Bok om syndikalismens- och SAC:s historia i Sverige av Ingemar Sjöö. Från 2011.

Recension ur Arbetaren här. Inte odelat positiv:

”Det hade varit mer adekvat om Ingemar Sjöö kallat sin bok för ”Min syn på SAC:s historia”. Författarens åsikter förs fram direkt, eller lyser igenom, oavsett vad han skriver om. Denna ständiga ideologiska monolog gör till slut läsningen lite tröttande… (boken är)… ett slags personlig ideologisk granskning av SAC… framgår emellertid inte av bokens titel, och inte heller av någon baksidestext eftersom sådan saknas helt.

En ”tröttande” bok som egentligen bara är herr Sjöös egna åsikter är alltså SAC:s syn på en bok som skapats för att stödja dem. Onådigt att inte bli accepterad av ens dem man försöker smickra. Ändå är min bedömning än mer onådig.

Innan jag börjar recensionen lite ord om författaren:

INGEMAR SJÖÖ

är en av veteranerna från åttiotalet och en av de mer fanatiska av SAC:s sekt-medlemmar. Hans största självpåtagna uppgift är att ge tvärsäkra uttalanden om SAC:s ljusa framtid, vilka utan undantag visat sig vara fel.

I likhet med de flesta från sextioåtta-generationen inom SAC har han hoppat mellan olika vänstersekter tills han fastnade för SAC. I en av alla tiders roligaste komedier, vilken driver med de som följer falska guruer och messias-gestalter, säger skådespelaren John Cleese till den han tror är messias:
”-Du är messias!”,
”-Nä, det är jag inte” svarar den påhittade messias.
”-Jag säger att det är du. Jag borde veta jag har följt massor!”

Alltså, han anser sig veta att han står inför den ende rätte messias, för han har tidigare följt massor av olika messiaser som allihop var den ende rätta!

Så funkar det i vänstern. Och Ingemar Sjöö är ett bra bevis på detta. Massor med SAC-medlemmar har hoppat och skuttat mellan den enda sekten efter den andra och alltid varit övertygade om hur de äntligen hittat den enda rätta läran, den enda vägen fram, den enda sanningen.

Det började sextioåtta. Kanske med i maoismen, den enda rätta läran. När den kollapsar, hoppa till stalinism – den enda vägen framåt! Sen kollapsar den också, varvid de går med i marxist-leninistiska kampförbundet, anarkistiska föreningen, rådskommunistiska arbetarförbundet, bara välj en.

Men nånstans där i början av 80-talet tar valmöjligheterna slut. Efter 1983 är det enda som finns kvar tre grupper: nåt trotskistparti, KPML( r) och SAC, som ännu har en del pengar kvar.

Så sökaren, om det inte är ett för alltför fint ord för Ingemar Sjöö, går in, sätter på sitt leende och förklarar att har äntligen hittat den rätta messias! Den enda sanna vägen! Den enda läran som kan leda till paradiset! Han borde veta, han har följt en del!

Efter att under trettio år ha sett SAC sjunka in i ett total sekt-tillstånd, hoppar han av skutan. Men att hoppa av när slaget håller på att förloras, är inte det desertering? Kanske till och med fanflykt? Sjöö vet vad han måste göra: hålla med ledningen! Försäkra att han från djupet av sitt hjärta instämmer med de för tillfället rådande makthavarna! Han stödjer allt i minsta beståndsdel! Alla avskedanden var rätt, även om de var mot lagen. Alla konflikter är någon annans fel! SAC har varit på rätt väg hela tiden, hur mycket de än gått neråt! Avskedshälsningen är att SAC har framtiden för sig! Ingenting är förlorat! De kommer att segra! Hurra!

Lika illa som det fega krypandet är hans attack mot de människor som anser sig illa behandlade av organisationen. Flera tidigare anställda och medlemmar har kritiserat SAC. Det är alltid Ingemar Sjöö som hårdast fördömer deras anleten. Han gillar att skrika ut sitt hat mot ”splittrare” och renegater som vågat tro att de kan protestera när SAC behandlar dem som skräp!

Riktigt roligt blir det när Ingemar Sjöö får smaka sin egen medicin: en person menar att det Sjöö säger är inte alls kritik eller på allvar. Det är inte ens åsikter! Ingemar Sjöö är “Skitsnack, ogrundad smutskastning bakom någons rygg, är bara lögnaktiga ynkryggars självfällande bevis på att de inte är kamrater“. (s 4). Stackars Ingemar Sjöö bryter samman helt när andra behandlar honom som han behandlar dem. Han kräver en ursäkt! Men eftersom den han kräver ursäkten av är lika elak och ogin som honom själv kommer ingen.

Men mest av allt! lever han sitt liv genom att tillskriva avsikter och misstänkliggöra motiv. Det finns aldrig några bevis eller argument i hans artiklar. Istället handlar de till 100 % om att peka finger och med en nickande självbekräftelse berätta att han minsann kan räkna ut varför människor gör som de gör.

Ingemar Sjöös moral är lika förkastlig som hans förutsägelser: som fyrtioåring trånade han efter flickor hälften så gamla, eller tonåringar. Inte ovanligt i vänsterkretsar. I SAC förekommer massor med sexuella trakasserier. Så även i vänsterorganisationen EXPO.

Utöver sexuell depravering lär Ingemar Sjöö barn att bli kriminella: han driver ut ungdomar att kasta sten mot poliser, han skriver artikel efter artikel om sitt hat mot poliser och lagar. Så länge man inte kritiserar SAC är man OK i Ingemar Sjöös bok. I övrigt kan man ha vilken moralisk depravering som helst, mördare, tjuv, knarkare eller rånare – alla är hjärtlig välkomna om man bara inte tar parti mot organisationen.

Ett exempel är strejken bland de invandrade taxi-chaufförer som stal från kunder och lurade dem med falska räkningar. De var medlemmar i SAC, alltså var allt bra, enligt Sjöö. Kunderna hade fel. De förtjänade att bli rånade. De var ju inte medlemmar i klubben. Västerorts-, Solnas- och Skärholmens lokalavdelningar togs över av kriminella invandrare som bla arbetade som taxichaufförer. Nedan följer ett längre utdrag. När ledarna för SAC insåg faran i att hela organisationen kunde tas över – och att de kunde förlora sin maktposition – slog de till snabbt och uteslöt hela lokalavdelningar.

Nu börjar vi med Ingemar Sjöös bok:

Arbetaren: ”Två inledande kapitel om totalt nästan 50 sidor avhandlar syndikalismens historiska rötter”

GEORGES SOREL

Sjöö inleder med att ta upp Georges Sorel (17). Denne kontroversielle tänkare influerade både syndikalism och fascism. Därför är det viktigt för syndikalisterna att avskärma sig. De vill inte bli påminda om sin koppling till Sorel. På samma sätt som man i Stalins Sovjet skrev om historieböckerna så att hans rival Trotskij inte fick den minsta betydelse försöker syndikalisterna skriva om sin egen historia. Ingemar Sjöös metod att förringa Sorel är att skriva följande:

”Nej, syndikalismens skapare var inte Georges Sorel. Det är annars en segsliten föreställning….(Tanken emanerar ur en professor som av elitistiska skäl ansåg att syndikalismens skapare måste vara fransman, tänkare och) någonstans, någongång, yttrat sig i positiva ordalag om syndikalismen. Sanningen är dock att denne filosofs påstådda ”faderskap” ifrågasatts på flera håll… Dessutom var Sorel känd för sin notoriska ideologiska ombytlighet (Svärmade för bolsjevism, högerextremism, fascism) En vingelpetter till ”fader” som de flesta nog skulle betacka sig för”

Ingen har påstått att Georges Sorel var syndikalismens skapare. Det som står i varje uppslagsverk om historia är är bara att han var en inflytelserik figur i syndikalismens och fascismens historia. Sjöö försöker blanda bort korten om begreppen skapa och influera. Det finns inget uppslagsverk eller politisk litteratur som hävdar att Sorel var ”fader” till syndikalismen.

Positiva bevis för Sorels influens på syndikalismen är den ortodoxa syndikalisttidningen Våra idéer som skriver positivt om Sorel i var tredje nummer under hela sin existens. Och Våra idéer ses av syndikalismens försvarare som representativ för svensk syndikalism.

SAC:s GRUNDANDE, NYORIENTERARE OCH REFORMISTER

Sjöö fortsätter i sin bok med att beskriva SAC:s grundande 1910 och bild på en av grundarna, Gustaf Sjöström (57). Långt senare tas SAC över av ”mjukis”-socialister som inte vill ha varken klasskamp eller konflikt, istället samarbete och ”anpassning” till femtiotalet. Arbetaren skriver:

Man förstår lätt att (Ingemar Sjöö) ogillar producentkooperation, Helmut Rüdiger och nyorienteringen, och att han gillar klasskamp, revolutionär syndikalism och Karl Marx.

Sjöö nämner inte att Gustaf Sjöström inte ens blev inbjuden till SACs kongress 1953 som dominerades av nyorienterare. Samtidigt som man ”tillgrep uteslutningar av de obekväma element” (188), som var ortodoxa syndikalister och ville ha fortsatt klasskamp och konflikt (257). De kallade sig Syndikalisternas förbund och gav ut den tidigare nämnda tidningen Våra idéer som var väldigt kritiskt till SAC. Sjöö döljer allt detta för läsaren.

ARBETSDOMSTOLEN

Sjöö ondgör sig över att det är svårt för SAC att vinna arbetsrättsliga mål i den ”korporativistiska kvarlevan AD” (271).

Sjöö använder ordet korporativism med negativ klang som en beskrivning av AD. Vilket är lite vrickat då korporativism är den korrekta benämningen på den del av syndikalismens målsättning som berör samhällsorganisering och samhällsuppbyggnad.

AKADEMISK FORSKNING

Sjöö berättar med glädje att det på 90-talet återuppstår en akademisk forskning om syndikalism, av Eva Blomberg och Kristian Falk (272), vilket gör att de kommer öka, och bli mer omtalade i samhället! (fel igen). Sjöö tar inte upp böckerna Det rödsvarta spöknippet och Den styckade stjärnans union. Den senare är baserad på material som räcker till en avhandling.

ANDRA VÄNSTERRÖRELSER

Sjöö ondgör sig över de andra vänsterrörelserna som kallas återvändsgränder. Det faktum att syndikalismen har lika lite svar på de frågor som fått de övriga ”ismerna” att kollapsa förtiger Ingemar Sjöö. Samt att SAC idag (2024) är nere på omkring 2000 betalande medlemmar, med dålig ekonomi, ingen som vill åta sig centrala uppdrag, obefintlig medlemsaktivitet och splittring gång på gång de senaste tjugo åren.

ANALYSERA ANALYSER ANALYSERA

Socialister som Ingemar Sjöö vägrar erkänna att värden inte formas efter hur de ser på den. Så hur lösa problem? Tex att SAC blivit en liten struntsekt som minskar hela tiden. Jo, man analyserar samhället! Starta en ny tidning! Håll ett möte, skriv en bok! I dessa alster stapla tomma klyschor på hög. Så även i Fackliga fribrytare där lösningen för SAC är att ”anpassa oss efter de förändrade förhållande”, ”Hitta tillbaka till pionjärandan”, ”utveckla nya strategier”. Allt för att kunna etablera sig, stärka positioner, leverera konkreta resultat. (314)

Men inte hjälper detta ”analyserande” till att stoppa splittringen eller medlems-minskningen. Ingenting förändras av detta eviga intellektualiserande och analyserande… Nåja, det är ju inte olagligt att slösa bort sitt liv på sådant.

VEMS FEL ÄR DET?

Sjöö kallar 80-talet bedrövligt ur politiskt hänseende, och menar att 70-talets radikalism ”pressades tillbaka av den massiva politiska och ideologiska högeroffensiv som inleddes omkring 1980” (278). SAF lade tydligen ut tiotals miljoner. Etc.

Det är inte en politisk reklamoffensiv på 80-talet som fick socialismens rörelser från 70-talet att kollapsa. Det var verkligheten själv. De socialistiska rörelserna har inga svar på några frågor, samt led av interna konflikter. Där är orsaken.

Syndikalistiska ungdomsförbundets, SUF, återbildande var ”för den syndikalistiska rörelsens vidkommande var ungdomsförbundets återkomst den enskilt viktigaste händelsen under 1990-talet”.

Sjöö tar inte med ett ord om kriminaliteten inom SUF och kravallerna som SUF deltagit i under hela 1990-talet? De slog sönder Attack och även den autonoma rörelsen samt de kvarvarande syndikalist-, anarkist och extremiströrelserna. Kan det bero på hans eget ansvar? Att Ingemar Sjöö är en av dem som driver ut 13-åringar att riskera livet inför polisernas kulor? Inte konstigt att han inte tar upp frågan.

ANSTÄLLDA

En sak som inte tas upp är hur SAC behandlar sina egna anställda. Det finns högvis med exempel på folk som ansett sig dåligt behandlade: Lasse Johansson, Lollo Bergsten Niklasson, Lennart Markebo, Ingela Drenske, Anders Melchior, Kajsa Ekis Ekman med flera. När vi ändå är inne på de före detta anställda kan man se att Sjöö väljer att inte låtsas om de konflikter med samhället vid mitten av 1990-talet som dåvarande ombudsmannen Lasse Johansson spelade en så stor roll i. Då var han en hjälte! Men alla dessa konflikter är bortcensurerade då Lasse Johansson inte längre är medlem i SAC.

LAG OCH ORDNING

Sid 300 tar upp Björn Söderberg mordet. För Sjöö handlar det om en klubbkamrat som blivit attackerad av det rivaliserande gänget nazisterna. Inte ett ord om andra mord. Hur reagerade SAC inför övrig kriminalitet?

Malexander-morden? Palmemordet? Gruppvåldtäkten i Rissne? Hedersmord på Pela och Fadime? Och 2006 den aktive syndikalisten Johan Larssons hyllning till de som kidnappade SIBA-direktörens son!

Det handlar alltså bara om att en klubbkamrat blivit mördad av rivaliserande gänget! Inte att ett mord begåtts. Hade Björn Söderberg inte varit medlem i SAC, utan säg i LO, hade inte Sjöö brytt sig ett dugg. Om något hade han applåderat att en socialfacist fått bita i gräset. Hade det inte varit en nazist, utan en opolitisk kriminell så hade Ingemar Sjöö bara blivit glad. Ett tillfälle att ta parti för de kriminella, ”fribrytarna”, de avvikande, rebellerna mot det nazist, fascist, rasistiska hierarkierna i det småborgerliga sosse-samhället!

Som sagt är Ingemar Sjöö en särdeles obehaglig människa.

En snabb koll på vilka som haft högre positioner i SAC finns här. Det är ingen vacker läsning.

KVINNOR

Kvinnorörelsens ökade inflytande i SAC tas upp, men inte ett ord om interna konflikter som bottnar i synen på kvinnors rättigheter som krockar med de övrigas rättigheter. Tex allmän yttrandefrihet kontra kvinnor som ”uppfattar” den ena eller andra utsagan som ”förnedrande”. Eller slagsmålen mellan kvinnor och kriminella på anarkistkonferenserna.

INTERNATIONELLT

En annan faktor är den Internationella syndikalismen (312). Den växer enligt Sjöö. Vilket är en ren lögn. Den minskar lika mycket utomlands som i Sverige. Inte med ett ord nämner han de interna motsättningarna som omöjliggjort all internationell syndikalistisk gemenskap.

INVANDRARE

SAC välkomnar illegala invandrare i sin organisation. Dessa ger naturligtvis fullkomligt tusan i alla ideal om ”solidaritet” och ”jämlikhet”. De insåg att här har vi en organisation som vi kan utnyttja för vår egen vinning, genom korruption, mygel och hot. Precis som hemma!

Så det fick utan motstånd ta över Skärholmens- och Västerorts lokalavdelningar. En del av denna galenskap tog slut när en av dem, Ruben Tastas Duque, blev för mäktig och petades av de andra capos. Vilken sorts människa Duque är kan man läsa här på s 19/22 eller här, men skadan de gjorde blev kvar. Här är en lite längre textmassa om

Taxistrejken i Stockholm – ur Fackliga fribrytare

(s 304 och framåt). Taxiregleringen avskaffades 1992. ”Efter avregleringen har antalet bilar i trafik påtagligt ökat, och det är numera sällan några evighetslånga köer i taxifickorna, Så sett har förändringen gynnat konsumenterna. Troligt är också att avregleringen haft en viss prispressande effekt. Monopolsituationen har alltså brutits upp – men bara till en del. De ”gamla” bolagen har nämligen sökt vägar att genom privata överenskommelser, och genom att tubba kommunala/statliga beslutsfattare till särbehandling, skaffa sig ensamrätt till en viss trafik; exempelvis från flygplatser, mässområden, järnvägsstationer och andra livligt frekventerade punkter.

På Stockholms Centralstation hade de tre stora taxiåkerierna i huvudstaden – Stockholm Taxi, Taxi Kurir och Taxi 020 – gjort en överenskommelse med Jernhusen (fd SJ Fastighets), innebärande att fortsättningsvis endast dessa bolag fick lov att ta upp kunder från taxifickan. Åkare och anställda chaufförer från de mindre, utestängda bolagen iscensatte 1998 en ”vild” blockad vid Centralen i protest häremot. Blockaden hann inte pågå längre än tjugo minuter förrän polisen var på plats och stoppade aktionen. De som inte klev ur självmant på ögonblicket fick sidorutorna inslagna och släpades ur sina bilar. Chaufförerna omhändertogs enligt LTO (Lagen om tillfälligt omhändertagande) och fick tillbringa några timmar i häktet. Fordonen bogserades från platsen. Eftersom droskorna betraktades som ”verktyg för brottets genomförande” beslagtogs de som ”bevismaterial” i två veckors tid. Ägarna fick sedan lösa ut dem, i delvis vandaliserat skick, för tusentals kronor per bil.

En liknande ”vild” blockad på Landvetter utanför Göteborg några år tidigare hade slagits ner med ungefär samma metoder.

Dessa negativa erfarenheter fick de diskriminerande småbolgagen att inse behovet av en taktikförändring. Eftersom ”vilda” metoder bara utlöste övermäktig statlig repression skulle man nu istället försöka bekämpa monopolismen med lagliga medel. Man anlitade advokater och började bombardera Konkurrensverket, Vägverket, kommunala trafiknämnder och andra myndigheter med överklaganden och protestskrivelser. Det stod snart klart att denna metod var lika verkningslös. Enda följden var att man slängde ut tiotusentals kronor på dyra advokatarvoden.

Uppenbarligen måste det till någon slags kombination av de bägge taktiska förhållningssätten. Man måste fortsatt förlita sig på den direkta aktionens tyngd men samtidigt under de lagliga ramarnas relativa skydd. Det var bara möjligt och man drev det hela vidare som en facklig kamp. Det var dessa förutsättningar som gav de diskriminerade taxiförarna impulsen att söka sig till SAC.

SITUATIONEN PÅ ARLANDA

På Arlanda flygplats, halvvägs mellan Stockholm Uppsala, hade Luftfartsverket valt att frånhända sig det direkta ansvaret för taxitrafikens ordnande utan istället lejt ut denna uppgift till ett parkeringsbolag kallat Arlanda Remote Taxi Service (ARTS). Ordet remote kan här närmast översättas med ”uppsamlingsplats”. ”Remoten” var första anhalten för de taxibilar som anlände till Arlanda, innan de slussades vidare till olika terminaler av de anställda vakterna.

Förutsättningen för att denna dirigering skulle ske på ett konkurrensneutralt sätt var naturligtvis att ARTS inte hade några särskilda knytningar till något eller några av de taxibolag som trafikerade Arlanda. Så var emellertid inte fallet. I själva verket ägdes ARTS av de tre största taxibolagen, de från Centralstationen redan bekanta Stockholm Taxi, Taxi Kurir och Taxi 020. Systemet var, med andra ord, skevt redan i sina grundförutsättningar.

Före den 1 juli 1993, innan Luftfartsverket lämpat över ansvaret på ARTS, rådde ett enkelt och konfliktfritt ”först in först ut” system där alla bilar stod i samma kö, oavsett vilket bolag de tillhörde. Efter det att ARTS tagit över började firmans vakter sortera bilarna i skilda filer. Den första tiden hänvisades -märkligt nog – de ”egna” taxibolagen till den bortersta kön. Man gav alltså sig själva den minst attraktiva placeringen. Nu var detta i och för sig ingen katastrof för de etablerade bolagen, eftersom en mycket stor del av deras körningar utgjordes av s.k. företagsbeställningar, alltså sådana som redan var överenskomna på förhand. Men samtidigt gick det naturligtvis inte att bortse ifrån att storbolagen genom detta arrangemang förlorade en och annan körning åt vanliga privatresenärer, alltså sådana som styrde sina steg mot den närmast belägna taxin och högaktningsfullt struntade i vilket bolag den tillhörde.

Det här insågs till slut inom ARTS, och från och med 1 mars 2000 vända man på hela systemet: De mindre bolagens bilar hänvisades fortsättningsvis till den bortersta kön, och ”gräddfilen” reserverades åt de tre storbolagen. Växlingen skedde utan att uppdragsgivaren, dvs. Luftfartsverket först kontaktades. Vilket var i strid mot det befintliga avtalet, som innehöll formuleringen att ”större förändringar av verksamheten” först måste godkännas av verket. De ansvariga tjänstemännen på Luftfartsverket orkade dock inte bråka med ARTS om deras agerande.

Men förarna i småbolagen i småbolagen orkade bråka. Eftersom dom praktiskt taget aldrig hade några företagsbeställningar var de i mycket större utsträckning än Stockholm Taxi, Taxi Kurir och Taxi 020 utelämnade åt kundens spontana val. De kunde omedelbart inregistrera en påtaglig inkomstminskning sedan ARTS omorganiserat filsystemet, och det handlade om en reduktion från en redan mycket låg nivå. Från Centralstationen var man ju redan utestängda, nu tappade man ju också en stor del av körningarna på Arlanda. Något måste göras, och det snabbt, om man alls hade några förväntningar på att vara kvar i yrket.

TAXISEKTIONEN BILDAS

Förarna och åkarna i småbolagen (av vilka de mest framträdande var Central Taxi och Sound Taxi) utgjordes till över 90% av invandrare, av vilka inte så få hade personliga erfarenheter från sina ursprungsländer av motståndskamp mot diverse diktaturregimer. Det rörde sig alltså i stor utsträckning om personer med socialistiska värderingar och med en viss organisationsvana. Många kände ganska väl till SAC och vad organisationen stod för , och hade personliga bekanta (i synnerhet inom den iranska gruppen) som var medlemmar av Stockholms LS . Det var på den vägen kontakterna knöts. Den 1 mars konstituerades en sektion, kallad Taxi Transport Syndikalistsektionen, och en sektionsstyrelse utsågs med Hamid Masoumi som ordförande. Därpå igångsattes ett energiskt medlemsvärvande.

Taxibolagen utgjordes av en ganska snårig konstruktion. Själva bolagen hade vissa direktanställda, såsom telefonister, administrativ personal samt en del av förarna. De flesta förare var dock egenföretagare, dvs. de ägde sina egna bilar (eller rättare sagt; banken ägde dem), och betalade en månadsavgift på runt 1000 kr för att få tillgång till den gemensamma växeln och en del andra tjänster. Den verklige kapitalisten i sammanhanget var alltså den person som ägde bolaget. De visserligen formellt självständiga förarna utgjorde i realiteten ett slags ”åkarproletariat”, vars ställning i produktionsprocessen var nära nog lika låst som den hos löneanställda arbetare.

(ehuru denna nya situation med självägare kräver en ny ”klassanalys” 310)

Det var denna avgift på runt tusenlappen (de ”tre stora” begärde ännu mer; upp till 6000 i månaden) som en del taxiförare funnit så betungande att de istället valt att driva sin verksamhet helt frikopplade från alla gemensamma åtaganden. Då de inte kunde få några beställningskörningar via en växel åkte de istället runt som s.k. friåkare ute på stan och plockade upp kunder var de kunde finna dem. Det var också en del av dessa friåkare som genom saltade priser och diverse annat fiffel fördärvat ryktet (min fetstil) inte bara för de övriga friåkarna utan också för de bolagsanknutna förarna. Det pratades vitt och brett från de gamla, etablerade företagens sida om ”seriösa” respektive ”oseriösa” förare, och där man alltså utmålade sig själva som de ”seriösa”. Den största skandalen inom taxibranschen i Stockholm inträffade dock inom ett av de tre storbolagen påföljande år, alltså, 2001, när man av skatteverket och ekobrottsroteln kunde beslås med systematiskt fiffel med så kallade kontorsslippar, allt för att undandra inkomster i miljonklassen från beskattning.

Men vårvintern 2000 hörde ju detta avslöjande ännu framtiden till, och inom den breda allmänheten var man fortfarande rätt övertygade om att de tre stora, huvudsakligen ”vita” företagen representerade någon slags gammal hederlig taxikultur, medan de i huvudsak invandrarbaserade (min kursiv) nykomlingarna var suspekta på ett eller annat vis.

Av denna anledning var ledningen för den nya sektionen oerhört angelägna att skilja fåren från getterna. Eftersom man hade god personkännedom inom branschen var namnen väl kända på de förare som hade en ”oseriös” stämpel, och när medlemsansökningarna till SAC började droppa in i en allt stridare ström, åkte ”getternas” ansökningar obönhörligen i papperskorgen. Hänsyn till opinionen, om inte annat, krävde en fläckfri vapensköld. Rickard Warlenius beskrev läget i Internationalen nr. 11/2000:

”Det har gått i rekordfart. Den 1 mars, när filsystemet ändrades ute på Arlanda, bildades sektionen på ett stormöte. Den 3 mars lades strejkvarslet. Den 10 mars bröt strejken ut. Sektionen har nu åtminstone 120 medlemmar, de flesta är iranier, men fler överväger att gå med. Och ytterligare fler sympatiserar men får inte ansluta sig. Sektionen kräver att medlemmarna är anslutna till en beställningscentral, de vill inte ha några ”friåkare”, och att de inte har några anställda”

STRIDEN

Syndikalistsektionen hänvände sig till Luftfartsverket med kravet att det ursprungliga ”först in först ut” systemet skulle återinföras, och att remoten skulle skötas opartiskt och inte ägas av inblandade taxibolag. Samtidigt anmälde man förhållandena på Arlanda till Marknadsdomstolen med en begäran om snabb, interimistiska dom. För att understryka kraven inledde man punktvisa blockader ute på Arlanda som brukade pågå runt en timme eller två. Utöver de anslutna förarna i sektionen fick man oftast stöd från andra förare, så att ibland uppåt 200 bilar skapade ett praktfullt kaos vid en eller annan terminal eller på remoten. Stöd fick man också från andra SAC-medlemmar och från ungdomar i SUF, vilka uppträdde som blockadvakter. Polisen var givetvis på plats från första stund och försökte hjälpa de instängda storbolagens bilar så gott de nu kunde, t.ex. genom att lyfta bort betonghinder så att dessa kunde ta sig från platsen, osv. Dock visade ordningsmakten åtminstone inledningsvis en viss återhållsamhet gentemot de konfliktande förarna, sedan det gått upp för dem att de i det här fallet hade att göra med en lagligt varslad aktion. Tisdagen den 27 mars skärptes dock läget. Sektionens ordförande, Hamid Masoumi, har berättat hur ett femtiotal bilar från syndikalistsektionen då körde mot terminal fem klockan åtta på morgonen:

”Jag körde först och polisen stoppade mig. På kort tid blev den en lång kö efter mej. De beordrade mej ut ur Arlanda-området, men jag vägrade eftersom jag inte brutit mot någon lag. De sa att jag skulle kliva ur bilen, men det vägrade jag också. De sade att de skulle bärga bilen. Kamrater bildade en mur mellan våra taxibilar och bärgningsbilarna, och successivt blev poliserna allt mer upphetsade, och till sist blev de direkt våldsamma”.

Det var då ”det började likna Ådalen”, som Niklas Mylfalk sedan skrev i Syndikalisten nr. 4/2000. Nå, det var förstås en klar överdrift, men det blev en del knuffar och bökanden, hårda ord och slag. En av förarna fick ett så kraftigt batongslag i huvudet att han föll ihop i ett epileptiskt anfall. En annan blev biten i ändan av en polishund. Och en medlem av Stockholms LS’ förhandlingskommitté. Som redan stultade omkring på ett gipsat ben, knuffades omkull och fick benet uppbrutet på nytt.

”Till slut fick de bort oss, och de bärgade tre bilar. Men då var klockan nästan nio, och vi avblåste aktionen”

sammanfattade Masomi.

Sektionen polisanmälde (!) och JO-anmälde händelsen. Det blev en del skriverier i stockholmspressen också. Antagligen hade denna mediarapportering en viss nedkylande effekt på ordningsmakten, tu efter den 27:e tycks det ha gått ut order från högre ort till polismännen ”på fältet” att hädanefter inta en mer passiv roll.

”Dessutom inledde strejkkommittén ett raffinerat schackparti som slutade med total seger och schack matt. Snutens försök att öppna upp nya vägar överlistades och täpptes till efterhand som de uppstod”

rapporterade Mylfalk.

UPPLÖSNINGEN

Även påföljande dag, på onsdagen, fortsatte förarna sin aktion på Arlanda, såsom mönstret nu varit i två och en halv veckas tid, men den 29:e offentliggjordes Marknadsdomstolens dom, som gav syndikalistsektionen rätt. Domstolen konstaterade helt enkelt att ARTS inte hade rätt att dirigera bilarna på ett sätt som inskränkte konkurrensen och kundernas fria val. Ett stormöte avhölls den 30 mars som beslöt att tills vidare inställa blockaderna, i avvaktan på hur Luftfartsverket och ARTS tänkte agera efter domen.

ARTS valde i detta nya läge att gå tillbaka till det förra systemet, dvs. tilldela småbolagen ”gräddfilen” och placera storbolagen i ytterfilen – vilket inte alls var vad de konfliktande förarna krävt. Sektionen klargjorde i ett uttalande att man aldrig eftersträvat några privilegier framför förare från andra bolag, utan önskat en återgång till det demokratiska ”först in först ut” system som rådde innan ARTS blev inblandade i verksamheten. Samtidigt som man beklagade att ARTRS valt att svara på detta sätt på Marknadsdomstolens dom, meddelade sektionen att man betraktade frågan som löst för deras del och konflikten därmed som definitivt avblåst.

Luftfartsverket lät säga upp avtalet med ARTS till 1 september samma år.

PRESSREAKTIONER

Det sätt på vilket ”taxikriget” avrapporterades i media var till övervägande delen positivt för de konfliktande taxiförarnas vidkommande. De i stort sätt enda inlägg som tog storbolagens parti återfanns på insändarsidorna, där en och annan rasist luftade sina åsikter. En studie från Handelshögskolan (de ”fria marknadskrafternas” prästseminarium på Sveavägen) som utmynnade i att ”den vanlige taxiresenären” föredrog de etablerade bolagen, liknade mest ett rent beställningsjobb från Stockholm Taxi, Taxi Kurir och Taxi 020. Bristfällig redovisning av källor och metodik gjorde utredningen till en (sic) undermåligt vetenskapligt arbete som knappast någon lät sig övertygas av.”

*

Som vanligt hos Ingemar Sjöö handlar det om att tillskriva avsikter och misstänkliggöra motiv. Inte argumentera med förnuft eller erfarenhet, utan att tänka fram sanningen i sitt eget medvetande. I SAC:s medlemstidning skriver Kalle Petterson om problemet med strejken, och att ha dessa egenföretagare som medlemmar:

”att blockera vägar för ett privat monopol som instiftats av en myndighet känns lite märkligt. I förlängningen skulle ju ett LS (lokalavdelning) kunna blockera ett sjukhus för att man har medlemmar anställda hos en privat vårdgivare som man inte anser får konkurrera på lika villkor som den offentliga diton”

Exakt. Så vad göra med dessa icke-proletärer? För de är ju inte riktigt av äkta ”arbetarklass”? Svaret är kommunisters traditionella dubbeltänk (syndikalister är helt enkelt kommunister med dålig organisation, och Ingemar Sjöö är liksom många i SAC före detta kommunist). Två saker som är motsatta, är sanna samtidigt för allt man behöver är ett bredare ”perspektiv” och en helhetssyn, och inget ”enkelt schema”. SAC:s recension av boken skriver:

I bokens avslutande del skymtar det fram en attityd som är något mindre tvärsäker, som i stycket ”Klassanalysens vedermödor” där han medger att taxiförarnas kamp inte låter sig ”inpassas i något enkelt och rätlinjigt klasskampsmönster”. Eftersom Ingemar Sjöö tydligen gärna vill sätta etiketter på både personer och grupper, talar han i det sammanhanget om småborgare av fri vilja kontra småborgare av nödtvång. Allt för att rädda vad som räddas kan av Karl Marx och dennes klassanalys,

Som sagt, hitta på ett nytt begrepp= olika sorters ”småborgare”! Vrid och vänd, för SAC har alltid rätt, hur fel de än har!

Arbetaren skriver att ”Märklig är också Sjöös flitiga användning av schabloner”. Ja, det stämmer. Sjöö är flitig användare små putslustiga kommentarer, gärna lite gammalmodiga med lite farfars-aktigt språkbruk. I en annan av sina böcker talar han om att en person har så få argument att det han säger är ”lika florstunn som den klädnad med vilken drottning Kraka svepte sin lekamen”… (han syftar till den gamla fornnordiska sagan om kvinnan som klädde sig i ett fisknät). Vem uttrycker sig på det sättet?

Lite mer om bokens innehåll, som blev inaktuell ganska snabbt. Den kom ut 2011, men vad författaren inte visste var alla konflikter och uteslutningar som skulle komma bara några år efteråt  – vissa av dessa ”förrädare” var trogna och uppskattade kamrater när Sjöö skrev sin lilla bok. Idag hade flera namn rensats ut:

Lennart Markebo används som källa (319) – mer om honom här, här och här. Markebo protesterar 2010 mot att hans anställning hos SAC avslutas i totalt brott mot LAS. Svaret blir att han uteslutes med hela sin lokalavdelning (s 29 och s 42).

Katia Henry nämns, hon blir 1990 första kvinnliga redaktör för medlemstidningen SAC-Kontakt (320). Hon lämnar SAC runt 2010 och menar att den tagits över av sekterister.

Anna-Klara Bratt, även här, nämns också, hon blir första kvinnliga redaktör för syndikalisternas veckotidning Arbetaren 1998-2004, men lämnar Arbetaren 2010, då hon kommer i konflikt med den nya ledningen.