Den 16:e januari 1924 öppnas den trettonde konferensen. Trotskij är inte närvarande, utan åker söderut för att kurera sin känsla av
”fysisk utmattning och depression. Han började gripas av en känsla av förestående nederlag (och) hjälplöshet”.
Oppositionen fördöms som en småborgerlig avvikelse från leninismen.
”Konferensens utgång var given på förhand. Generalsekretariatet hade manipulerat valen”.
Cellerna visste
”att de saknade möjligheter till minsta påverkan av de officiella besluten, hur mycket de än stormade och protesterade. Det var tillräckligt för att avslöja oppositionens impotens och sprida modfälldhet i dess led”.
För ledningen var utgången strålande. De hade lyckats med att få hela partiet att inse att allt motstånd var meningslöst.[i]
Medan Trotskij är borta dör Lenin. Inför begravnings-förberedelserna visar Stalin framfötterna i sin manipulations-konst. I filmen Stalin, med Robert Duvall i huvudrollen, finns en scen där Stalin frågar sin pålitligaste man, Molotov, om han berättat för någon att han inte talat om för Trotskij när Lenins begravning ägde rum. ’Nej’, svarar Molotov, ’du sa ju till mig att inte göra det’. Stalin ler: ’Varför berättar du det då för mig?’.[ii]
Den ”dramatiskt iscensatta begravningen i Moskva och de väldiga processionerna” hade allt av ceremoniernas symbolism. Alla kunde konstatera att Trotskij saknades bland de övriga politbyråmedlemmarna på podiet. Varför var han inte där, undrade hans närmaste ”med ängslan och förvåning”?
Trotskijs efterföljare lägger stor vikt vid att Trotskij blev sjuk vid de avgörande tillfällena under maktkampen.[iii] Det blev han. Men det hindrar inte att han missade tillfälle efter tillfälle att uppträda med lite sunt förnuft. Dessutom är det trotskistiska argumentet inkonsekvent med marxismen. Saker och ting utvecklas enligt den via samhällskrafter, inte genom
”sådana tillfälliga händelser (som) Lenins sjukdom och sedan hans (egen)”.[iv]
En annan faktor som Trotskij kunde påverka var att hans totala vägran att gå i svaromål under hela maktkampen. Gång på gång uppmanades han att lägga fram sina argument. Och gång på gång, tills han sparkades ut ur Sovjet, svarade han med tystnad, likgiltighet och indolens.
Varför betedde han sig så? Det har förbryllat historikerna. Trotskisternas förklaring till hans ”dystra högdragenhet” vid maktkampen är att
”revolutionen befann sig i en nedgång” (men nedgången var samtidigt en) ”förlängning av revolutionen… han hade ingen klar bild av de medel han skulle använda och vilket perspektiv han skulle anlägga”.
Parallellt med detta gav
”han… prov på en djup historisk insikt om naturen hos de krafter som skulle dränka honom”.[v]
Så han hade alltså enligt Deutscher klar insikt om ”naturen” hos problemet, men inte om ”bilden” av problemet. Här ser vi ett exempel på Deutschers retorik. Sanningen är förstås att Trotskij var helt rådvill eftersom han inte förstod eller ville erkänna det faktum att händelseförloppet var en logiskt följd av bolsjevikernas statskupp. Han försökte förtvivlat hitta på bortförklaringar, men så länge han var med i matchen, dvs en del av Sovjetpolitiken, kunde han inte bemöta argument, utan att kompromettera sig själv, sina anhängare och Lenin.
*
Den 22 maj 1924 kommer Lenins testamente ”som en blixt från klar himmel”. I total förvirring lyssnar alla till Lenins råd att avlägsna Stalin:
”Allas blickar fästes nu vid Trotskij: skulle han stå upp, avslöja farsen och kräva att Lenins vilja respekterades? Han yttrade inte ett ord. Han meddelade sitt förakt och avsky inför spektaklet endast genom uttrycksfulla grimaser och axelryckningar… Trotskij, som var stel av avsmak, bevarande sin tystnad in i det sista”.
Om han någonsin hade en chans att göra sig av med Stalin, så var detta den sista möjligheten. Han schabblade bort den och gav istället historien och sina efterföljare ett svar bestående av ”axelryckningar” och ”grimaser”. Det blev inga fler chanser. Att uppskatta en politisk tänkare vars argumentation består av grimaser och axelryckningar tyder inte på något mognare omdöme. Slutet blev att Stalin fick sitta kvar och testamentet doldes.
Kongressen som följde ”förvandlades till en orgie i fördömanden” av oppositionen. Trotskij fick många andra frågor.
”Han gav dem inget svar”,
bara att ”han skulle acceptera partiets domslut även om det var orättvist”.[vi]
Debatten var avslutad, men Trotskij kunde inte förlika sig med att brännmärkas som en halvmensjevik med ’småborgerliga avvikelser från leninismen’. I skrifter försvarar han sin roll i bolsjevikpartiets historia. Han skriver att de som följt Lenin sedan 1903 inte är mer ’äkta’ än han själv som anslöt sig strax före oktoberrevolutionen.
Motståndarnas svar kallas av trotskister för en ”massiv mot-offensiv” genomförd av
”tillkallade horder av propagandister”.
Han anklagas
”för att diskreditera (det gamla gardet) och tillskriva sig själv och trotskismen fullkomliga fantasimeriter”.
Angreppen på Trotskij framställs som
”avsedda att öka den egna prestigen och förringa Trotskijs roll”.
De gamla revolutionärerna blev inte glada av att höra att de i Trotskijs minne uppträdde som en trög och vacklande skara som aldrig skulle ha gått iland med sina uppgifter om de inte sporrats och drivits på av Lenin.[vii]
Den enda framställning vars brist på äkthet är bortom diskussion är Stalins, vars roll i revolutionen var marginell[viii]. Trots det sade han:
”att den militära revolutionära kommittén i Petrograd-sovjeten, där Trotskij suttit ordförande, inte alls varit oktoberrevolutionens högkvarter, vilket alla historiska redogörelser utan undantag hittills påstått. Han försäkrade, att ett mer eller mindre fiktivt ’Centrum’, där Trotskij inte ens varit medlem, men där Stalin suttit, ledde resningen”.[ix]
”Så började den kolossala historieförfalskning” som fortgick i trettio år, enligt trotskisterna. Det stämmer inte. Undanhållandet av Lenins testamente är en form av historie-förfalskning. När Trotskij motsatte sig ett offentliggörande av sin kritik mot Lenin är en annan. Att skylla de kommande trettio årens ”intellektuella horisont” på Stalin är i sig själv manipulation av historien.
En annan konsekvens var att Trotskijs angrepp
”diskrediterade alla huvudinblandade, alla utom Stalin, vars prestige tvärtom ökade”.
”På så sätt bidrog Trotskij till att besegra sina framtida allierade och gynna sin chef och farligaste motståndare”.[x]
*
Den mest omtumlande händelsen i Europa 1923 var Frankrikes ockupation av Ruhr. Trotskij var övertygad om att Tyskland ”var på väg in i en akut revolutionär situation”. Det var ingen tvekan om saken: revolutionen stod för dörren! Slutsats: utforma en djärv linje, utarbeta en klar plan, avsluta med väpnad resning.
Det blev totalfiasko. Eftersom ledningen insåg det utsiktslösa i resningen inställdes den på tröskeln till handling. Utom i Hamburg. Ordern att ställa in kom inte fram i tid. Efter ”en hopplös strid som varade i flera dagar, kapitulerade de”. Ledaren för det tyska partiet sparkades. Det ”skapade ett ödesdigert prejudikat”, där ryssarna bestämde hur partierna i Internationalen skulle styras.
Den internationella revolutionen misslyckades överallt, Tyskland, Polen, Bulgarien. Allt följdes av ”demoraliserade och splittrade” partier.[xi] Alla svikna förhoppningar
”gav den ryska kommunismen en djup och definitiv känsla av isolering, ett misstroende mot de europeiska arbetarklassernas revolutionära kapacitet – ja, t.o.m. ett förakt för dem. Utifrån dessa stämningar utvecklades… doktrinen om Socialismen i Ett Land”.[xii]
Europas kommunistpartier var oförmögna att
”fatta vad det var som fick (de) ryska ledarna att gå emot Trotskij”,
säger trotskisterna, och därför stödde de honom. Det är fel. På det ryska partiets trettonde kongress fördömdes Trotskij av alla utländska kommunistledare, utom en. Och dennes
”ensamma röst framhävde endast Trotskijs nederlag”.
Den kommunistiska Internationalens femte kongress hölls i juni 1924. Den nya tyska ledaren höll ett tal som ”var karaktäristiskt för stämningen på kongressen”. Hon hånade Trotskij som mensjevik, opportunist och rena mördaren av revolutionens principer. – Hade han tappat tron på revolutionen, frågade hon? Sedan hyllade hon
”en på den ryska modellen grundad monolitisk International, där inget oliktänkande och ingen kamp mellan olika åsikter fick förekomma”.
Inget ”hopkok av olika tendenser”, istället ett enda världsparti.
Andra delegater stod upp
”Och utan att dra sig för några förolämpningar, utmanade de Trotskij att lägga fram sina åsikter för kongressen. Trotskij vägrade ge sig på någon som helst diskussion”.
Han tyckte att
”allt debatterande nu blivit meningslöst”.
Han visste också att han var farligt nära uteslutning om han inte passade sig.
”Även hans tystnad mottogs emellertid som ett bevis på hans förbrytelser”,
men det fick honom inte att svara på några frågor.
”Han slog dövörat till”.
Trotskister kritiserar inte sin läromästares tystnad, men beskriver med vemod hur illa kongressen betedde sig med sina
”grova smädelser mot den man, till vilken de förra fyra kongresserna lyssnat med djup respekt och beundran”.
Den ensamme som talat till Trotskijs försvar inför det ryska partiet en månad tidigare var redan utesluten.
1920 hade Internationalens ställt upp 21 villkor för medlemskap, bl.a. ett krav på likriktning. Det var en tillämpning av de regler som Trotskij trumfat igenom, liksom hans eget fraktionsförbud slog ner oppositionen på hemmaplan. Trotskister säger att
”Hans motståndare manövrerade så att varje steg de tog tycktes vara en ren tillämpning av de principer och prejudikat som fastställts, om inte på Trotskijs initiativ så med hans samtycke. De slog ner honom med hans eget vapen”.[xiii]
För att citera Hamlet: ”Tycks, min fru? -Nej, är”. Trotskijs motståndare tillämpade hans egna principer, inte ’tycktes’ göra det.
*
DEUTSCHERS RETORISKA TEKNIKER
För trotskismen är inte denna kongress en kongress enligt traditionen. Lenin, Trotskij och några till hade grundat Internationalen. Nu vände den sig mot Trotskij då den hade blivit förvriden av sin ordförande, den enligt trotskisterna avundsjuke och mindervärdige Zinovjev. Hur gick han iland med det? ”Endast en sjuk kropp kan på så sätt omstörtas i ett enda slag”, säger trotskisterna, men var kom sjukdomen ifrån?[xiv]
Innan frågan besvaras måste jag återvända till hur Trotskij presenteras av dem som uppskattar honom. Det är det viktigaste för att förstå hur och varför trotskismen finns kvar.
Min utgångspunkt i denna framställning är att Isaac Deutschers presentation av Trotskij innehåller retoriska tekniker som återkommer genom hela biografin. Dessa retoriska tekniker följer ett visst schema som hela tiden återkommer. När man väl hittat mönstret blir det lättare att se hur Deutscher resonerar. Jag har studerat Deutschers framställning noggrant och detta är det mönster jag hittat:
- Först framställs Trotskijs goda avsikter. Det är punkt ett hos Deutscher.
- Sedan berättar Deutscher om vilket bra jobb Trotskij gjorde.
- Nästa steg är att berätta hur fel resultatet blev (ibland meddelas hur mycket mer fel alla andra hade).
- Slutligen återkommer Deutscher till Trotskijs goda avsikter, och berättar att han hade rätt i alla fall, med tanke på de förändrade omständigheterna i situationen just då.
Det är som en person vid ett roulettbord som gång på gång satsar på samma nummer. Förr eller senare kommer numret förstås upp, och då ropar Deutscher ”Titta, han hade rätt hela tiden!”. Sedan lägger han fram en förklaring på omständigheterna som gjorde att det tog x antal försök innan det rätta svaret kom upp.
Beskrivningen av den kommunistiska internationalens utveckling är ett bra tillfälle på att testa modellen om Deutschers retoriska tekniker.
I biografin berättas att Trotskijs bidrag till utvecklingen i Internationalen var en löpande
”kommentar med ett rikt tankeliv, en gnistrande slagfärdighet och en ofta förvånansvärd klarsynthet”.
Här ser vi punkt ett och två i listan: ”Först framställs Trotskijs goda avsikter. Sedan berättar Deutscher vilket bra jobb Trotskij gjorde ”.
Eftersom revolutionen misslyckats överallt var de
”europeiska sektionernas självförtroende… svagt och det blev allt svagare med åren. De besegrade partierna utvecklade en mindervärdighetskänsla”.
Till slut fick ryssarna ge råd och stöd i allt. Punkt tre: ”Nästa steg är att berätta hur fel resultatet blev”. Direkt efter detta kommer nästa teknik. Deutscher meddelar hur mycket sämre alla andras arbete var.
”pamparna inom det bolsjevikiska gamla gardet började betrakta sig själva som förmyndare… för hela världens arbetarklass”.
Trotskij drogs in i förmynderiet, men han
”tyranniserade och hetsade aldrig sina underordnade i Komintern som Zinovjev och senare Stalin”. ”Zinovjev styrde Internationalen på ett flammande, taktlöst och skrupelfritt sätt”.
Trotskij använde aldrig sina vapen
”i något liknande syfte eller med någon liknande brutalitet. Han hade vid olika tillfällen hotat utländska kommunister med disciplinära sanktioner. De degraderade, avsatte och fördömde dem”.
Trotskijs agerande baserades hela tiden på att de andra partierna skulle vara lika uppriktiga mot honom som han var mot dem,
”Det var inte hans fel, att de utländska kommunisterna så sällan kände sig självsäkra nog att säga sin mening”.
Den fjärde och sista punkten i Deutschers retorik: ”Slutligen återkommer Deutscher till Trotskijs goda avsikter, och berättar att han hade rätt i alla fall, med tanke på de förändrade omständigheterna i situationen just då”.[xv]
Deutschers framställning av den internationella kommunismens utveckling följer onekligen ett speciellt retoriskt mönster. Det upprepas vid varje framställning av Trotskijs agerande.[xvi]
Det är just denna förföriska retorik som är en del av förklaringen till att trotskismen lever kvar. Förhoppningsvis kan mitt avslöjande av den hjälpa till att avskaffa trotskismen.
Hela Deutschers Profet-trilogi är så full av detta retoriska upplägg att det är svårt att räkna alla. Här följer några exempel;
Den väpnade profeten:
69,
77,
109 (om sovjeten 1905),
126 (den europeiska revolutionen som uteblev),
127 (nedre del av s. Deutscher i sitt esse!),
128,
153 (att Trotskij var mensjevik),
176,
180 (Trotskij mot Lenin),
186f,
212,
284,
294,
316 (om Tsaritsyn),
319,
323,
325 (krigsläget),
340 (om den europeiska revolution),
354,
361,
362,
371,
374 (att behålla makten),
379 (om Kronstadtupproret).
Den avväpnade profeten:
110,
149,
162,
163,
211,
228.
Den förvisade profeten:
222f (om Trotskijs skrivna böcker. Även här är Deutscher i sitt esse).
På s. 369 i Den väpnade profeten följer Deutscher sitt vanliga mönster i en kontrovers mellan Lenin och Trotskij: Ett år efter Trotskij lagt sina förslag som blivit avvisade upprepar Lenin dem och då blir de förstås genomförda. Trotskij anklagar partiledningen för att inte ha följt hans idéer från början och berättar hur mycket bättre allt skulle ha blivit om de gjort som han sade istället. Deutscher håller med. Även moderna trotskister, som Christer Franzén och Per-Olof Mattsson, upprepar samma spekulationer. De skriver
”Här går det att spekulera kring vilken vändning utvecklingen hade tagit om bolsjevikerna redan 1920 hade följt Trotskijs förslag”
Hade Isaac Deutscher, Christer Franzén och Per-Olof Mattsson varit leninister istället, hade de med exakt samma retoriska teknik sagt att Trotskij var för tidigt ute och att Lenin gjorde helt rätt att vänta, ty hade de genomfört reformer året innan så hade resultatet blivit ännu sämre, och ryssarna hade blivit ännu fattigare, och Stalin hade tagit över makten ännu tidigare, och han hade blivit ännu mer maktfullkomlig, etc.
Deutscher och andra trotskister har en märkvärdig förmåga att inte kunna se sig själv och sina ställningstaganden utifrån. De inser inte att de vrider och manipulerar sin egen inställning för att pressa in den i den egna mallen.
*
Det var som Röda arméns ledare Leo Trotskij gjort sig mest känd under inbördeskriget 1918-22. I senare historieskrivning överdriver trotskisterna hans insatser. Visst riskerade han livet genom att delta i bolsjevikernas uppror, men personligen var han bara i strid vid ett enda tillfälle, Petrograds försvar i oktober 1919. Inte heller var hans militärteoretiska kunskaper särskilt utmärkande. Han hade enligt egen utsaga ingen speciell militär talang eller begåvning. Han säger själv att det enda man behöver göra i krig är att följa ”några få” enkla självklara regler i stil med
”Försvara flanken; säkra förbindelse- och reträttlinjerna; slå till mot fiendens minst försvarade punkter, osv, osv”.[xvii]
Som sagt hade den nya regimen utopiska ideal om en bättre värld. Ett ideal var att det nya samhällets armé skulle demokratiseras. Den nya tidens soldater var inte längre kanonmat för den ena eller andra klassen, utan självständiga människor, sade kommunistregimen. De försäkrade soldaterna att de skulle t.o.m. få rösta om de ville kriga eller inte. Allt detta lovade Lenin och Trotskij.[xviii] Att detta inte fungerar särskilt bra i praktiken blev snart uppenbart.
Krigskommissarie Trotskij insåg att inbördeskrig, i likhet med revolutionen, inte var en tebjudning. Militär rangordning återinfördes i effektivitetens namn. Många soldater såg det som ett förräderi mot jämlikhetsprinciperna från början av bolsjevikernas revolution när man
”återinförde lön baserad på rank, obligatorisk honnör, och speciella tecken och uniformer, för att inte tala om ransoner och privilegier för officerarna”.
De andra bolsjevikledarna chockades av Trotskijs brutalitet.
”Höjd över allt moralpedantiskt knussel lät han ta och döda gisslan under inbördeskriget, han försvarade att man tog livet av barn och han bar ansvaret för flera tusen arkebuseringar”.
När t.ex. matroserna på Kronstadt gjorde uppror mot bolsjevikerna krävde Trotskij omedelbar attack, medan Stalin ville låta dem vara tills de gav upp självmant. Trotskij sade till Stalin att han var för mjuk och inte tillräckligt leninistisk.[xix]
Mer organisatör än militär strateg var han fullständigt hänsynslös. Han uppfann blockeringsenheterna, en metod där soldater från Röda armén, som skulle straffas i militärfängelserna, plötsligt fann sig vallade bakom anfallande infanteri.
”De hade order att med alla metoder stoppa bolsjeviktrupper som försökte dra sig tillbaka. Om de inte gjorde det fick de en kula i huvudet. Trotskijs förklaring av blockeringsenheterna var nonchalant och kallsinnig: ’De ger möjlighet att dö med ära vid fronten eller med skam bakom den’. Han var skoningslös i sin disciplin. Vid ett tillfälle, när ett regemente i Röda armén övergav sin position utan order, sköts inte bara befälhavaren utan också var tionde soldat, på order av kommissarie Trotskij”.[xx]
Så länge han hade Lenins stöd om ryggen var det emellertid ingen fara. Inga protester kunde röra honom.
När så kriget var över försvann entusiasmen hos trupperna snabbt. Han såg maktlöst ”Röda arméns sviktande moral”. Det blev ingenting av den demokratiska armén. Fem år tidigare hade soldaterna slitit epåletterna från officerarnas axlar. Nu var allt tillbaka på utgångspunkten.
”Omständigheterna tvingade krigskommissarien att lägga sina omhuldade planer på att göra om armén till en modern, demokratisk och socialistisk milis på hyllan”.[xxi]
Det var åter omständigheternas fel, säger trotskisterna, att planerna gick i stöpet. Det var ingens fel, det gick av sig själv.
Under 1924 ”gled ledningen av krigskommissariatet honom ur händerna”. Röda arméns chefskommissarie, som var vän till Trotskij, avskedades och ersattes med ledningens man. Det fanns inget Trotskij kunde göra, eftersom han erkände
”politbyråns domsrätt över armén. Följaktligen accepterade han… att hans anhängare avskedades och degraderades”.[xxii]
Orsaken till att han förlorade sin maktposition över armén var inte alls bara att han tog hänsyn till partiets krav. Visserligen var det så att
”högre befälhavare i Röda armén… beundrade Trotskij som Röda arméns skapare, som människa och som revolutionär men att de samtidigt var kritiskt inställda till hans idéer i allmänhet… Det rådde inget tvivel om att det högsta militärbefälet hade fullt förtroende för partiets ledning”.
Dessutom avskydde militärerna Trotskij som person på grund av hans ”arrogans och Bonapartiska beteende”, vilket Deutscher nogsamt undviker att berätta i sin biografi om Trotskij.[xxiii] Om det inte varit fallet skulle ledningen aldrig ha kunnat ersätta Trotskijs män.
Kanske spelade även antisemitism in. Den mest kände av revolutionsgeneralerna var Michail Tuchatjevskij, som trotskister gärna beskriver som Trotskijs främste krigsherre. Han blev senare avrättad av Stalin, vilket gör att han stiger ännu mer i aktning hos trotskisterna. De talar aldrig om Tuchatjevskijs groteska judehat[xxiv].
Det hör till saken att de män som ledningen satte in i stället för Trotskijs sympatisörer också var gamla veteraner från inbördeskriget. Deras krigsmeriter döljs omsorgsfullt av trotskister[xxv].
När tiden väl var mogen ”blev Trotskijs ställning som krigs-kommissarie ohållbar”. Centralkommittén möttes 17 januari 1925. Åter var Trotskij borta pga. sjukdom. I ett brev svarade han på anklagelserna ”med tillbakahållen vrede”, bad att få befrias från sin militära post och tillade ”Jag är redo att utföra varje uppdrag som påläggs mig av centralkommittén”.
Centralkommittén slog fast att ”han omöjligen kunde fortsätta arbetet i militära revolutionära rådet” och ”hotade honom åter med uteslutning om han gav sig in i nya kontroverser”. Vidare instruerades propagandadepartementen att
”medvetandegöra hela partiet” (och) ”landet i dess helhet” (om) ”trotskismens antibolsjevikiska karaktär, från år 1903 till (1925)”.[xxvi]
Man får gå till andra källor om man vill veta hur centralkommittén resonerade, för deras argument framläggs aldrig av trotskisterna. De döljer och mörkar alla fakta som inte talar till deras husguds fördel.
CK upplyste Trotskij om att han ofta gått emot partiet. Även om han går med på att utföra partiets arbete noterar CK att
”redogörelsen inte med ett ord erkänner kamrat Trotskijs misstag; i själva verket vidhåller han sitt antibolsjevikiska program och begränsar sig i stort sett till en formell lojalitet”.
Trots att den trettonde partikongressen har sagt sitt
”aktualiserar (Trotskij) frågan om radikala förändringar inom partiledningen och fortsätter att propagera för åsikter som kongressen kategoriskt har avvisat”.
CK beslöt sig som punkt ett
”att tilldela kamrat Trotskij den allvarligaste varning med innebörden att partimedlemskap kräver att han underordnar sig partidisciplinen icke blott muntligt utan även i realiteten och att han fullständigt och villkorslöst tar avstånd från varje slag av kamp mot leninismen”.
Trotskij tilläts inte gå i svaromål, säger trotskisterna, och lägger till en utsökt känslomässigt knorr som avslutning:
”Med vanärans märke fastnaglad över ärebetygelserna, med fördömandena ringande i öronen, tvingad till tystnad och t.o.m. förbjuden att försvara sig, lämnade han så kommissariatet och armén, som han lett i sju långa och ödesdigra år”.[xxvii]
6. Revolutionens väg – bönder eller arbetare?
[i] DAP 99, 100, 101.
[ii] Stalin 1992, regi: Ivan Passer.
[iii] DAP 90, 103, 107, 118.
[iv] DAP 101, 90.
[v] DAP 102, 127. Det är svårt att förstå hur han kan ha en djup insikt och en oklar bild samtidigt, men det är vad hans anhängare anser. Inte svara gör han även i DVP: 212
[vi] DAP 103, 104, 104.
[vii] DAP 111, 111, 113, 113, 116. Det gamla gardet ansåg att Trotskijs diskrediterar deras egen roll, men det tar inte trotskisterna hänsyn till.
Åter ser vi det partiska upplägget hos Deutscher när han använder ett negativt laddat ord som ”horder”. Detta och liknande ord använder han om Trotskijs motståndare genom hela biografin. Deutschers skrift är som en sagobok för barn: på den ena sidan ”horder” av elaka troll och monster, på den andra sidan ”gruppen” av ädla riddare.
Vem är det Deutscher tror att han lurar?
[viii] I John Reeds bok om revolutionen, Tio dagar som skakade världen, nämns Stalin bara två gånger. Boken förbjöds när Stalin var vid makten. Det räckte med att inneha ett exemplar för att hamna i Sibirien, precis som med Lenins testamente.
[ix] DAP 114
[x] DAP 33, 117. 1921 hittas ett brev i polisens arkiv som Trotskij vill dölja: DVP 190
[xi] DAP 105, 106, 107.
[xii] DAP 107
[xiii] DAP 110, 109, 111, 110, 111, 100, 111
[xiv] DAP 105, 108, 108, 108, 109
[xv] DAP 110, 109, 111, 110, 111, 100, 111
[xvi] Hela trilogin är så full av detta upplägg av Deutscher att det är svårt att räkna alla. Här följer några exempel;
DVP:
69,
77,
109 (om sovjeten 1905),
126 (den europeiska revolutionen som uteblev),
127 (nedre del av s. Deutscher i sitt esse!),
128,
153 (Trotskij var mensjevik),
176,
180 (Trotskij mot Lenin),
186f,
212,
284,
294,
316 (Tsaritsyn),
319,
323,
325 (krigsläget),
340 (europeisk revolution),
354,
361,
362,
371,
374 (behålla makten),
379 (Kronstadt).
DAP
110,
149,
162,
163,
211,
228.
DFP:
222f (Trotskijs bok. Även här är Deutscher i sitt esse).
På s. 369 i DVP följer Deutscher sitt vanliga mönster i en kontrovers mellan Lenin och Trotskij: Ett år efter Trotskij lagt sina förslag som blivit avvisade upprepar Lenin dem och då blir de förstås genomförda. Trotskij anklagar partiledningen för att inte ha följt hans idéer från början och berättar hur mycket bättre allt skulle ha blivit om de gjort som han sade istället. Deutscher håller med.
Även moderna trotskister, som Christer Franzén och Per-Olof Mattsson, upprepar samma spekulationer. De skriver ”Här går det att spekulera kring vilken vändning utvecklingen hade tagit om bolsjevikerna redan 1920 hade följt Trotskijs förslag”
(http://www.socialistiskapartiet.se/content.php?article.1204).
Hade Isaac Deutscher, Christer Franzén och Per-Olof Mattsson varit leninister istället, hade de med exakt samma retoriska teknik sagt att Trotskij var för tidigt ute och att Lenin gjorde helt rätt att vänta, ty hade de genomfört reformer året innan så hade resultatet blivit ännu sämre, och ryssarna hade blivit ännu fattigare, och Stalin hade tagit över makten ännu tidigare, och han hade blivit ännu mer maktfullkomlig, etc.
Deutscher och andra trotskister har en märkvärdig förmåga att inte kunna se sig själv och sina ställningstaganden utifrån. De inser inte att de vrider och manipulerar sin egen inställning för att pressa in den i den egna mallen.
[xvii] Pipes s. 312. Deutscher tar i DVP 328 tar upp situationen, men döljer att vid alla andra tillfällen Trotskij var i fält, var han inte var vid stridslinjen. Säger själv: DVP 361.
Trotskij jämför med en åsna som ser en hösäck. Han tar en tugga där säcken är som mest sliten, ställer sig så han har uppsikt över omgivningen, osv. Så enkel är militärkonsten.
En man som visste vad han pratade om var sydstatsofficeren under amerikanska inbördeskriget Bedford Forrest. Hans maxim, den enda militära doktrin han följde, vilken gjorde att han alltid vann, var ”Get there first with the most men”.
En annan man som kan det mesta i saken är Harry Turner-High, Primitive war 1949.
[xviii] DVP 303, 203.
[xix] DAP 246, DFP 309. DAP 68. Citat ur Figes a.a. 591. DVP 316. Trotskij upprepade krav på tapperhetsmedaljer tills regeringen delade ut dem, trots ”Obehaget som bolsjevikerna kände… nu när alla medaljer avskaffats” DVP 313. Pedanteri: Bröderna Marx i Petrograd av Englund. Kronstadt: DFP 359 .
Deutscher skuffar undan detta till en fotnot och tar upp det i en anklagelse mot Trotskij när hans brutalitet jämförs med Stalins under trettiotalet. Deutscher skriver frågande ”Var det för att Trotskij hade på känn att ’mjukheten’ i detta fall kunde vara till Stalins fördel?” Precis som om han inte förstod det?
[xx] Evans, Colin Dödsfiender. Bekräftas även i DVP 313
[xxi] DAP 28, 28
[xxii] DAP 90, 101, 117f
[xxiii] Medvedev, Roy A Stalin och stalinismen, s. 64. Arrogans: Figes a.a.593.
[xxiv] Fervacque, Pierre Le chef de L’armée rouge, Mikail Tukachevski: ”Juden är en hund, hundars avkomma, och sprider sina loppor i varje land” (s24). Orsaken till Tuchatjevskijs judehat är standardanklagelsen i socialismens antisemitiska historia: Kopplingen mellan judarna och deras förmenta penninghunger. Judarna hade, som alltid, bidragit till ”civilisationens pest” i Ryssland genom ”kapitalismens moral”. Tuchatjevskij må ha varit en stor militär, men mest av allt var han en romantisk reaktionär barbar som hatade västerlandets inflytande över sitt älskade Ryssland. En anticivilisationist likt Djingis Khan eller Timur Lenk.
För mer om ’judiskhet’ i socialismen se DAP 189.
I sammanhanget kan nämnas att Trotskij var antisionist (DVP 64, DAP 189) och dessutom förutspådde att Israel aldrig skulle uppstå (DVP 80)
[xxv]Deutscher nämner helt kort att ”Den ’proletära krigsstilen’… (hade sina) mest begåvade försvarare i Tuchatjevskij och Frunze” (DVP 356). Den senare var Stalins vän och ersatte Trotskijs sympatisör. Inte ens Deutscher kan helt dölja vad som skedde på sydfronten: ”Efter ett episkt och blodigt slag, lett av Frunze och Stalin, trängde Röda Armén genom näset och kastade Wrangel i havet. Detta var inbördeskrigets epilog” (DVP 347). Frunze låter som en värdig ersättare.
En annan sak som visar Deutschers inställning till dem som går emot Trotskij är att han väljer att utelämna förnamnen på dem som går mot Trotskij, t.ex. Michail Frunze, Feliks Dzjerjinsky och Aron Soltz. Ja, även mensjeviken Julius Martov.
[xxvi] DAP 118, 119, 119
[xxvii] Medvedev, s. 67 och 67. DAP 119