angripa alla de själva ser som fascister. Ett trotskistisk valmanifest från 1998 säger följande om trotskisternas inställning till högern:

”Förvägra fascisterna möjligheter att publicera sina lögnskrifter. De grafiska arbetarna måste vägra befatta sig med deras hatskrifter, brevbärarna måste vägra bära ut deras smädeskrifter. Fascisternas möten måste stoppas – med alla nödvändiga medel… Driv ner dem i kloakerna igen”[xi].

*

Det tog ett par år till innan Trotskij grundade den Fjärde internationalen. Vid det laget var alla hans anhängare i Sovjet utplånade. Ingen verksamhet kunde bedrivas söder om Alperna eller öster om Rhen. Själv var han i exil i Mexiko.

”Även om han inte öppet erkände det, hade Trotskij en vag aning om, att Fjärde internationalen var ett dödfött företag”.

”Det var svårt att värva nya anhängare. De få (grupperna) kunde inte dra jämt”. Utåt sade Trotskij till tvivlarna att

”Fjärde Internationalen om tre till fem år kommer att bli en politisk makt att räkna med i världen”. ”Massorna… kommer inte att finna något annat ledarskap än det som Fjärde Internationalen erbjuder dem… de närmaste tio åren kommer Fjärde Internationalens program att omfattas av miljoner, och dessa revolutionära miljoner kommer att storma himlen”.[xii]

Den 3 september 1938 höll tjugoen delegater som representerade elva länders organisationer en trotskistisk konferens och proklamerade Fjärde Internationalen.

I efterhand talar trotskisterna om Stalins skräck som växer sig allt starkare när han hör talas om Trotskijs nya världsomspännande rörelse, men det är mytbildningar i efterhand. I själva verket hade Stalin full kontroll över allt Trotskij gjorde.

Även i församlingens mitt satt Stalins agenter. Flera av delegaterna som skulle ha närvarat hade strax innan mördats av NKVD, det nya namnet på bolsjevikernas hemliga polis. Och utanför konferensrummet gick en man vid namn Ramon Mercader runt och låtsades ointresserad av allt annat än en av de kvinnliga tolkarna.[xiii] Det var mannen som nästan exakt två år senare skulle mörda Trotskij.

 15. Trotskijs historiska böcker

[i] DFP 37, 110, 105. Deutscher verkligen hånar stalinisterna i not efter not och talar med löje om deras ”djupsinniga diagnoser”, det ”absurda i politiken” och deras tro på sin enda väg ”till frälsning” (DFP 158). Trotskij väg var som vanligt rätt i varje enskildhet och till på köpet ”Som ingen annan, och betydligt tidigare än någon annan” (DFP 100).

[ii] DFP 109.

[iii] Medvedev, s.106f. Trotskij förespråkar alltså samarbete och specificerar dess villkor: Det skall ske utan att ge avkall på principer och utan kompromisser. Och utan att glömma att socialdemokraterna bara är opålitliga allierade för stunden och egentligen huvudfienden (DFP 108).

Man frågar sig vad Trotskij tror att ”samarbete” är för något? (om det var så han ”samarbetade” med ledningen i Sovjet, är det inte förvånande att han blev utslängd).

[iv] Valmanifest 1998, av Marxistisk vänster och Arbetarmakt, s. 7.

[v] DFP 104, 110,

[vi] DFP 151

[vii] DFP 152, 154, DFP 303

[viii]Citat ur Johnson Moderna tider, s 328.

[ix] DFP 200, 200

[x] DFP 200

[xi] Valmanifest av M-V och Arbetarmakt, 1998, s. 5. Innan ordet ”fascister” uppfanns föredrog kommunister uttrycket ”Folkets fiender”. Det är också tillämpbart på allt.

[xii] DFP 199, 299, 208, 302, 301

[xiii] DFP 298