År 2021 ger syndikalistorganisationen SAC ut boken Vad vill syndikalisterna? av Rasmus Hästbacka. Exakt varför SAC ger ut denna bok efter att ha minskat femtio år i sträck är oklart. SAC blir mer och mer marginaliserade. Ändå kostar de på sig att ge ut en ny bok som inte innehåller något de inte redan sagt flera gånger om; ingen utanför SAC kommer att bry sig; ingenting som står i den kommer att befrämja en medlemsökning.
För SAC har inte minskat pga oklara ställningstaganden, tvärtom, deras inställning till det mesta är helt klar. De har minskat pga samhällets ointresse, felaktiga åsikter, oändliga bråk med hela världen, snyltande och parasiterande, inre splittringar men framför allt deras moraliska depravering. För att de beter sig illa. (länk)
INTRODUKTION
Vad vill syndikalisterna? Inleds med en sammanfattning (5) där vi får veta att syndikalismen är internationalistisk (upprepas 51).
Dvs syndikalismen är anti-nationalistiskt; det innebär att nationalister och/eller patrioter inte kan vara med i fackföreningen, trots deras försäkran om att alla arbetare, som inte är chefer, är välkomna. En inkonsekvens är att pro-nationalism på andra platser i världen, Tibet, Västsahara, Nordirland med flera går bra. Bara när det gäller Sverige är nationalism förbjuden.
Hästbacka berättar vidare att SAC är inte enbart ett fack utan även är till för att förändra hela samhället. De har en revolutionär agenda – en våldsam samhällsomvälvning. Konstigt nog anser Hästbacka att ordet ”revolution” är så belastat att det inte skall användas (53)
Att inte använda ordet ”revolution” är emot all tidigare syndikalism i historien (bla den tidigare syndikalistiska grundboken från 1984). Deras revolutionära agenda innebär att de är inte enbart ute efter att förbättra dagskrav för arbetare, utan att de håller på med andra aktiviteter, ibland illegala, samt de i slutänden, efter en revolutionär omvälvning, vill avskaffa den parlamentariska demokratin med allt vad det innebär av rösträtt, yttrandefrihet, åsiktsfrihet mm. I stället vill de införa något annat – något de inte kan beskriva eller på något sätt kan berätta hur det skall fungera vilket vi strax skall se. (länk)
Vad är syndikalism, frågar Hästbacka sig själv? Jo, bla organisera arbetare (12) genom ”medlemsdemokrati, solidaritet och oberoende från alla religiösa och politiska organisationer”. (12) SAC är ett medlemsstyrt fack som har sin grund i basdemokrati och federalism.(12). Syndikalismens ideologi har växt fram ur praktiken och innebär
1) kritiskt perspektiv
2) idéer om organisering
3) vision om ”demokrati på arbetsplatserna och ett jämlikt samhälle” (11)
Demokrati på arbetsplatsen och jämlikhet betyder följande (länk till SAC:s principförklaring).
Hästbacka säger att SAC organiserar ”arbetare”. Det stämmer inte då de även organiserar kriminella på fängelser. Eller kanske Hästbacka anser att råna pensionärer och langa knark till skolbarn är ett ”arbete”? (källa)
Om SAC är så medlemsstyrt och demokratiskt och allting är så bra med SAC kan man ju undra varför de är så marginella? Lyckligtvis har Hästbacka svar:
”De syndikalistiska strömningarna har alltid varit betydligt större än SAC:s medlemsantal”
Vilket är en typisk undanflykt för att förringa det låga antal som är medlemmar – SAC har alltid varit ett minoritetsfack i marginalen, men har de senaste trettio åren sjunkit in i ett närmast sekt-liknande tillstånd.
UTGÅNGSPUNKTER
Det viktiga för syndikalismen är klasskampen= kampen mellan ägande, som vill ha maximal utdelning för så få anställda som möjligt som gör så mycket så möjligt, och de arbetande. (13,38,49) Rikedomar, egendom, är en produkt av befolkningens arbete (49). Intressekonflikten beror på denna hierarkiska relation. Som i sin tur vilar på att arbetare inte kontrollerar produktionsmedlen, mark, byggnader, maskiner, fordon osv. (13)
Redan i dessa meningar från Hästbacka har vi en hel världsåskådning – en som alla medlemmar måste instämma i. Samma gäller de mängder med slutsatser vilka kommer av dessa antaganden, åter något som ALLA medlemmar måste instämma i till 100%:
- Den metafysiska tanken på ”mervärde” (länk), trots att vinst inte alls är dåligt, utan rimlig ersättning för risktagande. Det kan ju också bli så att det inte blir någon vinst, tex för att ingen vill ha ens produkt
- Tron att mängden resurser beror på vem som ”äger”, inte antalet resurser i verkligheten.
Ett exempel på dumheten i synen på ekonomi ovan kan vara en fabrik för tjock-TV. Vem vill ha dem idag? En fabrik för dessa skulle gå omkull, oavsett ”klasskampen”, helt enkelt för att ingen vill ha produkten. Inte heller spelar ”ägandet” någon roll. Det blir inte lättare att sälja tjock-TV apparater oavsett hur ägandet organiserats.
En annan faktor som talar mot Hästbackas syn på världen är vad som hände med SAC:s egna tidigare anställda, fram till 2010. SAC hade inte råd att ha dem kvar så de sparkades ut mot alla lagar och regler (källa). De hade ingen ”rätt” till sina produktionsmedel eller någon klasskamp mot sina ägare, SAC.
Vilka kan bli medlemmar, frågar Hästbacka? De som är solidariska på jobbet. Alla behöver inte tycka och tänka likadant. För här finns bredd och högt i tak utan dogmer och sekterism (15). Men tre krav finns:
- Följa SAC:s demokratiska beslut,
- Uppträda solidariskt på arbetsplatsen,
- Respektera oberoende från religiösa och (parti-)politiska organisationer. (15)
I själva verket måste alla tycka och tänka likadant hela tiden. Vad dogmer beträffar finns det massor, tre av dem har herr Hästbacka redan slagit fast i denna text. Vad menar syndikalisterna med dessa värderingar? Vi börjar med: följa demokratiska beslut?
Kort uttryckt betyder det: organisationen SAC har alltid rätt! En medlem måste alltid ta parti för SAC. Organisationen har rätt att bryta mot lagen, strunta i ingångna avtal, begå vilken gärning som helst och medlemmen måste alltid hålla med. När SAC och Hästbacka avskedade sina anställda – mot alla lagar – uteslöt de alla som protesterade, till och med hela lokalavdelningar. Svårare var det inte. De klagande uteslöts för de hade inte ”respekterat” SAC:s demokratiska beslut. (länk till avskedade ombudsmän)
Punkt två: solidaritet på arbetsplatsen, vilket betyder andra medlemmars beteende. Oavsett hur förkastligt de beter sig måste man alltid ta parti för klubbkamrat – mot ”samhället”, mot andra fack, mot alla utanför. Denna inställning finns inte nedskriven i stadgar eller regelhäfte – man ser det i vilka val syndikalisterna gör vid varje vägskäl. Och de bekräftar min bedömning gång på gång.
När kriminella invandrare i SAC, vilka utgjorde en Taxi-sektion vid Arlanda strejkade, kämpade de för möjligheten att skörta upp kunderna, att lura dem med saltade taxiräkningar. Till skillnad från de legitima förarna förväntades alla andra i SAC hålla med (länk s 20, samt denna bok s 304). Samma gällde när kriminella invandrare i flera olika lokalavdelningar begått brott eller idkat utpressning mot restaurang Berns i Stockholm, mot en restaurang i Malmö, mot en tandläkare i Lund, och massvis med andra tillfällen. Resten av SAC förväntades utan diskussion ställa sig bakom de kriminella utpressarna (länk: Berns s 6, Malmö, Lund, Duque)
Hästbacka fortsätter med ett exempel på att skada den fackliga organiseringen. Det är tex när Sverigedemokrater trakasserar muslimer, då kan man inte vara medlem (37)
Så vad händer om muslimer angriper kvinnor? Om man skyddar dessa kvinnor, kan man vara medlem då? Det svarar inte Hästbacka på. Som alla vet har invandringen, framför allt från muslimska länder, skapat oerhörda påfrestningar för det svenska folket. Dessa påfrestningar sopas alltid under mattan av SAC och andra i den liberala och socialistiska elit som bestämmer över media. Men en sak kan inte ens de ställa upp på: barnäktenskap! Av någon anledning går inte ens de mest rabiata invandringsförespråkarna med på detta. Frågan är hur Hästbacka och SAC ställer sig till frågan. Kan man vara medlem i SAC om man är mot att tolvåriga barn tvingas gifta sig med vuxna män, eller är man en rabiat muslimhatare? Visste vi svaret på den frågan, visste vi mycket.
Hästbacka går vidare och menar att facklig solidaritet är inte välgörenhet, dvs ensidigt givande i en hierarkisk relation, utan ömsesidig hjälp. (15)
Underligt då att en så stor del av verksamheten utåt går ut på att ge till dem som inte ger tillbaka. Man ser det på yrkesvalen hos medlemmarna. En stor del av SAC:s klientel är verksamma inom social-sektorn. Samma gäller hur SAC alltid tar parti för parasitära delar av samhället, tex invandrade tiggare.
SAC har gemensam stridsfond (16)
Det stämmer. Vad som också stämmer är att den centrala instansen bestämmer över stridsfonden, precis som i LO så då kan man ju undra vad man skall ha SAC till.
Hästbacka vill ha ”Direkt aktion”, alltså att alla kan sätta i gång handling utan att fråga andra som påverkas (19)
Problemet med detta kan vi se i prejudikat från SAC:s historia: Vad hände på åttiotalet när en fristående grupp utanför SAC ville ha kontakter med de spanska syndikalisterna? I stället för att acceptera ”direkt aktion” eller arbetargruppers självständighet mm förklarade SAC att endast de själva kunde upprätthålla kontakter. Det var kongressen som delade ut behörighet till de som fick uttala sig. Ingen annan fick göra det. Trots SAC:s skryt fungerar det alltså precis som i LO, eller i vilken politisk organisation som helst: endast de med mandat kan agera.
Hästbacka ställer frågan: är SAC en vänsterorganisation? En anklagelse är att SAC inte är en fackförening utan en vänsterpolitisk eller vänsterextrem organisation (36). Svaret han ger är nej. Eftersom den inte är parlamentarisk. Krav på medlemskap är inte identifikation med vänstern eller uppsättning vänsteråsikter (35).
Om tex en person är religiös, så förstår alla vad som avses. Det faktum att han kanske inte är medlem i en kyrka eller motsvarande spelar ingen roll. Vi använder ändå ordet ”religiös” om honom. Att vara i en organiserad religion är inte ett krav. Samma gäller här: bara för att man inte är medlem eller aktiv i en parlamentarisk parti-organisation behöver inte betyda att man inte är vänsterpolitisk. Eller högerpolitisk eller liberal, eller vad man vill. Att göra en privat hittepå-definition som Hästbacka gör är ett sätt att blanda bort korten.
SYNEN PÅ ANDRA ORGANISATIONER
Koppling LO och Socialdemokraterna är negativ (36). I LO finns pampvälde, men icke så i SAC. Spärrar mot pampvälde finns i stadgarna, ideellt arbete, rotation, normer. (13) Samtidigt verkar SAC för solidaritet över organisationsgränserna. Reformism är klassamarbete och dåligt, istället klasskamp (54). Korporatism är stat och näringsliv och fack tillsammans (54).
I själva verket har ju samarbetet rent historiskt visat sig vara extremt välgörande och berikande. Samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna har gjort att vi fått, nåja har haft, ett välfärdssamhälle, ett folkhem och hållit skumma extremister på höger och vänsterkanten i schack.
Om SAC vill ha samarbete är det underligt att deras verksamhet mest av allt snyltar på de andra fackens avtal. Samt deras beteende mot de andra facken: det finns utsaga efter utsaga om hur SAC se ner på andra fack.
Var går gränsen mellan LO:s ”reformism” och SAC:s ”samarbete”? SAC väljer att alltid vara konfrontativ och aldrig samarbeta. Det märks på hur de alltid är negativa till allting i samhället.
VAD VILL SYNDIKALISTERNA HA I STÄLLET?
SAC vill ha ett nytt samhälle, ett annorlunda samhälle, ett bättre samhälle. (29,33) Hur skall ett syndikalistiskt samhälle se ut, enligt Hästbacka?SAC vill ha ekonomisk demokrati, men har inga svar på om fördelning, efter behov eller förtjänst, basinkomst, etc. Principerna får röstas fram, säger han. (47)
I varje utsaga om fördelning talar syndikalister om allas ”rätt” till allting, och allas ”plikt” att försörja alla andra. Debattören Ben Shapiro uttryckte socialismens moral som så: ”Jag andas, alltså är hela världen skyldig mig!” (länk och länk), vilket är en bra sammanfattning av syndikalistisk moral. Inställningen visas i organisationens uttalande i varje fråga, i varje medlemsuttalande, i varje artikel i varje tidning och i varje bok. Det är också lätt att hitta etter-drypande utsagor mot de som tycker annorlunda. Allt detta kan lätt bevisas genom att studera syndikalisternas egna skrifter. Hästbacka talar mot hundra års socialistisk och syndikalistisk erfarenhet.
Hur skall resurser fördelas? Svar: – (51)
SAC struntar i problemet, de hoppar över frågan och går vidare. Hoppas att ingen märker nåt. De har ingen aning om någonting (länk).
Plan eller marknad? ”SAC har ingen anledning att låsa fast sig vid någon specifik modell” (51). Vi tänker inte fastslå en mall eller en modell, menar Hästbacka, ingen utopisk slutdestination. (52) Skall man verkar för mindre statlig kontroll i det nuvarande samhället? Det struntar SAC i. (54)
Syndikalismen rent historiskt står för planekonomi. Vilken som bekant misslyckats över hela världen. Att skrapa med foten och tala om olika modeller är helt enkelt för att de inte har svar på något. (länk)
I stället för att ge upp och kasta in handduken, fortlever SAC genom diverse retoriska uttryck och demagogiska utspel som låter bra. Ett exempel är följande:
Syndikalism efter hundra år ger erfarenheter, vilket lett till ”analyser, diskussioner och nya praktiker, som i sin tur lett till nya erfarenheter”. (62)
Dvs inga lösningar här heller; de har ingen aning.
Vägen till målet? SAC har ingen aning, ”Dagens SAC pekar inte ut en primär hävstång” 50
Börjar bli tjatigt att upprepa det: SAC har inga svar på någonting.
HURRA FÖR JÄMLIKHETEN
Kapitalism och sociala hierarkier skall avskaffas (54). Överklass skall ”upplöses eller avsätts” (51). Liksom dagens parlamentariska demokrati med saker som äganderätt, ty ”politiken gynnar den klass som äger företagen” (49). Alla skall äga allt (49). Maktkoncentrationen i staten skall upplösas (50). Institutioner i stället för staten är federala och lokala (50).
Hästbacka går nu in i upprepningar. Men det är ändå värt att nagelfara hans uttalanden: ”överklassen” som han kallar dem, är en grupp av människor i samhället som skall ”upplösas”. Vad händer om de inte vill det då? Svaret är naturligtvis enkelt: döda dem. Som i Ryssland, Kina, Spanien på trettiotalet. Men Hästbacka går inte in närmare på svaret. Samma gäller de som vill behålla sin äganderätt. Vad händer med bönder som inte vill gå från sina gårdar? Eller anställda inom vapenindustrin som inte vill bli arbetslösa? Svaret är att de skall krossas med vapenmakt. Men Hästbacka vågar inte säga detta öppet!
Samma gäller vad som händer om man avskaffar parlamenten med allt vad det innebär av fri åsiktsbildning, oberoende domstolar, fria massmedier, och så vidare. Allt detta kommer att försvinna och ersättas med den allsmäktiga organisationen SAC – precis som partiet fick alla makt i det kommunistiska Sovjet. Åter: detta är inte en parodi på SAC:s målsättning utan är precis som det framställs av deras egna talesmän.
Ett jämlikt samhälle enligt Rasmus Hästbacka betyder att sociala hierarkier avskaffas, kön, ras, religion, sexualitet, funktionsvariation (48).
Problemet med denna sorts resonemang är inte vad som är förtryck, utan vad som hela tiden uppfattas som förtryck. Att påstå att män är män och kvinnor är kvinnor är enligt vissa ”transfobisk”. Enligt mig och andra, varav många feminister, är det ett biologiskt faktum. Många tongivande förespråkare för jämlikhet vill avskaffa yttranderätten för den som menar att det ens finns något sådant som biologiska kön. Hästbacka har helt tydligt ställt sig på sidan mot yttrandefrihet. Transproblemet kan utan problem tillämpas på varje del av jämlikhetsområdet:
På nittiotalet talade en Mr Spawn för de funktionshindrades rättigheter; när han stötte på någon som hellre ville att deras barn föddes friska än med ryggmärgsskador fick de veta att de var fascister. I kampen för sexuella minoriteter var pedofilers ”rätt” ett självklart område att slåss på under sjuttiotalet. Idag torde det finnas få som förespråkar pedofilernas ”rätt”. Exakt varför man skall slåss för andras sociala hierarkiproblem men exkludera pedofilerna återstår för herr Hästbacka att förklara. Slutligen har vi gruppen kriminella. En avart som alltid genom historien fått applåder och hurrarop från syndikalister. Varje gång någon mördare, rånare, bandit begått ett kriminellt övergrepp som slutat i lidande för oskyldiga hjälplösa offer, så har det alltid funnits en liten syndikalist som stått bredvid och nickat bifall. Åtminstone inte så länge det är de själva som blivit offer. Det råder ingen tvekan om i Hästbackas framställning, att han, liksom alla andra i syndikaliströrelsen ser med dyrkan och uppskattning av barnamördare, pensionärsrånare, mordbrännare och alla andra som alltid har haft en given plats och välkomnats av syndikaliströrelsen.
Syndikalismen har praktiserats, den ”storskaliga spanska revolutionen år 1936. Flera miljoner arbetare tog över förvaltningen… (den föll av) yttre angrepp, men den föll inte på någon inte orimlighet” (52)
Det stämmer inte. Bevisen finns i följande text. Eller i princip vilken avhandling som helst.
Kvinnor var dock inte jämlika i den spanska revolutionen. (52)
Nej, det var de inte. Och inte i SAC heller (länk, scrolla till 2.0.6)
Lösningen till ALLT, ekonomisk demokrati och jämlikhet är organisering (52)
Det är just den sortens tal som är fel. Två plus två blir inte annat än fyra beroende på organisering. Precis som tron att ”organisering” ger framgång oavsett yttre omständigheter, eller att arbetet är det skapar varor och tjänster, tror de att studier och ”analyser” ger framgång. Som om framgång beror på antalet böcker och tidningar som ges ut. Det är just Hästbackas föreställning att två plus två faktiskt blir något annat än fyra beroende på organisering som gör hans bok helt meningslös och att den inte kommer att kunna påverka SAC:s nedåtgående spiral.
”Vår vision är inget mindre än en värld av fria och jämlika människor” (54)
Vad som menas med Hästbackas utsaga är alltså att
-om man ens måste arbeta för bröd så är man inte fri.
-om man måste göra den minsta motprestation för något är man inte fri.
-om man erkänner den minsta skillnad mellan människor är det ojämlikhet: fattig-rik, man-kvinna, svart-vit, handikappad-normal, god-ond, frisk-sjukt.