VÅREN 2001 kom jag till en större förståelse av den europeiska antiamerikanismen genom en serie absurda omständigheter.

En dag blev jag uppringd av en förläggare på New York Times resesektion som sade att hon snabbt behövde något. De gjorde en artikelserie om ”farm stays”, bondgårdar där besökare fick arbeta för att pröva på lantligt liv, och de behövde en artikel. Kunde jag hitta en sådan i Norge och snabbt skriva ner något?

Det lät inte som min grej, men jag lovade kolla upp det. Inom en timme hade jag hittat en bondgård i Telemarken som verkade ok, och bokade ett rum för mig, min partner och hans bror.

Ett par dagar senare var vi på plats. Långt upp på bergssidan var det motsatsen till vad amerikaner tänker på när de hör ordet ”bondgård”: det här var inte ett lappverk med majsfält som sträckte sig mot horisonten, utan en klunga små, väderbitna träbyggnader omgivna av stenig, risig jord, som inte var horisontell, och där ett par dussin getter och kycklingar betade. Det var verkligen pittoreskt: vårt rum gav en spektakulär utsikt över dalen och av en brant grön bergssida där små vattenfall rann och glittrade och bubblade.

Men situationen blev obehagligt på grund av ägarens beteende. Tanken med att bo på en bondgård, ”farm stay”, var att se bonden arbeta, tydligen ogillade vår bonde vårt sällskap och verkade besluten att vara så otrevlig som möjligt. Alla tre kom till samma slutsats om varför han betedde sig så mot oss, men dessa spekulationer håller jag för mig själv. Det räcker med att säga att jag aldrig stött på sådan oartighet hos en person som skall föreställa värd. Vi tänkte stanna två nätter men åkte efter en.

Om det inte var så ont om tid hade jag skrivit om en annan farm, men Times behövde något direkt så jag gjorde vad som behövdes. I ärlighetens namn behövde jag berätta om världens uppträdande, men eftersom det var en rese-artikel och inte en exposé försökte jag vara så artig som möjligt. Jag skickade in artikeln och den dök upp några söndagar senare. Dagen efter skrev Norges största tidning Aftenposten en artikel som summerade den. Vad jag skrivit var knappast märkvärdiga nyheter; det enda skälet att Aftenposten skrivit om det var att Norge nämnts i New York Times. Uppmärksamheten förvånade mig.

Än mer förvånande var vad som sedan hände. Farmens ägare som var irriterad över att jag nämnt hans ohövlighet, fick sin hämnd genom att säga till reportrarna att jag krävt McDonalds hamburgare till middag istället för den mest norska av delikatesser, renstek. Trots att detta var ett påhitt som var lätt att genomskåda (bondgården låg på vischan, långt ifrån några gyllene valvbågar) tog den norska pressen upp det. Historien fick stor spridning över hela Norge och fortsatte i dagar. Efter att någon på Aftenposten spårat upp en essä jag fått publicerad i en politisk journal i Washington, där jag kritiserade flera delar i den statiska norska ekonomin och visat uppskattning för det något mer frimarknads-inställda konservativa partiet, publicerade tidningen en artikel som hjälpsamt förklarade att jag inte bara hatade bondgården i Telemark; jag hatade ”praktiskt taget allting som hade med Norge att göra”.

Under tiden blev vår ogästvänlige värd omedelbart en folkhjälte. Nästa helg fick han ett tiominuterspass på NRK:s söndagskvällsprogram, Norges motsvarighet till ”60 minutes”. När historien gått runt några varv, hade vår otrevliga dagstripp förvandlats till ett skådespel om moral och hotet som kom från vulgära amerikanska stadsvanor mot inhemska traditioner (trots att två av de tre i sällskapet varit norrmän kallades vi av fler än en journalist för ”amerikanerna”). Jag blev förbluffad. Men min dåvarande värd var det inte: han kände sitt land; han kände dess media; och han visste därför att allt han behövde göra för att få sympatierna på sin sida var att uttala det magiska ordet, McDonalds.

68-GENERATIONEN

För mig gav situationen upphov till flera frågor. Varför hade den norska pressen lagt så mycket vikt vid en enkel researtikel? Varför hade det sedan varit så viktigt att upprepa en lögn och upprepa den i flera dagar? Reflekterade dessa aktioner ett samhälle som var mer allvarligt, men eftertänksamt, än det jag lämnat? Eller visade det en kultur, eller åtminstone en media-kast, som var så illa berörda av Amerika att de blev smickrade av ens dess minsta uppmärksamhet, och även reflexmässigt, irrationellt aggressivt var mot det?

Ju mer jag förstod Europa, desto mer insåg jag att de norska medias vinkling av min ”farm stay”- historia var en perfekt återspegling av mentaliteten hos det europeiska etablissemanget, eller mer specifikt, av den neurotiska konfliktmentaliteten mot Amerika som är standard för de så kallade 68-orna. Det är 68-orna, Europas motsvarighet till sextiotalsgenerationen, vars erfarenheter skapat den politiska korrektheten i dagens europeiska etablissemang, och som fortfarande utgör hjärtat av detta etablissemang.

I likhet med sina amerikanska motsvarigheter är Europas 68-or oftast medelklasstudenter, barn av efterkrigstidens välstånd, som växte upp med protester mot Vietnamkriget och satte upp planscher i sina sovrum med Bob Dylan och Jim Morrison (och i vissa fall Mao och Ho Chi Minh). Likheterna på båda sidor av Atlanten är många. Men det finns viktiga skillnader. En sak är som formade händelserna utöver Vietnam är Maj 1968 och generalstrejken som utfördes av franska arbetare och studenter och nästan fällde Charles de Gaulles regering. Händelsen gav inte bara studenter en överdriven livslång känsla av sin egen makt och betydelse; den skapade också den franska traditionen att ta till paralyserande meningslösa strejker för småsaker som svar på precis allting.

Den stora skillnaden mellan Amerikas och Europas 68-or visade sig efter Vietnam-åren. Unga amerikaner som rasat mot ondskan i det amerikanska etablissemanget växte upp och blev delar av samma etablissemang. Bortsett från hos en liten handfull extremfall kunde inte deras rena abstrakta oppositionella ideologi klara av mötet med den komplexa realiteten i Amerika som var runtom dem och med det enkla faktum att Amerika var deras nation, deras hem, och nu deras ansvar. Faktiskt är hela världen ansvarsområdet för amerikaner i maktposition.

Detta var inte fallet med Europas 68-elit. Ju äldre de blev desto mer medvetna blev de om sin egen provinsialism, och med den deras motvilja och avund mot det enorma landet på andra sidan oceanen. Amerika var deras kulturella nav; Amerika var där det hände. Sextiotalets amerikanska generation hade internationella åtaganden och en internationell publik. Till skillnad från detta märkte Europas 68-or att när de fortsatte i sina karriärer, som politiker, författare, journalister, lärare, professorer, regeringstjänstemän, blev de mer medvetna om sin egen relativa obetydlighet i fråga om vad de sade, gjorde och skrev. De kunde bara se på från åskådarläktaren och snörpte och hånade mot ett land för vilkas folk de i huvudsak var osynliga. Denna marginalisering och obetydlighet påverkade deras åsikter och deras retorik: medvetna om att deras kritik inte hade någon effekt gick de in i vuxenvärlden med en inställning till Amerika som var lika extrem och endimensionell som i deras ungdom.

Längst inne var förstås antiamerikanismen hos dessa 68-or mindre rotad i deras moraliska principer än i fascination. Samma politiker och journalister som gnällde på Amerika besökte det regelbundet; många av dem hade studerat eller arbetat där (och skröt med det); då och då, mellan raderna i en artikel av en antiamerikansk journalist eller en TV-intervju av en antiamerikansk politiker såg man en skymt av hans eller hennes stolthet över kopplingen till Amerika, en replik i förbigående avsedd att hänvisa till att han eller hon kände till New York eller Washington eller hade vänner på höga platser i landet.

Trots allt fanns i hjärtat av de europeiska 68-ornas antiamerikanism en patetisk paradox: att den politiska filosofi som de levde i var amerikansk till sitt ursprung; sångerna de uppskattade som generationssånger och förkroppsligade denna filosofi var mestadels amerikanska (eller brittiska); och de författare de såg som ideologiska ledstjärnor var också amerikanska. För att öka ironin än mer var dessa författare (vänsterextremister formade av Gore Vidal och Noam Chomsky) människor vars politik ingen i den amerikanska mainstreamdebatten tog på allvar. Så kom det sig att medan de flesta från sextiotalets amerikanska generation kom i maktposition ändrade sitt synsätt och sin retorik och började anta en pragmatisk syn på världens reella problem, kom alltför många av Europas 68-or i maktposition i sina länders etablissemangs ekokammare, fortsatte tänka och uppträda som protesterande tonåringar, de njöt av sin reflexmässiga, griniga opposition som ett äremärke.

Utöver dessa kontraster fanns kritiska skillnader i avgörande frågor som krigets betydelse och vad frihet betydde. Amerikansk historia är till stora delar en uppräkning av hur friheten gör framsteg via väpnade konflikter (det amerikanska frihetskriget, inbördeskriget); till skillnad från detta har västeuropéer, trots att deras frihet kommer av deras befrielse från nazisterna under andra världskriget, lärt sig att klumpa ihop det kriget med de föregående århundradenas meningslösa europeiska konflikter som inte gjorde något annat än att skapa död och förstörelse. Med tanke på att andra världskrigets fasor var närmare för européer än för amerikaner och att de som levde vid kalla krigets gränsmarker var mer sårbara än de som levde tvärs över oceanen, är det inte konstigt att andra världskriget givit upphov till två olika syn på moral. För amerikaner var moralen att tyranni är något dåligt och alltid måste bekämpas; för européer var moralen att krig i sig själv var något dåligt och måste undvikas till varje pris.

Att ha fokus på krigets ondska istället för tyranniets ondska var vilseledande och fick många 68-or att se på kalla kriget med en hållning av moralisk jämlikhet. De fördömde Amerika och kapitalism men prisade ofta Sovjetunionen och mildrade synen på kommunismen. Detta tänkande skapade riktlinjerna för den gryende Europeiska Unionen – ett projekt som till stor del skapats genom ansträngningar från 68-elliten och har relativt lite att göra med värdena och åsikterna hos vanliga européer. Som en skapelse från etablissemanget, av etablissemanget, för etablissemanget är EU förkroppsligandet av etablissemangets reflexmässiga politiska korrekthet, från dess antiamerikanism till dess motvilja till att ta upp frågor om immigration och integration. EU uppvisar också etablissemangets arroganta likgiltighet för vanliga européers åsikter; de instanser som tar besluten är väl avskärmade från slöddret, och därför till stor del avskärmade från realiteterna i en värld som påverkades av elfte september.

ANNA LINDH

FÅ EUROPEISKA POLITIKER har personifierat EU:s och etablissemangets livssyn så fullständigt som Anna Lindh, Sveriges utrikesminister som mördades i september 2003. När hon shoppade på Nordiska kompaniet i Stockholm överfölls hon av en man, som senare visade sig vara den serbiske invandraren Mijailo Mijailovic, vilken stack henne i bröstet, magen och armarna. Hon fördes snabbt till sjukhus och opererades i timmar, men dog nästa dag. Kondoleanser strömmade till från alla Europas huvudstäder. För om Pim Fortuyn hade varit Odjuret för det europeiska etablissemanget, så hade Lindh, en kyligt affärsmässigt-liknande blondin som påminde om en nordens Hillary Clinton, varit dess Skönhet.

Efter juristlinjen hade Lindh valts direkt till parlamentet och fått flera regeringsposter och blivit styrelseordförande för den europeiska unionen. Från 1987 till 1989 var hon också viceordförande för Internationella socialistiska ungdomsförbundet. Under sin politiska karriär var hon en stark kritiker av USA (2002 fördömde hon att Amerika dödade sex Al-Quaida terrorister i Jemen), av Silvio Berlusconis regering i Italien och framför att av Israel, som hon uppmanade Europas länder att bojkotta. Samtidigt upprätthöll hon goda relationer med Yassir Arafat och hade bara goda ord till övers för de arabiska regeringarna; få arbetade hårdare med att knyta Europa till Arabvärlden. Som stark EU-vän arbetade hon sina sista dagar med att få Sverige att anta euron.

Postumt ärades hon utomlands. I Spanien döptes en gata efter henne. Harvard upprättade ”the Anna Lindh Professorship i Global Leadership and Public Policy”. Och i maj 2004, för att visa sin uppskattning för hennes entusiasm för europeisk-arabisk dialog skapade utrikesministrarna för EU-länderna, Israel, Turkiet och åtta arabländer Anna Lindhs Euro-medelhavs Stiftelse för dialog mellan kulturer. Som historikern Bat Ye’or noterade publicerade rapporten en karta över Medelhavet som var upp och ner, med arabvärlden överst och Europa under, en alltför passande symbol för EU:s ihärdiga inställning till europeisk-arabisk dialog. Lindh-stiftelsen gav löfte om att uppmuntra europeiska skolor och universitet att ge kurser i arabisk islam, arabisk kultur, liksom kurser vilka ”underströk” arabiskt inflytande på europeisk kultur. Stiftelsen hade också planer på att skapa arabiskt-talande TV-sändningar i Europa. Trots integrationens misslyckande och uppkomsten av extrem islamism på kontinenten, stödjer stiftelsen inflödet av arabiska invandrare över Medelhavet. Det finns inga indikationer på att stiftelsen, eller ens någon annan Europeisk företeelse, att lära unga i arabvärlden att respektera demokrati, lära sig om kristendom, tolerera homosexuella eller ge lika rättigheter till kvinnor.

EUROPAS SYN PÅ ISLAMISK INTOLERANS

Precis som Västeuropas socialdemokrater gullade med Sovjetunionens synder, då det var världens enda alternativ till Amerikansk kapitalism, gullar de idag med intolerant islam vilket är dagens alternativ. Då de inser detta röstar fler och fler europeiska muslimer (trots sin socialkonservatism) för socialistiska partier. I en artikel i Spectator om den ökande vänster-muslimska linjen, som han kallar ”röd-svart allians”, skriver Douglas Davis att ledare för Socialistiska Arbetarpartiet ”tvingade igenom könssegregation… vid en en demonstration på Trafalgar Square” och ”befallde socialistiska kvinnor att täcka över sina huvuden när de demonstrerade med sina muslimska systrar utanför den israeliska ambassaden i London”. Sådant är den nutida synen på liberala värderingar inom den europeiska vänstern.

NÄR DEN IRAKISKA INVASIONEN närmade sig tänkte jag på Srebrenica, staden i Bosnien där den europeiska elitens reflexmässiga svaga inställning till mordisk provokation hade tragiskt visat sig 1995. FN hade proklamerat Srebrenica ett ”säkert område” och skickat dit tvåhundra holländska ”fredsbevarande styrkor” för att beskydda de lokala muslimerna från serbiska angripare under slaktaren Slobodan Milosevic. Tyvärr brydde sig inte de serbiska styrkorna alltför mycket om FN:s uttalande; de överföll staden och mördade 7500 män, kvinnor och barn. De holländska soldaterna, som var ditsända av byråkrater som verkade tro att om man bara kallade en plats för ett ”säkert område” så blev det så, gjorde lite motstånd. I april 2002 anklagades de holländska trupperna i en rapport som beställdes av det nederländska institutet för krigsdokumentation för att ”samarbeta i den etniska rensningen”; den holländska regeringen avgick i skam. Med tanke på Saddams provokationer skulle man kunna förväntat sig att det västeuropeiska etablissemanget lärt sig sin läxa från sitt passiva svar till Milosevic.

Men inte. Den franske presidenten Jacques Cirac och den tyske kanslern Gerhard Schröder var stark emot en invasion. Den tionde oktober, samma dag som representanthuset och senaten röstat för att stödja militära medel, utropade den norska Nobel-kommittén vinnaren av 2002 års fredspris: Bush nemesis Jimmy Carter. Ordförande Gunnar Berge medgav att valet av Carter var avsett som ett slag mot den som i nuläget bodde i Vita huset. Inte alla europeiska ledare räckte lång näsa åt Amerika. I ett öppet brev daterat 20 januari skrev den tjeckiske presidenten Vaclac Havel och premiärministrarna i Spanien, Portugal, Italien, Storbritannien, Ungern, Polen och Danmark och uttalade sin solidaritet med Amerika; i februari utfärdade tio östeuropeiska ledare en liknande deklaration. Chiracs argsinta kommentar att de ”missat ett bra tillfälle att inte uttala sig” visade tydligt hur de som ansåg sig vara Europas Kingpins tog itu med oliktänkare.

Den 15 februari fyllde antikrigsdemonstranter, som retats upp till antiamerikanska känslor genom en daglig dos av ensidiga reportage, gatorna i London, Paris, Berlin och andra europeiska städer. Efter att invasionen börjat den 19 mars förutsåg de europeiska media en lång svår kamp mot Saddams republikanska garde; de hånade tanken att irakierna skulle välkomna inkräktarna som befriare; när Bagdad föll mindre än tre veckor senare och irakierna faktiskt välkomnade de utländska soldaterna med öppna armar beslöt sig de europeiska media att förminska betydelsen av det eller förtiga det helt, hellre än att medge att de haft fel. När tidningen VG bröt tystnaden i Norge genom att publicera förstasidesbilder på glada irakier som viftade med amerikanska flaggor, anklagades de av kollegor på andra nyhetsbyråer för att sprida amerikansk propaganda. (ironiskt nog var norrmännen så övertygade om att krigsrapportering de mottog var balanserad och opartisk att i en omröstning 2003, fick VG, som i verkligheten var Norges mest balanserade opartiska nyhetskälla i Irak, den lägsta poängen för opartisk media.

Under tiden fortsatte terrorismen runtom i världen. Den 12 oktober 2002 förstörde två Al Quaida bomber en bar och nattklubb i staden Kuta på den indonesiska ön Bali. Dödsoffren var 202; 89 av de döda var från Australien, en amerikanskt allierad i kriget mot terror. Attacken kallades Australiens ”elfte september” (västerländsk media kopplade snabbt ihop illdådet med Australiens deltagande i Irakkriget, trots att Usama själv förklarade att hans största agg var Australiens ledande roll i FN:s fredsbevarande roll 1999, som befriade Östtimor från de islamiska terroristernas klor). November 2003 exploderade terrorist-bomber vid två synagogor i Istanbul som tog 25 liv. Några dagar senare sprängdes bomber vid det brittiska konsulatet och vid en HSBC bank i samma stad dödades 28, inklusive den brittiske generalkonsuln Roger Short.

Attackerna kom närmare. Ändå sov de flesta västeuropéer fridfullt, trygga i tron att hela den obehagliga saken inte hade något med dem att göra.

KRITIKERNA – BAT YE’OR

BAT YE’OR visste bättre. I ett flertal böcker och artiklar som kulminerade i den sensationella Eurabia (2005), varnade hon inte bara för att Europa håller på att bli en koloni för den muslimska världen utan också att detta är ett resultat som skapats av europeisk planering, inte att den har struntat i det. I decennier har det funnits ett intensivt samarbete inom politik, ekonomi och akademi mellan det europeiska etablissemanget och arabiska regeringar. I dess mitt har det funnits ett samarbetsprojekt kallat Euro-arabisk dialog, EAD. Ye’or hävdade att Europas acceptans för fortsatt arabisk immigration och dess misslyckande till integration varit avsiktligt, ett resultat av ”speciella arrangemang via EAD för att bevara immigranternas separata leverne, deras partikularism och bevara dem under (deras hemländers) ansvarsområde”. Hon visade hur EU i sin iver att få marknader för europeiska varor, säkra oljetillgången och blidka terrorister, inte bara blundat för tyranniet hos de arabiska regimerna, utan försett dem (och terroristgrupper) med massivt stöd då de från sin sida av den europeisk-arabiska ”dialogen” med överdrivet smicker för dem och deras kultur (för att inte tala om deras uppriktiga avståndstagande från Amerika och Israel). Enligt Ye’or beror det till största delen på EAD, vars möten är stängda, dess mötesprotokoll är opublicerade och dess aktivitet är ”avskärmade från granskning och demokratisk kontroll”, som de senaste årtiondena har fått uppleva hur europeisk media, skolor och universitet har infört en strikt politisk korrekthet som inte innehåller någon kritik mot arabiska regeringar eller muslimska immigranter och i sitt försvar av arabiska fördomar, för fram anti-amerikanska, antisemitiska och antiisraeliska attityder.

Ye’or hade lagt märke till att vanliga européer utan sitt eget medgivande utsatts för ”trettio års konstant indoktrinering” i dessa fördomar och även om de flesta europeiska män och kvinnor ”inte hatar”, så har en kultur av hat blivit ”påtvingad dem”, och har ”trots det stora gapet mellan Eurokratiska teorimakare och europeisk befolkning” haft en oundviklig påverkan. Under årtionden fick etablissemanget européer ta på sig rollen av dhimmis – den gamla termen för icke-muslimer som lever i länder som erövrats av arabiska muslimer. Dhimmis levde i ett konstant tillstånd av förödmjukelse, deras legala status var i varje områden underlägsen muslimernas; de fick inte gifta sig med muslimska kvinnor, ha muslimska anställda, äga land, rida häst eller kamel, eller försvara sig om de blev fysiskt attackerade av muslimer (de var dock tillåtna att bönfalla om nåd). De som accepterade denna status försökte överleva genom att ”smickra sina förtryckare”; de som vägrade bli dhimmis dödades. Det europeiska etablissemangets inställning till dagens europeiska muslimer, vidhöll Ye’or, var precis som dhimmis.

Varför skulle amerikaner bry sig om det här? Om européer accepterat sin roll som dhimmis, varför skulle vi bry oss? Svaret berör amerikansk makt, amerikansk frihet och amerikansk kultur. I Amerikas kamp för demokrati mot islamistiskt tyranni har vi fasta allierade utanför Europa – bland dem Australien, Indien, Japan och Israel. Men den starkaste potentiella allierade vi har är Europa. Framryckningen för fundamentalistisk islam i Europa, och en önskan hos många européer att blidka den, är ett hot mot amerikansk demokrati och globala hegemoni. Den är också ett hot mot vad som brukade kallas ”Västerländsk civilisation”, den samling av samhällen runtom Europa och Amerika som i världen förde in saker som mänskliga rättigheter, religiös tolerans och individuellt självbestämmande. Hela premissen med det kalla kriget var att Europa och Amerika var i en viktig bemärkelse en enda enhet och att överlevnaden hos den ena var intimt och obevekligt bunden till den andres överlevnad. Europas elit må ha förlorat denna viktiga sanning ur sikte, men många européer har det inte och det är i vårt eget intresse att inte heller glömma det.

FRANKRIKE

DET FINNS TILLFÄLLEN då även den mest mild-sinnade amerikanen i Europa kan tänka att ”Man får skörda vad man sår”.

I Paris i november 2003 sattes tonen på vårt besök direkt vid ankomsten till vårt hotell, ett blygsamt, ganska nedgånget ställe nära Batignolles i 17:e arrondissementet. Medan jag väntade på trottoarkanten med bagaget gick min partner i och sade till receptionisten att vi hade reserverat rum. ”Non!” snäste hon. ”Inga rum! Ingen reservation! Fullt! Adjö!”, eller ord med liknande betydelse. Med en dramatisk gallisk handrörelse viftade hon åt honom att gå.

Han gick ut helt förstummad och berättade vad som hänt. ”Vänta här”, sade jag.

Jag gick in. Kvinnan var sjaskig och medelålders och gick i en nedsliten klänning för innebruk. När hon såg på mig mötte jag hennes blick med ett brett och fast leende som (hoppades jag) förmedlade både artighet och auktoritet, ”Bonjour, Madame”, sade jag med min bästa överdrivna restaurangfranska, ”Nous avons réservé une chambre pour deux personnes”, och sade våra namn.

Hon pausade för ett ögonblick och mötte min blick. Sedan skred hon till handling och skyndade sig till disken och följde med fingret längs sidan på den gammaldags gästboken som låg öppen. Sedan såg hon upp mot mig med ett uttryck av konstgjord lycka att jag nästan trodde hon skulle klappa i händerna för att visa hur glad hon var. ”Ah, m’sieur! Bienvenue! Bienvenue! Vôtre chambre et prête!” Strålande av charm gav hon mig en penna att skriva in mig med.

Det var dagen efter Tacksägelsedagen. Bush hade ätit sin festmåltid med trupperna i Bagdad (och inom ett par dagar skulle han bli falskt anklagad för att ha poserat med en falsk kalkon). På Tacksägelsedagen hade det rapporterats att franska journalister blivit informerade i förväg om en rebellisk plan att avskjuta en missil mot ett lastplan över Bagdad, och att de varit i sällskap med förövarna under den misslyckade attacken. Ett par dagar tidigare hade en stor artikel i Wall Street Journal avslöjat den massiva finansieringen av Saddam Hussein – detta visade sig vara Frankrikes största skäl för att vara mot invasionen av Irak. Spänningen mellan Frankrike och Amerika var stor: dagen vi anlände i Paris hade Le Point, som med franska mått anses ganska proamerikansk citerat Bismarcks replik att ”Gud verkar ha en speciell plats i hjärtat för dårar, berusade och amerikaner” och var hånfulla åt amerikaners ”underliga begåvning… att förstå… sociala bakgrunder de stöter på, deras sinnesstämning, deras unika egenskaper… Demokrati kan inte exporteras som McDonalds”.

Efter att vi checkat in gick vi ner för aveny Saint Ouen och aveny Clichy mot centrala Paris- Vi gick förbi skoaffärer med rea, billiga caféer och det ena brasseriet efter det andra där män med gråa ansikten stod i sina rockar vid linoleumbänkar och diskar, rökande och sippande på sina små koppar med kaffe.

De människor vi såg var inte bara fransmän utan en blandning av européer, svarta afrikaner, asiater. Ändå såg jag inte en enda i muslimsk klädedräkt. Från Place de Clichy gick vi vidare nedför rue Amsterdam, där några glasögonprydda skolpojkar gick förbi med violinlådor under armarna.

Vi hade lämnat hotellet vid middagstid och nu var det vid tretiden. När vi nådde den gigantiska stationen Saint-Lazare hade rusningstiden redan börjat och pendlare vällde in på stationen. Några kvarter senare var vi mitt bland julrushen på boulevard Haussmann, där de vackra fasaderna på Magasin de Printemps och Galleri Lafayette strålade av tusentals jullampor. Bland folkmassorna såg vi inte en enda man i jellaba och ingen kvinna i hijab.

Sent den natten, timmar efter att tunnelbanan slutat gå, vi klev ur en bar i centrala Paris och började traska längst en boulevard i riktning mot det avlägsna Batignolles. Vi var utmattade, fötterna värkte, ett isande regn föll – och det fanns inte ett tillgängligt åkdon i sikte. När vi gick en mil eller mer, skakande i genomblöta jackor (vi hade inga paraplyer), dök ett tunt ljus äntligen upp längre fram: en taxi! Vi viftade vilt då den närmade sig. Den bromsade in. Vi jublade. Min partner lutade sig ner genom det öppna fönstret och med lättnad frågade föraren artigt men (fasa!) på engelska – ”är du ledig?” Hon gav honom en otäck min och drog iväg, bara för att stoppa fem meter längre fram för att ta upp en fransman som hade dykt upp från ingenstans.

MÅNGA FÖRVÅNANDE ASPEKTER i den samtida franska kulturen har sina rötter i landets historiska förödmjukelser. Trots deras nederlag mot Tyskland i det fransk-preussiska kriget, att de ockuperades av Tyskland under andra världskriget, förlorat imperiet och gått ner från stormakt-status, tror de fortfarande att deras Republik är ledstjärna för den mänskliga civilisationen och deras kultur höjdpunkten av förfining. Charles de Gaulle, den ultimata personifikationen av franska nationell stolthet och övermod, angav tonen för efterkrigssituation i den franska utrikespolitiken: medan Storbritannien fast anslöt sig till Förenta staterna i syfte att försvara den fria världen mot sovjetiska totalitarismen, försökte Frankrike ställa sig som en tredje kraft mellan de två supermakterna. Detta hade inget att göra med att hålla fast vid någon moralisk princip, det var ett rent strategiskt drag avsett att ge Frankrike en framträdande roll som dess egna ekonomiska och militära resurser inte kunde berättiga.

Utvecklingen från en gemensam marknad till en EU-superstat var en produkt av denna ambition; så var även den europeisk-arabiska dialogen. EU såldes till politiker och journalister över hela Europa som ett projekt för fred och politisk korrekthet, men sågs i Paris som ett medel för att skapa Gallisk makt, vilket Bat Ye’or påminner oss om. Liksom Napoleon en gång försökte få hela Europa under franskt styre och hans brorson, Napoleon III, försökte skapa ett ”arabiskt imperium från Alger till Turkiet” försökte nu de franska styrelsemännen skapa en fransk-ledd konfederation med hela arabvärlden som ett protektorat. Ye’or förutspår att när den arabiska befolkningen i Europa ökar kommer drömmen om ett imperium mellan Medelhavets gränser att bli sann. Det kommer dock inte att bli en europeisk-ledd konfederation av fria folk, utan ett förtryckande arabiskt imperium.

Helt klart är att om fransmännen försökte att etablera en central roll för sin egen kulturella identitet i Europa via EU så misslyckades de fullständigt. Frankrikes inflytande på även dess mest närliggande grannar är försumbart. Medan EU-diplomater hyllar de europeiska folkens kulturella och filosofiska enighet, är vanliga européer förvånansvärt likgiltiga inför varandras kulturer. När jag gick genom Berlins gator 2004, insåg jag att trots att jag hörde flera olika europeiska språk talas av de förbipasserande, hörde jag ingen prata franska. Kanske var det bara en tillfällighet. Men å andra sidan hade jag inte hört tyska talas i Paris heller. Kunde det vara så att, oavsett vad ledarna i de två största medlemmarna i EU hävdar, var inte fransmän och tyskar särskilt intresserade av att besöka varandras länder, uppleva varandras kulturer och lära sig varandras språk?

Naturligtvis skapade den omsorgsfullt samordnade oppositionen med Frankrike, Tyskland (tillsammans med Ryssland och Belgien) mot Irakinvasionen intrycket av en stark, principfast enhet mellan dessa EU:s grundarländer. Men medan Chirac och Schröder hade en mängd orsaker till att forma sin antiamerikanska axel, var inte principer en av dem. Bortsett från det faktum att Chirac inte vågade förarga franska muslimer genom att ta del i att få bort en man som Saddam, vilken var en hjälte för miljoner av dem, var antiamerikanism helt enkelt bra politik för både Frankrike och Tyskland. Framför allt hade båda länderna för mycket att förlora, både finansiellt och ryktesmässigt, om Saddam föll: som dokument senare funna i Bagdad visade, Frankrike och Tyskland hade båda brutit mot FN-sanktioner genom att förse Saddam med vapen och militärt material; Chirac som ofta kallade Saddam sin vän, hade delgivit honom information fram till invasionsdagen.

Så mycket för fransk-tysk solidaritet.

Faktum är att trots retoriken från journalister och politiker har både Frankrike och Tyskland närmare kulturella band med USA och Storbritannien än med varandra. Vanliga fransmän och tyskar är mer bekanta med Amerikas böcker, filmer och musik än med varandras. När jag gick genom Berlin reflekterade jag över om det europeiska etablissemanget så mäktigt arbetar på att röra upp antiamerikanska känslor bland allmänheten kan bero att den så desperat försöker undertrycka den gamla fientligheten, rivaliteten, och misstron mellan dess folk, speciellt mellan fransmän och tyskar, och att bygga en gemensam europeisk identitet grundad delvis på en gemensam fientlighet mot, rivalitet med och misstro till Amerika – landet som mannen på gatan är mest benäget att känna samhörighet med.

Bortsett från en viss litterär korsblandning är de kulturella murarna mellan europeiska länderna förvånansvärt höga. En stjärna i ett litet land är totalt okänd i grannlandet (I ett TV-program 2005 visades bilder av norska stjärnor för svenskar och ombads identifiera dem; det kunde de inte). Få spanjorer ser italienska filmer; få fransmän lyssnar på portugisisk pop-musik; få danskar ser på holländska TV-shower. I maj 2005 gav den norska professorn Geir Lundestad en oavsiktligt komisk klagovisa om Amerikas kulturella dominans, ”När såg man senast en franskt TV-program? Och att Derric (en kriminalserie) lades ner markerar slutet på Tysklands kulturella inflytande”. Vid 2004 års europeiska filmgala, bad en vinnare tittarna att se mer film från andra europeiska länder. Än så länge har det inte hänt. När man kommer till sak har varje europeiskt land två kulturer: sin egen och Amerikas. Trots allt prat om den gemensamma europeiska identiteten är dagens gemensamma kultur i Västeuropa ”made in America”.

OM ANTIAMERIKANISMEN i Paris var påtaglig, var den inte allestädes närvarande. På en finare restaurang där vi åt med en vän som stoltserade med en Légion d’honneur-pin, behandlade personalen oss som kungligheter, deras insmickrande leenden stod fast. När man satt på denna ultra-chica restaurang, omgiven av modeklädda sofister som konverserade på flera olika språk, kunde man tro att Paris fortfarande var kulturens och stilens huvudstad, som den varit i filmer som Gigi och En amerikan i Paris.

Men det Paris jag känt fanns inte längre. Samma gällde det Paris som tillhörde Proust, Colette, Hemingway, Fitzgerald och Gertrude Stein. Fini! Idag är Paris mer och mer en muslimsk stad. Av de mer än fem miljoner muslimerna i Frankrike bor omkring en och en halv miljon i Paris. Sant är att de delar av staden som besöks av turister bebos fortfarande av baskerprydda, baguett-ätande, vinsippande fransmän; men en bit från den fortfarande skimrande Champs-Elysées, bortom de fortfarande pittoreska gatorna i Saint-Germain-desPrés och Quartier Latin, utanför den artificiella gräns som utgörs av boulevard périphérique (Paris ringväg), tornar bistra förorter fulla med bostadsprojekt och bebodda av Nordafrikaner. Dessa områden, populärt kallade Cités, och som har motsvarigheter i utkanten av praktiskt taget varje stad i Frankrike, ökar hela tiden då nya immigranter fortsätter att flytta in och lydiga, hemmafruar fortsätter att vara fruktsamma och föröka sig. Den brittiske läkaren Theodore Dalrymple har kallat dessa cités ”hotande Cités av mörker” som omgärdar Ljusets stad. Få turister lägger märke till dem på vägen in till staden från flygplatsen, men de är skrämmande platser där unga män på socialbidrag slöar på gatorna och möter ens blick utan ”en glimt av erkännande av att ni båda är människor”. För dessa beurs, termen för franskfödda avkomma av Nordafrikanska immigranter, härrör meningen med livet från deras hat för det franska samhället.

Dessa missnöjda unga människor, som inte uppfattar sig själva som en del av samhället eller anser sig vara underkastade dess lagar, utgör en hotande utmaning till det nya århundradets framgång, stabilitet och demokrati. Tack vare dem, förklarar Dalrymple, är den stora frågan i dagens Paris brottslighet. Trots att människor talar privat om hur vandalism och stöld skenar iväg, skyndar de ordlöst förbi när de ser brott begås (bara gamla människor som minns en mer civiliserad era, stannar för att höja sina röster i protest). Polisen går å sin sida sällan till aktion i dessa fall, då de vet att domstolarna, bundna av politisk korrekthet skulle frige förövarna i vilket fall som helst. Vad media beträffar skyler de över de flesta överträdelser bäst de kan, medan regeringsrepresentanter bemöter de som inte kan skylas över genom att införa korta, intetsägande, tvetydiga censurregler.

I vissa av Paris stadsområden känner sig även icke-muslimska flickor tvingade att bära slöja offentligt för att undvika trakasserier från beurs. Det skall medges att Chiracs regering intog en fast ståndpunkt tidigt 2004 då den införde ett förbud mot hijab trots våldsamt motstånd från de muslimska ledarna. Men för många var det en handling som var för lite och för sent. Strax före vår resa till Paris 2003 blev en judisk diskjockey mördad av en muslimsk granne som skar upp hans hals två gånger, tryckte ut hans ögon och lemlästade hans ansikte med en gaffel, och sedan sade: ”Jag har dödat min jude. Jag kommer till himlen”. Samma kväll, i en skobutik inte långt från vårt hotell, blev en ung judisk kvinna mördad, stucken 27 gånger (dessa brott rapporterades inte i mainstream fransk media och jag fick inte reda på dem förrän långt senare). Dagen efter vi lämnat Paris rapporterade Jerusalem Post om en elvaårig judisk elev i Lycée Montaigne vars muslimska klasskamrater regelbundet klådde upp honom och sade att de skulle ”Avsluta Hitlers jobb”. Skolans rektor svarade med att lova att ”organisera en debatt om faran med xenofobi”. Nästa dag skrev New York Times en artikel om antisemitiska övergrepp som begåtts av franska muslimer, och därmed gav frågan betydligt större uppmärksamhet än någon fransk tidning. Många tror att Frankrike kommer att bli det första västeuropeiska landet med en muslimsk majoritet och därmed det första att uppleva fullskalig sharia-lagstiftning. Och ju värre krisen blivit, desto större har den franska elitens förmåga att förneka krisen blivit.

Inte bara fransmännen har gjort sig skyldiga till förnekelse. Ta Adam Gopnik som under flera år på 1990-talet var New Yorkers man i Paris och skrev regelbundna spalter om hans familjs dagliga liv i Ljusets stad. Dessa kolumner gav hans läsare precis vad de ville ha: Ritz, Pont Neuf, Rive Gauche, Paris de sett i filmer. I en spalt noterade Gopnik i förbigående den slående demografiska förändringen som ändrade storstadens ansikte för alltid, förvandlingen till en stad där krigförande o-assimilerbara och kroniskt arbetslösa unga muslimska män, och deras mestadels osynliga systrar hemma i köket; han noterade också att hans exklusiva parisiska vänner föredrog att låtsas som att denna förvandling aldrig hänt. Sedan återgick han snabbt till att porträttera det glittrande Paris med sina operor, caféer och middagsbjudningar – för han var tydligen medveten om att hans egna läsare även de, föredrog att ignorera den obehagliga verkligheten.

Varför är dessa cités så fulla av främlingskap och hat? För den västerländska eliten är svaret enkelt: fattigdom. Men de unga männen i cités är inte fattiga: som Dalrymple påpekar har de ”mobiltelefoner, bilar” (vilka, i likhet med de som körs i varje annan europeisk stad tenderar att vara BMW-cabriolets), och ”de klär sig trendigt… De anser sig ha rättigheter och de vet att de får medicinsk vård oavsett hur de beter sig”. Så var kommer ilskan ifrån då? Tja, vad kan man förvänta sig av unga män som sedan barnsben fått lära sig att otrogna inte skall respekteras, att västerländska kvinnor är horor, och att den enda hedervärda svaret på västerländsk gudlöshet och korruption är jihad? Många av dem har dessutom fått denna osentimentala undervisning i Frankrike – ett land som, i namn av tolerans mot kulturell olikhet, har tagit bort varje påverkan på deras uppfostran. Den franska staten kunde ha givit dem en riktig utbildning, lärt dem demokratiska värden och hjälpt dem växa upp till ansvarsfulla, självförsörjande och självrespekterande franska medborgare; istället har den tillåtit dem att bli hjärntvättade in i en ideologi av hat som lär dem att ta vad de kan från Frankrike utan att ge någonting tillbaka, och applådera dem som försöker förstöra det.

Graden av hur invånarna i cités känner sig främmande för Frankrike blev inte klar för vissa fransmän förrän en fotbollsmatch mellan Frankrike och Algeriet den 6 oktober 2006, bara veckor efter elfte september. Före matchen buade en del unga män på läktarna, till namnet franska men med nordafrikanskt härkomst, åt den franska nationalsången; och når det franska laget gick upp i ledning över Algeriet var det för mycket för dem och de stormade planen i protest. Matchen fick avslutas i förtid. Det var en talande demonstration av lojalitet mot Algeriet, inte Frankrike, som begicks i efterdyningarna till den mest omfattande terroristattacken i historien. Liknande händelser har skett sedan dess; men det franska etablissemanget fortsätter att se åt ett annat håll, hostar i handen och byter samtalsämne.

JOHAN GALTUNG

2004 trodde jag att jag var härdad mot antiamerikanism i europeisk media. Men Johan Galtung kunde fortfarande få det att krypa i skinnet på mig. Galtung ses allmänt som ”fadern” till rörelsen för internationella fredsstudier, vilken föga förvånande har frodats rikligt Skandinaviens mylla. Under årtiondena efter att han grundat Oslos internationella fredsforskningsinstitut 1959 och Fredsforskningsjournalen 1964 har han blivit föremål för beundran, om inte dyrkan, över hela Europas politiska, akademiska och mediala etablissemang, vars medlemmar har överhöljt honom med utmärkelser, äretitlar och uppdrag i internationella organ.

Varför all denna uppskattning? Därför att Galtung, mer än någon annan, har byggt en hel karriär på att oförtröttligt upprepa att den europeiska elitens mantra att alla internationella konflikter kan och borde lösas genom dialog, och att Amerikas beredvillighet att stå upp mot tyranner med våld om nödvändigt, gör den, inte till världens avgörande försvarare av friheten utan den ledande utövaren av ”statsterrorism” och följdriktigt det största hotet mot freden. När NATO bombade Kosovo 1999 skrev Galtung: ”Världen idag har ett stort problem. Problemet har ett namn. Namnet är inte Milosevic, han är en småskurk. Problemets namn är Amerikas Förenta stater”. Galtung fortsatte med att anklaga norska tjänstemän för att vara Amerikas ”nyttiga idioter” vilka utnyttjades av ”exploatörerna, mördarna och torterarna i Amerika”, och uppmanade dem att fråga sig själva: ”Hur kunde jag låta mig utnyttjas av de Förenta staterna? Vad var mitt intellektuella misstag när jag kunde se grandet i ögat på maoisterna, men inte bjälken i mitt eget?”

Denna tvångsmässiga fokusering på Amerika som planetens stora bråkmakare är essensen i Galtungs ”freds”-filosofi – ett ord han omstöpt till en klubba att slå ner på Förenta staterna med. När jag i maj 2004 stötte på en artikel i Dagbladet av honom förstod jag att han var en i raden av vänsterstollar som lyckats förädla en oföränderlig hög med dösnack till en lyckad akademiska karriär; men jag var inte medveten om hur särdeles motbjudande ovanligt skrämmande han var. I sin artikel jämförde han Amerika med Nazityskland och Sovjetunionen, och påpekade att USA hade ”attackerat tre länder” sedan 1999 för att ”utöka sitt imperium”. I Galtungs värld finns det ingen betydelsefull skillnad mellan Hitlers invasion av fria länder för att införa en brutal diktatur, och Clintons och Bush befrielse av de förtryckta folken i Milosevics Bosnien, talibanernas Afghanistan och Saddams Irak.

Galtung var förstås motståndare till det amerikanskt ledda försökte att få bort Milosevic, och argumenterade att ”etnisk rensning ledde till Nato-bombningarna, Nato-bombningarna ledde till mer etnisk rensning i en elak cirkel av ömsesidig händelsekedja” Strunt i alla liv som räddades; strunt samma att en blodbesudlad tyrann ersattes med demokrati. För Galtung kan ingen militär aktion, och speciellt inte en utförd av Förenta staterna, tillerkännas ett positivt resultat. Vilket förhållningssätt rekommenderar han då i frågan om Serbien? ”Jag känner att problemet med Jugoslavien kan lösas med mer god vilja, mer kreativitet, lite tid och mindre dualisering, mindre demonisering” föreslog han vid tidpunkten. ”Milosevic är lågt ifrån en ny Hitler… Han är i allt väsentligt en förvaltare av väldigt olyckliga spår i det serbiska psyket, en megalomani och paranoia nästan lika stor som USA:s, ungefär samma nivå kan ses i Saddam Husseins Irak. Till detta kommer drag av en maffiaboss, men de är allestädes närvarande i dessa dagar av globalisering”.

Vagt prat om ”kreativitet”; en vägran att kalla saker vid deras rätta namn; ett systematiskt försök att minska illdåden av den ene eller andre diktatorn genom att skylla honom på Amerika (exempelvis genom att reducera Milosevic till bara en i raden av fördärvlig konsekvens av USA driven globalisering) och genom att slå fast att oavsett hur usel någon är, är alltid Amerika värre: allt detta är delar av Galtungs standardskriverier. ”Fredsforskning” låter som någonting som är mot krig; i själva verket har Galtung kidnappat ordet ”fred” och kopplat ihop det med en våldsam antagonism mot Amerika och mot försvar för frihet. I Galtungs och andra ”fredsforskares” ögon är det västvärldens demokratiers skyldighet att bevara ”fred” inte genom styrka eller kraft, utan genom att sitta ner med monster och mobbare, tala respektfullt med dem och hitta något sätt att kompromissa med dem. I sådana förhandlingar förväntas man ställa åt sidan idén att man själv nödvändigtvis har rätt och att ens opponent har fel. Istället måste man utveckla iden att var och en av oss har sin egen verklighet och att vi måste söka en plats i mitten där vi alla kan mötas som vänner. Detta är i slutändan samma ”freds”-filosofi som Neville Chamberlain följde i München. ”Fredsstudier” kunde därför lika gärna kallas ”Eftergiftsstudier” – för om Galtung & Co fick sin vilja igenom, skulle världen överrännas av rövarregimer medan demokratiska regeringar stod bredvid, och då och då klarade sina strupar för att respektfullt kräva ett möte.

En sommardag 2004 gick jag till Oslos universitet för att delta i en presentation av denna man vars namn för många är synonymt med de högsta idealen i den europeiska civilisationen. Ålderstigen och med glasögon, med ostyrigt vitt hår, en skrynklig kavaj och blinkande ögon som fick honom att likna en professor från ett casting-företag, kom Galtung in i rummet under applåder och fortsatte med att gå fram och tillbaka framför publiken och kasta ut anti-amerikanska kommentarer som fyrverkeripjäser. Det fanns ingen kontext, ingen kontinuitet – bara en serie med vilda fristående utrop. Den 7 november 2003 hade Saddam Hussein erbjudit sig att förhandla om olja, massförstörelsevapen, demokrati i Irak och den Israelisk-Palestinska frågan – men Pentagon hade sagt nej! Amerika mördade 600 000 på Filippinerna 1905! Östeuropa är nu med i NATO! När Förenta staterna och Norge krigar i Azerbajdzjan för att bevara existerande gränser, protesterar inte fransmännen, för de fruktar att om de stödjer nya gränser kommer deras egna katalanska och bretagniska minoriteter också vilja ha nya gränser! Amerika har mördat tolv till sexton miljoner människor i världen, sex miljoner mördades i hemlighet av CIA och sex miljoner öppet av Pentagon, de flesta av dem bönder i kooperativ och fackföreningsanslutna arbetare! Kerry är inte bättre än Bush, faktum är att det är bättre att behålla en idiot som alla i världen kan se igenom än att byta till en smartare, som i vilket fall som helst kommer att fortsätta ockupationen av Irak. Vi måste bojkotta amerikanska produkter (Coca Cola och McDonalds), men vi måste också ”girlkotta”, alltså köpa från goda länder!

Det var inte allt. Galtung vidhöll att efter elfte september skulle Bush ha sagt ”Detta var avskyvärt, men det är en signal till oss att vi har haft fel i vår utrikespolitik” (när han föreslog detta skrattade jag oavsiktligt högt, vilket ledde till några irriterade blickar). Galtung insisterade att en Sannings- och avstämningskommitté behövdes i Irak, inte för Saddams brott, utan Amerikas. Och han talade för en Helsingfors-kommitté i Mellanöstern. Hans framställning var på norska, men efter att ha lagt sina förslag, sade han på engelska, ”om ni gör detta, kommer terrorism att smälta bort som snö i vårsolen”. Varma applåder. Publiken svarade genom hela föreläsningen på ett positivt sätt, hurrade för Galtungs antiamerikanska anmärkningar och skrattade åt hans ”skämt”. Under frågeställningen efteråt var det ingen som utmanade honom; samtliga frågor instämde i den absoluta sanningen i det han sade.

Det var bedövande: trots att Galtungs bisarra pladder var av den sort man förväntar sig hitta på en psykiatrisk klinik, sågs det på Oslos universitet som en seriös lektion om internationella relationer, och Galtung själv, enligt alla objektiva kriterier en löjlig stolle, sågs som juvelen i den norska intelligentians krona. Faktiskt är Galtung, i all sin bedräglighet, oansvarighet och moraliska bankrutt, sammandraget av den europeiska elitens antiamerikanism.

När jag en dag i juni 2005 zappade mellan kanalerna, hittade jag en dokumentär om Galtung. Den följde honom runt jorden, från en föreläsning till en annan (där hans amerika-bankande fick hurra-rop) och från hem till hem (denne ilskne antikapitalist äger påkostade residens på flera platser, inklusive Washington DC, Tokyo och Spanien). Efter en timme var det värsta som sagts om honom att han, ibland, kunde vara arrogant. I övrigt var programmet ett enda skamlöst kärleksbrev som beskrev Galtung som en vis och mild man vilken ville ha fred, Dalai Lama med en norsk brytning. Unga människor bland publiken sågs se på honom med beundrande blickar; den ena intervjun efter den andra kallade honom ett geni. Inte en enda av Galtungs kritiker fick chansen att säga ett ord. När dokumentären var slut drog jag slutsatsen att den måste vara en produkt av Galtungs egen stiftelse: inte kunde detta groteska smickrande vara sammanställt av en välrenommerad nyhetsorganisation. Det verkade vara för mycket även för europeisk media. Men jag hade fel. Det visade sig vara en produkt från NRK, vilket betyder att denna propaganda-akt betalats med norska tv-licens pengar, inklusive mina egna obligatoriska årliga 300 dollar. Upptäckten fick mitt blod att koka.

MER ANTIAMERIKANISM

VARFÖR ÄR SÅ MÅNGA av det europeiska etablissemanget så aktiva i sin felaktiga framställning av Amerika och i sina försök att dra löje över landet? Ett skäl är att de är socialdemokrater, och de inser att den extraordinära framgången för den liberala amerikanska demokratin är ett hot mot det system de själva föredrar. För om amerikaner klarar sig så mycket bättre än Västeuropéer, varför inte byta till en ekonomi i amerikansk stil? Europeiska politiker känner mycket väl till den genomsnittlige européns kulturella samhörighet med Amerika; faran i deras ögon är att denna attraktion övergår till stöd för en mer amerikanskt stylad politik med lägre skatter och en mindre regering som inte lägger sig i lika mycket. De har för längesedan insett att det bästa sättet att stoppa detta är att sprida en felaktig bild som smutsar ner bilden av Amerika i det allmänna folkets medvetande.

Detta projekt har varit igång länge. Jean Francois Revel minns att hans tidigaste åsikter om Amerika formades av ”den europeiska pressen, vilket innebär att min bedömning var ogynnsam” (dessa åsikter ändrades senare när han besökte Amerika under Vietnamkriget) Flera årtionden senare skriver han att europeisk media fortfarande använder samma felaktigheter som de gjorde då. De beskriver Amerika som ett land som lider av extrem fattigdom, extrem ojämlikhet, ”inga arbetslöshetsförmåner, ingen pension, ingen hjälp för de utblottade”, och medicinsk vård och universitetsutbildning enbart för de rika. ”Européer tror på denna karikatyr”, skriver Revel, ”eftersom eliterna upprepar dem varje dag”.

En uppvisning i denna dagliga spärreld av antiamerikanism är den oförtröttliga hänvisningen till ”amerikanska förhållanden”. Termen kommer fram om och om igen i rapporter om oönskade trender i det europeiska samhället (dessa kopplingar är alltid negativa). Blir trafiksituationen värre? Blir barnen tjockare? Ånej, vi håller på att tas över av ”amerikanska förhållanden”. De många sätten denna term används på är imponerande. När jag nyligen googlade dess norska motsvarighet, ”amerikanske tilstander” fick jag 1600 träffar. Jag letade igenom de första hundra; de flesta var tidningsartiklar om varierande ämnen. Blev pengar allt viktigare i norsk politik? Amerikanska förhållanden. Blev personligt välstånd mer och mer avgörande för den vård man fick? Amerikanska förhållanden. Fler och fler arbetade som tillfälligt anställda; advokater blev mer aggressiva i fall med vårdnadstvister; fler kvinnor ville ha smärtfria förlossningar; brottsoffer fick stämma för kompensation – Amerikanska förhållanden.

Under googlandet märkte jag att termen kunde likställas med machomentalitet, utskrivning av antidepressiva till barn, internet spam, överbetalda direktörer, långa arbetsdagar, misskötsel av djur, okänslighet för fångarnas behov, användandet av cyklar i tung trafik, dammar som fyllts med fisk för sportfiskare, räntefria lån på bilar, skolreklam för studenter, och kaoset i att ha massa kommersiella radio- och TV-kanaler istället för en trevlig, näpen statligt ägd station. Kanske det mest oförskämda exemplet var en artikel som jämställde ”Amerikanska förhållanden” med ”långa sjukhusköer” (tyvärr, den kommer under kategorin ”Europeiska förhållanden”) och en annan artikel som hävdade att ”Rupert Murdoch kontrollerar det amerikanska presidentvalet genom republikansk propaganda på Fox News” och frågade om Norges underbart objektiva media någon gång kan falla offer för sådan usel ideologisk kontroll.

Amerika har en lång tradition av energisk social kritik – inte bara i politisk nonfiktion, utan i litteratur, film och andra genrer. Citizen Kane är social kritik; så även Gudfadern, John Updikes Rabbit noveller, All in the family, South Pacific och The Simsons. Ibland är kritiken intelligent och konstruktiv, ibland överdriven och endimensionell. Det västeuropeiska etablissemanget har reagerat på denna tradition med att upprepa amerikansk kritik mot Amerika, inte att se kritiskt på sina egna samhällen – speciellt de exempel som är överdrivna och endimensionella. Noam Chomsky, en stolle i Amerika, är en klok gammal man i Europa. Michael Moore är lika allestädes närvarande i Europa som han är i Amerika, men medan amerikanska kritiker har gjort ett förstklassigt arbete med att avslöja hans felaktigheter, fortsätter han för européer att var en obefläckad sanningssägare.

Gå in i vilken europeisk bokhandel som helst och du hittar böcker av Moore, Chomsky, Vidal och andra som predikar att världens stora problem idag är amerikansk makt. Men om du letar efter böcker som ser mer positivt på de Förenta staterna, så glöm det. Michael Moinyhan, en amerikansk författare som verkar i Stockholm, har listat de engelskspråkiga böcker om politik som översatts till svenska sedan elfte september. Författarna på hans lista inkluderar inte bara Chomsky (med tre titlar) och Moore (med fyra), utan även New Left Reviews förläggare Tariq Ali, ”Förintelseindustrins” kritiker Norman Finkelstein, antiglobalisten Naomi Klein, den kommunistiske historikern Eric Hobsbawm, den gallsjuke anti-amerikanske journalisten John Pilger och många andra. Alla utom en på Moynihans långa lista är åt vänster.

På samma sätt gäller att om en framträdande amerikansk tidning trycker en artikel av Vidal eller Chomsky eller en av deras följeslagare är chansen stor att den översätts och snabbt trycks i tidningar över hela Europa; opinionsbildande stycken som utmanar det europeiska etablissemangets syn på Amerika – som kan ge europeiska läsare något att fundera på, istället för att bara förstärka rådande attityder – tas nästan aldrig upp i europeisk press.

Till vilken grad av irrationell extremism europeisk antiamerikanism kan gå visades 2002 då en grotesk bok av Thierry Messyan nådde toppen på den franska bästsäljarlistan och stannade där i veckor. Med titeln 9/11: Den stora lögnen framställer den en elaborerad konspirationsteori om elfte september som helt enkelt var vansinnig. Attackerna elfte september var enligt Meyssan inte ett verk av Al Quaida, utan av personer högt upp i USA:s regering eller väpnade styrkor. Det fanns inga kapare; Meyssan menade istället att planen som träffade World Trade Center kan ha styrts med fjärrstyrning. Meyssan säger också att American Airlines Flight 77, som träffade Pentagon, aldrig existerat och att Pentagon träffades av en missil (”Nästan en tredjedel av alla tyskar under 30”, skriver Karl Zinsmeister, ”säger att USA:s regering låg bakom attackerna elfte september”).

Framgången för Meyssans bok – inte bara i Frankrike, utan i flera europeiska länder, var en inblick i psykopatologin i europeisk anti-amerikanism. Fantasifostret Meyssan torgförde verkade störande om man ser det ytligt sett, men för dem som drar till den sortens böcker tillhandahöll han en bisarr form av komfort då han suddade ut det oroande verkliga terroristhotet och förde in läsaren i en välkänd, lugnande melodi av anti-amerikansk paranoia. Meyssan var inte heller den ende som tjänade på rabiat anti-amerikanism: på senare år har franska bokhandlar översvämmats med titlar som Nej tack, Uncle Sam; Amerikansk totalitärianism; Vem dödar Frankrike: Den amerikanska strategin; De förenta staterna, världspolisen; och Femtio goda skäl att hata Amerika.

Sommaren 2005 visade svensk television en serie av ”dokumentärer” om Amerika. De startade med – vad annars? – Michael Moores Bowling for Columbine. (Svensk televisions entusiastiska på annonsering nämnde inte att den har visat sig var full av lögner och fabrikationer). Serien innehöll även en sympatisk skildring av de stalinistiska atomspionerna Julius och Ethel Rosenberg, vilka svensk TV beskrev som ”avrättade 1953 för kommunistsympatier”. Sedan kom Varför vi slåss, som förklarade amerikanska militära aktioner som resultatet av militära kontrakts snikenhet.

Samma sommar mötte jag en amerikansk turist som besökte Oslo. Som många amerikaner utomlands kryddade han sin konversation med lediga nedgörande av sitt land och dess invånare, det outtalade antagandet var att de var långt mer provinsiellt inskränkta och mindre informerade om världen än européer. Han verkade inte passionerad i sin tro, faktiskt verkade han inte ens medveten om vad han gjorde. Till slut frågade jag honom på ett vänligt sätt. ”Missförstå mig inte”, sade jag, ”Det är bra för oss att kritisera vår eget land. Det är vad som gjort det till vad det är. Men det känns konstigt att höra när du bor här, eftersom européer aldrig talar som sina egna länder på det sättet. Och de har lika mycket att kritisera som vi har”. Så snart jag klargjort var jag stod, kände han sig fri att lägga bort den lediga antiamerikanismen och öppenhjärtigt berätta om sina egna intryck av Norge – framför allt sin förvåning över att se kvinnor i hijab.

2.3 Övervintrad kommunism