De sista dagarna inför deportationen var det liv och rörelse i Trotskijs hem. Flera utländska reportrar kom för att intervjua honom. I sina intervjuer nämnde Trotskij

”inte sina motståndare, framförde inga som helst klagomål och ingen polemik”.

Han svarade inte på några frågor om den aktuella situationen.

”Resonemanget avbröts av en kamrat som skulle deporteras samma kväll – han hade kommit för att fråga om han ännu kunde göra något för Trotskij. ’Trotskijs ansikte med den lilla uppåtvända mustaschen bryts i en mängd glada veck: ”Så du ska ut och resa ikväll?”’ Kontroversernas och ironiernas man missar inga tillfällen… Den okuvlige mannens humor är oförvanskad”.

Att försöka skämta bort en sak som en deportation, två faktiskt om man tänker på hans egen, är ett exempel på hur Trotskij försöker upprätthålla skenet inför den utländske intervjuaren. Man undrar vad som hände sedan med mannen som ”ska ut och resa ikväll”?

Fortfarande fanns många i Moskva som kom ihåg Trotskij som hjälten från inbördeskriget. Flera hade samlats vid stationen för att ta farväl. Polisen sköt de upp deportationen två dagar. Oppositionen gladde sig… och planerade att upprepa den om två dagar”. Men Stalin överlistar dem: han skickade sina agenter att gripa Trotskij dagen efter istället:

”En sällsam tragikomik följde. Trotskij låste in sig och vägrade släppa in GPU-agenterna. Detta var en form av passivt motstånd, som han förr i världen alltid använt mot polisen… Slutligen beordrade officeren sina män att bryta sig in… (Trotskij) vägrade att klä på sig. De beväpnade männen tog av honom hans tofflor, klädde honom och, under rop och buanden från Trotskijs familj… fick de bära honom nedför trappan /…/ (Vid stationen) vägrade han att gå på tåget, och väpnade män fick släpa honom till en ensam vagn”.[i]

Trotskij blev skickad till Alma Ata, långt borta i Centralasien. Omedelbart började han kontakta sina anhängare i Sovjets deportationsorter. De flesta av de deporterade räknade med splittringar mellan Bucharins höger och Stalins mitt och att Stalin skulle behöva dem och då skulle de få komma hem.

I verkligheten struntade Josef Stalin i höger och vänster. Just denna förmåga att strunta i ideologisk barlast och marxistiska dogmer var på något sätt Stalins styrka. Hans seger var ”verklighetens seger över illusionen”. Zinovjev och Kamenev beskrev en gång Stalins ”list, perversitet och grymhet”, och berättar att: ”Stalin… var inte intresserad av idéer – allt han krävde var makt”. Så sant.

Oppositionen män ställde upp på förtryck och repression, så länge de var vid makten. Kritiken mot Stalin uppstod inte förrän förföljelserna drabbade dem själva, trots att den sker med deras egna argument: den historiska nödvändigheten, den komplexa situationen, arbetarstatens heliga intressen, etc. Allt omskrivningar för en enda sanning: Grip makten, gör vad som är nödvändigt för att behålla den!

Historikern Richard Pipes framhåller i sin bok Den ryska revolutionen, att kommunismen är ett ”monumentalt fiasko”, det enda område de hade framgång på var just i att behålla makten.[ii]

Människan påverkar sin omvärld och sina livsvillkor, ju mer makt man har desto mer kan man påverka. Parallellt med maktens sanning hänvisar trotskister till marxismens ”krafter” i samhället som påverkar människan bortom hennes kontroll:

”Marxisterna hävdade enträget att alla sociala fenomen direkt eller indirekt bestäms av samhällets ekonomiska förhållanden”.

Ett evigt problem för socialister är hur man drar en skiljelinje mellan samhällskrafternas påverkan på människan kontra människans påverkan på samhället. Ett annat problem är marxismens snöpande människosyn, som

”förolämpade människans värdighet genom att beskriva henne som fånge i de ekonomiska och sociala omständigheterna och som lekboll för de anonyma produktionskrafterna”.[iii]

Ett intressant faktum är att trotskister bara räknar med mäktiga människors förmåga att påverka när de väl är vid makten. Som i fallet med Stalin. När han och hans vänner är på toppen agerar de likt

”ledare för en mäktig stat och ett väldigt parti, och… deras uttalanden och handlingar var av enorm historisk betydelse”.

När en person eller ett parti inte har makt, då talas enbart om

”händelseutvecklingen, som i sista hand bestämdes av situationens grundläggande faktorer”.

Som när den stora massan av partimedlemmar famlade runt och

”Staten och partiet uppträdde… som blinda, krampaktiga och oförutsägbara krafter”.

Eller i Trotskijs syn på partikonflikterna som en ”djupare konflikt” i samhället och det ”politiska jordskred” som snart skulle ske. Trotskij

”placerade sin egen person och sitt eget handlande inom ramen för de samhällskrafter som bestämde händelsernas gång. Han såg sin egen roll som underordnad dess krafter” (han) ”gav prov på en djup historisk insikt om naturen hos de krafter som skulle dränka honom”.

Men åter var hans analyser fel. Talet om att

”revolutionens öde berodde på inställningen hos partiet och arbetarklassen i dess helhet och inte på oenighet inom en trång ledarkrets”

tjänar till att dölja sanningen om makten för den moderna trotskismen.[iv]

New Age-are talar om ”energier” utan att någonsin tala om vilken enhet de mäter med. Inte kilojoule och inte kalorier. Det hindrar inte New Age-rörelsen från att ha ordet ”energier” som sitt speciella kännetecken.

Vänstern har en liknande inställning till ordet ”krafter” i samhället som leder utvecklingen. De talar inte om med vilken enhet de mäter och väger samhällets påverkan på den obetydliga lerklumpen till individ som bara är en lekboll i händerna på maktens strukturer.

Oppositionen hade baserat sitt resonemang på att högern i partiet var starkast och att Stalin följde i kölvattnet. Helt plötsligt förverkligade Stalin oppositionens vänsterkurs mot de rika bönderna och borgarna. Trotskij hade byggt hela sin argumentation på att Stalin arbetade för skydda de nyrika mot arbetaren, och hävdade att ”det stalinistiska förtrycket” gjorde att partiet när som helst kunde börja stödja de nyrika; fast under tiden skulle oppositionen stödja Stalin.

Det var självmotsägande, och Trotskij var tvungen att hänvisa till de ”rådande omständigheterna”. Hans anhängare blev förvirrade. De insåg att Trotskij måste ha haft fel hela tiden.

I revolutionära sammanhang talar man ofta om begreppet Termidor, när man beskriver en fas då revolutionen trängs tillbaka. Uttrycket kommer från den franska revolutionen då de som ville föra revolutionen till ännu radikalare höjder stoppades. De giljotinerades och revolutionen återgick till mer återhållsamma hjulspår. Termidor är ett bildligt sätt att säga att den framåtskridande, progressiva delen av en revolution förlorat initiativet eller är avslutad. Trotskij försökte använda uttrycket som en parallell på utvecklingen i Sovjet, och bytte inställning efter varje fas i sitt liv:

”En historisk analogi, som 1921 fick Trotskij att nästan skryta med att han och Lenin genomfört en halvtermidor, som senare gav honom skäl att förneka att det någonsin funnits en sovjetisk termidor, och som slutligen fick honom att 1935 hävda att Sovjetunionen haft en termidorregim i tolv år utan att han själv märkt det, var hur som helst mer förvirrande än upplysande”.[v]

När marxister tar till självmotsägelser, inkonsekvenser och paradoxer, brukar de säga att deras resonemang är dialektiskt.[vi] Deutscher förklarat Trotskijs ombytlighet med att hans

”synsätt hade hela den dialektiska smidighet som den tvetydiga situationen krävde av honom”.

Lika vanligt bland marxister är att undvika att ge svar med hänvisning till att situationen är komplicerad. Trotskij gav ”noggrant avvägda analyser”. Men de oförsonliga, ”de okuvliga mohikanerna inom arbetaroppositionen”, blev inte övertygande. Hur svårt kunde det vara?

”Att bekämpa Stalin innebar att bekämpa honom… en spade (var) en spade utan några dialektiska komplikationer”.

Snart uppstod olika trotskistgrupper. Några betonade stöd för Stalin, andra betonade kampen. De beskyllde varandra för att vara desertörer respektive ultravänsterister. Trotskij försökte hålla modet uppe hos de sina, men hans

”resonemang och försäkringar tillfredsställde inte många av Trotskijs anhängare. Han gav dem inga klara perspektiv… Inte heller talade Trotskij om för sina anhängare hur de skulle handla i enlighet med hans råd i den situation de befann sig och på vad sätt de skulle kunna stödja och motstå Stalin på samma gång /…/ I takt med att meningsskiljaktigheterna vidgades urholkades känslan av kamratskap och misstänksamheten ökade, tills de bägge sidorna inte hade mycket mer till övers för varandra än svarta blickar och grova ord”.

”Att kastas ut ur det parti för vilket de givit sina liv” var illa nog, nu såg de dessutom sin egen politik föras av samma människor som kastat ut dem. Vad var meningen med alltihop? De var deporterade till ”de tomma kyliga och stränga ödemarkerna i norra Sibirien” och kunde bara inte förstå vad som hänt:

”Hade alla år vid Lenins sida, som högt värderad kamrat och rådgivare inom en världsomspännande rörelse bara varit en dröm?… Nu såg de oppositionen reduceras till en liten grupp, ja nästan en sekt, som var ytterligt impotent och alienerad.… Var några få tusen… allt som återstod av den världsomskakande bolsjevikiska rörelsen?”[vii]

Till slut verkade en öppning visa sig. Bucharin verkade vilja ha en allians med vänstern och de deporterade, p.g.a. motståndet bland bönderna som Stalins politik lett till. Stalins hårdare tag kom ur att han drog slutsatsen att ju mer socialismen utvecklades, desto starkare skulle det folkliga motståndet bli, och desto starkare måste ledarskapet bli för att kunna stå emot.

Men Trotskij vägrade gå ihop med Bucharins höger mot Stalins mitt eller göra några överenskommelser med Bucharin. Varför? Svaret är att Trotskij fruktade att Bucharins högerkurs skulle ta över revolutionen och föra in den på helt fel vägar.

Man kan illustrera Trotskijs inställning så här: Säg att Trotskij har 20% sympatisörer i partiet, Stalin 40% och Bucharin 40%. Skulle nu Trotskijs vänster gå ihop med Bucharins höger för att krossa Stalin, då tar Bucharins fraktion, som ju är dubbelt så stor som Trotskij, över partiet. Då blir det högerkurs och Trotskij kan inget göra.

Stalin lät de förvisade tro att Trotskij snart skulle återkallas. Trotskij

”och hans kamrater, förklarade han, skulle återinträda i partiet endast på villkor att där rådde proletär demokrati, som gav full yttrande- och kritikfrihet – och på det villkoret att partiledningen skulle väljas av basnivån i slutna voteringar istället för att handplockas på administrativ väg medelst de välbekanta fraktionella manipulationerna”.

Att bli skickad i exil och se sin fraktion reducerad till en impotent sekt hade inte lett Trotskij till att förstå vikten av ödmjukhet. På frågan om villkoren för att återvända hem svarade Trotskij att han minsann inte rörde sig ur fläcken förrän ”de sänder ett specialtåg för att hämta honom” och alla maningar till enhet förkastade han med ”hån och förakt”:

”Han förklarade att han inte tänkte göra något för att ’underlätta’ sitt återinträde i partiet och att han inte tänkte tigga sina förföljare om att bli återkallad till Moskva. Det var deras sak att ta den sortens initiativ om de ville, men inte ens då skulle han upphöra att angripa dem såväl som avfällingarna”.

Från ödemarken ropade de förvisade att

”Den dag är inte långt borta … när kravet på Trotskijs återkomst snart skall ge eko över hela världen”.

I sin iver att förstå världen omkring dem konstaterade de att Stalin höll på att

”återupprätta kapitalismen, just när han var i färd med att förstöra privatjordbruket… och gynna ett borgerligt flerpartisystem, just när han höll på att driva enpartisystemet till sin yttersta spets och göra sig själv till den ende ledaren”.

Orsaken till att de kom till så felaktiga slutsatser var, enligt trotskisterna, att de inte hade Trotskijs ”realism och självdisciplin”, för att inte tala om hans

”tankekraft, lidelse och uttrycksförmåga och inte heller hans våldsamma energi”.

Trots sina, enligt följeslagarna, ofantliga kvalitéer var Trotskij lika oförmögen att hitta vägen ur dilemmat.[viii] I sin exil fortsatte Trotskij att skriva analyser om vart revolutionen var på väg.

Som tidigare sagts bygger denna bok på grundhypotesen att trotskisters argumentation för Trotskij sker genom retoriska tekniker. Dessa använder Isaac Deutscher i sin Trotskijbiografi om och om igen. I presentationen av Trotskijs analyser om Sovjet på trettiotalet ges ett ytterligare exempel på hur dessa retoriska tekniker används för att stödja Trotskij.

Mönstret i Deutschers upplägg är följande:

1. Först framställs Trotskijs goda avsikter.
2. Sedan berättar Deutscher om vilket bra jobb Trotskij gjorde.
3. Nästa steg är att berätta hur fel resultatet blev (ibland meddelas hur mycket mer fel alla andra hade).
4. Slutligen återkommer Deutscher till Trotskijs goda avsikter, och berättar att han hade rätt i alla fall, med tanke på de förändrade omständigheterna i situationen just då.

Låt oss tillämpa modellen av de retoriska teknikerna på Deutschers presentation av Trotskijs analyser:

Deutscher förklarar i sin Trotskijbiografi att hans läromästare i sina skrifter

”analyserade … koncist och med imponerande framsynthet den sociala bakgrunden, mekanismerna, formen och utseendet av Stalins välde”

Här är den andra punkten, en presentation av hur bra Trotskijs analys var.

Men tyvärr stämde ingenting av det Trotskij förutspådde, varför Deutscher påpekar att

”Det är alltför lätt att i en tillbakablick se misstagen i dessa resonemang, och det är ännu lättare att missa den kärna av sanning de innehöll”

Här följer steg tre: Deuscher medger att Trotskijs analyser var fel.

Det som gör denna presentation från Deuscher annorlunda än de tidigare är de hårda ord han använder i sin negativa bedömning av Trotskijs analyser: Hans slutsatser kallas absurda. Han övervärderade trendernas styrka och förlorade greppet. Hans resonemang bestod av undervärderingar, förlorade visioner och förlust av skarpsinne. Hans tänkande slog slint och bestod därför av uppenbara misstag.

Alla dessa negativa kommentarer från Deutscher är inlindade i ordmassor där varje felaktig slutsats omedelbart följs av försäkringar om att Trotskijs analys innehöll en kärna av sanning. Samt en förklaring på varför Trotskijs förutsägelse ändå blev fel.

Här återfinns den fjärde punkten i Deutschers retorik: han återkommer till Trotskijs goda avsikter, och berättar att han hade rätt i alla fall, med tanke på de förändrade omständigheterna i situationen just då.

En sådan förklaring i efterhand är t.ex. att revolutionären bedömer saker och ting som bäst när samhället är i rörelse. När samhället har stelnat och entusiasmen dalat, då förlorar även den bäste analytiker sin förmåga till vision och skarpsinne. Och det var precis vad som hände. ”Härav Trotskijs felbedömningar”[ix], försäkrar Deutscher.

Det mest intressanta i Trotskijs resonemang är hans bedömning av Stalins roll som enväldig ledare. Trotskij medgav att partimaskinen tagit makten redan på Lenins tid.

”Det var en del av det enda partiets dominans, något som Lenin själv såg som det gamla gardets dominans” (men samtidigt hade utvecklingen gått från) ”enpartivälde i riktning mot enfraktionsvälde /…/
Det var den enda form i vilken bolsjevismens politiska monopol kunde överleva”.

Även i biografin kallas det en självmotsägelse. Fraktionerna var som olika partier,

”Enpartisystemets logik krävde deras eliminering. Stalin talade med den logikens röst när han förklarade att bolsjevikpartiet måste vara monolitiskt om det skulle vara bolsjevikiskt”.[x]

Och när väl en fraktion tagit över blir följden enmansdiktatur. Frågan är hur någon kan inse detta och inte ta avstånd från kommunismen?

Resultatet måste bli en enpartidiktatur under en individ där alla avvikelser är förbjudna. Så kallade stalinister, som egentligen inte är något annat än marxist-leninister och trogna lärjungar till revolutionens logik, har inga problem med detta. Det finns en rak linje mellan Lenins parti och Stalins styre.

Trotskisterna hävdar att stalinismen är fel, men samtidigt representerar den arbetarklassen och dess instrument för befrielse, Lenins parti, och den befrämjar socialismen. Hur kan något vara fel och rätt på samma gång? Hur kan ett gott träd bära ond frukt?

Trotskister försvarar Lenin och måste samtidigt förklara varför det blev diktatur under Trotskijs värste fiende. Deras förklaring lyder som följer:

”I verkligheten fick det bolsjevikiska maktmonopolet, i Lenins och Trotskijs tappning, både sin bekräftelse och negation i det stalinistiska monopolet. Och de båda antagonisterna uppehöll sig nu vid skilda aspekter av problemet. Vi har skildrat de övergångar genom vilka enpartiväldet blev enfraktionsvälde och leninismen lämnade plats för stalinismen. Vi har sett att de förhållanden som var implicita i den inledande fasen av denna utveckling blev explicita och fick ett extremt och överdrivet uttryck i den avslutande fasen…

Enfraktionsväldet var faktiskt både en förvanskning och en konsekvens av enpartiväldet. Trotskij… framhöll att de inrättade det bolsjevikiska maktmonopolet under Lenin, samtidigt som de försökt kombinera det med en arbetardemokrati och att de, långt ifrån att ha påtvingat själva partiet någon monolitisk disciplin, tagit partiets inre frihet för given och verkligen sökt garantera den…

Kontrasten (mellan stalinismen och leninismen) visade sig på idéernas område och i bolsjevismens moraliska och intellektuella klimat i än högre grad än i organisations- och disciplinfrågor”.[xi]

Svart på vitt vad trotskismen ser som sitt existensberättigande. Låt oss analysera resonemanget utifrån Trotskijs egen biografi. (Två saker innan vi börjar:

a) Uttryck som bekräftelse och negation, förvanskning och konsekvens är klyschor. De lämnas därhän.

b) Håll i minnet att Trotskij förbjöd alla andra partier och införde diktatur, samt stoppade fraktioner[xii]).

1. Trotskij hävdar att försökte kombinera sitt partis maktmonopol med arbetardemokrati:
   1. Han undertryckte sovjeterna, fackföreningarna och alla organisationer för soldater, matroser och bönder.[xiii]
   2. Han kämpade för att stoppa pressfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet och alla andra fri- och rättigheter i samhället.[xiv]
   3. Han bekämpade i handling alla människor och grupper i samhället, inte bara deras organisationer och rättigheter, utan använde gärna våld och tvång mot allt och alla.[xv]
   4. I botten hade Trotskij en negativ syn på arbetarna som grupp och var fientlig mot bönderna. De var oförmögna att tänka själva eller ta ansvar. Partiet visste bäst åt dem.[xvi]
   5. Trotskijs avsikter är inte är viktiga, utan hans handlande. Om han verkligen ville införa arbetardemokrati eller inte, är helt oväsentligt (med partiets ord: sluta prata om att följa beslut, kamrat Trotskij, och börja göra det istället).

2. Trotskij säger att han inte påtvingat partiet monolitisk disciplin, utan sökt garantera inre frihet:
   1. Han kämpade för fraktionsförbudet inom partiet 1921, liksom han tidigare kämpat för förbud av andra partier. Han var pådrivande i utvecklingen mot enmansdiktatur.[xvii]
   2. Varje gång ledningen, som han själv tillhörde, stod i valet mellan att införa mer disciplin, eller mer frihet, tog han alltid ställning för disciplinen, mot inre partifrihet.[xviii]

3. Trotskij säger att skillnaden mellan Stalin-Lenin är på idéernas område och i moraliskt och intellektuellt klimat.
   Sant eller falskt så är det är ett obevisbart påstående.

1. Hur mäter man och väger ett partis moraliska ”klimat” och dess mognad? När kan man säga ”Jaha, nu är det inte leninism längre utan stalinism”?
2. Hur mäter man kvalitativa skillnader ”på idéernas område” inom ett parti? Alltså inte vilka de skilda idéerna är, utan vem avgör om de duger? Även ett parti med olika idéer kräver enhet om inte varje fraktion har rätt att proklamera att deras egna idéer är bättre än majoritetens, och att de därför inte behöver följa gemensamt fattade beslut.
3. Påståendet att samma agerande, med samma konsekvens, har olika moralisk halt används för att förneka självklarheter, t.ex. att både kommunism och nazism är totalitära ideologier. Kommunister förnekar sambandet med hänvisning till sina avsikter. Men vad spelar deras avsikter för roll om resultatet är detsamma? En spade är en spade och ett koncentrationsläger är ett koncentrationsläger. Den enda lösningen, vilken trotskisterna tar till, är att säga att när en grupp gör en handling är det rätt, när en annan grupp begår samma handling är det fel.
4. Talet om en moraliskt och intellektuellt kvalitativ skillnad mellan olika grupper inom ett parti leder till splittring och nedgång, eftersom den sortens kvaliteter inte kan beläggas utåt. De grupper i idéhistorien som ställer inre mognad och utveckling som villkor för medlemskap försvinner ganska snart, eller förblir marginella i förhållande till organisationer som har klara yttre villkor som krav på medlemskap. Historiens främsta exempel på detta är katolska kyrkan, som har överlevt i tvåtusen år, medan de flesta av dess konkurrenter med medlemskravet ”en på tusen, två på tiotusen” försvunnit i historien dimmor.

Ytterligare fakta som talar mot Trotskijs uppriktighet är att han aldrig kritiserade makten när han själv var på höjden av sin makt. Det var när han var maktlös som hans krokodiltårar trängde fram. Han svarade aldrig på anklagelsen att han själv anklagade andra, men att ingen hade rätt att anklaga honom. Att försöka undkomma denna inkonsekvens med hänvisning till att de som för fram anklagelserna är på olika idémässig, moralisk eller intellektuell nivå är höjden av hyckleri. Det är som att skicka ut en karl till att köpa en bil och hela tiden hitta fel för att slippa betala bilen, ”Den är för stor…”, ”Den är för liten…”, ”Den har fel färg…”. När man får slut på ursäkter kan man alltid förklara att bilinköpet inte gjorts med tillräcklig entusiasm.

Om argumentet är legitimt, så är det svårt för bilköparen att försvara sig. Det är faktiskt omöjligt. Och lika omöjligt är det att bemöta anklagelsen att de olika fraktionerna i maktkampen i Sovjet hade rätt eller fel beroende på deras ”olika nivå”.

11. Att inse värdet av demokratiska institutioner

 

 

[i] DAP 278. Referat: 279. Lägg märke till beskrivningen: ”beväpnade män” flera gånger. Inte poliser eller bara män. Deutscher vill väcka sympati genom att betona den hotfulla situationen. Det sker fler gånger: DVP 37, 133, 171, 210, 370.

[ii] DFP 327 (seger), DAP 192 (krävde). Makt: Pipes, a.a., s.464. Johnson a.a. 328, 329.

[iii] DVP 31 Fram till Trotskij blev marxist instämde han i det ovärdiga (DVP 31). Se även Moderna tider, s 34. Marxism är ”en metod av analys av sociala relationer” (DVP 123). Den praktiska nyttan förnekas av Trotskij. Den kan t.ex. inte ”formulera en ny militärdoktrin… arkitekturteori, eller en ny kursbok för veterinärer” (DVP 357).

[iv] DAP 90; 102, 107; DAP 90; 118, 127, 116. En lika felaktig slutsats drar de, t.ex. Stefan Lindgren, författaren till en positiv biografi om Lenin, som hävdar att ”Revolutionen var lika oundviklig som en storm” (292) och att”Uppfattningen att Oktoberrevolutionen hade kunnat undvikas, som en del historiker (bl.a. Richard Pipes) hyser, är ohållbar” (291) (inkonsekvent nog säger Lindgren att revolutionen skulle ha uteblivit utan personen Lenin och hänvisar till historikern E H Carr och Trotskij (292f)). De som hävdar den ”oundvikliga” historien har fel av en väldigt enkel anledning: De ser inte andra omvälvande skeenden i historien, exempelvis Hitlers maktövertagande 1933 eller Golfkriget (alltså kriget i Irak, ”gulfen”), som ”oundvikliga”. Detta, säger de, kunde och kan just nu, undvikas med politiska beslut. Men när det gäller händelser de själva sympatiserar med, vips, är de oundvikliga!

I skrivande stund (juli 2006) bombar Israel Libanon. Ingen tror att ”Det är oundvikligt just nu!”, ”Det finns inget alternativ!”, ”Vi har inget val!”… än att trycka på knappen så bombplanen flyger iväg. Ingen accepterar argumentet och låter sig tystas när den agerande hänvisar till ’historiens utveckling’ som gör en väg ”oundviklig” när två eller flera alternativ faktiskt ligger mitt framför ögonen. Om man sedan gör bedömningen att den ena vägen faktiskt är den bästa är en annan sak. Ser man en historisk händelse när den händer inser man vansinnet i tron på den ”oundvikliga” historien (Encounter, s 73).

[v] DAP 290ff. Citat: DFP 229. Encounter: ”de mest bedrägliga elementen i Deutschers skrivtekniker är de historiska metaforerna (oftast om) den franska revolutionen” (s 80)

[vi] T.ex. i synen på kulturen (DAP 129) eller på modern fysik (DAP 133). Eller i följande mening: ”samarbete och kamp var för honom dialektiskt motsatta aspekter av en och samma process”(DAP 79) Oj! (Se även Encounter, s 74) Ett svårslaget rekord i snömos finns här:

”I själva verket framlade båda sidor sina argument på ett sådant sätt att det rätta på ett egendomligt sätt förväxlades med det felaktiga och den realistiska bedömningen av de historiska utsikterna neutraliserades av tillfälliga misstag” (DVP 219).

[vii] DAP 293, 297, 297 (komplikationer), 296f (grova ord), 301, 301f (referat)

[viii] DAP 317, 318 (referat), 308, 309, 309, 311, 312.

[ix] DAP 326, 327

[x] DAP 368f.

[xi] DAP 329

[xii] DAP 30,31. DVP 278, 366, 374, 383. Klyshor: se även Labedz i Encounter, s 80.

[xiii] DAP 20, 40, 68, 28, 15, 45,81. DVP 371, 378, 379

[xiv] DAP 20

[xv] DAP 68, 84, 252, 45. DVP 309, 316, 365, 380

[xvi] DAP 20, 41, 97. DVP 125, 376, 377

[xvii] DAP 22, 31, 45, 77

[xviii] DAP 30, 45. DVP 376