Att vetenskapligt bevisa att något är ”dåligt” är knepigt. Det finns knappas kriterier på vad som är ”dåligt” på samma sätt som man kan mäta och väga att en bro håller för en lastbil.

Men jag skall lägga fram några fakta ur SAC:s nutidshistoria för att visa hur det fungerar i deras organisation, så får du, läsaren, dra dina egna slutsatser.

”KVINNAN”

Ett exempel i raden på Dåligt beteende är en person vilken arbetade som kassör för SAC i tjugosex år. En hel livstid. När hon sedan sparkades – mot alla lagar och regler – skriver syndikalisterna och hänvisar till ”kvinnan”.

”Kvinnan” jobbade här; ”kvinnan” är inte här längre; ”kvinnan” stämde SAC för olagligt avsked; visserligen vann ”kvinnan” i rätten, men vi i SAC har ju rätt i alla fall…… osv

Så behandlas en gammal trotjänare som arbetat med gott resultat i tjugosex år utan anmärkningar!

När hon sparkats ut är hon bara ”kvinnan”. Man nämner inte ens namnet. (Det är för övrigt Lollo Bergsten Niklasson)  

Om du tycker detta är ett ruttet beteende, så har du kommit rätt. .

För jag skall lägga fram varenda exempel på när syndikalisterna gjort just detta. Och mycket mer. Min källa är syndikalisternas egen medlemstidning.

KORTAST MÖJLIGA FÖRKLARING

Det finns faktiskt ett minsta möjligt sätt att förklara varför SAC är en dålig rörelse. Inte bara den, för två gemensamma saker gäller för alla rörelser, organisationer, kyrkor, partier som inte kan komma någonstans eller förbättra någonting:

1. De har svar på allt

-Men inga lösningar på något!

När du möter en organisation som förklarar att när Riksbanken höjer räntan är det dåligt för det är de rika och mäktiga som vill suga ut folket! När Riksbanken sänker räntan så är det dåligt för det är de rika och mäktiga som vill utnyttja folket! Och när Riksbanken låter räntan ligga still, så är det dåligt, för det är de rika och mäktiga som vill manipulera folket.

Vad som än händer så är det dåligt! Vad som än händer så är det alltid de rika och mäktiga som vill suga ut resten.

Att tro på ett sånt scenario är en improduktiv och meningslös tillvaro som aldrig kan gå framåt.

När man väl har genomskådat detta kan man gå vidare till punkt två: att aldrig ge upp kravet på svar på hur vill ni ha det i stället? Vill ni höja räntan, sänka räntan, eller låta räntan ligga still? Man märker snart att hur mycket man än tjatar kommer man aldrig, någonsin fram till ett svar. Vilket för oss till punkt två:

2. Att aldrig svara

Det finns tre sätt att svara på en fråga: ja, nej och retorisk teknik. Det finns tiotusen olika tekniker för att inte svara på en fråga om man inte vill: undvikande, glida i väg, byta ämne, bortförklaringar, motanklagelser, undanflykter.

Exemplet ovan är ett lämpligt sätt att pröva om det jag säger är sant: försök få en vänstermänniska att berätta vad hen vill göra med räntan. Vad du än säger, hur du än frågar, hur många gånger du än frågar så kommer du ALDRIG att få ett svar! I stället kommer du att få en ström av motanklagelser, motangrepp, tillskrivna avsikter, bortförklaringar och undanflykter, till antingen du eller den andra parten tröttnar. 

Om jag har fel borde det någon gång, någonstans ha hänt att en vänstermänniska svarat på frågor som den om räntan, men det händer aldrig.

Så vad händer i stället? När det finns kritik reagerar de alltid på samma sätt: försvarsposition, motanklagelse!

Det har aldrig hänt att en syndikalist svarar på en fråga eller bemöter en anklagelse. Istället finns bara motanklagelser och motattacker. Jag menar att detta är en av huvudorsakerna till SAC:s marginalisering. Å andra sidan är ett av SAC:s problem att de helt enkelt inte har några svar på några frågor, och det lär ju knappast fört dem framåt.

DÅLIGT BETEENDE I PUNKTFORM

Några punkter som kännetecknar en dålig rörelse och visar hur det fungerar i SAC-syndikalisterna:

1. All kritik är alltid angrepp; all intern kritik är alltid en ”kniv i ryggen”
2. Aldrig svara på frågor (i bemärkelsen bemöta). Istället används retoriska tekniker, motanklagelser, tillskriva avsikter, misstänkliggöra motiv. Framför allt: attackera direkt!
3. De har olika regler för samhället och organisationen – inre yttre. Själva anser de sig själva ha rätt att göra mot andra vad ingen får göra mot dem.
4. Alltid tolka förändring i organisationen till sin egen fördel. Om man tex lägger ner ”Distrikt” och ersätter dem med säg ”Regioner” låtsats att man inte trott på det andra tidigare; och när de inte heller funkar byter man tillbaka till ”Distrikt” och låtsas att man aldrig gillat ”Regioner”. Samt gärna utesluter de som föreslagit regionerna för förräderi, obstruktion, maktlystnad eller vad du vill.
5. Man hittar på nya regler i organisationen efterhand
6. Utvalda fakta. I avsikt att dölja sanningen: framhäv vad som låter positivt, tex ”Vi har lokal strejkrätt!” och dölj det negativa = att centralinstansen bestämmer över strejkkassan precis som i LO. Så visst kan lokalavdelningen strejka, men om de får pengar eller inte bestäms som i LO. Så vad vinner man på att vara med i SAC?
7. Fokusera försvar genom hitta på ett lämpligt ord, ett begrepp, som sedan upprepas i oändlighet. När SAC:s ombudsmän skulle avskedas gjordes det med motiveringen att det inte fanns ett ”förtroende”. Ordet upprepades mer än tjugo gånger per sida i vissa nummer av medlemstidningen.
8. Mångordighet: Ett litet antal argument som upprepas i artikel efter artikel, i nummer efter nummer av medlemstidningen.
9. Att hela tiden hänvisa till rätta värderingar, men aldrig kunna redogöra för vad dessa värderingar är.
10. Antal anklagelser om att beteendet inte är i linje med läran är många gånger fler än positiva nämnande att en handling är rätt lära. Utropet ”Skall det där kallas syndikalism?” förekommer många gånger fler än ”Det där var syndikalistiskt gjort!” .
11. Man nämner inte namn på de man ogillar (framför allt fd medlemmar). Och då talar vi om människor som varit aktiva klippor i åratal, ibland decennier.
12. Okvädningsord/fula ord – var säker på att ingen annan fackförening innehåller så många elakheter och påhopp som SAC.
13. Negativ tro på organisationens framtid, defaitism
14. Käcka uppmaningar och floskler – man avslutar alltid med positiva heja-ramsor om enhet och gott humör
15. Utsagor mot poliser/myndigheter etc, samtidigt som de tar parti för kriminalitet och även invandrare och papperslösa.

Jämför gärna med Tankekartan.

Här följer en genomgång – som inte ens gör anspråk på att vara fullständig – ur SAC:s medlemstidning som tar upp de negativa aspekterna med SAC i listan ovan, dels i form av ett Excel-diagram, dels i form av kronologisk uppräkning (inscannat originalmaterial här).

Några namn som är speciellt viktiga:
Lennart Markebo
Rasmus Hästbacka
Mattias Petterson
Peter Jacobsson
Örjan Bergsten
Torfi Magnusson
Ruben Tastas Duque

Om läsaren tror att det helt enkelt inte kan vara sant, att vad som påstår sig vara en vanlig fackförening inte kan innehålla en sån makalös rad av konflikter, bråk, oförsonlighet, tro mig: Allt är ur SAC:s egen medlemstidning. Inte en rad är påhittad. Läs och förvånas:

2001

I SAC:s medlemstidning framställs en anklagelse s 31 att Örjan Bergsten tagit över Göteborgs lokalavdelning; anklagelsen kommer från Slottsskogens lokalavdelning. En mikro-avdelning för en liten grupp kompisar som inte trivs i det större ”Göteborgs” lokalavdelning; bildad av bla en viss Marie Padellaro (som även finns med här).

2002

Rapport kommer från SAC:s tjugosjunde kongress: Deltagarna är yngre än föregående kongresser, och det förekom ett litet antal kvinnor och invandrare. Ett förslag om att Generalstrejken är vägen att gå avslås. Styrdokumenten ses som kopplade till ett industrisamhälle vilket inte existerar längre och skall ses över. Och den nye generalsekreteraren heter Lars Hammarberg – som senare skall lämna organisationen under stort rabalder och splittring.

En ny förändring i SAC är att alla anställda ombudsmän blir riksombudsmän, istället för knutna till specifika område,2002, nummer 7, s 5. En motion om att inte tillåta medlemskap från de som upprätthåller lag och ordning i samhället avslås ”dock inte utan diskussion”.

Vad som däremot är bortom diskussion är att tillåta invandrare, illegala eller inte, kriminella eller inte, att vara hjärtligt välkomna i SAC. Det kommer inte ur kongressrapporten, men väl ur en artikel av Lotta Holmberg (s 29): SAC måste ta till sig så kallade ”papperslösa”, dvs illegala invandrare; hon berättar också ”att en maffialiknande liga sålt falska arbetstillstånd till en del av dessa arbetare”.

Ungefär tio år senare kommer skandalen fram: det är organiserade syndikalister i SAC som ligger bakom liknande försäljning! Kasta sten i glashus, fröken Holmberg.

2003

Som alla vet är det oftast bäst att gå varsamt, steg för steg fram, när man vill uppnå en större förändring. På grund av SAC:s kroniska penningbrist och minskande medlemsantal förstår allt fler att de anställda måste bort, men det går inte att säga det rakt ut. Först måste deras roll i SAC undermineras. Varligt och försiktigt måste man gå stegvis fram för att få över de tveksamma på sin sida. Den första undermineringen av de anställda är en liten försåtlig insats av en viss Örjan Bergsten.

I medlemstidningen nr 2003, nummer 5, sida 36f berättas att Örjan Bergsten anklagats för kritik mot anställda och talat om deras ”lathet och inkompetens”. I artikel tolkas mot-kritiken, alltså de anställdas försök att försvara sig som ett försök att förbjuda kritik mot de anställda.

En bra beskrivning för att förstå problemen i SAC och varför de sjunker längre och längre in i ett sekttillstånd finns i decembernumret s 25. Denna löjligt marginella organisation skriver ett brev till regeringen. I detta ”kräver” de att regeringens förslag om ändrad asylrätt ”dras tillbaka”. Och så vidare.

Det är så fascinerande förmätet: att den här lilla obskyra rörelsen tror sig ha rätt att diktera villkor för hela Sveriges regering som representerar miljoner röstande. Allt bara för att de inte gillar de ena eller andra förändringen i lagen. Vad ledarna i SAC vägrar fatta är vad som händer när de själva står inför samma situation.

I slutet av 1980-talet skrev flera lokalavdelningar att de minsann inte gillade vad Nollåttorna gjort å att de minsann borde avgå (s 7). SAC försökte få dem att fatta att de inte kunde kohandla med kongressbeslut, att omröstningar gällde och att lokalavdelningar måste följa de gemensamt fattade besluten.

Så sade SAC till sina egna. Men när det gäller deras egen attityd till representanter för hela Sveriges befolkning, så gäller inte argumentet längre. De tror sig ha rätten att skriva brev till hela folkets representanter, där de ställer ”krav” som bara berör deras egna åsikter. Kan det bli mer inkonsekvent?

Det underhållande är förstås att det är just den här inställningen som skapat alla SAC:s problem. Så länge de tror att regler inte gäller dem i förhållande till samhället omkring dem, kan vilken lokal- eller regional instans som helst bete sig likadant mot SAC centralt – vilket också hänt gång på gång. Tills idag 2021, då en liten obetydligt spillra på ett par tusen medlemmar kurar i de få lokaler de fortfarande har tillgång till.

2004

I anslutning med angreppen mot de anställda försöker de ta initiativet: Magnus Rönn tillsammans med ombudsmannen Anders Melchior kuppar ett månadsmöte hos Göteborgs lokalavdelning och avsätter styrelsen; de nya ledarna slår tillbaka snabbt, de tar tillbaka kontrollen på nästa möte och slänger ut Rönn och Melchior. (Arbetaren 2005, nummer 27 och 28).

Utöver bråket med de anställda kommer ny kritik mot A-kassan (och samtidigt ges en känga till den redan tio år gamla historien med Lollo B Niklasson) Det görs av Örjan Bergsten, Johan Larsson och Ingemar Sjöö (oktober s 21). Svar från a-kassan mot kritiken kommer i nr 9 s21.

Anklagelser om ”Grov heterosexism” riktas mot en av de nya bossarna Mattias Petterson.

SAC kommer många gånger få ångra att de givit utrymme åt denne Mattias Petterson. Han kommer köra Arbetaren i botten, skapa konflikter och problem, gruffa och bråka. Och när han inte kan komma längre avgår han. Visst, han hoppar av skutan när han inte längre har något stöd från någon runt om sig och han gjort sig omöjlig mot alla.

Men inte bara inne i organisationen finns problem. En artikel av Torfi Magnusson berättar hur SAC förlorat en förtalsrättegång i AD. Deras resonemang kallas absurda och dess slutsatser visar bara hur rutten AD är, förklarar Magnusson.

Senare skall vi se hur de nya topparna i SAC hamnar i bråk med varandra: denne Torfi Magnusson kommer klamra sig fast vid sin position i SAC som en bläckfisk och sitta period efter period trots att stadgarna förbjuder det. Den som försöker få bort honom är en annan av de nya härskarna, Örjan Bergsten.

Och sedan är det dags för nytt angrepp med interna motsättningar: Pendelsektionen kritiserar Jan Hammarberg, som är SAC:s förhandlingssekreterare 2004, för ”förtal” och ”nedlåtande” i decembernumret, s 28f. De proklamerar att de minsann vill att ”Hammarberg ställer sin plats som förhandlingssekreterare till förfogande med omedelbar verkan, då vårt förtroende för honom är obefintligt”. Etc.

Åter ser vi hur en del av helheten, en sektion, ställer sig upp mot hela organisationens kongressbeslut och tror att de kan diktera villkor för helheten. Liksom i fallet med SAC och asyllagen.

Eller den lika vansinniga debattartikeln av invandrare Paula Cardoza som i novembernumret skriver att polischefen borde fällas i domstol för att ”försöka få tillbaka de små människornas förtroende för polisen”.

Precis som att hon talade för ”de små människorna”? Jag tror de flesta hederliga, anständiga skattebetalande medborgare hellre tror på polisen än en självutnämnd polishatar-anarkist som inte har i Sverige att göra från första början.

2005

Nytt angrepp mot Lars Hammarberg, 2005, februari-numret, s 27, 28. I samma veva kommer angrepp på två andra funktionärer, Jan Hammarberg och Björn Mohlin.

Så vad är det som hänt? Saken är enkel. Hammarberg försöker förklara att bara för att man vill strejka, kan man inte förvänta sig att SAC kommer betala ut en massa pengar rakt av. Först måste man visa att alla andra möjligheter uttömts, att man försökt nå avtal genom de vägar som finns. Detta är naturligtvis exakt samma argument som gjorde att SAC skapade en central a-kassa precis som LO gjorde. Pengarna bestäms av en central instans, det är inte så att varje del kan plocka åt sig när de vill. Men de som är mot de anställda och deras kompisar, alltså Hammarbergarna och Mohlin, tar denna regel som en ursäkt att angripa – att anklaga dem för att försöka ”sno åt sig” ärenden, och styra och ställa över de ”förtroendevalda” i sektioner och styrelser.

Från Göteborgs lokalavdelning kommer Örjan Bergsten med ett nytt angrepp på centralorganisationen, som anklagas för att vara för stor, och ha för höga avgifter. Det dödar självverksamheten enligt Bergsten, 2005 nr 2 s 28.

Göteborgs lokalavdelning berättar att de har inga funktionärer, utan istället Facklig reorganisering, dvs att medlemmarna tar över ärenden själva; de anklagar ombudsmännen för att försökt ”sno åt sig” ärenden, 2005 september, s 2, 8.

Högsta ledande instans för SAC är Centralkommittén som berättar att de är i konflikt med ”vissa funktionärer” 2005 sept x.

Från Göteborgs avdelningen kommer Johan Larsson som framför mer göteborgsk kritik mot centralinstanserna, framför allt Jan Hammarberg, (2005 sept s 29). Larsson skriver även en konstig artikel om hur han är hjälten i ett drama där arbetsgivarna försökt bli av med honom (mars, s 9).

Nästan lika absurd är Ingemar Sjöö som på rapporterar från Göteborgs årsmöte (s 10 ) att han anser sin tid vara ute efter nitton år, men är lugn inför framtiden, då det finns så många unga, engagerade medlemmar redo att ta över.

Sjöös sekt har minskat från under 20 000 medlemmar då han gick med, till under 5000 då han lägger av. Och han har hopp om framtiden! – säger han. I verkligheten tror han inte på det själv. Utöver sin verklighetsförfalskning är Ingemar Sjöö en ofattbart låg människa, se Den styckade stjärnans union. kap 1.1.4 och 1.2.2.2.

Centralkommitténs rapport 2005 november s 15, berättar om två avhopp i Arbetsutskottet, den instans som sköter det löpande jobbet när inte CK sammanträder; det förekommer krav på suspendering, det råder konflikt mellan AU och ”vissa funktionärer” (SAC fortsätter traditionen att inte nämna namn på de anklagade). På s 22 berättas att AU-ledamöterna Lillemor Norling, Arwid Lund, Leif Wegerman och Kerstin Jons avgått. AU skall bestå av fem ledamöter. CK elva. Nordling vill ha mer makt till AU och mindre till de anställda, hon vill minska antalet funktionärer, den andra sidan däremot, anklagar Norling, vill att de centrala instanserna styr via federationer (s 29).

Thomas Friesleben instämmer i 2005 nov (31), han säger att anställda är i konflikt med Arbetsutskottet, de anställda styr SAC, och det måste stoppas.

Den som blir den meste skribenten i SAC:s medlemstidningen de närmaste femton åren, som kommer att återkomma med en oändlig rad av långrandiga, traggliga, petnoga, detaljfokuserade och navelskådande artiklar i nummer efter nummer av medlemstidningen är Rasmus Hästbacka!

Denne Umeå-bo dyker upp första gången i 2005 decembernumret, sid 28, där han förklarar sig vara för en Facklig reorganisering, dvs att medlemmarna skall driva allt; SAC skall inte vara ett servicefack, därför är han mot de anställda och alla deras krav. (Inlägget är två hela A4)

Arbetsutskottet berättar i medlemstidningens septembernummer 2006 s 15 att de anställda ombudsmännen Ingela Drenske och Anders Melchior sägs upp – efter åratal av gott arbete och samarbete med ledningen!

Avskedandet av ombudsmännen sker mot alla regler och avtal. De sparkas ut på gatan av SAC:s nya ledning med hänvisning till ”stadgar” och ”demokratiska beslut”. SAC beter sig värre mot sina anställda än den sk råa och hjärtlösa kapitalismen.

Herr Rasmus Hästbacka som talar för SAC säger att de kan väl gå till arbetsförmedlingen som alla andra, men det argumentet gäller tydligen inte de som inte avlönas av SAC.

För det är allt saken gäller: att det är SAC själva som skall betala! Och det vill de inte, för pengarna är slut. Det går inte att snylta mer på sossarnas avtal eller statens kassako.

Tyvärr för SAC tar inte de avskedade anställda emot detta liggande utan gör det alla gör som blir illa behandlade på jobbet: de går till domstol!

Börja skriva eller tryck på ”/” för att välja ett block

2006

FEBRUARI 2006

SAC:s nye ideologiske riddare Rasmus Hästbacka skriver i 2006 feb s 24 att SAC:S status som ett minoritetsfack är OK, det är inte storlek som ger kraft. Facklig aktivitet ger både politisk och revolutionär kraft (vilket är total motsats till vad som sagts tidigare) (artikel är hela 3 A4-sidor). Fortfarande säger Hästbacka att anställda behövs (vilket man kan jämföra med hans senare hat och hån mot de anställda, 2010 mars sid 24-28)

Men även en Don Quijote behöver en Sancho Panza, och i Rasmus Hästbackas fall heter han Peter Jacobsson från Malmö som instämmer till fullo med Rasmus H (30).

APRIL 2006

En stor artikel i medlemstidningens april-nummer handlar om Facklig reorganisering – SAC:s ord för att beskriva att man inte behöver anställda, bara egna initiativ. (Det finns inte ett ord i artikeln om anställda ombudsmännens positiva insatser, allt jobb de har lagt ner i decennier. Bara kritik). Förslaget att slå ihop Centralkommittén och Arbetsutskottet framställs.

Alla förstå att detta förslag enbart framställs pga SAC har så ont om folk att de inte kan tillsätta platserna, samt att organisationen nu är så löjligt liten att det inte är meningsfullt att ha uppdelningen i CK och AU längre, men detta sägs inte i medlemstidningen.

Artikeln slår även fast att eftersom organisationen betalar tidningen Arbetaren skall den bli mer facklig. Slutligen förutspår artikel i förväg att organisationen kommer ”bantas”. Dvs att de anställda kommer att avskedas.

Norrbottens distrikt av SAC, har årsmöte där de tar ställning mot anställda ombudsmän (2006 april, s 14,).

Och i samma april-nummer 2006 vill Centralkommittén (20) fortsätta med den Fackliga reorganisering. Generalsekreteraren för SAC, alltså den högsta positionen och ansiktet utåt, heter Lars Hammarberg och han avgår pga all kritik som riktas mot honom som han menar är resultatet av att ”informella strukturer” tagit över; även SAC:s avtalssekreterare vid namn Jan Hammarberg avgår av samma skäl.

Men kritikerna lugnar sig inte. En debattör vid namn Thomas Friesleben fortsätter skriva mot anställda ombudsmän (26).

Elisabeth Skoglund skriver även hon (27) mot anställda ombudsmän. De styrde SAC, enligt Skoglund, men inte mer. Nu är det dags för medlemmarna att ta tillbaka makten! Och sänk avgifterna, tillägger hon.

Johan Larsson skriver mot ombudsmännen, eftersom ”det centrala” snor ärenden, dvs centralinstansen stjäl ärenden om arbetsmarknadskonflikter från medlemmarna på golvet (28 ).

En instans kallad ”Federationen” försvarar de anställda (28), men deras röst drunknar i ett hav av insändare från alla nivåer mot ombudsmännen.

Ronny Syvertsen sällar sig i kören mot de anställda (29), liksom Anders Holmberg (30) som också är mot anställda, i samma veva uttalar han sig mot tanken att anlita organisationskonsulter för att få organisationsarbetet att gå smidigare.

Rasmus Hästbacka återkommer (31), där han är mot ombudsmän och gatu-aktivism, inget av det är tillräckligt för att föra kampen framåt och få organisationen att växa, enligt Hästbacka , först och främst kommer arbetsplatskampen.

Luleå lokalavdelning (31), skriver att de vill ha en lokalavdelning=en röst, istället för röst efter hur många antal medlemmar man har i avdelningen.

Åter en förändring anpassad efter att SAC krymper allt mindre och mindre.

MAJ 2006 nr 3

Jokkmokks lokalavdelning (2006 nr 3 s 6), uttalar sig mot ombudsmän och även mot AU-ledamöter som de anser har uttalat sig mot små lokalavdelningar.

Medlemstidningens återkommande inslag ”Presskrönikan” (16), är mot ombudsmännen. Och sedan rullar det bara på: Peter Jacobsson (27) är mot ombudsmän; Ronny Stansert (28f), mot ombudsmän; Örjan Bergsten (30), mot ombudsmän; Arbetsutskottet, sida x, mot ombudsmän

JUNI 2006 nr 4

Centralkommittén, signerat trotjänaren Reijo Vouri , ger själva urkällan i artiklar mot ombudsmän och anställda. Fascinerande är att herr Vouri öppet proklamerar att SAC:s stadgar kommer i konflikt med Sveriges lagar, och att SAC kanske inte kan ha anställda i framtiden, eftersom lagen ger dem skydd mot arbetsgivare som SAC.

För en gångs skull kommer en artikel där de anställda försvarar sig 2006-4-24

Även Ljusdals LS försvarar de anställda (2006 nr 4 s 25) med hårda ord, där de även passar på att ge kommentarer som är Anti-polisiära.

Under denna turbulenta period har SAC haft en omröstning om de skall avskeda sina anställda.

Precis som en sån sak kan avgöras med omröstning? Det finns lagar och regler i det här landet. Det är som en firma beställer ett ton spik och sedan ”röstar” om de vill betala leverantören eller inte… Och om firman har fler anställda än de som sålde så behöver de inte betala? Hur resonerar SAC?

Ronny Stansert samt Ale lokalavdelning (26) kritiserar omröstningen och SAC:s inställning att man skall avskeda de anställda ombudsmännen och strunta i småsaker som LAS. De använder hårda ord.

SEPTEMBER 2006

Centralkommittén via Johan Larsson kritiserar ombudsmännen i 2006 nr 4 s 26f. I enlighet med Johan Larssons tradition kännetecknas artikeln av otaliga upprepningar; i det här fallet att man måste följa SAC:s ”principer”.

Ett vanligt tema i SAC:s texter är att man om och om igen talar om sina ”principer” samtidigt som man aldrig någonsin berättar vilka dessa ”principer” är.

Arbetsutskottet skriver att de är mot lagen på s 27, så positionerna är låsta.

Malmöiten Peter Jacobsson 2006-4-28f, återkommer med en lång artikel som riktar sig mot ombudsmännen som tror de kan ha rättigheter. Det är inget annat än funktionärsvälde som Jacobsson anser sig se i deras agerande. Istället vill Jacobsson ha arbetsplatskamp. Och i likhet med andra i SAC uttalar han sig mot lagen.

En som inte gör det är Hasse Holm, Hallands lokalavdelning (ja, SAC är så marginell att de 2006 har lokalavdelningar som innesluter hela landskap), s29, kritiserar behandlingen av de anställda. Enligt Holm är SAC den sämsta arbetsköparen i landet (och det kan man ju hålla med om).

OKTOBER 2006

Tunga artilleriet i form av Rasmus Hästbacka mfl (31) kritiserar ett inkommit brev som haft mage att kritisera den aktivistkultur Hästbacka propagerar för, brevet har talat om pampvälde från de nya bossarna och riktat kritik mot AU/CK. Hårda ord

Den ende avvikaren i SAC är Kristian Falk, som tillsammans med några andra skriver (32) kritik mot dålig ekonomisk politik internt i SAC. De vill ha extra kongress. De får dock svar direkt från en viss hr Salomonsson som helt ärligt konstaterar att antal anställda behövde minskas.

Fenomenet ”extra kongress” finns inte som begrepp i SAC; det slogs fast vid exakt samma krav i en krisbilaga 1995, s 33 när några lokalavdelningar försökte rädda de anställdas jobb och stoppa en avgiftshöjning)

Börja skriva eller tryck på ”/” för att välja ett block

DECEMBER 2006

Diverse artiklar handlar om bantad organisation. En artikel tar upp SAC:s problem med restaurangen Izakaya Koi, 3,

Men framför allt: en stor artikel om SAC:s kongress 21ff, och vad som hände på den – minskning av antal anställda, och kongressen slår fast att de som är kvar är underställda stagar och principer, inte svensk lagstiftning.

Skribenten och debattören Johan Larsson skriver en artikel (47) mot Arbetsutskottet som gör allting fel, han är även mot legalismen, man får inte begränsa sig till att följa lagar och regler, alla åtgärder är enligt Larsson tillåtna för att vinna. Larsson är mot de anställda och deras försök att misstänkliggöra SAC:s nya ofelbar linje, den Fackliga reorganiseringen. En speciellt utmärkande faktor för Larsson är en sorts otympligt byråkratspråk, och han sviker inte här.

2007

FEBRUARI 2007 nummer 1

På sida 22 skriver syndikalistveteranen Kristian Falk en artikel mot Johan Larsson som kallas stöddig, oförskämd, högdragen, förmäten och skrivandes språkligt otymplig.

I samband med splittringen och de interna konflikterna hålls en omröstning om man skall ha kvar ombudsmannen Anders Melchior (23).

Torsten Kristoffersson (24) skriver för de anställda ombudsmännens rättigheter, men producerar bara floskler och defaitism.

Men nu återkommer en av de mest intressanta inslagen i tiotalets syndikalism. I SAC tar man emot vilka människor som helst bara de här rätt ”principer” och slaviskt följer partilinjen.
En av de mest moraliskt förkastliga samhällsparasiter som i fet konkurrens besudlar svenskt territorium heter Ruben Tastas-Duque; denne Duque har inte bara flera barn som han inte betalar underhåll för, han har massor med skulder hos kronofogden och har skrivit in hela sextiofyra personer i sin lägenhet för att kunna mygla till sig bidrag.

Denne man är hjärtligt välkommen hos SAC och han tackar för inbjudan med att skriva (s 24f ) sin lojalitet till Arbetsutskottet, ta parti mot ombudsmän, och förespråka facklig stridbarhet, vilket bland annat skall ske med massor med invandrare, han försäkrar medlemmarna att han har full tilltro till framtiden och att SAC kommer att växa.

Det mest fascinerande med Duques inlägg är den otroliga försämring artiklarna i SAC:s medlemstidning. I hans artikel finns det i genomsnitt 56 stavfel på en A4 sida. Ett rekord som aldrig tidigare existerat i en publikation där många av medarbetarna har journalistisk utbildning. Att ingen renskrev artikeln innan den publicerades är mycket märkligt.

En lika lojal trotjänare är Hans Ove Normark s 25, som också försvarar stackars Arbetsutskottet som har det så svårt. Det har skett många avgångar pga interna konflikter berättar Normark, vars artikel andas total negativism, till skillnad från Duques.

2007-2

I nästa nummer svarar Johan Larsson s 26 (trol), Kristian Falk, som anklagas för att nedvärdera facklig kamp. Som vanligt håller sig Larsson till hårda ord, och anklagelser om defaitism, allt inlindat i ett underligt, tungvrickande byråkratspråk.

Umeå lokalavdelning skriver å sin sida hur mycket de vill ha mer invandrare i organisationen.

AUGUSTI 2007 3?

Högsta ledningen, Centralkommittén, förklarar att de är för avgiftssänkning, vilket kommer ge fler medlemmar.

SAC topparna är väldigt historielösa. CK:s inställning är inkonsekvens med kritiken vid splittringen 1995. Argumentet från splittrarna var att det var för dyrt att vara med i SAC. Svaret blev att SAC minsann inte skulle rekrytera pga att de var några tior billigare än LO, utan för att de var så mycket bättre än alla andra fack (s 58).

Lillian Malander skriver att hon vill ha fler kvinnor i SAC och hur illa det är med alla sociala strukturer (17).

SAC:s egen Sancho Panza, Peter Jacobsson, kommer med en mångordig (som vanligt) artikel på två och en halv sida (17ff) där han förklarar att han är för den fackliga reorganisering, är mot parlamentarism, medger sin defaitism, tar parti mot de anställda, och förklarar sig vara mot legalismen som gör att man går till Arbetsdomstolen.

Som en blixt från klar himmel kommer en extremt kritisk artikel (s22-23) från Hans Berglund. Han är uppenbart helförbannad på SAC och Ruben Tastas-Duque, då han inte fått a-kassa vid strejk. Berglund kallar SAC en sekt, slänger ur sig okvädningar, kallar allt och alla för fascister och proklamerar sin defaitism.

Skärholmens lokalavdelning, som består nästan bara av invandrare, svarar direkt att vi har gjort allt som vi skulle. Ruben Tastas-Duque instämmer. Duque berättar även hur bra det är med papperslösa i SAC, och varnar för faran av provokatörer (25).

Duque styr och ställer enväldigt i Skärholmens lokalavdelning. 2013 exploderar situationen i en fasansfull och fantastisk historia om hur en idealistisk organisation kan urarta. Mer om det senare.

En av de nya unga bossarna i SAC heter Mattias Petterson. Han ser som sin uppgift att skriva en försvarsartikel för SAC (26f). Artikeln är hatisk mot de fd anställda. De har inte accepterat att bli avskedade så de har stämt SAC. Men det skall de ge fanken i, säger Petterson. Hans metod att försvara SAC är att upprepa att SAC inte har ”förtroende” för de fd anställda – och därmed anser Petterson diskussionen vara slut!

Petterson upprepar ordet ”Förtroende” i genomsnitt 21 gånger på en A4 sida. Han närmast mässar, hypnotiskt, ett mantra – att om man bara inte har ”förtroende” kan man göra vad man vill…….

Petterson försöker egentligen bara övertyga sig själv att han inte gjort fel. Men ingen låter sig luras. Om Pettersons artikel är det bästa SAC kan uppbåda är hoppet ute för den organisationen är den tanke man får när man läser den.

Att Mattias Petterson inte var vuxen uppgiften att försvara SAC visar sig ännu tydligare i hur historien utvecklar sig. Han får utan kunskap, erfarenhet eller begåvning, posten som chefredaktör för SAC:s tidning Arbetaren. Det går fullkomligt åt pipan och stora delar av personalen säger upp sig då de inte står ut med Pettersons odugliga ledarstil (2010 april-numret och Aftonbladet) Slutligen hoppar Petterson av som Arbetarens redaktör 2016. Han lämnar skutan mitt i stormen. Efter det försvinner hans namn bland artikelförfattarna.

Men innan det skriver Mattias Petterson (igen) s28, en historisk tillbakablick som också är hatisk mot de anställda. (Vilket är en ny inkonsekvens om man jämför vad som står i deras medlemstidning 2010 mars s28)

Vapendragaren Peter Jacobsson kommer även han s 29 i en artikel mot de anställda. Speciellt utsatt för Jacobsson är Lennart Markebo, en ombudsman som varit prominent i organisationen i minst tjugo år.

Lennart Markebo har varit med och förhandlat, skrivit motioner, organiserat möten, deltagit i aktiviteter i mest hela sitt liv; även utanför SAC har han spelat punkrock till stöd för hemlösa och deltagit i husockupationer, han har arbetat med soppkök och insamlingar. Han har stått i första ledet när SAC angriper kritiker av organisationen och utbrytarna vid splittringarna 1987 och 1995.

Men nu har han själv hamnat i konflikt med SAC!

Markebo försöker rädda sin anställning, så Jacobsson anklagar honom för att ha försökt styra SAC, och nu när han inte kan göra det längre har han blivit fienden då han förlorat sin maktställning. Jacobsson förklarar att han är mot Arbetsdomstolen och staten, där de före detta anställda söker rättvisa i sina egna ögon, men hämnd enligt SAC. Det finns lag kontra förtroende, förklarar Petterson, så vi får göra vad vi vill, och svårare är det inte.

Arbetsutskottet skriver s 43, om de interna konflikterna och att de beslutat sig för en uteslutning av Tanums lokalavdelning, som tagit parti för en av de avskedade ombudsmännen. ”A big nono”.

NOVEMBER 2007

Från och med nu används hela tiden ordet ”förtroendevalda” istället för ”anställda”. Den retoriska tekniken är helt enkelt att man kan låtsas att de inte var anställda, och att SAC därför inte har avskedat dem.

Andreas Hellgren x, skriver en artikel med floskler och positiv framtidstro. Hellgren är från Strängnäs lokalavdelning (som snart läggs ner).

Umeå lokalavdelning s x berättar att de sänker avgifterna, vilket ger färre avhopp.

En otäck historia är när invandraren Amelia Alvarez s 15 får komma till tals (se även 2005, decembernumret, s 4). I en artikel fylld av okvädningar, och nyttan med invandrare, anklagar hon för rasism och sexuella trakasserier en tandläkare hon arbetat för. Malmös lokalavdelning som tryckt upp flygblad med Alvarez anklagelser döms för förtal.

I domslutet torde ha spelat in att nämnde tandläkare inte bara har aktivt arbetat med solidaritetsarbete för massor med projekt och dessutom har två adopterade barn från Sydamerika! Ett annat faktum är att Amelia Alvarez är en fet, medelålders dvärg och ganska ful. Sexuella trakasserier? Inte troligt.

SAC:s tidning Arbetaren gör som moderorganisationen och säger upp några anställda (18).

Och slutligen kommer det tunga artilleriet: Centralkommittén utesluter hela lokalavdelningarna i Tanum och Ale, då de vägrar att utesluta de avskedade ombudsmännen.

DECEMBER 2007

Men de utsparkade anställda är inte helt utan vänner. Kristian Falk skriver en artikel för de anställda, och mot Mattias Petterson beskrivning (33). Falk ser det som hyckleri mot Markebo, och gör en jämförelse med en anställd SAC-medlem på Djurens rätt som är i exakt samma position mot sin arbetsgivare som Markebo är mot sin (det står mer på s 36, om LAS förtursrätt). Men det finns många mer problem i SAC som Falk tar upp, en kvinna vid namn Rås Lennström har utpekats som fiende till SAC, en annan vid namn Anna Lena Piazonna har hotas av de nya bossarna, men ingen åtgärd vidtas av de styrande.

I samma nummer återkommer samhällsparasiten och den nye högste bossen, ”capo di tutti capi”, i SAC, Ruben Tastas-Duque s36, som berättar att nu är antalet papperslösa ca 400 st, dvs nästan en tiondel av hela styrkan i SAC (varav hela 64 stycken är inskrivna på hans adress!).

Herr Duque styr och ställer bland de papperslösa, och de röstar lojalt på honom och hans vänner i Skärholmens, Västerorts och Solnas lokalavdelningar.

2008

FEBRUARI 2008 – 1

Numret innehåller lite allmänna klagomål mot lagen s 13, samt okvädningsord. Lika ointressant är Peter Jacobsson som återkommer s35, där han förespråkar den nya linjen, den sk fackliga reorganiseringen. Som vanligt är han långrandig, och ger ifrån sig ett antal käcka uppmaningar.

En riktigt otäck artikel kommer från en annan av de nya bossarna, Erik Mägi, s35f, ordet anställda och avskedas används, vilket är förvånande. Men Mägi förklarar att det inte handlar om arbetsrätt utan är en demokratifråga. Mägi tar upp att SAC är dåliga på att lösa interna konflikter, vilket vi alla som har läst deras tidning förstått.

I likhet med sina med-bossar och kollegor Jacobsson, Hästbacka och Johan Larsson, kännetecknas Mägis artikel av upprepningar: han säger ordet ”förtroende” 12 gånger på en halv A4. Mägi är hatisk mot de anställda. Och sedan säger han en av de otäckaste sakerna i det moderna SAC:s historia.

Mägi hävdar att Vårt misslyckande är att vi inte fått dem att förstå att de gjort fel. Han själv och kompisar i SAC har alltså inte gjort fel. Det enda misslyckande de gjort är att inte fått de fd anställda att förstå att alltihop var deras fel. För det är ju alltid alla andras fel.

Men i floden av anti-anställda artiklar kommer ett patetiskt pipande från Tanums lokalavdelning, s 37, artikeln liksom avdelningen tar parti för de anställda, genom att förtvivlat ställa frågor om Vad som menas med en anställd? Vad menas med en arbetsgivare, etc. Tanum säger ingenting om sakfrågan, de bara försöker vifta med ord. Leka Derrida kallar vi det ibland i vissa delar av Göteborg.

SAC-trogne Marcus Finbom skriver s 38, mot lagar och anställningar. Och from nu används enbart ordet ”förtroendevalda” istället för ”anställda”

APRIL 2008 – 2

I Malmö har en ny konflikt med den omgivande samhället dykt upp. Det är konflikt mellan en anställd på en restaurang i staden kontra ledningen. Det har bildats en Malmö-kommitté för stöd för medlemmen mot restaurangen Izakaya Koi, s 6. Underligt nog talar Malmöiterna samtidigt uppskattande om lag och ordning på gatorna. Vilket är en inkonsekvens, då alla andra instanser struntar högaktningsfullt i sådana frågor.

Peter Jacobsson återkommer i en artikel mot Arbetsdomstolen 7f. I en artikel från Göteborgs lokalavdelning s 12 får vi reda på hur syndikalister uppfattar sin tillvaro. Saken är den att Göteborgsavdelningen har minskat och minskat (liksom hela SAC), så nu gäller det att hitta på en förklaring – som inte lägger skulden på syndikalisterna själva! Och svaret är enkelt. Regeringens A-kasse höjning. När den dök upp så blev det för dyrt att vara med i SAC:s a-kassa, så folk gick ur.

Här har vi en konstruerad förklaring, som omedelbart tas över av hela SAC och sedan återkommer vid varje tillfälle SAC får frågan om varför de är så små och obetydliga – tex i jubileumsboken Ett sekel av syndikalism s 90. Enligt SAC drabbade a-kassehöjningen hela fackföreningen med massavhopp. Om vi ser på LO:s statistik ser det ut som följer:

2004 -1,6%
2005 -1,6%
2006 -1,5%
2007 -7,2%
2008 -3,8%
2009 -2,8%
2010 -2,4%

Helt klart ett starkt skutt år 2007, men knappast nåt de inte kan hantera. Visst är 7,2 % hårt, men det är fortfarande över en och en halv miljon medlemmar. Alltså stämmer inte det SAC säger.

Börja skriva eller tryck på ”/” för att välja ett block

Rasmus Hästbacka, lika SAC-trogen som Jacobsson, återvänder s 31, i en artikel som är mot de anställda , och han påpekar även att inom deras kretsar anses ideellt arbete bättre än avlönat. Det är en beskrivning av de värderingar som råder i vänsterkretsar.

Så är det dags för nya interna konflikter: Ingemar Nilsson konstaterar på s32, att anställda har blivit uppsagda på Federativs förlag, vilket ägs av SAC. De behandlas sämre än hos andra bolag, anklagar Nilsson. Och det enda svaret från SAC är att få Peter Jacobsson att ”kasta skit”, det bådar inte gott för SAC att ha sådana förtroendevalda utan omdöme, liksom Jacobsson. Han borde lämna Centralkommittén, då sådana som han är ett hot mot organisationens existens.

Peter Jacobsson kommer direkt med en svarsartikel 32f, och motanklagar Ingemar Nilsson som en patriark vilken parasiterar. Nilsson har tydligen ingen erfarenhet av lokal facklig kamp, menar Jacobsson. Istället har Nilsson haft privilegier. Och nu när hans gräddfil hotas nedlåter han sig till avundsjuka och illvilja, konstaterar Jacobsson.

Sluttampen med de olydiga lokalavdelningarna kommers 45f, när Arbetsutskottet utesluter Ale och sätter Tanum och Huddinge i karantän (vilket stöds av Centralkommittén s 39).

SAC:s ledning slår fast att Allt som hänt är deras fel. De drivs av lust efter Hämnd, inte rättvisa. De stjäl resurser för privata vendettor. Men AU svarar med härliga floskler och käcka uppmaningar, och slår fast för alla framtida olydiga att deras Kongress står över lag.

SEPTEMBER 2008 – 3

På s 23f återkommer Johan Larsson och berättar om konflikten med
restaurangen Izakaya koi; Larsson slår fast att allt är Arbetsdomstolens fel. Han är mot lagen och att det ens finns nåt sånt som en ”arbetsdomstol”, klassfiendens verktyg. Allt är andras fel, oavsett domen som fällde SAC-medlemmen och friade restaurangen.

Betydligt mer självinsikt har Kristian Falk på s 31f. Falk är alltid en av de, kanske den ende, som faktiskt vågar se problemen för SAC. Hans artikel präglas av total defaitism, enligt Falk propsar SAC på en felaktig propagandabild att de ökar, trots att de inte ökar någonstans. Istället är hela organisationen nedlusad med inre konflikter och haverier. I själva verket konstaterar Falk är SAC

”på väg att utplånas i stora delar av landet”

En ny utsaga mot lagen kommer på s 32, och sedan uttalar sig Arbetsutskottet igen mot anställda, 40f. De ordnar en ny omröstning för att få godkännande för sitt handlande.

Dvs efter uteslutningar och en massiv propaganda försöker de skapa en ny omröstning som skall legitimera deras beteende. Det tyder på en ny inkonsekvens, för de anser att stadgar stödjer deras handlande, men säger sedan att de själva avgör när inte stadgar ger besked. Så vad finns det att rösta om?

Beatrice Rimmerfors talar för Centralkommittén och har ett ordval som sällan syns utanför dogmatiska sekter: hon nära nog skriker ut att det finns ingen möjlighet till förlikning för de som stämmer organisationen efter att ha blivit uppsagda, det blir inga uppgörelser, det kan aldrig accepteras. Lag? Vi struntar i lagen, förklarar Rimmerfors. Ekonomin är redan ansträngd, så vi ger inte bort något frivilligt.

Viktigt för att förstå SAC är att Rimmerfors inte nämner några namn i sin artikel. Det rör sig åter om trotjänare som i decennier gjort ett bra jobb. Men när de hamnat i konflikt med SAC finns inga namn längre.

Mer balanserad är Anders Syrén som uttalar sig för de anställda (observera ordvalet, inte förtroendevalda), Syrén är mot hyckleriet att se de anställda på ett annat sätt än de som är anställda av andra bolag, det leder bara till sekterism, och det är inte bra.

2009

MARS 2009

Den konfliktbenägne Johan Larsson återkommer på s 12, men inte mycket mer händer i detta nummer.

APRIL 2009

Vi får veta att Göteborgs lokalavdelning spekulerat bort en stor del av a-kassan s 12.

De har i alla år kritiserat det hemska kapitalistiska samhället som är så hårt, och kallt och omänskligt och bara tänker på pengar. Och sedan spekulerar de bort medlemmarnas pengar på rena Toto-affärerna. Vad skall man kalla det?

Rasmus Hästbacka skriver på s 24 och ger sin kritik mot omröstningen och mot de anställda. Han får plats med sju okvädningar på 1/3 sida. Och följer traditionen med att upprepa, upprepa, upprepa ordet ”Förtroende”.

Arbetsutskottet kommer till tals på s 24f, och upprepar allt de redan sagt. AU förklarar att deras uppgift är att tolka stadgar som är oklara. Beteendet från kritikerna är bara obstruktion. Allt är andras fel. AU slänger in lite okävdningar och missar på att de står för en inkonsekvens, då frågan gäller om de anställda var anställda eller inte.

Det som hände var att SAC:s kongress ändrade arbetsvillkoren. Sedan agerar SAC:s ledning efter ändringen, inte efter regler och stadgar som de såg ut vid tillfället för anställningen. Men själva förklarar SAC:s ledning att alla problem beror på att en liten minoritet vägrar acceptera majoritetens beslut. Ordet ”anställda” används inte, istället förtroendevalda.

SEPTEMBER 2009

I en i övrigt ointressant artikel berättas att SAC:s spanska systerorganisation CNT vill legalisera prostitution s 6. Något annorlunda attityd än deras svenska motsvarigheter. Peter Forsberg, talar för Arbetsutskottet mot de anställda och deras stämningar i Arbetsdomstolen för att få rätt 11. På sid 20 tar man upp de papperslösa i landet. En artikel av Kalle Petterson berättar att de borgerliga tidningarna kan ge intryck av att SAC är full av rättshaverister och jobbiga jävlar. Petterson gruffar att han är För professionalism, vilket han ser för lite av. 21

Vapendragarna Peter Jacobsson och Rasmus Hästbacka återvänder på s 24 respektive 26, och är för reorganisering, och för deras principer, och mot de anställda. Rasmus Hästbacka påpekar inkonsekvensen att SAC är mot privat ägande, vilket är en rättighet enligt FN, samtidigt som de pratar om människans rättigheter på alla andra områden. Hästbacka tar upp de diverse fenomen inom SAC, feminism. antiparlamentarism. Han ställer allmänpolitik mot arbetsplatskamp, som enligt honom skall ta upp all tid och kraft i dagens syndikalism. Enligt Hästbacka är det dagens principförklaring som är orsak till marginaliseringen.

Kristian Falk återkommer på s 27, mot centraliseringen av SAC som bla visar sig i antalet motioner. Fler och fler läggs av det centrala, istället för lokala instanser.

NOVEMBER 2009

Fascinerande är hur de krympande skarorna samlas under fanorna. De blir färre och färre, mindre och mindre pengar, men när de samlas till KAMP är tonen lika positiv som under självaste pionjär-åren. Vad saken gäller är att SAC håller kongress! 10ff.

Liksom alltid kallas kongressen en milstolpe – ett omdöme man ger till kongressen vare sig den är bra eller inte. Kongressen slår fast att A-kassereform gav minskning av medlemsantalet. Men nu blir det andra bullar. Det skall bli återgång till rötterna. Och det betyder arbetsplatskamp! Kongressen slår fast att stadgar inte ger svar på allt, det krävs nya linjer. Ett exempel är att sätta lokalavdelningar i ”Karantän”, detta har inte funnits tidigare i stadgarna, bara som praxis. SAC slår fast att det som gäller är Kompetens och lämplighet vid anställning – fast i resten av samhället gäller förstås att man skall få jobb efter ”behov”, inte förtjänst eller motprestation. Kongressen slår fast att de har en positiv känsla!

Den numera ökände invandraren och bråkmakaren Ruben Tastas-Duque dyker upp på bild 11.

En av de riktiga veteranerna heter Lars Erik Morin och dyker upp på sid 12 där han berättar om sin defaitism inför framtiden. Sid 17 berättar om de uppsagda på tidningen, och hur SAC försökt mygla till sig dubbla presstöd genom att splittra upp tidningen Arbetaren i Arbetaren och Arbetaren Zenit, s 25. På sid 19f berättas om illegala invandrare, så kallade papperslösa, och det är massor med invandrare på bilden. Enligt artikeln är rasismen numera rumsren och det är fy. Enligt Wikipedia är SAC numera 7500 medlemmar, vilket enligt kritiker är försvinnande få.

Tio år senare är de färre än hälften kvar.

Sid 20 tar upp en Taxistrejk på Arlanda. Typ varenda person som är inblandad är invandrare. Kalle Pettersons presskrönika, (21) tar upp argument mot taxistrejk, lite märkligt för en ”Petterson” ty en man med det namnet kan egentligen inte tillåtas kritisera en grupp invandrare i en vänstergrupp. Istället ges ett gäng okvädningsord mot kritiker.

Men det slår lite tillbaka till dem själva då DN tar upp en av deras demonstrationer och påpekar på s 21 att de är så dumma att de håller sin banderoll upp och ner, vilket får alla att skratta åt dem. Ibland känns det som lyteskomik.

2010

MARS 2010 – 1

Rasmus Hästbacka skriver på sidorna 24-28 , alltså i en fem sidor lång, mångordig artikel, kallad ”Facklig kamp utan pamp”. ALLT som kännetecknat diskussionen sedan konflikten dök upp med de anställda kommer i komprimerad form: Hästbacka är
– mot de tidigare anställda;
– förklarar att allt är sociala strukturer;
– väljer inte nämna namn;
– använder ordet ”förtroendevalda”, inte ”anställda”;
– är mot lagen;
– tar upp ett antal nonsens floskler samt ett antal okvädningsord;
– slår fast att allt är alla andras fel.
Skadan som splittringen skapade var framför allt mot tilliten i organisationen. Omröstning står över lag. Förtroendevalda har ej rätt att gå till domstol. Motiveringen varande att vi i SAC är ej arbetsköpare som andra företag. Interna kritiker har inte rätt ideologi, inte rätt grundtankar. Deras beteende är en Kniv i ryggen. Det är ”sorgligt att se” hur fd kamrater blivit svikare, de som tror att de anställda kan ha rättigheter eller möjlighet att protestera! Hästbacka är mot tanken på SAC som ett servicefack, istället skall man se SAC som en kamporganisation. En Käck uppmaning, det är vad SAC behöver, menar Rasmus Hästbacka.

Det låter lite koko men vad människan (Hästbacka) säger är att han faktisk vill införa Slaveri – att det finns en grupp människor i samhället, SAC:s anställda, som är utanför lagens råmärken, att det skall finnas en grupp av människor som icke innefattas av lagens skydd eller föreställningen om mänskliga rättigheter; att SAC kan behandla sina anställda som de vill.

APRIL 2010 – 2

I april får vi reda på hur SAC förändrats de senaste åren. Tidigare var organisationen en rörelse för journalister och människor som verkligen ville förstå argument och inse vad deras kritiker ville säga – åtminstone så länge de inte hade den enda åsikt som inte kan diskuteras: motståndare till invandringen. Nu ser vi invandrare får viktiga poster och vad som händer när deras icke-svenska kulturella bagage lyser igenom i artiklar och argumentation. Vi ser hur invandrar-etnicitet blir en ersättning för god journalistik och rationella argument.

Vi ser detta med en artikel av den numera ökände Ruben Tastas Duque (5); Duque presenterar en artikel med en Hitler bild parallellt med en bild med en arbetsgivare.

På nåt sätt verkar invandraren Duque tro att om man placerar en bild av en person bredvid en bild med Hitler så kommer svenska människor att tro illa om personen man visat en bild på ?!

Annat som utmärker artikeln är felstavningar som är 11 stycken, okvädningar som förekommer 16 gånger, namnet ”Hitler” som upprepas 10 gånger plus bild.

Ruben Tastas Duque, fortsätter att raljera om restaurangen Berns i Stockholm som är i konflikt med SAC (6f). Ett företag har anlitat papperslösa, visserligen är det inte restaurangen som är ansvarig men det hindrar inte Duque från att attackera dem.

Lika illa är det med Taxistrejken på Arlanda, 8f, ser man på bilden så ser man BARA invandrare. De har gått med i SAC då de vet att det är en klubb som ställer upp för dem, oavsett det faktum att de inte har rätt i sina krav.

Diverse kommentarer i samma stil som vi redan sett kommer i resten av numret: Ljusdals lokalavdelning berättar (11) att de inte kan ha en icke-anställd facklig förtroendeman, ty det är ett heltidsjobb som kräver en anställning, dessutom är deras 18 medlemmar utspridda på ett stort område. Umeå lokalavdelning berättar (13) om sin defaitism. Mer om invandrare, papperslösa kommer på sidan 14. Och Göteborgs lokalavdelning berättar (15) även de om papperslösa och defaitism.

En av de nya bossarna är Örjan Bergsten från Göteborgs lokalavdelning som i en lång artikel s 24ff, tar ställning för den nya Fackliga reorganiseringen, visst råder defaitism, men hopp finns. Bergsten ger en historisk bakgrund till dagens situation och ger förstås ett antal okvädningsord till de anställda som försökte behålla sina jobb. Tillbaka till rötterna, är vad Bergsten tolkar den nya situationen som. Det som skall gälla till hundra procent är facklig kamp. Det är historiskt oundvikligt, säger Bergsten, som även ger lite floskler i stil med att berätta att grunden är lagd för klasskampsorganisation. Bollen är din, medlem, avslutar Bergsten lite klämkäckt.

På tidningen Arbetaren har de problem s 32, massor av anställda slutar pga Mattias Petterson.

Svaret (33) är exakt som i alla andra situationer en kritiker yttrar sig: försvarsposition, motanklagelse. Försvararna kallar omedelbart kritiken för smutskastning från fd anställda vilka vill styra, istället för att medlemmarna har kontrollen. Det är en fortsättning på maktkampen som pågått i år. Naturligtvis tas inte kritiken mot Petterson upp.

Mer om Papperslösa (33), som uppmanar att gömma dem. Mot lagen, förstås, men det bryr sig inte SAC om. Lite ytterligare (34) defaitism och mer om (35) invandrare

MAJ 2010 – 3

En hardcore syndikalist vid namn Anders Knutsson, skriver s 2 om hur SAC fått ett hugg i ryggen av de andra facken, men det skall de få ångra för jävlas du med en så jävlas du med alla, varnar han de andra facken, framför allt HRF. Han förklarar dessutom att man inte för intern debatt utåt. (jämför med Centralkommitténs utsaga 2006, september, s 27)

Mer om konflikten med restaurangen Berns (3) och sedan återkommer invandraren och samhällsparasiten Ruben Tastas Duque (4f). Han gör en patetisk vädjan till facket HRF nästan med gråt i rösten, han snyftar om solidaritet och att de behöver hjälp. Denna kommer inte….. Varvid Duque helt plötsligt skriver en drypande, snörvlande artikel där Duque skriker ut sitt ilska mot HRF, detta guling-fack som alltid varit mot SAC, som alltid tar parti mot stackars arbetarklassen och förresten håller på att tyna bort. Surt, sa räven.

Ovanstående är ett talande exempel på det faktum att SAC inte är ett alternativt fack. SAC är en obehaglig sekt vilket enbart arbetar för sig själv. Just detta att artiklar som Ruben Tastas-Duques ovan kan tas in och tas på allvar visar hur fel allting fungerar inom SAC. Det finns ingen som protesterar mot inkonsekvenserna eller de fula elaka påhoppen. Ingen reagerar heller Duques eget beteende.

Artiklarna fortsätter i samma stil: Martin Larsson (20) skriver om papperslösa. Mot lagen s 24 och mer om papperslösa, mot lag s 25

Det blir inte roligt förrän Mattias Petterson (28) skriver om den nya situationen på Arbetaren, där hans ledarskap fått mängder med kritik. Petterson svarar på kritik med motanklagelser och käcka uppmaningar.

Slutligen kommer en intressant artikel av Josephine Askegård, s 29. Askegårds artikel visar på problemen när ideologi och arbetsförhållande krockar. Men framför allt visar det hur det inre, psykologiska livet fungerar i en sekt som SAC.

Askegård berättar hur hon lidit och uppoffrat sin i sin yrkesroll som reporter på Arbetaren, hon har sovit på madrasser hos kompisar för att spara pengar för tidningen, varit i fara i oroshärdar runtom i världen. Efter alla dessa uppoffringar kallas hon ”parasit” av de nya makthavarna som vill avskeda de anställda på tidningen Arbetaren och/eller ta bort deras förmåner. All uppoffring, all insats utan lön eller motprestation är bortglömt! Nu har hon blivit en belastning för organisationen, så hon blir hånad och bespottad. Så behandlar sekter sina medlemmar.

Man bör dock tänka på att Josephine Askegård inte är oskyldig. Hon har själv deltagit i att behandla andra tidigare anställda på samma sätt som hon nu behandlats. Liksom de gamla bolsjevikerna som blev skjutna av Stalin själva hade deltagit i statskupp, massmord, censur och förtryck, har Josephine Askegård och hennes kollegor deltagit i att promota en otäck sekt som har behandlat sina medlemmar och anställda som dynga. En sekt som dessutom med våldsam revolution försöker avskaffa yttrandefrihet, åsiktsfrihet, allmän rösträtt, mänskliga rättigheter, fria, oberoende domstolar och så vidare. Hennes öde är välförtjänt; svinhugg går igen.

JULI 2010 – 4

Bråket med restaurangen Berns fortsätter, och Stockholms restaurang och hotellanställdas syndikat (3) under ledning av Ruben Tastas Duque snörvlar okvädningsord och berättar att allt är andras fel. Samma åsikt kommer från den dömde kriminelle syndikalisten Ivar Andersen (4f) som också tar upp Berns med okvädningsord, och påpekar att det rör sig om invandrare. En annan av de nya topparna, Zola Runsten, kommer på s 9 med käcka uppmaningar.

Lite lagom fascinerande är att SAC:s Universitetssektion i Stockholm, berättar att de organiserar folk med arbetsköparansvar. Enligt dem är det ok att samtidigt att ha medlemskap i SAC.

I verkligheten är detta naturligtvis den enda grupp människor som enligt stadgar och över hundraårig tradition INTE får vara med i SAC. Men genom avancerat sofisteri kan man få upp att bli ner. Nu är det i och för sig så att SAC tolererade medlemskap både i SAF och SAC på femtio-, sextio- och sjuttiotalen, men det talar dagens syndikalister tyst om.

Umeå lokalavdelning skriver (s 11), käcka uppmaningar mot sekterism. Situationen på Berns återkommer (14). SAC är nu 5000 medlemmar (15). En artikel berättar om den spanska syndikalistorganisationen CNT:s historia med splittring mm (21f). En annan talar om SAC:s historia och den förändring som kallades Nyorienteringen i SAC på 50-talet, idag betraktas den med stark kritik (22). Rebecka Bohlin (23) från Arbetaren, skriver mot nye bossen Mattias Petterson, och förklarar att det han och de nya herrarna på tidningen håller på med union busting. Förvar kommer från Sabine Wallner (24) som motanklagar med att allt bara handlar om makt. Arbetaren (25) berättar om sin nya hållning, att de är mot lagen – även om de faktiskt varit det hela tiden.

Utöver Arbetaren har även hela SAC fortfarande problem. Rasmus Hästbacka skriver (26), återigen en artikel mot de anställda. Att allt de höll på med var smutskastade och pampfasoner. Vi får läsa mer om invandrare och mot lagen (26), samt en defaitistisk artikel från självaste högsta ledningen, Arbetsutskottet som berättar att de inte kan få folk till sin grupp (27).

2011

JANUARI 2011 – 1

Fortsätter med samma tema: Anders Knutsson skriver (2) med okvädningsord. Kampen mot restaurang Berns fortsätter på (5) med okvädningsord, invandrare, Dito s 7.

Så äntligen kommer något intressant: i ett rum där tidningen Arbetaren trycks har någon satt upp en spölista (11). Alltså en kränkande hatlista mot vissa som tycker annorlunda.

En artikel om Feminism berättar att verkligheten är sociala strukturer s 12f.

Drabanten från Malmö, Peter Jacobsson skriver på s 18-21, om vad han tror är korporativism. Lång artikel på 4 sidor om utmärks av Okvädningsord och Upprepning.

Malmö industriarbetarsyndikat, skriver på s 24, att tidningen Arbetaren är för dyr, så lägg ner den.

Det nya högsta hönset för syndikaliströrelsen heter Liv Marend, och hon kommer att skriva massor med artiklar i framtiden. På s 25, berättar Marend att det alltid är fel sprida interna konflikter utåt. Eftersom allt alltid är angrepp. Och allt är alltid alla andras fel. Med floskler gruffar hon mot Arbetarens förra redaktion och de fd medarbetare som skrivit en artikel i Aftonbladet där de berättar om vad som hänt med, att någon eller några har satt upp en spölista på arbetsplatsen och dessutom en piltavla med ansikte på de anställda som kritiserat ledningen.

Det är så allvarligt att högsta ledningen, Arbetsutskottet, skriver en artikel på sid 27 som kritiserar spölistan och piltavlan, och intygar att det är fel att ta interna problem i utomstående media. Gå via Arbetsutskottet förklarar Arbetsutskottet.

MARS 2011 – 2

Inleds med att Martin Höglund (2) skriver att han har både en negativ tro och positiv tro, men till skillnad från alla andra i SAC påpekar han att en konferens löser inget, det är bara floskler.

Flera artiklar handlar om invandrare (3), okvädningsord och invandrare (5), sedan kommer Ruben Tastas Duque (7) som skriver om invandrare och är mot lagen.

Men varje nummer behöver en peppning. Och vid denna tid innehas uppdraget av Rasmus Hästbacka som talar om (12) att SAC kanske ses som försvinnande liten. Men syndikalister plus alla arbetare är fler än ledningen för Sveriges företag. Dessutom bedrivs arbetsplatskamp utanför SAC, och den är per definition syndikalistisk.

Göteborgs lokalavdelning skriver (13) att de har stabila medlemsantal, och mer om Papperslösa kommer på s 15.

Men så äntligen kommer en överraskning!

-En av de mest otroliga artiklarna någonsin i SAC:s medlemstidning (jag vet, jag har läst alla nummer sedan 1976) kommer från langoljären Peter Jacobsson på s 18-20; artikeln är vulgär, utmärks av upprepning och ett hypnotiskt mässande.

Det är en tre sidor lång pekoral som utmärks av fantastiska floskler om arbetsplatsorganisatörens etik, som enligt Jacobsson utmärks av tapperhet och rättrådighet etc. Det låter som ett tal från en scoutledare från 1910. Jag tror inte någon fackförening i Sverige någonsin sett något liknande. Litet smakprov:

”Det är viktigt att vi arbetsplatsorganisatörer är goda föredömen…
Att behärska känslor är mycket viktigt (ordet ”viktigt” upprepas tio gånger på en sida, min anm.) för att ett budskap förs fram på det sätt som man tänkt… Att träna på att behärska känslor är alltså viktigt för att kunna kommunicera öppet på ett lugnt och begripligt sätt samt för att omge kommunikationen med en atmosfär som är rationell och saklig…
Arbetsplatsorganisatörens etik
Rättrådighet och rättvisa…
Kamratskap, välvilja och storsinthet…
Ärlighet, trovärdighet och uppriktighet. Det finns inget värre än en oärlig organisatör. Uppriktighet är slutet och början av alla ting, utan uppriktighet skulle ingenting finnas. Organisatören måste vara hedervärd i tanke, ord och handling. En organisatör är trovärdig, pålitlig och skapar trygghet….
Ära och stolthet. Det finns inga bättre ord för att karakterisera en organisatör som kan visa ära utan ego och lovar att vara hedervärd i tanke, ord och handling…
Mod och tapperhet… För en organisatör är det värsta som kan hända att man misslyckas på ett ovärdigt sätt genom att handla fel…
Artighet, etikett och seder. Organisatören måste vara hövlig och korrekt hela tiden. ”

Lika meningslös men inte lika bisarr är Lukas Granberg, s 21-26, som skriver om Bakgrundshistorien till den Fackliga Reorganiseringen och lite om värderingar s 25, det är en lång artikel, fem tätskrivna sidor intetsägande. Enligt Granberg beror alla problem i SAC pga 90-tals krisen. Han är glad att allmänpolitiken i SAC överges. Och att det inte längre finns konflikter mellan ideella och avlönade (ordet ”anställda” undviks) då de inte har såna längre.

Den verkliga orsaken till att SAC har övergett allmänpolitiken är förstås att de inte kan påverka längre, de har inga pengar, inget folk. De har helt enkelt inga resurser att göra något utanför ren arbetsplatskamp, så de låtsas att de minsann bara skurit bort lite sjuk vävnad.

Jan Åke Eriksson skriver s 28 för Arbetaren och är kritisk mot chefredaktören Mattias Pettersson. Det förekommer hårda ord, men Eriksson förklarar att han inte har spridit kritik utåt.

Arbetarens chefredaktör går på s 29 i svaromål och förklara att han välkomnar debatt. Floskler alltså.

Arbetarens driftsektion på s 29, berättar om spölistan, allt är Mattias Pettersons fel för han är så dålig, nu har han äntligen avgått, men det ändrar inte den ”katastrofala ekonomisk situationen”. Som alltid när det finns intern splittring talas det om en Kniv i ryggen, och liknande okvädningsord.

Centralkommittén talar på s 30, om de ”pinsamma installationerna” på Arbetaren, alltså spölistan och piltavlan, tidningen lever på statligt stöd, och har dålig ekonomi. Själva SAC är nu ner på 5400 medlemmar. Deras fackliga samordnare avvek, vilket gav besvikelse och upprördhet. (det fungerar dåligt i SAC som vanligt). En intressant uppgift är att lokalavdelningen Västerort har varit i karantän som nu är lyft. Värt att nämna är att just denna avdelning är en av de invandrartäta som står under kontroll av Ruben Tastas-Duque.

Och slutligen får vi veta att trotjänaren Helen Draheim avgår från Arbetsutskottet, pga konflikten med Arbetaren s 31.

MAJ 2011 – 3

Inom SAC råder vissa värderingar. Dessa visar sig i deras handlingar, men också i vilka som blir medlemmar. Det finns inga arkitekter i SAC, inga kirurger, piloter, produktutvecklare. Inga yrken som kräver utbildning eller skicklighet utöver genomsnittet. Detta beror på deras moral att alltid hylla det dåliga och misslyckade. Att alltid stå upp för det som är svagare, ynkligare och sämre än genomsnittet. Samma gäller deras val av yrken. Vi kommer se exempel på båda dessa fenomen i detta nummer. Ett vanligt yrke är att arbeta med dem som är sämre än vanliga människor. Kriminella, missbrukare, socialfall. Nu är det dags för en arbetsplatskonflikt med den sortens figurer inblandade.

På Björkbackens behandlingshem för unga flickor, s 4, råder strejk. Fyra av sex lärare är syndikalister.

Uppsala lokalavdelning på s 13 berättar att de minskar. Karlstads lokalavdelning s 13, har 63 medlemmar, och en positiv tro på framtiden.

Sedan återkommer mer Ruben Tastas Duque, som åter talar om Papperslösa och konflikten på Berns, s 14.

SAC:s informationsansvarige Anders Knutsson, s 15, svarar på kritik mot SAC med motanklagelser, och berättat att alla kritiker bara är ute efter att ”svärta och misstänkliggöra”, han hänvisar till rättigheter. (men inte till FN:s äganderätt som SAC inte erkänner; de väljer och vrakar vilka rättigheter de tar till sig)

Det är dags att presentera de nya Chefredaktörerna för Arbetaren, efter katastrofen som var Mattias Petterson, s 26. En av dem är Salka som arbetat som socialarbetare, ”krokimodell, brevbärare, växttekniker, personlig assistent, lagerarbetare, städerska, storköksbiträde och mycket annat”. Den andre personen är Daniel gick med i SAC i gymnasiet, arbetat som städare och inom vården. Båda är för skildringar av arbetarklasskamp i tidningen, det behövs inget annat, och de stödjer Mattias Pettersson mot kritiken från de gamla reportrarna.

JUNI 2011 – 4

Ruben Tastas-Duque kommer i en artikel på s 3, med mängder med okvädningsord, och en bild på beväpnade mafioso a la trettiotal.

Åter visar den stackars Duque hur lite han förstår av den svenska kulturen och hur en fackförening fungerar i Sverige. Han tror på full allvar, igen kan tilläggas, att allt han behöver göra är att visa en bild på någonting dåligt eller farligt och sedan kommer läsarna att få motvilja mot det han inte gillar. Duque för in en helt ny och osvensk syn på bevisning och argumentation i vad som presenterar sig som en svensk fackförening.

Att den här sortens konstiga artiklar med de ännu mer konstiga bilderna kan tillåtas publiceras i syndikalisternas medlemstidning är beviset på att de inte är en fackförening. Det finns ingen möjlighet att detta beteende skulle accepteras i säg en studenttidning, eller ett medlemsblad för veteranbilsentusiaster, frimärkssamlare eller vilken normal svensk tidning som helst.

Stackars Duque beter sig som ett barn! Han har levt hela sitt liv ur hand i mun, utan att bry sig om ansvar för sina gärningar eller framtiden – det är ju alltid någon annan som skall betala. Och istället för att tillrättavisa honom, uppfostra honom, så accepterar SAC detta osvenska beteende. Fakta talar för sig själva när jag säger att SAC är inte en fackförening, det är en vänsterextrem politisk sekt.

Konflikten på Björkbacken med deras sociopatslynor fortsätter på s 4 (Jo, jag kallar dem så, har stött på några stycken under mina år på skola)

Umeå lokalavdelning har firat första maj, men utan ölkvällar s 12. Örebros lokalavdelning berättar att de växer s 13, och i Göteborg deltar 1500-2000 i första maj demonstrationen, de växer försäkrar de.

Invandrare från Västerorts lokalavdelning har tagit sig in i distrikts-kommittén s 13. Deras antal och inflytande växer, och de följer slaviskt sin herre Ruben Tastas-Duque.

Mer om Björkbackens behandlingshem på s 15, där det berättats att det är synd om flickorna då de kan utsättas för antisocialt beteende. Lite floskler kommer på s 18, om nyttan av att diskutera mm. Och än mer om Invandrare s 19, och deras tolk behov.

En av de mest återkommande i syndikalisternas medlemstidning är Peter Jacobsson som på s 20-22, i en tre sidor lång intetsägande artikel, tar upp SAC:s värderingar. Vad som i stort sett tar tre sidor att säga är att man får aldrig vända sig till andra facks förtroendevalda i fackliga frågor.

Universitetssektionen i Stockholm s 29, återkommer med att de vill ha arbetsledande som medlemmar.

Arbetarens nya situation beskrivs på s 30, den slås ihop medArbetaren zenit igen, vilket utmålas som positivt.

I verkligheten får inte Zenit bidrag längre, därför måste den läggas ner. Men allt måste tolkas positivt för SAC vad som än händer i verkligheten.

Centralkommittén talar ut på s 31, och ger lite floskler, samt berättar att debatter om värderingar måste vara en ”konstant debatt”

JULI 2011

Ett fåtal artiklar innehåller samma som i alla andra nummer. Sidan 3 är mot Arbetsdomstolen. Ruben Tastas Duque skriver s 5, okvädningar, redan i rubrik, om invandrare och Västerorts LS. Duque återkommer på s 8 , med mer okvädningsord, och om invandrare och konflikten på Berns.

Enköpings lokalavdelning skriver på s 11, att de nu har 31 medlemmar. De har få unga medlemmar och anklagar Arbetsutskottet för att inte svara på kritik. Istället får de serverat långrandiga texter. SAC är idag färre än 5000 medlemmar och 40 lokalavdelningar. Ren defaitism från Enköping.

Eric Hartig s 29, protesterar mot våld mot poliser, men Arbetaren är för, bla enligt vad de skrivit om den ökände kriminelle SAC-medlemmen Ivar Andersen. Chefredaktörerna s 29, försvarar artiklarna som uppmanar till våld mot poliser.

SEPTEMBER 2011 Nr 6. Det står JULI 2011 längst ner, fel.

Vid denna tidpunkt utkommer den SAC-kritiska boken Syndikalisternas nya ansikte. Så långt det bara går försöker SAC ignorera kritik, för så länge kritiken inte sprids för stort i samhället finns ingen kritik som inte kan ignoreras. Men ibland blir kritiken så spridd att den inte går att strunta i. Detta är inte fallet med den nya boken. Den är farlig, men har samtidigt en snäv målgrupp, därför går det att låtsas om att den inte existerar. Och det är vad SAC gör.

Anders Knutsson, självaste redaktören, skriver på s 2, med okvädningsord mot den nya boken som han vägrar ta upp. Syndikalisternas nya ansikte har inget han anser värt att besvara. Den har ingen trovärdighet, det är ett beställningsverk, vars avsikt är att svartmåla, det är en samling av lögner i borgerlig media.

Vi ser SAC:s traditionella förhållningssätt: Försvarsposition, motanklaga. All kritik är angrepp. Det SAC gör är att tillskriva avsikter och misstänkliggöra motiv. Precis samma taktik de använde mot sina före detta anställda. Det vänstern alltid gör i dylika situationer är att hitta på ett ord eller en fras, som låter bra, men inte betyder något, och som sedan upprepas som ett försvarsmantra inför kritik.

Vi minns hur SAC skapade ordet ”förtroende” som en rebusnyckel för att svara de avskedade ombudsmännen. Varje gång någon hänvisade till lagar eller stadgar, svarade SAC att de inte hade ”förtroende”, så var situationen löst. Ansåg de. I frågan om den nya boken gör de exakt likadant: de förklarar att den är ett ”beställningsverk” från motståndarsidan i Berns-konflikten, och så vips. De behöver inte diskutera saken vidare. Den är ju ett beställningsverk. Alla kommentarer är överflödiga.

Syndikalisten Ivar Andersen s 5, anmäler boken Syndikalisternas nya ansikte för förtal, då den påstår att han har attackerat en kvinna. Argumentet är inte att anklagelsen är fel, utan att källan är högerextrem. Sant eller falskt är alltså i relation vem som yttrar sig. Denna sanning gäller även historiskt. Den dömde mördaren Joe Hill tas upp på s 12, men han var egentligen oskyldig, för nu har man hittat ett nytt brev som bekräftar det, enligt W H Adler.

En av de otäckaste av de nya bossarna inom SAC är Jona Ellis Knutsson, som på s 13 skriver okvädningsord mot den nya boken Syndikalisternas nya ansikte som hon kallar full med lögner. Knutsson var en av de som mest hatiskt och rabiat angrep de anställda som sparkades 2010. Hon kallade dem mentalsjuka, organisationshaverister, rättshaverister och så vidare. Hennes språkbruk påminner om de gamla Sovjeträttegångarna på trettiotalet.

När man hör Knutsson förstår man att hur mycket de än pladdrar om ”människovärde”, ”solidaritet” och ”rättvisa” finns det ingen anledning att tro att de skulle kunna bygga ett samhälle som är bättre eller ömsintare än vad någon sk ”kapitalist” kan bygga.

NOVEMBER 2011 nr 7

Börjar med att berätta om Invandrare på s 3. Norrbottens distrikt s 8 rapporterar defaitism. Från Göteborgs lokalavdelning s 11, får vi veta att Ingemar Sjöö talar på 100 års firandet.

Denne Ingemar Sjöö är en av veteranerna från åttiotalet och en av de mest vedervärdiga i den gamla sextioåttagenerationens sektmänniskor. I likhet med de flesta som gick med på sjuttio- och åttiotalen har han hoppat mellan olika vänstersekter tills han fastnade för en i raden. I hans fall SAC.
Men han är också en människa med en ofattbart låg moral. En värdig föregångare för Jona Knutsson och Ivar Andersen. Vill man veta mer om Ingemar Sjöö hänvisar jag hit.

En förklaring till SAC:s marginalisering är att Borgerlig press tiger ihjäl vänstern, säger de på s 12. Alltså att allt är andras fel. Mer om invandrare, och mot lag s 13. Uppmaning till mer studier kommer på s 18. Alltså floskler.

Sid 20, skriver Enköpings lokalavdelning sin kritik mot Centralkommittén som inte utrett kränkningarna på hösten 2010, de har inte följt stadgarna, då de inte redovisat sina möten eller lagt fram verksamhetsberättelser.

S 20f, ger ett svar från revisorerna, bla Johan Larsson, vars replik innehåller den vanliga upprepningen, ett mässande som är språkligt otymplig, där samma ord återkommer om och om igen, ”uppenbart” och ”dock”. Sammanfattningsvis säger han att Enköping borde hålla bättre kontakt med sin CK ledamot.

Ljusdals lokalavdelning ger kritik (21) mot informella diskussionsfora inom SAC, vilka gör det svårt med erfarenhetsutbytet. De förklarar att de inte kan ägna sig heltid åt förhandlingar pga heltidsjobb. Men de får inga svar på sina frågor från ledningen. De anser att de inte kan propagera för medlemskap i SAC. Kritiken är för övrigt exakt likadan som vid nedskärningarna av ombudsmannakåren 1995, vilken slutade med en splittring.

En rapport från Centralkommittés möte (s24f) slår fast att norra valkretsens delegat har avgått av personliga skäl. En lokalavdelning har lämnat. Men det värsta är att de inte längre kan mygla till sig presstöd för tidningen Zenit, så den läggs ner. Det saknas svar från revisorer (där den ene är Johan Larsson) om ansvarsfrihet skall ges till Arbetsutskottet och funktionärerna, men det gavs ändå. Hemsidan fungerar dåligt. Redaktionskommittén har övertrasserat budget trots att ”Det finns lagar och regleringar som man behöver följa”. Vilket är lite hyckleri med tanke på hur de behandlar sina egna anställda. Slutligen berättar ungdomsförbundet om sin defaitism.

Det hålls omröstning (25), referendum, om de nya chefredaktörerna, Sandén och Wiklander. Resultatet blir 135 för 18 mot = 153 röstande, Enköping var enhälligt mot, med sju röster. Denna lokalavdelning är Kristian Falks, kritikern mot den falska självbilden.

Om SAC är runt 4-5000 medlemmar bryr sig alltså en av trettio ens om att rösta om chefredaktören. Tala om likgiltighet.

DECEMBER 2011 nr 8 Det står NOVEMBER 2011 längst ner, fel.

Sid 2 berättar att LO har svikit; s 6 meddelar att arbetsköpare skall ”respektera våra rättigheter”. De rättigheter de inte medger till andra, hyckleri. Mer av den varan får vi i en artikel s 12f där Kalle Petterson förklarar Joe Hill oskyldig. Han ger vidare förslaget att kasta alla -ismer överbord, och pragmatiskt formulera ideologi. Petterson berättas att den kände medie-advokaten Henning Sjöström tidigare var medlem SAC, och fortsätter med att berätta om Hugos café i Uppsala, där de anställda inte har rättigheter, istället delar man solidariskt genom att hämta lön i kassan, och ta extra om man har utgifter.

Kristian Falk, med sin akademiska inställning, börjar lägga fram artiklar om SAC:s historia (14f). I denna berättar Falk att det inte fanns kvinnor på SAC:s kongresser fram till 1937. Solnas lokalavdelning ville ha utvärdering av feminismen i organisationen genom en motion 2002, den gick igenom men gav inga ”substantiella eller bestående resultat”. 1925 var SAC fylld av kvinnofientliga citat, en form av härskartekniker, berättar Falk. 1956 kom den första kvinnan till kongressen, 1968 den första funktionären och 1975 invaldes den första i Arbetsutskottet.

På s 21 Svarar en viss Abrahamsson från Ljusdals lokalavdelning att allt fungerar bättre och bättre i SAC, det är ideologiskt konsekvent; inga ombudsmän, många interna konflikter. Finns inte alls brist på intern kommunikation, försäkrar Abrahamsson, även om demokrati och kunskap finns hos få, och det finns ingen koppling till lågt engagemang. Lösningen på alla problem i livet: delta i mer studier.

En artikel (31) berättar att det finns för lite empati i samhället.

Men den berättar inget om hur mycket empati de själva har mot sina anställda eller de lokalavdelningar som gått ut. Historien med Spölistan och piltavlan talar ett språk att de kanske skulle arbeta med sig själva istället för abstraktionen ”samhället”.

2012

SAC:s medlemstidning blir sämre och sämre. Dess artiklar är enbart interna. Istället för att skriva om dem till läsvänliga, kommer jag – om det inte blir någon förändring – bara rapportera vad som står i dem. Skulle någon artikel överraska kommer ni att få veta det.

JANUARI 2012 Det står NOVEMBER 2011 längst ner, fel.

Inleds med rapporter från olika lokalavdelningar: 6 Västerorts lokalavdelning har årsmöte, artikeln skrivs av dess boss Ruben Tastas Duque. Mötet besöks av 17 nationaliteter, alltså invandrare. 47 närvarande, vilket torde var mycket mer än vanligt på ett lokalt syndikalistmöte. Det berättas att ekonomisk redovisning inte är klar, och ett nytt möte krävs. Det råder oreda och positiv framtidstro. Bergslagen lokalavdelning har möte i Örebro, med 60 medlemmar, positiv framtidstro. (7) Östersund lokalavdelning berättar att de gillar Joe Hill. Umeå universitetssektion delar ut diplom bland sina 30 medlemmar.

På sid 9 får vi en tillbakablick där man bland annat talar om Welinder, som splittrade SAC på tjugotalet. Vi får veta att förr bestod SAC:s medlemmar av stenhuggare mm, idag arbetar de i butiker, sjukhus, timanställda, papperslösa, dvs invandrare.

Kalle Petterson, Malmö LS, presskrönika (12) – säger att antal artiklar där SAC nämns är mindre viktig, istället kvalitet. Enbart arbetsplatskamp leder till medlemsminskning. Arbetaren måste behandla samhället i stort ej enbart arbetsplats.

Som så ofta kommer artiklar om hur positivt det är med studier (14). SUF har en positiv framtidstro (15)., men deras tidning har lagts ner.

Ruben Tasdas-Duque skriver en debattartikel (16f), för direkt aktion och om invandrare. För vanligt sektionsarbete krävs bla att arbetsgivarna är laglydiga samt att medlemmar talar svenska. Alltså måste det fungera annorlunda bland de lokalavdelningar Duque styr. Invandrarstyrda lokalavdelningar är Solna, Skärholmen, Västervik. Mot socialdemokratins klassamarbete. Mot lagen. Arbetsgivare skall vara rädda, visa respekt. Inget militant har hänt på två år, vilket är lika med försvagning.

Rasmus Hästbacka återkommer med en artikel (17) där han förklarar att medlemmar behöver inte tro på allt i läran, ta med alla, bara de tror på SAC:s demokrati, solidaritet och oberoende. Det finns ett problem med jargong och attityd i SAC, säger Hästbacka, man kallar allt man inte gillar borgare, sosse, liberal.

Sant, men Hästbacka glömde fascist. 9.0.6 

Ljusdals lokalavdelning vill ha tillbaka de anställda ombudsmän (19). Pga dålig kommunikation, och brist på transparens finns det ett demokratiskt underskott i SAC. Debatten i SAC har tystnat.

Rasmus Hästbacka –påpekar att stadgar säger att i SAC bestämmer lokalavdelningen vem som är medlem (19).

Vilket är fel, prejudikat är Tanum, Ale och Huddinges lokalavdelningar, där de fick valet att utesluta de misshagliga medlemmarna eller också blev hela avdelningarna uteslutna, vilket var det som skedde.

Jan Abrahamsson kommer med floskler (20) om att ”vi måste bygga en maktbas på våra arbetsplatser”, eftersom uppmärksammade konflikter på tex Izikaya koi (restaurang i Malmö, där SAC förlorade i AD) inte har givit fler medlemmar. Men det kan kanske ändras med mer driftsektioner.

Kristian Falk är en akademiker som vet att allt snart är slut med SAC; hans svar på denna framtidsutsikt är att skriva av sig den ena efter den andra artikeln om SAC:s historia. Det är som om han vill skriva så mycket som möjligt om det han kan om SAC, innan organisationen försvinner för alltid…..

Det är inte utan att jag känner en viss samhörighet med avsikten. Jag vill också avslöja allt jag kan om SAC, men jag gör det för att hjälpa dödskampen på traven, och mina skriverier är roligare för jag skriver inte för en akademisk publik med de ena eller andra statistiska siffrorna, utan studerar hur de tänker och moraliserar.

Falk kommer med en fem sidor lång artikel (22-25) om kvinnornas roll i SAC ur ett historiskt perspektiv. Welinder, splittraren från tjugotalet nämns igen, och Falk berättar att SAC länge var en helt manlig organisation.

Hans Ove Nordmark riktar kritik mot klagande passiva lokalavdelningar (30). Han är mot anställda ombudsmän och vill istället ha facklig reorganisering.

MAJ 2012 nr 2

I majnumret får vi en artikel (2) mot managementteorier, de kallas pseudovetenskap. Ruben Tastas-Duque berättar att Västerorts lokalavdelning håller på med massor med bra strider (4).

Stockholm lokalavdelning har årsmöte (5f). Medlemsantal minskar, defaitism råder, men de ser det som en utmaning, dvs avdelningen möter problem med floskler. De förklarar att de har svårt att få frivilliga till poster i valberedning och annat, enskilda kan bränna ut sig.

Har man kunskap om SAC:s historia vet man att exakt samma argument, vi måste ha anställda annars bränner eldsjälarna ut sig, användes av SAC mot den spanska syndikaliströrelsen CNT på 80-talet. Enligt CNT var tanken på anställda rena reformismen.

Åter en inkonsekvens hos SAC. Som jag sade i början om rörelser som inte kan gå framåt: när man klarar sig utan anställda är det bra. När man måste anställa för att ingen orkar med frivillig jobbet är det också bra. När man inte längre har råd med anställda och återupptar frivilliga krafter är det bra det med.

Vad som än händer i det yttre verkligheten så omtolkas det alltid till något bra för SAC. Där är ett säkert tecken på impotens.

Norrbottens distrikt lider av defaitism och läggs i malpåse (6).

Så äntligen en överraskning!
Som jag ofta sagt är SAC en dålig rörelse. Detta visar sig i deras värderingar. Och sällan låter någon normal rörelse sina värderingar komma fram så tydligt som i ett möte med syndikaliströrelsen IWW-England.

De svenska syndikalisterna är på besök (8) och berättar att i SAC tillåter man inte medlemskap i två fackliga organisationer. De engelska syndikalisterna berättar att de å sin sida gärna kör med dubbelt medlemskap i olika fack!

Motivet? Jo, på mötena med sossefacket kan kan man stjäla pennor, block och suddgummin, som man sedan tar med och använder i syndikalistfacket. Så slipper man köpa dem själva!

Där har vi igen hur syndikalisternas moral visar sig! Stjäl från andra och använd själv. Att parasitera och leva på andras pengar och arbete är helt OK så länge det inte är de själva som skall betala.

De skäms inte ens för det!! De engelska syndikalisterna verkar mest stolta för att de är så smarta att de räknat ut hur man kan leva på andra. Och ingen inom de svenska SAC-syndikalisterna har några problem med detta. Det finns ingen som ställer sig upp och kritiserar det här beteendet. Att säga till sina kollegor och ”kamrater” att de är omoraliska snyltare…… Istället har SAC-syndikalisterna visat gång på gång att de gärna beter sig likadant hemma i Sverige när de kan.

En av de nya syndikalisthöjdarna är Emil Boss, och han uttalar sig mot managementteori mm (10ff).

Rasmus Hästbacka berättar (13) att vid fackliga frågor är det inte den strejkande individen som äger ärende utan lokalavdelningen. Åter är han mot tanken på ett servicefack, och att ha anställda. Det är inte syndikalism, förklarar Hästbacka.

Kristian Falk talar om studier och facklig reorganisering, myter, och ger lite floskler (13-16). Falk vill rikta kritik inåt för nu, hösten 2011, har SAC 3851 medlemmar i 42 lokalavdelningar. Arbetsutskottsledamoten Jan Abrahamsson säger att SAC växer, men det är fel, berättar Falk. Sedan tar Falk upp lite ideologifrågor: han berättar att begreppet om en ”Medveten minoritet” aldrig funnits i SAC. Och att den syndikalistiske tänkaren Georges Sorels ”dubiösa teorier” om myter och generalstrejk, avvisades av nästan alla; vissa vill ha med det sorelianska ”myt”-begreppet i verksamheten, men det har aldrig varit SAC:s inställning.

Mer om invandrare (19) och Enköpings lokalavdelning skriver en kritisk artikel (22f) mot tillståndet i SAC: det finns ett demokratisk underskott i SAC. Vår lokalavdelning bemöts med förnekande, negligerande, förlöjligande, maktspråk. Dvs okvädningsord. Centralkommittén och Arbetsutskottet har inte fått ansvarsfrihet av revisorer pga extra kostnader vid ombyggnad av organisationens hus. Hösten 2011 skedde kränkningar på SAC sekretariat, spölistan och piltavlan. De var organiserade och upprepade, systematiska och genomförda. De tyder på djup okamratlighet men Arbetsutskottet har inte tagit tag i saken.

Kirsi Kemilä skriver ett svar mot Nordmark (23), som anklagas för att attackera andra och inte ha solidaritet. (Åter en värderings-konflikt i SAC; alla kan berätta vem som inte har solidaritet, men ingen ger något exempel på när det funnits solidaritet). Rasmus Hästbacka skriver (24-26) igen att passiva medlemmar är ok.

AUGUSTI 2012

Bild från en av SAC:s utbildningar (8). De på bilden liknar varandra i att de är unga, bär fula kläder och frisyrer, och är orakade.

Tyresö Haninge lokalavdelning är positiva om framtiden (9). Sökande till förtroendeuppdrag presenteras på s 10ff. De är korthåriga och bistra. Utom Ruben Tastas-Duque som är 57, runt tjugo år äldre än de andra. I sin presentation förklarar han att han är mot lagen. Skryter med sin kriminalitet och sociopati under ”Erfarenhet”, och är invandrare. En annan som söker är Jona Elings Knutsson från Västerorts lokalavdelning. (Mer om henne här).

En debattartikel (s 20f) skrivs av Kristian Falk, den enda som vågar ta upp frågor om det vikande medlemsunderlaget i SAC. Enligt Falk råder ett demokratiskt underskott i SAC. De är nu nere i 4190 medlemmar, fördelade på 41 lokalavdelningar. Men informella strukturer gör att ett fåtal lokalavdelningar i samarbete med Arbetsutskottet styr. Exempel på hur illa det fungerar är att Centralkommittén utlovat nyhetsbrev till organisationen. Dessa har aldrig utkommit.

Det fascinerande är att man kan jämföra kritiken från Falk med exakt samma kritik från tidigare organisationssekreteraren Hammarberg runt 2008. Han sade samma sak: diskussion förs i slutna rum, informella strukturer har tagit över osv. Det är samma kritik som återkommer i åratal. Faktiskt i decennier.

En ännu allvarligare och mer kritisk artikel kommer på s 22 och är skriven av göteborgaren Örjan Bergsten som dykt upp tidigare. Han är nu SAC revisor. Enligt Bergsten avfärdas all kritik mot ledningen i Centralkommittén och Arbetsutskottet som ”dåligt skriven”, och att den som framför den har gått utanför ansvarsområde etc. Därigenom blockas all kritik av maktrelationer i AU/CK, de är en klick, där vissa med kontrollbehov har ett finger med i allt, vilket resulterar att ingenting blir gjort.

Speciellt är det en viss Torfi Magnusson som ligger bakom. Enligt Bergsten har Magnusson försökt avsätta revisorer som varit kritiska. Magnusson anklagas för att varit drivande i den stora förlusten i anslutning till A-kasse strejken, samt bedrägeriet i att dela upp Arbetaren i två tidningar för få dubbla presstöd. Allt genomskådades och resulterade i miljonförluster. Magnusson kandiderar nu till en fjärde period i ledningen, trots att stadgarna säger att man högst får vara sitta två.

Örjan Bergsten klagar över en taskig attityd från ledningen. Men det finns ingen anledning att sympatisera med honom. Det som sker Bergsten är samma som skedde med kritiken i boken Syndikalisternas nya ansikte och all annan kritik. Exempelvis de lokalavdelningar som försvarade de avskedade ombudsmännen. Var var Bergsten då?

DECEMBER 2012 nr 6

Lite pep-talk kommer s 2 från nya högsta topp-namnet Liv Marend.

Hon förklarar att samhället är i kris, allt blir bara sämre och sämre. Men SAC har den fördelen i det stormiga havet att Arbetsutskottet och Centralkommittén är nu ett sammansvetsat gäng. Så det finns all anledning till optimism!

På s 3 återkommer standardanklagelsen att de som inte är för SAC är en ”maffia”. Finns det något nummer av deras tidning utan okvädningsord? Vi får även en bild från SAC:s nyligen avhållna kongress som innehöll ca 72 deltagare. Sedan följer mycket arbetsplatsrapporter (4, 5, 6 ,7, 8, 9).

Men det stora ämnet för decembernumret är förstås s 10ff, Kongressen: det mest underhållande inslaget är att SAC tar beslut att öka med 40 000 medlemmar på 15 år.

Det är bra med gott självförtroende. Det fascinerande är förstås inte bara att SAC aldrig någonsin varit 40 000 medlemmar eller att de har gått neråt konstant sedan 1968, från 24 000 till under 3 000. Och att det inte finns några yttre objektiva händelser i ”samhället” som skulle kunna indikera på att det finns en massa potentiella medlemmar som skulle vilja gå med – trots att det finns massor med utsagor som säger att det minsann finns mängder med missnöjda som när som helst kommer att strömma till under fanorna. Framför allt försäkrade Ingemar Sjöö detta under hela nittiotalet.

Myten om den oskyldige Joe Hill upprepas (12).

Tyresö-Haningens lokalavdelning har nu 30 medlemmar (15), men deras ungdomsförbund har lagt av. Uppsala lokalavdelning har en heldag med föreläsning av bla Ruben Tastas-Duque, så som vanligt innehåller numret artiklar om invandrare och okvädningsord (18). Och som vanligt i dagens vänster ser vi Ship To Gaza reklam (24).

Vi får reda på (s 25) att årets Civilkuragepris som SAC delar ut givits till invandrare, och Västerorts lokalavdelning gnäller över att de har problem med maffian, dvs nya okvädningsord mot de som står emot dem.

Åter ser vi Ruben Tastas-Duques influens. Han tror som vanligt att om man bara skriker ”maffia” tillräckligt ofta och högt så kommer folk att tro en.

En ny regel i SAC är att from nu är man medlem i lokalavdelning efter arbetsort (26) och SAC:s nya funktionärer presenteras på bild (28f). En sak som frapperar är övervikten. En av de smala är Emil Boss som bla ansvarar för hemsidan.

Och då får man säga att han gör ett dåligt jobb i så fall, för den ser gräslig ut och uppdateras inte. Se själv: www.sac.se.

Mer om invandrare som kränks (29) och i Centralkommitténs rapport får vi reda på att nytt är att man återinfört tjänsten som generalsekreterare och har en ny valkretsindelning (30). Målet att få 40 000 nya medlemmar upprepas.

Apropå generalsekreteraren, det fanns en tid när man avskaffade tjänsten och någon frågade vad han egentligen ”pysslat med på jobbet”. Det var bara några år tidigare, 2002.
Tio år senare har man redan glömt alla argument som gällde då. Vad valkretsindelningen gäller är det att slå ihop delar för att desperat möta minskning av antalet medlemmar. Det påminner om tyskarnas desperation på östfronten -44.

Arbetsutskottet presenterar sig (31), Torfi Magnusson är den ende smale, men ser otäck ut. Även Jona Ellings Knutsson har ett obehagligt yttre.

2013

Efter 2013 blir medlemstidningen tråkigare. Mest innehåller den pep-talk av nye chefen Liv Marend och artiklar om hur svårt de stackars invandrarna i Sverige har det.

JANUARI 2013 nr 1

Året inleds med att Stockholm distrikt berättar att de har ingen ordning på ekonomi och invandrare väljs in (s 12). På s 21 får vi reda på att det är varsel som slår sönder samhället och ökar stödet för SD. Följ LAS, uppmanas alla företag. Artikel för Ship to Gaza (23), där det finns en syndikalist ombord. Anders Widell. I en debattartikel (25) sägs att SAC bör synas mer i allmändebatten, inte enbart i fackliga frågor. Upprepning av målet 40 000 nya medlemmar på 15 år (30).

APRIL 2013 nr 2

Bergslagens lokalavdelning har ca 70 medlemmar och en positiv framtidstro (12).

Det saknas jämlikhet i SAC (15), istället finns machoattityder och problem med informella strukturer. Detta upprepas sedan (21), att informella strukturer håller tillbaka kvinnor.

Och äntligen något spännande:

Centralkommittén rapporterar att Västerorts lokalavdelning utesluts (28).

Det har skett försäljning av arbetstillstånd! De har enligt CK agerat mot stadgar och principer. Inga argument i övrigt. Liv Marend, den nya högsta chef som tagit över (28) då hotet från Ruben Tastas-Duque försvunnit, berättar att det är synd om invandrare, de exploateras.

Artikeln kommer direkt efter uteslutningsartikel. Avsikten är att ingen skall kunna misstänka att SAC inte för en kamp för invandrare.

Uppsala LS tar parti för Västerorts revisor som avslöjade Ruben Tastas-Duques fifflande (29).

Gång på gång har vi hört att alla kritiker är skyldiga till en ”kniv i ryggen”, tex den gamle trotjänaren Björn Mohlin. Men det här var det för att skydda SAC, så då är det tydligen ok att skvallra.

Det som har hänt är alltså att Ruben Tastas Duque med sina kriminella vänner sålt illegala arbetstillstånd till sk papperslösa. Pengarna har de stoppat i egna fickor

Liv Marend berättar att SAC:s interndemokrati har missbrukats av Västerorts lokalavdelning (29). Det har skett försäljning av arbetstillstånd. Västerort har ca 130 medlemmar. Marend fortsätter med peptalk, kryddat med floskler och en positiv tro på syndikalismens framtid.

Diverse tidningar rapporterar (39) om Västerorts olagliga försäljning av arbetstillstånd för illegala invandrare (tex här och här och även en lång tråd på socialism.nu). Företaget som startades av Duque, Intikilla, nämns.

Historien om hur Ruben Tastas Duque tagit över flera lokalavdelningar och sedan använt dem för att berika sig själv är en megaskandal av mått. Naturligtvis har det skett med SAC:s goda minne. Ingen av topparna i SAC har varit okunniga. De har låtit det rulla på. Reaktionen när det kommer till allmänhetens kännedom är typisk för sekter: man utesluter några syndabockar, spelar ovetande och nämner inte saken mer….. Precis som ifråga om boken Syndikalisternas nya ansikte och all annan kritik. Man sopar det under mattan så fort som möjligt och försöker låtsas som ingenting.

MAJ 2013 nr 3

Liv Marend (3) fortsätter med mer peptalk. Och på sid 21 får vi mer om invandrare.

SEPTEMBER 2013 nr 5

Sandviken lokalavdelning (s 12) har 32 medlemmar och en positiv framtidstro. Sundsvall lokalavdelning bildats (13), med en positiv tro. Norrköping lokalavdelning har en positiv tro (14). Vi får höra om en tidigare lokalavdelning (20) Ludvika-Grängesberg, som gick ur SAC på 90-talet, och nu är en klubb för pensionärer.

Mer om invandrare (20) och uppmaning till diskussion om ideologi och debatt (22). Jan Abramsson är för den fackliga reorganiseringen (23), floskler, vi måste anstränga oss mer för att få mer resultat.

Solna lokalavdelning (24), som i allra högsta grad består av invandrare, protesterar mot uteslutningen av Västerort, det är ”okamratligt, osolidariskt och självsvåldigt… godtycklig grund”. De vill ha ett möte med information och ser en ser fara med centralstyrning. Dessa invandrares tolkning är att de andra invandrarna haft problem och skulle fått hjälp.

Fascinerande nog kommer en rapport från Centralkommittén (28), att det finns tomma stolar i både Arbetsutskottet och Centralkommittén. Artikeln kännetecknas av ren defaitism. De frågar sig själva: Hur kunde Västerort tillåtas bryta mot stadgar och normer i åratal? Men de ger inga svar. Det enda de kan göra är att upprepa hur bra motionen att de skall öka med 40 000 medlemmar är.

NOVEMBER 2013

Gävles lokalavdelning har 75 medlemmar och är positiva om framtiden (20). En annan intressant sak är att man nämner centralgestalten för de ortodoxa, revolutionära syndikalister som protesterade mot ideologisk urvattning på femtiotalet, Rudolf Holmö.

Standardkommentarer (24) om invandrare och lika standard (25) mot fascismen. Nya lokalavdelningar har bildats (26). Det ger en positiv framtidstro. Och Stockholm lokalavdelning flyttar från sin lokal till SAC-huset.

Flytten utmålas som positivt, men flytten handlar enbart om att stockholmarna inte längre har pengar till en egen lokal.

Högsta hönset Liv Marend ger käcka uppmaningar till aktivitet (27) och dragonen Rasmus Hästbacka (29) ger ”svar” om SAC:s väg ur marginaliseringen: Syndikalismen har aldrig givit svar om framtiden. Som i första hand en rörelse och inte en lära har många akademiker provocerats och kallat den antiintellektuell, försäkrar Hästbacka. De har ca 4000 medlemmar idag. Det är en marginalisering, och den har skett pga tidigare har det varit fokus på ideologi och samhällsfrågor istället för facklig kamp. SAC var

”ombudsmannadrivet servicefack, ett (pseudo)parti och en anarkistklubb”.

Nu är det bättre tack vare fackligt program, principförklaring, taktikuttalande och organisationsplan.

Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, fyller 20 år, och har en positiv framtidstro (32). Syndikalisternas traditionella Antinationalism kommer på s 24. Arbetsutskottet ber om ursäkt till Gällivare-Malmbergets lokalavdelning efter skiljedomsbeslut (41).

2014

Vid ingången till 2014 går luften ur syndikalisternas medlemstidning. Debatter och diskussioner om organisationen riktning och interna problem minskar radikalt. De gamla anställda är nu historia. Tanken att det skulle finnas något annan verksamhet hos SAC än den rena arbetsplatskampen får inget utrymme.
Istället går sidorna åt att beskriva konflikter med samhället omkring dem som de stöter på i sin yrkesutövning. Det gäller saker som SD-reklam, invandring, papperslösa, tiggare osv.
I stort sett varje nummer har artiklar om hur svårt det är för invandrare. De upprepar gärna också att alla problem som invandringen orsakat inte är orsakat av invandringen utan en abstraktion kallad ”samhället”.

MARS 2014

Uttalanden mot LO svek (15). Skaraborgs lokalavdelning har 8 medlemmar (18). En artikel (sid x) mot rasism, fascism, nazism , orsak är liberal politik. Mer om invandrare (31).

MAJ 2014

Faktiskt är numret bara en upprepning av nr 3 2013

JULI 2014

Julinuret har (2) positiv framtidstro och uppmaning till mer studier (x). Gotlands lokalavdelning har 26 medlemmar och positiv framtidstro (14).en artikel är mot rasism, fascism, för internationell solidaritet (x). Studier (20), invandring (30) och positiv framtidstro (37).

Centralkommittén tillsätter en utredning om skandalen runt Västerorts lokalavdelning, som skall ta reda på varför de tilläts bryta mot stadgar i flera år, utan att någon ingripit (35).

OKTOBER 2014

Mot rasism (11), vilket definieras som SD reklam på bussar. invandrare (13), invandrare, mot rasism, SD (14). Anti-nationalism (27). Uppmaning till mer studier (38). Käcka uppmaningar (41).

Svenskt Näringsliv har kommit ut med en ny rapport, där de blandar ihop SAC med AFA, sedan mer om papperslösa, och rapporten påstår att ledande syndikalister har ett digert brottsregister. De påstår också, felaktig enligt SAC, att uteslutningen av Västerorts lokalavdelning skedde efter medias avslöjande (25).

DECEMBER 2014

Arlanda blockad utmålas som positiv, den är i avsikt för invandrarna att rädda sina jobb (20). Mer om invandrare (40) och positiv framtidstro (35,41)

Peter Jacobsson skriver om facklig reorganisering (27), han berättar att Malmös lokalavdelning har 600 medlemmar samt att SAC existerar nästan enbart som storstadsfenomen då det finns flera lokalavdelningar som bara har några tiotals medlemmar.

2015

En av de sammankallande myterna inom SAC är den dömde mördaren Joe Hill.

1915 var det exakt hundra år sedan Hill och en vän rånmördade en handelsman i USA. Vännen lyckades smita med tåget, vapnet lyckades Hill göra sig av med, men det fanns tillräckligt med bevis för att döma honom till dödsstraff. SAC gör som de alltid gör, tar ett snabbt överslag om det är bra eller dåligt att ta parti för Joe Hill.
Svaret blir ja, varvid de omedelbart proklamerar Hill oskyldig och kallar honom martyr och gråter en skvätt över den stackars oskyldiga avrättade kamraten. Så SAC:s medlemstidning har massor med omnämnanden om den dömde rånmördaren och revolutionären Hill.

MARS 2015

Invandrare (4,5). Mot SD reklam. Mot rasism, vilket nu definieras som att det har skett attacker på syjenar-tiggare (7).

MAJ 2015

Invandrare utnyttjas (24). Joe Hill mördades (27). En artikel (s 27) är mot fascism, som enligt syndikalisterna finns pga kapitalismens kriser. Invandrare. Papperslösa utnyttjas för att sänka löner.

JULI 2015

Omslaget är en bild av Joe Hill (1, även 15,31). Mot SD reklam för det är rasism (4). På s 5 får vi veta att rasism, fascism, nazism växer i samhället, allt är den liberala ideologins fel, för problemen kan inte bemötas med förnuft, då de består av känslor av rädsla och hat. Solna lokalavdelning har en positiv framtidstro (15), de ökar och har 113 medlemmar. Ett problem är cirkulationen: Vissa går med för ett specifikt ärende, de får hjälp av avdelningen, och sedan går de ur. Första maj demonstration med Allt åt alla (23). SAC upprepar att all kritik är smutskastning mot fack, speciellt anklagelser om maffiaverksamhet. Mot fascism. Invandrare. (31,37)

Tidigare har vi sett hur gamla ”flummare” och hippies har rensats ut ur SAC. Deras verksamhet går inte in under Arbetsplatskampen, så de kan dra är den nya given. Men att det finns en influens kvar kan vi se (s 25) då vi läser att man minsann serverar linssoppa vid första maj möte. Vegetariskt alltså.

Rasmus Hästbacka (32) är mot SD, fascister, rasism osv. Allt är kapitalägarnas politiks fel. Social otrygghet. Invandrare. Kooperativ är inte bra, de är en utopi inom kapitalismen. Floskler om att organisera civilsamhället.

Ingemar Siby från Skaraborgs lokalavdelning berättar i en insändare (33) att SAC har ont om pengar. Sibys förlag är att slå ihop tidningarna, och sälja huset på Sveavägen i centrala Stockholm. Siby räknar med att det är värt miljarder…

Det är snarast 50 miljoner, herr Siby verkar inte kunna sin ekonomi. Inte heller kan han gamla ordspråk för ha förklarar att ”munnen måste anpassas efter magsäcken”; det torde väl vara matsäcken.

Liv Marend (36) skriver att allt är positivt, SAC är i framkanten. Arbetaren har ekonomiska problem pga skattekrav (41). Men det är inte vårt fel, försäkrar de.

SEPTEMBER 2015

Liv Marend – vi minskar inte längre, positiv framtidstro (3). Invandrare (4). Joe Hill (5,15,27). Arbetaren har ekonomiska problem och saknar 300 000 kronor (8). Nyköpings lokalavdelning är skapat (10), positiv framtidstro. Defaitism i distrikt (11). Positiv framtidstro (13), Almedalen. Mot höga löner, omnämnande av vänstertidningen ETC, klagan på rasism mot syjenare, tiggare. Tidningen Metro kallas ”politiskt oberoende”(14) (- tror man på det kan man läsa sanningen här). Kongresskola (26). Studieorganisatören John Normark har ett vulgärt språk (28) och anser folk i SAC är bra på allt, bla ekonomi och han vill ha rättvisa.

Om man undrar hur SAC ser på sig själva och sin omgivning kan man läsa att för syndikalister gäller att ”vi kan aldrig lita på stat eller arbetsköpare, endast oss själva” (29). Sekttendenserna sitter lika hårt som förr.

SAC har nu en ny hemsida (30).

Konstigt att de tar upp den, för den ser verkligen inget vidare ut, https://www.sac.se/. Den är amatörmässig, rörig och klantig. Det är tex olika storlek på texterna. Bilder och kommentarer uppdateras inte, och så vidare.

DECEMBER 2015 nr 5-6

Defaitism, minskning. För rättvisa. Interna konflikter och samarbetsproblem centralt. (3) Invandrare, papperslösa, EU-migranter. (6)
Ombudsman Bertil Öberg berättar om bra samarbete. (16) Artikel om stök i bibliotek i Alby, Bredäng. (7)

Man medvetet undviker att nämna invandrare, som ju är de skyldiga.

2016

FEBRUARI 2016 nr 1

Året öppnar starkt för SAC (3), pga en skandal där Kommunals pengar använts på fel sätt, har ett antal kommunalare gått över till SAC. Det ger en positiv framtidstro. Mot rasism (5), de har stoppat en anti-tiggar demonstration. Malmö lokalavdelning har en positiv syn (6). Och vill ha respekt. En skolas argument för uppsägning av en av våra medlemmar var ”skrattretande” enligt Fanny Hökby (9).

Vilket är exakt samma ord som Jerker Nordlund använde om avskedandet av Ingela Drenske tiotalet år tidigare.

Mera gnyende om respekt (13). Mot hipsters, vulgärt språk, anglofieringar (17). Joe Hill , och mer om invandring (18). Maffia-anklagelser. Positiv tro (19). Centralkommittén har möte (27) och tar upp utredningen om Västerorts lokalavdelning 2012-13. Den är fortfarande inte klar.

Det har gått tre år. Den är fortfarande inte klar.

Leif Göran Johansson är föreningsrevisor som inte vill ge ansvarsfrihet till ledningen (29). Förtroendeskadande effekter har hänt. Projektet 40 000 nya medlemmar på femton år har knappt haft styrfart, och med det nya medlemsregistret har inget hänt. SAC måste få folk till aktiv verksamhet samt kunna finansiera den.

APRIL 2016 nr 2

Numret öppnar med att berätta (8) att enligt syndikalisterna som arbetar inom Stockholms lokaltrafik finns det rasism i nämnda lokaltrafik. Det visar sig i brev som riktas mot tiggare, rena maffia-fasoner enligt syndikalisterna. Det sker mycket dåligt mot romer och ”muslimerna demoniseras”, vilket är speciellt illa då ”kollektivtrafiken har länge varit ett flaggskepp för mångkultur”. Ett problem för de stackars parasiterna (tiggarna alltså) är att de blir utslängda, men trafikpersonal kan inte slänga av folk, det kan bara göras av ordningsvakt och polis.

Göteborgs lokalavdelning har haft möte (14) där 24 deltog av 519 medlemmar, en modernisering sker iom att lokaltidning ersätts av digitalt; på Stockholm lokalavdelnings möte berättas att det var 30 närvarande. Ett distrikt är på sparlåga pga låg verksamhet (15).

På s 26 berättar en SAC-medlem att ”Vi tar ofta för givet att vi ”har rätt till” saker i sossesamhället och glömmer att vi kan förlora dem om vi inte kämpar för dem”, så kämpa på, uppmanar medlemmen. Samtidigt tar hen upp problemet att antalet arbetslösa medlemmar i SAC är högt. Och vi får veta att det stora medlemstappet 2006 skedde pga statens höjning av avgifterna.

Som sagt, i SAC hittar man på en förklaring till varje problem, som man sedan upprepar i all oändlighet. Det är aldrig SAC:s fel. Speciellt inte medlemsminskningen. Istället är det någon annans fel. I fallet med medlemstappet är det höjningens 2006 fel. Sedan är det bara att upprepa, upprepa, upprepa samma förklaring vid varje tillfälle det nämns.

En av kandidaterna till Centralkommitté presenterar sig och arbetar på integrationsboende (28).

En indikation på vilka arbeten man har om man tillhör denna sekt. Det finns inga tekniker i SAC, inga arkitekter, inga kirurger, inga experter. Istället arbetar man med att ta skattepengar och ge till andra. Fast det gäller bara andras pengar. När SAC själva har slut på pengar åker de anställda ut på gatan utan krus.

Interna motsättningar kommer på debattsidorna (29) när Gävle- och Luleå lokalavdelningar inte vill ge ansvarsfrihet till ledningen i Centralkommittén och Arbetsutskottet. Och sex medlemmar ur CK/AU kritiserar valberedningen då det är för få kvinnor som nomineras till posterna i organisationen; valberedningen vägrar svara. Som alltid.

JUNI 2016 nr3

SAC:s sekretariat skriver i en artikel (3) att polisvåld mot fack är ovanligt i Sverige. Vi får veta (12) att den kända vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman är huvudtalare Stockholms 1 maj. Ekman har tidigare skrivit mängder med artiklar i den etablerade pressen, tex Metro. Uppsala lokalavdelning är på bild (17), och den består av tjocka människor i sportkläder.

De visar sin likgiltighet inför det övriga samhällets sk ”krav” på vad som är stilfulla kläder och välformade kroppar.

Förlust i Arbetsdomstolen apropå bussbojkotten mot SD:s reklam (24). Kritik mot chef som sparkar arbetare för sin bonus (24). Facket kommunal har använt medel till ”spritfester, porrshower och semester”, men i SAC finns inga pampar (25). Ann Fröding säger det verkar oundvikligt i stora organisationer att toppskick distanserar sig från basen (25).

Vilket är exakt samma resonemang som syndikalisten Jaques Wallner använde i boken Syndikalisternas nya ansikte. Wallner var aktiv medlem i decennier, men gick ur vid konflikterna runt 2010.

Umeå lokalavdelning (25) vägrar gå i gemensamt första maj tåg med trotskistiska Arbetarpartiet, för enligt syndikalisterna skedde att de ”harvade runt i grumligt vatten i flyktingfrågan”.

Det är rätt fantastiskt att en vänstergrupp kan ha en avvikande åsikt i invandringsfrågan, men världen har förändrats.

AUGUSTI 2016 nr 4

SAC har nu ca 3000 medlemmar (17).

De har minskat igen.

I en artikel om syndikalisternas A-kassa återges att det var regeringens höjning av A-kassan 2006 som ledde till att hälften av de 12 000 medlemmarna gick ur, och de anställda avskedades (19). Det finns inget utrymme för ideologi i SAAK, eftersom den står under statlig styrning. Den internationella syndikalistorganisationen är fortfarande sura på SAC för att den finns.

OKTOBER 2016 nr 5

Historisk tillbakablick på det som kallas den svenska modellen (11).Solna lokalavdelning har nu ca 100 medlemmar (18). Paulo Roberto vill misshandla syndikalister på bokmässa 2007 (19). Solna lokalavdelning klagar på att det inte sker aktiviteter längre bara sitta vid dator (20). Den gamle splittraren från tjugotalet Welinder återfinns på bild i Göteborgs lokalavdelning (26). ”Utan studier – ingen revolution!”, säger studiekommittén.

DECEMBER 2016 nr 6

Fanny Hökberg uttalar sig mot nazistdemonstrationer (3), och mot Trump. Det har skett sprängdåd mot vårt café i Göteborg. ”Högerpopulismen är arbetarfientlig” och ”nedskärningar i välfärden skapar den oro som högerextremisterna vill skylla på flyktingarna”. Frescati lokalavdelning bildat med hela 20 medlemmar (4). Södra distriktet återuppstår efter sex år (5). Civilkuragepris går till parkpersonal som vägrade bistå polis vid vräkning av EU-migranter (9). Studieplan beskriv på s 22. Upprepning av målet att få 40000 nya medlemmar (18). Centralkommittén berättar återigen (28) hur bra det var att ställa upp målet 40000 medlemmar. I verkligheten minskar visserligen medlemsantalet, men idén finns kvar, ambitionen måste vara större. Mot etnisk diskriminering (19). SAC organiserar ”oavsett legal status”. Och en ny överraskning: en uppmaning till lögn och falskhet: ”Du kan ljuga på en anställningsintervju och svara vad du vill”, ingen kan säga upp dig för det.

Syndikalisterna förnekar sig inte. De nära nog skryter med att propsa på lögn, bedrägeri och falskhet.

2017…..

Börja skriva eller tryck på ”/” för att välja ett block

2018

2019

2020

2021

2022Stycke

De kommande åren är under uppbyggnad. Vill man läsa tidningen finns några sidor här.

Börja skriva eller tryck på ”/” för att välja ett block