Inför den sista partistriden 1926 beskriver Trotskijs anhängare hans förtjänster med glöd. Han ”visste att någon återvändo inte var möjlig”. Hans strid…

”var så häftig att hans tidigare sammandrabbningar med triumvirerna framstod som blotta skärmytslingar. Outtröttlig, obeveklig och med varje nerv på helspänn, utvecklade han en väldig argumentations- och övertalningskraft… Som kämpe kan han för eftervärlden te sig minst lika stor som åren 1926-27 som 1917 – kanske t.o.m. större. Hans intellektuella styrka var densamma. Hans revolutionära patos var lika starkt som någonsin. Och han visade prov på en karaktärsstyrka som var större än den han behövde visa 1917 /…/

När hans egna fiender… beskrev hans mäktiga anfall och uppträdande under slagen, frammanade de bilden av en fallen Titan – samtidigt som de gladdes åt hans fall, mindes de med bävan den storhet de nedkämpat”[i].

Historikern Richard Pipes skriver i sin bok Den ryska revolutionen att

”Trotskij tyckte om att framställa sig själv som ett stolt lejon övermannat av en flock schakaler”[ii].

Denna bild frammanas även av hans följeslagare och är ett genomgående tema i Den avväpnade profeten. Fanns det något stolt i hans fall, eller överlistades han helt enkelt i en traditionell hovintrig?

Bolsjevikerna hade avskaffat all yttrande- och föreningsfrihet. Inga breda folklager hade möjlighet att framföra sina synpunkter. De interna striderna i kommunist-partiet berörde därför bara ett fåtal.[iii]

Trots detta menar nutida kommunister att partiet hela tiden sökte efter stämningar och känslor bland folket och att det var arbetarna och bönderna ”som avgjorde frågan, hur mållösa de än var”. Arbetarklassen och partiet som helhet skapade revolutionens öde, säger de. De enskilda inblandade var ingenting inför de samhällskrafter som avgjorde historiens gång.

Trotskisterna menade sig vilja väcka och medvetandegöra arbetarna, men att vända sig till deras ’objektiva intressen’ mot deras uppfostrare, partiet, kunde oppositionen inte göra.[iv] Det

”berodde på den bolsjevikiska dogmen om att politik utanför partiets ram är potentiellt kriminell för att inte säga kontrarevolutionär”.

Stalins seger kan, enligt historikern Roy A Medvedev, förklaras med bolsjevismens egna dogmer:

”Bland de många omständigheter som gynnade generalsekreteraren var den viktigaste kampens smala arena och hemliga natur”.

Tillsammans med oppositionen själva kunde Stalin

”begränsa den ödesdigra konflikten till en liten privat arena där de ’ströps bakom partiets rygg’. Det är i denna kontext Stalins avgörande seger måste förklaras”.[v]

Oppositionen hade öppet sagt att kongressvalet var manipulerat och att

”centralkommittén representerade partimaskinen och inte partiet” (men) ”det var en sak att påstå något sådant och en helt annan att förklara kongressens och centralkommitténs beslut ogiltiga och vägra att underkasta sig”.

Det man undrar som utomstående är: Så varför inte lyda i allt? Det är som om kritikerna sade att partiet hade fel och rätt samtidigt.

Trots att de visste att de bröt mot partiets beslut, skapade de Den Förenade Oppositionen, men de var ”långt svagare än 1923”. Å andra sidan skulle de

”förfoga över betydligt mer talang och prestige än Stalin och Bucharins fraktioner”.

Stalin och Bucharins följeslagare framställs av trotskisterna som fraktioner, trots att de är den absoluta majoriteten i partiet. Dessutom hävdar de att Stalins politik ”uttömt sina möjligheter” och

”följderna av hans ’kolossala blunder’ (blev) allt klarare”.[vi]

Den förenade oppositionen började hålla hemliga möten. Partiet stoppade dem. I Trotskijs biografi vimlar det av ilskna invektiv mot partiets representanter som kallas groteska spårhundar och

”band av fanatiker och grobianer (som skickades ut) för att med våld stoppa” (oppositionens möten).

Trotskisterna var 2-4000 personer i hela Sovjet. Partiet som helhet bestod av uppemot 750 000 medlemmar. Sovjetunionen hade omkring 150 miljoner invånare. Oppositionen var hopplöst underlägsen och hade inga chanser att påverka. Kampen var avgjord från början och hade varit avgjord sedan 1923.

Antalet personer ovan är de faktiska siffrorna, men trotskisterna presenterar dem på ett annat sätt, eftersom

”Fraktionernas styrka kan emellertid inte bara ses i ljuset av dessa siffror”.

Som Lenin påpekat var partiet som helhet värdelöst, det enda som gällde var det tunna toppskiktet, ”det gamla gardet”. Trotskij fick troligen stöd av majoriteten av det gamla gardet, säger trotskisterna.[vii]

Stalin hade en kärna av sina trogna, men

”Det är tveksamt om kärnan i de styrande fraktionerna var starkare ens till antalet”.

Problemet att bortförklara Stalins framgångar görs på två sätt. Dels genom att hävda att Stalins styrka inte låg i antalet, utan i hans ”fullständiga kontroll över partimaskineriet” som gjorde att han kunde ”identifiera den egna fraktionen med partiet”.

Dels gäller saken vad det var för figurer som följde Stalin. De var en trög

”geléliknande massa. Den bestod av fogliga och lydiga medlemmar, utan självständig uppfattning och vilja”, opportunister och karriärister, timida och försiktiga. Vidare är de politiskt omogna, efterblivna, trögtänkta, underdåniga och lycksökare.[viii]

Listan bara fortsätter. Det finns ingen ände på hur låga stalinisterna framställs av trotskisterna. Ingen annan beskrivning av Stalins män liknar denna. Alla andra historiska redogörelser säger att de var

”inga själlösa politiska kreatur utan hade blivit betydande, självständiga ledare av egen kraft. De var hårdhudade, pragmatiska och inriktade på inrikes angelägenheter”[ix].

Dessutom går beskrivningen inte ihop med vad trotskister själva sagt tidigare om sitt eget parti. De beskriver det leninistiska partiet som en militär-religiös orden bestående av en speciellt utvald elit, utsedd av försynen med ett historiskt uppdrag frälsa världen. Med Trotskijs egna ord:

”I våra kommissarier… har vi en ny kommunistisk samuraj-orden, vars medlemmar inte åtnjutit några kastprivilegier och som kan dö och lära andra dö för arbetarklassens sak”.

Stalins män var inte alls de odugliga, värdelösa medlöpare trotskisterna försöker göra gällande i efterhand. Allt handlade om en maktkamp mellan de som ville styra[x].

En annan retorisk teknik är att framhäva den egna sidans överlägsna kvalitet, något som upprepas i varje framställning av Trotskijs vänner. Oppositionen bestod nämligen av:

”några av de bästa hjärnorna och starkaste personligheterna i bolsjevikpartiet. Ifråga om politisk förmåga, erfarenhet och revolutionära meriter var denna cirkel klart överlägsen det ledande skiktet i Stalinfraktionen som behärskade partiet… De representerade de mest avancerade och internationellt medvetna elementen i partiet”.

”Tänkande, aktiva och energiska element… med ett djupt engagemang i de stora frågorna och de trotsade allvarliga personliga risker”.

”starka lidelser, märkliga, av marxism genomsyrade, intellekt, en taktisk sinnrikhet och en energi och målmedvetenhet som till och med hos de svagaste gick långt utöver det vanliga”.[xi]

Trotskister säger att

“samhällsklassernas roll bestäms inte av antalet medlemmar utan av sociala funktioner och specifika betydelser”.

Därför bryr de sig inte om demokratin eller röstsiffror. Men om en aldrig så liten minoritet har rätt att vägra att följa det ”byråkratiska” partiets beslut, med argumentet att man är

”män av heroiskt stoff… (med) bravur och intelligens”[xii],

kan vilken fraktion som helst sätta sig upp mot ledningen. Det är en cul-de-sac, en återvändsgränd, en SM-final på Malmö stadion:

Regnmolnen ligger tunga. Domaren går in på planen och säger ”Det kan bli regn. Skall vi spela ändå?” 26 368 supportrar ställer sig upp och skriker ”JA!”. 132 individer (en halv procent) säger ”Nej, det skall vi inte!” Och sedan ägnar de resten av matchen åt att kasta pamfletter på planen och ropa sina egna slagord från läktarna.

Argumentet? Jo, de 132 är av överlägsen kvalitet. De är de enda äkta supportrarna. De har en annan ’anda’, för de är ’de bästa hjärnorna och starkaste personligheterna i Supporter-klubben’. De representerar de mest avancerade och medvetna elementen. Ifråga om sportförmåga, erfarenhet och närvaro vid matchvinster är de 132 supportrarna klart överlägsna det där 26 368 -personers ’toppskiktet’ som behärskar läktarna’.

En annan fråga som väcks är: vilka var de? Alltså Trotskijs nya fantastiska anhängare som helt plötsligt dök upp från ingenstans? Rakt igenom Trotskijs biografi slås fast hur oändligt överlägsen Trotskij är mot alla avundsjuka, mindervärdiga nollor sig som utgör ’Det gamla gardet’. Nu får vi helt plötsligt höra att partiets gamla garde hade en majoritet av strålande, tänkande gestalter som hjärtans hjärna följer Trotskij. Var hade de gömt sig?

Den förenade oppositionen proklamerar sin existens inför centralkommittén i juli 1926, och framställer sitt program: De vill ”befria partiet från ’apparatens’ tryck”, höja lönerna och att arbetarna skall få ställa krav genom facken.

Centralkommittén struntar blankt i kraven och anklagar dem för att ha brutit mot Lenins fraktionsförbud. När Trotskij satt vid makten fick arbetarna höra att de inte skulle få högre löner förrän produktiviteten steg. Samma argument använder nu centralkommittén mot honom.

I Den avväpnade profeten framställer Deutscher sina egna påhittade fantasier om hur den skräckslagna ledningen darrande famlar runt. Stalin & co var

”osäkra och på defensiven i alla dessa frågor” (snart skulle) ”deras futila politik avslöjas…(och då hade de) … skändligen och groteskt skämt ut sig”.

(man) ”kan inte annat än förundra sig över den ondskefulla självgodhet och egensinnighet som de styrande fraktionerna uppvisade… Och oupphörligt försökte de rättfärdiga sig själva genom att stapla fördömanden och smädelser på trotskismen”.[xiii]

P.g.a. av alla bakslagen för oppositionen började tanken sprida sig att det var dags att skapa ett nytt parti. Trotskij vill inte ha ett nytt parti, men påpekar att

”om vissa medlemmar börjat misstro partiet… så låg felet hos ledningen”.

Kritikerna sade att Sovjet inte längre var en arbetarstat. Byråkratin hade blivit en ny härskande klass som måste störtas. Trotskij höll inte med:

”Byråkratin var inte en ny härskande och ägande klass… utan enbart en parasitär utväxt på arbetarstaten”.

Trotskij menade alltså att Sovjet, p.g.a. att privat ägande av produktionsmedlen saknades, var en arbetarstat. Han ställde sanningen i maktens utövande under luppen av konstruerade marxistiska dogmer från 1800-talet.

Det är meningslöst att tala om en arbetarstat där makten tillhör ett gäng självutnämnda proffsbossar. Om man sedan använder ordet ”klass” eller ”kast”, ”stånd” eller ”rang” för att beskriva hierarkin är bara ”ofruktbart ordvrängande”.

Diktatur är diktatur. Vem som äger vad i samhället är, om inte helt irrelevant, så åtminstone inte synonymt med politisk makt. För att tala med Trotskijs egna ord:

”I en totalitär stat är det apparaten (dvs. partiet och statsmaskineriet) som utövar diktaturen.”

Trotskisterna försöker både äta kakan och ha den kvar: de försöker både stödja Sovjet, partiet och socialismen, och samtidigt inte stödja Sovjetsocialism i ett land, partiet som leds av Stalin och socialismen i den form partiet beslutat.[xiv]

Stalins ”oerhörda styrka och självförtroende” bestämde vad som skulle komma. Han behövde inte frukta pamfletter och principdeklarationer. Inget sipprade ut till partiet, än mindre till folket. Trots att oppositionen enligt sina egna principer inte får vända sig till basen beslutar de sig för att bryta mot sina egna stadgar och försöker hålla tal på fabrikerna:

”Partimaskinen låg före dem. Överallt fanns dess agenter, fanatiker och häcklare som… gjorde det fysiskt omöjligt för talarna att vinna gehör för sina idéer. För första gången… under sin karriär som revolutionär talare, stod Trotskij hjälplös inför en folkmassa. Inför den hånfulla upphetsningen och de besatta visslingarna och allt skrän var hans mest övertygande argument, hans geniala övertalningsförmåga och hans kraftfulla stämma till ingen nytta”.[xv]

Busvisslingar och skrän är milda repressalier i jämförelse med de koncentrationsläger som Lenin och Trotskij byggde redan de första åren i Sovjets historia. Den åtgärd Trotskij förespråkade mot meningsmotståndare var vanligtvis avrättning.

”Detta var den bolsjevikiska metoden”.

Trotskister angriper Stalin för att hetsa upp de

”värsta elementen, lumpenproletärer och huliganer”

mot Trotskij. Samtidigt kan inte trotskisterna förneka att partiets utsända bara kunde förstöra möten, då majoriteten var likgiltiga.

”En intresserad och disciplinerad publik vet vanligen hur den skall bära sig åt för att kasta ut eller tysta ned bråkmakare”,

men ingen var beredd att lyfta ett finger.

”I grund och botten var det de djupa ledens apati som besegrade oppositionen”.[xvi]

Stalins politik fick mycket starkare stöd hos de breda lagren än Trotskijs. Varför? Visserligen manipulerade Stalin med argument och”utmålade… Trotskij som kommunismens Don Quijote” som ville dra ut på äventyr, när folket ville ha trygghet.

”Stalins styrka låg i hans förmåga att appellera till det folkliga kravet på fred, trygghet och stabilitet”.

Det gamla gardet sade att

”källan till alla Trotskijs misstag och avvikelser stod att finna i hans teori om den permanenta revolutionen. Den förklarades vara hans huvudkätteri”.

Kort uttryckt gick teorin ut på att man kunde göra socialistisk revolution direkt efter att borgarna gjort sin, samt att ”den var förspelet till världsrevolutionen”. Stalin, å sin sida, formulerade ”läran om Socialismen I Ett Land”. Som vanligt gav inte Trotskij mycket för andras idéer: socialismen i ett land var

”bedrövlig skolastisk dogmatik, som knappt var värd hans kommentar”.

Skiljer sig dessa två läror särskilt mycket? Nej, egentligen inte. Man kan illustrera det så här:

Lenin, Stalin och Trotskij spelar kort. Lenin säger: ”Nu får vi nog sluta så vi inte missar tåget”. Trotskij svarar ”Det är ingen fara, vi spelar klart omgången”. Lenin lägger ner sin hand och går fram till fönstret. Tåget kommer. ”Jag hade rätt”, säger Lenin, ”Nu går vi”. Varvid alla reser sig och går iväg.

Och av denna händelse drar Stalin och de övriga bolsjevik-ledarna slutsatsen att Trotskij ville att de skulle missa tåget. Dvs. de feltolkar medvetet fram en avsikt hos Trotskij för att sedan angripa den. Alltså är Trotskij fientlig mot revolutionen, leninismen, bolsjevismen och hela Sovjetstaten, säger de. Och sedan upprepas detta i alla oändlighet för att visa att Trotskij är antileninistisk. Mer komplicerat än så är det inte.

”Nu var det så, att Trotskijs teori verkligen hävdade att bolsjevikryssland öde i sista hand hängde på revolutionens spridning utomlands”.

Dvs. revolutionen måste räddas genom nya revolutioner i väst. Men revolutionen hade misslyckats i hela Europa. Sålunda ”var det på förhand givet vilken av dessa uppfattningar som skulle få det största folkliga gensvaret”. Stalins tanke på ”Socialismen i ett land” tilltalade ryssarnas nationalstolthet. De hade ensamma genomfört en revolution.

”De byggde upp ett psykologiskt försvar genom en självgod känsla… Trotskijs teori förolämpade och hånade denna känsla”.

Även trotskisterna kallar tron på ”den nära förestående revolutionen i Väst”, ett önsketänkande. Det hindrar dem inte från att förklara att det ändå var

”Trotskij som gjorde den nyktraste bedömningen av de dagliga världshändelserna”.[xvii]

Det finns få människor som idag ägnar sig åt medeltids-spekulationer om huruvida jungfru Maria befruktades via örat eller näsan (det vanliga sättet ansågs lite för ovärdigt på den tiden). På samma sätt är de frågor som gjorde att Trotskij hamnade i opposition mot Stalin helt inaktuella.

Deutscher ger en bra återgivning av hur spetsfundig och skolastisk diskussionen mellan Stalin och Trotskij faktiskt var:

”När den vanlige bolsjeviken hörde Trotskij säga, att det bästa sättet att föra socialismen framåt i Ryssland var att främja den internationella revolutionen, och därefter Stalin svara, att det bästa sättet att främja den internationella revolutionen var att genomföra socialismen i Ryssland, blev han yr i huvudet av den subtila skillnaden”[xviii].

Åter ser vi hur långt över ’den vanlige bolsjevikens’ horisont Trotskijs idéer presenteras.

8. Sista konferensen

 

NOTER

[i] DAP 200

[ii] Pipes Den ryska revolutionen, s. 437

[iii] Bara en liten grupp människor som var inblandade i den inre partistriden. Samma sak gällde för revolutionen och inbördeskriget. DVP 312.

[iv] DAP 200, 200, 116; 102, 118. Partiet var ju historiens verktyg med ”rätt”, DVP 377

[v] Medvedev, s.77ff.

[vi] DAP 189, 194, 249.

[vii] DAP 201, 202, 202, 200, 202

[viii] DAP 202, 202f, 202, 101f (referat). Stalinisterna säger motsatsen om sina anhängare.

[ix] Medvedev, s.79.

[x] DAP 125. DVP 329 (samuraj). Trotskijs egna ord: DFP 293. Redan på sextiotalet skrev Sovjetexperten och historikern Leopold Labedz en kritik av Isaac Deutscher som i mycket liknar min egen (se Encounter i källförteckningen).

Labedz avfärdar det spekulativa i Deutschers metodik och tar upp hur Deutscher slarvar med fakta och förvränger sanningen. Det känns positivt att få stöd av en berömd historiker.

Frågan är om Isaac Deutscher och andra trotskister medvetet, mot bättre vetande förvränger historiska fakta? Om Deutscher faktiskt inte ens själv tror på det han säger sig tro. Det är min övertygelse och jag jämför honom med de s.k. Förintelseförnekare som försöker skapa tvivelsmål om det nazistiska folkmordet.

I början av 2000-talet hölls en rättegång mot en av de mest ökända förintelseförnekarna. Man kan beskriva Deutschers verksamhet med samma ord som uttalades under rättegången av advokat Richard Rampton:

– Det handlar inte om att Deutscher är okunnig. Det handlar inte om att han har fel. Det handlar om att han medvetet förvränger händelserna i denna speciella period av Europas historia, inklusive vad som hände i Sovjet. Herr Deutscher kallar sig historiker. Sanningen är emellertid att han inte alls är historiker utan historieförfalskare. För att säga det rakt på sak – han är en lögnare.

[xi] DAP 153, 202, 200. Även tidigare under exilen kallas Trotskijs grupp (till skillnad från övriga) en ”stjärnsamling” DVP 150, eller ”en lysande politisk elit” (DVP 196).

[xii] DVP 124. DAP 155f.

[xiii] DAP 85. (DAP 40, 45, 68). DAP 203, 204, 205, 205, 239, 238. Åter ser vi poängteringen av hur budskapet uppfattas och reaktionen hos åhörarna: ondskefull självgodhet, som de försöker rättfärdiga genom anklagelser mot andra.

[xiv]DAP 213. DFP 325 (ordvrängeri). DFP 293 (totalitär stat). DAP 205. Ingen splittrare går med på att hans handlande baseras på makthunger. Istället legitimeras verksamheten alltid med att motangripa ledningen. Standardargumenten är: ’Moderpartiet är inte revolutionärt längre’, ’Det är en för stor klyfta mellan ledningen och basen’. ”Det är inte mitt fel som splittrar. Det är ledningen som inte lyssnar och går åt rätt, dvs. mitt, håll!”.

[xv] DAP 205, 249; 200, 206, 83; 206, 206 (referat)

[xvi] Koncentrationsläger: Dokument utifrån, ”Lenin”, TV2, 10 februari 1999, DVP 370 (Jodå, både Trotskij och Deutscher använder det ordet); Trotskijs syn i Kommunismens svarta bok, s 88. Metod: Montefiore, s 47. DAP 206, 207.

[xvii] ”endast de mest skolade partimedlemmarna (kunde) följa argumentationen”. ”Ännu mindre kunde de tillägna sig Trotskijs resonemang (som gick) över huvudet på den vanlige bolsjeviken”. DAP 208, 115, 115, 211, 210, 115, 211, 209, 208, 208f, 209. Även tidigare föraktade Trotskij ’ryskheten’ (DVP 147)

[xviii]Subtil: DAP 211.