9.0.1 Direkt aktion
9.0.3 Utomparlamentarism
9.0.4 Georges Sorel
9.0.5 Rekrytering
9.0.6 Fascister är vi allihopa!
Rubriken är titeln på en artikel av Giovanni Marinelli ur SAC:s studietidning Syndikalismen från 1927, s100ff, där Marinelli behandlar likheter mellan fascism och syndikalism.
Har ni svårt att tro källan, så har ni den här. från SAC:s egen hemsida!
Dessa likheter återfinns även i boken Det rödsvarta spöknippet och i David D Roberts vetenskapliga avhandling från Manchesteruniversitetet The Syndicalist tradition and Italian fascism.
Här följer en fördjupad bevisning ur syndikalisternas eget material som visar likheter mellan fascism och syndikalism:
9.0.1 Direkt aktion
Den gemensamma metoden för bl.a. fascister och syndikalister redogörs för i kap. 7.1 och behöver inte beröras närmare. I sitt bemötande av Det rödsvarta spöknippet försökte SAC låtsas som om denna likhet inte fanns, men metoden slås fast i SAC principförklaring, punkt tolv.
9.0.2 Korporativism
1927 sade SAC:
”Den ‘korporativa staten’ benämnes det fascistiska samhälls-idealet…(fascismen) talar om den ‘fascistiska syndikalismen’… Hur ser då den …ut? den fascistiska ‘syndikalismen’ (är) väsen-olik den revolutionära syndikalismen. Den senare är statsfientlig, medan fascismen är statsbejakande… Men varför då fascistisk ‘syndikalism’? Jo… fascismen vill liksom syndikalismen bygga samhället på sammanslutningar efter de ekonomiska livsfunktionernas linjer… Liksom syndikalismen, vill, säger man, fascismen överlåta den ekonomiska samhällsverksamheten åt syndikat eller korporationer, fast naturligtvis med en annan karaktär än den revolutionära syndikalismen” (förf. fetstil).
Beskrivningen är exakt vad som står i SAC:s principförklaring punkt 7. (1995, min anm; efter 2009 är det punkt 2). Syndikalismens korporativism innebär, till skillnad från fascismens, att korporationerna inte skall bli maktlösa under staten, men idag verkar alla syndikalister vara överens om att ordet ”korporativism” per definition alltid innebär statsstyrt. Har det alltid varit så?
Nej. Utöver fakta från 1927 fanns även 1951 en debatt i Arbetaren om man skulle använda ordet ”korporativism”, eller om ordet var för besudlat pga fascisterna:
Syndikalism och korporativism1 19 s3
Syndikalism och korporativism2 19 s3
Syndikalism eller korporativism debatt 17 s7
Syndikalism eller korporativism debatt1 30 s7 samt slakt
Syndikalism eller korporativism debatt2 30 s7 samt slakt
SAC har negativa hänvisningar till korporativism sju gånger i SAC-Kontakt/Syndikalisten och ger följande definitioner:
1. Albert Jensen (från 1941): när facken är i statens tjänst;
2. Göran Werin: klassamarbete;
3. Robert Ingvarsson: när LO, SAF och SAP samarbetar;
4. Jaques Wallner: att stat, LO och SAF samarbetar;
5. Eva Larsson: SAC förde på 40-talet förde en debatt om likheten mellan korporativ fascism och borgerlig demokrati;
6. SAC:s kongress: samarbete arbetsförmedlingen – arbetsköpare;
7. Katia Henry: tanken att fackets roll är att påverka maktens vägval;
8. Magnus Rönn: en allians mellan politiker, fack och tjänstemän;
9. M Grebelius: att chef och fack tillsammans arbetar mot staten;
10. Arwid Lund: de spanska fackliga valen är korporativa;
11. Daniel Åhman: klassamarbete.
SAC försöker hamra in en felaktig definition hos sina nya, unga medlemmar! För SAC vill inte bli påminda om att de har en korporativ målsättning, då samma målsättning tagits över av fascismen, och de vill heller inte att detta faktum blir känt för andra utanför rörelsen. SAC drar sig inte ens för att skriva om boktitlar.
Ferdinand Pelloutier som ibland kallas syndikalismens fader skrev vid slutet av 1800-talet boken som 1976 heter Den korporativa organisationen och anarki. 1986 har den på något mystiskt sätt bytt namn till Den fackliga organisationen och anarkin.
Till slut instämde t.o.m. det ortodoxa Syndikalisternas Förbund i den nya betydelsen av ordet.
Att syndikalismen är korporativ bekräftas av L K Perssons bok om syndikalism. Att korporativism inte nödvändigtvis innefattar klassamarbete bekräftas av docent Thomas Magnusson, hist. inst. Göteborgs universitet, 9:e juni, 1995, kl. 16:30.
SAC och SUF har fått möjlighet att bemöta uppgifterna men vägrar att uttala sig.
Följande är några syndikalisters spontana kommentarer på de nya uppgifterna: Christoffer Karlsson, för SUF-tidningen Direkt Aktion: ”Eftersom jag har läst (Det rödsvarta spöknippet) vet jag varför” dessa uppgifter skickats till tidningen Direkt Aktion; ingen på tidningen är fascist; artikeln från 1927 är inte vetenskaplig. Kurt Svensson – ”men du nog kanske förstå att jag har ingen större lust att fundera så mycket över (uppgifterna) jag likställer mycket av det… med det förvirringsarbete eap och andra konspiratoriska provokatör syssla med”.
9.0.3 Utomparlamentarism
I SAC:s principförklaring punkt 4 formuleras ett ”borgerligt” demokratibegrepp, parlamentarismen, som skall ersättas med en ”verklig” demokrati som innefattar det ekonomiska och kulturella området och som förutsätter att alla gemensamt äger produktionsmedlen. SAC är utomparlamentariska och befattar sig som organisation inte med partipolitik.
Ibland talas om en skillnad mellan antiparlamentarism och utomparlamentarism, men det är samma sak. Dock finns ingen skillnad mellan hur SAC fungerar och hur partiverksamhet bedrivs. Kongressarbetet i SAC är parallellt till hur parlamentariker arbetar. Syndikalisterna har sålunda skapat en egen definition på ordet demokrati. Men den store europeiske intellektuelle Umberto Eco säger:
”Närhelst en politiker ifrågasätter ett parlaments legitimitet med argumentet att det inte längre representerar Folkets röst, kan vi känna lukten av urfascism”.
9.0.4 Georges Sorel
Se även här: Georges Sorel
I SAC:s medlemstidning återfinns endast en utsaga om den franske sociologen och syndikalisten. Axel Bilare från Växjö berättar att vid tiden då lokalavdelningen bildades 1917 visste få vad syndikalismen var och uppslagsböckerna hänvisade till Sorel:
”Sorel var ideolog, och som sådan viktig, men han hade ingen kontakt med arbetarrörelsen”.
Heretikern Atho Uisk är mycket riktigt negativ till Sorel i Idéer och individer s17. Nyorienterarna är motståndare till radikalism, klassmotsättningar och våld.
Man kan därför förvänta sig att Uisk försöker hävda att Sorel inte har någonting gemensamt med syndikalismen. Speciellt med tanke på hur uppskattad Sorel var av Syndikalisternas Förbund och tidningen Våra idéer, 1, 2, 3
I Göteborgs lokalavdelnings tidning sägs att Sorel har
”anknytning till såväl… syndikalism/anarkism som fascism”.
Långt senare, trettio år, skriver Rasmus Hästbacka i SAC:s egen utgivna bok Vad vill syndikalisterna? från 2021, s42, om hur sökandet efter en syndikalismens urfader alltid leder fel och
*
Utsagor om att Sorel påverkade syndikalismen kan (kommer?) förstås klassas som ett ”enskilda citat ryckta ur sitt sammanhang” av SAC. Situationen är enkel: Sorel var viktig för syndikalismen; sedan berättade fascisterna att de också gillade Sorel. Varvid syndikalisterna omedelbart förklarade att de aldrig hört talats om Sorel! Har ingen aning…. Ingen som helst påverkan…. Var aldrig medlem… Finns inga stadgar som säger att…..
Nedan följer bara en liten del av utsagor som bevisar att Georges Sorel var viktig för syndikalismen – och de kommer från syndikalisternas eget material (utanför det kan man hitta oändligt med avhandlingar, projekt, utsagor och studier som visar samma sak, men om inte syndikalisterna själva givit ut materialet, rycker de på axlarna och vägrar ta emot något bevis alls):
Syndikalisttidningen Våra idéer gavs ut med sammanlagt 33 nummer; av dessa innehåller elva (1/3) utsagor om eller citat av Sorel. Omdömen i tidningen är:
- Den revolutionära syndikalismens hela lära finns hos Sorel;
- Sorels Fackföreningarnas socialistiska framtid är en av den revolutionära syndikalismens källskrifter;
- Sorel, en av den franska syndikalismens skapare;
- Tre syndikalistiska författare är Sorel, Labriola och Robert Michels;
- Sorel, syndikalismens förste teoretiker
1926 sade Syndikalismen att man ”på universitetet… hittar författare som härleder syndikalismen ur skrifter (av bl.a.) Sorel”; Syndikalisternas förbund säger
”GEOGES (sic) SOREL brukar betraktas som den revolutionära syndikalismens främste teoretiker”.
Och om detta inte räcker finns ett direkt samtidsdokument, Brand från 1921:
”Georges Sorel,
den franske socialfilosofen har återupptagit sin syndikalistiska författarverksamhet. I Arbetarklassen och syndikalismen, som utkom på Brands bokförlag 1918, nämndes, som man torde erinra sig, att han, besviken på syndikalismen, hade övergått till andra vetenskapliga och filosofiska studier, Han har nu kommit på andra tankar, återvunnit sitt förra förtroende för syndikalismens samhällsrevolutionerande kraft och utgivit en samling uppsatser rörande syndikalismen delvis förut tryckta, dels helt och hållet nya under titeln Materiaux d’une theorie du proletariat (Material för en proletariatets teori), en volym på 413 sidor.
I denna volym återfinner man hans första, för länge sedan utgångna broschyr om arbetarsyndikatens socialistiska framtid, som allt fortfarande anses som den första resonerande lilla skriften i fransk syndikalism och som såg dagen 1896. Vidare äro där intagna förorden han skrivit till tre franska och italienska författare, bl.a. förordet till Gattis Socialism och lantbruk. Av nytt innehåller Sorels bok avhandlingar om socialismens religiösa karaktär, om demokratins organisation samt om arbetarklassens förhållande till arbetet och rätten. Ett intressant kapitel i boken är hans skildring av en arbetarskald, Lucien Jean.
Även i detta verk rekommenderar Sorel syndikalismen som det kraftigaste medlet till massornas moraliska lyftning i den meningen att syndikalismen är mäktig att skapa en stark klassidealism som är medveten sin varken från kamp eller offer avskräckande historisk-sociala uppgift. Sorel betonar lika mycket den moraliska sidan av syndikalismen som den rent ekonomiska. Hans tro är lika stark beträffande den moraliska omvärdering, icke minst i sexuellt hänseende, som syndikalismen skall förmå åstadkomma. Kärnpunkten i hans teori är i vart fall proletariatets tekniska kapacitet av egen produktion och egen ledning. Till socialpolitikens palliativer är han samma motståndare som förut. Även är han samma vän av Marx, vars ursprungliga lära han anser sig ha kompletterat genom sin teori – utan all förmätenhet, ty Sorel är inte ett högfärdsdjur. Då säger det sig självt att han fortfarande är lika ogynnsamt stämd mot den socialpolitik Jaures införde i den franska riksdagspolitiken,
Sorels bok utkom redan för över ett år sedan med det är först nu jag fått reda på arbetet, som är glädjande i så måtto att även han återvunnit sin tro på syndikalismens livskraft
– G. H. H.
9.0.5 Rekrytering
I artikeln ”Den fascistiska syndikalismen” ställs frågan varför så många fascister är tidigare syndikalister:
”Betraktar man… den fascistiska rörelsen, dess ursprung och dess utveckling, så blir förhållandet begripligare. Så är exempelvis chefen för den fascistiska fack-föreningsrörelsen, Rossini, en (f.d.) revolutionär syndikalist”.
Det bekräftas av Roberts vetenskapliga avhandling som innehåller följande fakta om den tidiga 20-tals fascismen:
- Piero Marsich statssyndikalism var identisk med revolutionär syndikalism;
- ”det är välkänt” att många revolutionära syndikalister blev fascister;
fascismens mest betydande och inflytelserika teoretiker kom från syndikalismen; - de viktigaste var Panunzio och Olivetti, men det fanns många fler;
- Alceste de Ambris hade en central roll för att förvandla den syndikalistiska doktrinen till fascism, han skrev fascismens första program;
- det är inte mystiskt att så många syndikalister blev fascister p.g.a. deras intresse för irrationalism, våld och Nietszche;
- Sorels syndikalism uppskattades av Mussolini, som sympatiserade med det irrationella i den, och ibland kallade sig syndikalist;
- syndikalisternas militans misslyckades om och om igen, och flera av dem blev fascister då de insåg att syndikalismen inte fungerade i praktiken;
- ledande syndikalister tog ”snabbt och nästan enhälligt” ställning för första världskriget;
- den italienska syndikalismen var en blandning av populism och marxism;
- som fascister tog syndikalisterna över Paretos idéer istället för Marx;
- neosyndikalism innebar bl.a. produktivism, nationalsyndikalism och korporativism.
9.0.6 Fascister är vi allihopa!
En vanlig företeelse inom SAC och vänsterkretsar är anklagelser om fascism. Ordets syndikalistiska betydelse är svår att sammanställa. Det verkar innefatta allt. Fascism ses som synonymt med “höger-extremism“. Syndikalisternas hänvisningar till vad som är fascism respektive fascistiska åsikter, handlingar, metoder o.s.v. går inte att dela upp. All likhet eller släktskap i något delmoment gör enligt syndikalisterna en företeelse fascistisk och grupper som t.ex. SAC ser samhället ”som i grunden fascistiskt… och polisen inte bara som beskyddare av nazister utan också som företrädare för den fascistiska staten”.
En ännu mer hårresande slutsats man kan dra av resonemanget är att alla människor som använder plåster är fascister. Ty om man har visat att man inte vill ha ett sår, så har man ställt upp en skillnad mellan friskt och sjukt; man har brutit mot jämlikhetsprincipen, att det ena är precis lika bra som det andra; man har visat att man hellre vill vara frisk än sjuk. Enligt syndikalisterna har man därigenom angripit alla sjuka och handikappade och gjort dem ”mindre värda”; fascister angriper de svaga. Alltså: alla plåsteranvändare är fascister.
Detta har faktiskt hänt i verkligheten. På syndikalisternas debattsida på Internet, Frihetlig debatt, påpekade (vecka 50, 1998) den mer än genomsnittligt artige anarkisten Kurt Svensson, att om han får ett barn så vill han hellre att det blir friskt än handikappat. Johan Gren och en ”Mr Spawn”, som som talar för de handikappade, klassar omedelbart Svensson som fascist.
Logiken är makalös. Det faktum att syndikalisterna definierar handikappade och sjuka som ”svaga” är ju ett angrepp i sig och borde klassas som ”fascism”. Det enda ofascistiska vore att inte klassa sjuka som svaga och inte betrakta ett angrepp på dem som annorlunda än ett angrepp på någon annan. Men ett sådant ställningstagande är väl antagligen ”fascism”?
Nedan följer en genomgång, som inte gör anspråk på att vara fullständig, av vad syndikalister uppfattar som fascism eller fascister, efter en snabb genomläsning av syndikalistiska tidskrifter:
- Nyorienterarna i SAC,
- polisen,
- bankerna,
- nästan alla regementen i Sverige,
- Francisco Franco, militärdiktator över Spanien
- RFL (föregångare till LRF),
- Ku Klux Klan,
- fransmän som vill ha Algeriet franskt,
- Nasser, egyptisk politiker på femtiotalet
- Saddam Husseins Irak,
- futurism,
- att inte förstå samhällsbilden,
- Miljöpartiet,
- kapitalism,
- Ny demokrati, parti i svensk politik tidigt 90-tal
- militärkupp-makarna i Chile, 1973 och framåt
- de som inte vet hur man kontrollerar kapitalismens anda,
- den oberoende socialisten Thomas Eriksson,
- bokförlaget Timbro,
- den engelska anarkiströrelsens organisatör Tim Scargill,
- staten,
- alla som inte aktivt är mot fascismen,
- Antifascistisk aktion (AFA),
- trotskism,
- leninism,
- det italienska näringslivet,
- sexister,
- de som inte delar SAC:s uppfattning om invandring,
- homosexuella,
- den franske författaren Céline,
- Knut Hamsun, norsk författare
- Jörg Haider, österrikisk politiker
- de som kritiserar kulturer,
- de som anser att Sverige inte har råd med invandringen,
- Jean Marie Le Pen, fransk politiker
- Zjirinovskij, rysk politiker
- kroppsideal,
- EAP, parti med diffus framtoning
- Frihetsfronten, svenska nyliberaler på 80-talet
- nationalism,
- att inte bjuda kriminella på cigaretter,
- att inte ta en öl med en trött arbetarkvinna,
Vinnaren! Gabriella Håkansson, Krönika 1999-41-26; av alla galna fascistdefinitioner tar denna priset! - LO,
- rymdforskning,
- datorer,
- kärnkraft,
- genforskning,
- det svenska samhället,
- den borgerliga demokratin,
- SÄPO,
- Hitlers finansminister Hjalmar Schacht,
- syndikalisten Carlos Alfonso jr.,
- Sverigedemokraterna,
- Centrumdemokraterna,
- de som vill skapa könsseparata grupper i samhället,
- motståndare till fri narkotika,
- SAC:s lokalavdelning i Göteborg,
- Autonoma revolutionära feminister,
- militanta veganer,
- åsikten att arbetsgivare och arbetstagare kan ha gemensamma miljöintressen,
- tidskriften Contra,
- att skjuta med gaspistol och göra sexistiska anmärkningar,
- de som stiftar lagar,
- socialdemokratisk blandekonomi,
- tanken att institutioner kan påverka samhället,
- stalinism,
- VPK,
- Högskolevänstern,
- Hennes & Mauritz-affischer,
- fosterdiagnostik,
- förakt för de svaga,
- anarkisten Kurt Svensson,
- alla som hellre vill vara friska än sjuka,
- författaren till det du läser just nu, samt alla som läser och inte tar avstånd från det.