1.1 Syndikalistisk moral

1.1.1 Behov
1.1.2 Antroposofi
     JERKER NORDLUND
1.1.3 Kristendom
1.1.4 Syndikalistisk moral
     BRITTA GRÖNDAHL
     INGEMAR SJÖÖ

1.2 Ickesyndikalistisk moral

1.2.1 Rationellt och ekonomiskt tänkande
–     JERKER NORDLUND
1.2.2 Rationellt och ekonomiskt tänkande i SAC
1.2.2.1 Rationellt och ekonomiskt tänkande i SAC
1.2.2.2 SAC:s ombudsmän
          LASSE JOHANSSON
          INGEMAR SJÖÖ
1.2.2.3 SAC och dess A-kassa

1.3 Slutsatser

*

1.1 Syndikalistisk moral

Efter inledningen vet vi vad syndikalism är. Men vad är definitionen på en syndikalist? Den stora frågan när man definierar en specifik grupp är om det tro eller gärningar som avgör medlemskap, eller båda? Enligt syndikalisternas medlemstidning SAC-Kontakt krävs något av följande kriterier för att vara syndikalist:

1. Anarkismens människosyn är grunden för det syndikalistiska samhället.

2. En medlem i SAC måste omfatta “våra värderingar“.

3. En medlem i SAC måste följa principförklaringens idéer.

4. Alla i SAC måste sympatisera med lokalsocialismens ideal.

5. Syndikalister är ”människor med tyngdpunkten inom sig själva”.

6. Lokalsocialism är ”ett levnadssätt, ett sätt att analysera verkligheten och en samling gemensamma värderingar”.

7. Lokalsocialism är att ”förstå människan som sådan”.

Fråga bara inte vad det innebär att ”förstå människan som sådan”. Men man ser att värderingarna är viktiga. Värderingar grundar sig på etiska principer. En av denna boks huvudhypoteser är att syndikalismen hållit fast vid sina etiska principer och marginaliserats när det övriga samhället förändrats. För att veta om resonemanget stämmer krävs en genomgång av dem.

1.1.1 Behov

En av de viktigaste moraliska kraven för SAC är att alla människor skall få efter behov: SAC:s kongress 1979 tar ställning mot likalöns-tanken och vill istället ha lön efter behov efter mönster från Waldorfskolorna.

Chefredaktören för medlemstidningen mellan nummer 4/79 och 8/87, heter Per Nilsson och han säger: ”Åt var och en efter behov!”, samma slogan upprepas senare av en annan medlem. SAC:s arbetsutskottet slår fast att ”vår ledstjärna är människans behov”.

En av de mest aktiva i SAC och en av de flitigaste artikelförfattarna heter Kristian Falk och han vill försvara den offentliga sektorn då den tillfredsställer behov. Jaques Wallner, tidigare arbetsutskottsledamot och med en stor roll i denna bok, instämmer. Enligt skribenten i Göteborgs lokalavdelnings medlemsblad, Siv Wold-Karlsen, har facken som organiserat de outbildade alltid velat ha lön efter behov. Luleå lokalavdelning och Sven G Sjöberg från SAC:s propagandakommitté vill införa en medborgarlön.

1.1.2 Antroposofi

Hänvisningen till antroposofernas Waldorfskolor är ingen tillfällighet: ”Många av antroposofins ideologiska värderingar är desamma eller besläktade med de socialistiska grundvärderingarna”, säger Gunilla Wettergren, chefredaktör för Kommunalarbetaren.

De värderingar Wettergren talar om visar sig i SAC:s medlemstidning: Jahn Lundén sympatiserar med den ”lika ekonomin” (behovslön) i Waldorfskolorna och även med att de saknar rektor, vilket visar på att alla lärares insatser värderas lika mycket. I Arbetaren finns Waldorfpositiva utsagor och i en läsarundersökning önskas fler artiklar om antroposofin. Ingenting har förändrats i denna fråga, redan 1921 hade anarkisttidningen Brand positiva artiklar om Rudolf Steiner, antroposofins överstepräst och grundare.

Jag har även hört vittnesmål från lärare på Waldorfskolor i Göteborg att flera av deras lärare är medlemmar i SAC. En Waldorf-skola har skrivit ett fackligt avtal med Göteborgs lokalavdelning av SAC istället för det vanliga lärarfacket, med motiveringen att SAC:s uppfattning om världen liknar skolans.

Långt senare, runt 2006-7, när SAC sparkar sina ombudsmän (se här) upprättar de policydokument om union-busting och liknande där det slås fast att det inte kan existera konflikter mellan anställda och ledningen. Det är helt i linje med styrdokument i antroposofin.

Som sagt: SAC är en sekt som arbetar på att befrämja sig själv, inte de som arbetat för den egna organisationen. De anställda har fått smaka på vad som händer när de vågar drista sig att stå upp för rättigheter inom SAC.

Antroposofernas störste vedersakare i Sverige är utan tvekan Håkan Blomqvist. Han har i ett antal sakliga – och mycket underhållande – artiklar uppmärksammat många UFO-sekters och nyandliga rörelsers antisemitiska och antidemokratiska åsikter.

2021 kommer ett TV-program av en tidigare elev på en Waldorf-skola, De utvalda barnen. Jasper Lake heter han och berättar om allt dåligt som hände på skolan: obefintlig kunskapsinhämtning, flummeri och mobbing.

*

Genom socialismen idéhistoria har två tankeskolor bråkat: IDEALISM och MATERIALISM. Faktiskt även bland  miljövänliga, djurskyddande gröna nazister som är motståndare till ränta, judiskhet och storskaliga företag. 

I en artikel om SAC:s historia skriver syndikalistveteranen Ingemar Sjöö (samling om honom här) om hur motsättningen mellan idealister och materialister kulminerade på SAC:s kongress 1953 där idealisterna tog över. De ”talade om ekonomisk pluralism och humanistisk livssyn istället för expropiering och klasskamp“. Till den milda grad att man kunde vara medlem i SAC och SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, samtidigt! Sjöö berättar vidare att 1968 kom startskottet till klasskampens återkomst. Alltså den materialistiska synens revansch på idealisterna! Klasskampens främste talesman mot ”nyorienterarna” var Rudolf Holmö, och han får sin bild på en helsida i Syndikalisten 1998. Enligt Ingemar Sjöö är Principförklaringen 1976 och den ökade kampaktiviteten under 1990-talet två tecken på återradikalisering! Vilken, enligt herr Sjöö, kommer att ge framgång och fler medlemmar!

Sveriges meste historiker Peter Englund skriver apropå Leo Trotskij att:”Han var mycket begiven på att släppa ifrån sig olika tvärsäkra förutsägelser, vilka dock nästan utan undantag visade sig vara fel”.

Exakt samma sak kan man säga om Ingemar Sjöö: Han är den skribent i SAC:s medlemstidning som oftast kommer med tvärsäkra uttalanden om SAC:s ljusa framtid, vilka undantagslöst visat sig vara fel. Hans moral är lika förkastlig som hans förutsägelser; mer om dem i Syndikalismens moral och SAC:s ombudsmän. Ingemar Sjöö är en av veteranerna från sextioåttagenerationen; han har hoppat mellan olika vänstersekter tills han nådde SAC. Han är också en människa med en ofattbart låg moral. En samling av kritik mot Ingemar Sjöö finns här.

Det finns mer att säga om kopplingen mellan esoterisk nyandlighet, religiositet och extrema politiska riktningar. En bok av Göran Dahl, professor i sociologi vid Lunds universitet, heter Radikalare än Hitler? och handlar om de esoteriska och gröna nazisterna; samma tendenser finns i räntefria banker, ekologism, vegetarianism med mera. Nästan alltid följs det av antisemitism och konspirationstankar. I den räntefria banken JAK, som samarbetat mycket med SAC (och för övrigt kallar sig ”Den goda banken), har man haft problem med just detta – se här och här.

Riktigt roligt blir det när journalisten Boris Benulic

tar upp hur alla tiders värste New Age-konspiratör David Icke hotades av vänsterextrema demonstranter. Då

”plockade han fram skrifter av vänsterikonen Noam Chomsky och på punkt efter punkt kunde han påvisa att Chomsky och Icke hade samma syn på världen”

 drar slutsatsen att ”Märkligt nog drog sig inte vänstermänniskorna undan och började grubbla – de borde tänkt ungefär så här: Hur kommer det sig att vi har samma världsbild som en patenterad tokskalle?”

Arbetaren tar avstånd från New Age nazismen. En riktig stolle i sammanhanget är Sune Hjort.

Arbetaren tar avstånd även från Hjorts kombination av UFO-mystik och antisemitism. Sune Hjort är f.d. medlem i ett nazistparti, men vad inte många vet är att han också har kopplingar till syndikalismen (Arbetaren 1952, nr 10, s 29). Många människor har kopplingar till både nazism och anarkism; en av de mer uppmärksammade är den f.d. anarkisten Karolina Matti som 1997 inbjöd en nazist att föreläsa på Umeås universitet (källa).

JERKER NORDLUND

En av de mest prominenta i svensk syndikalism under åttio- och nittiotalen var Jerker Nordlund som tillhör den ”flummiga” delen av vänstern (se även här).

Jerker Nordlund

Han kom till vänstern via ”fd scientolog, sannyasin och lärjunge till den indiske gurun Bhagwan Shree Rajneesh, ex-trotskist, primalterapientusiast och haschrökare”. Han har även tagit mängder med halluciena droger och svampar. En djupt trasig människa som förtvivlat söker efter en fast punkt i tillvaron.

Nordlund hittade SAC och höll fast i över tjugo år, men lämnade organisationen runt 2010 när hans kompisar blev avskedade. Istället skapade han Facebook sidan Vi som tycker SAC var bättre förr.

Nordlund var inte bara en av de mest framträdande, ledande och aktiva syndikalisterna i decennier utan även en starkt antisemitisk konspirations-tänkare och Israelhatare. 2014 förklarade han att

”Det är det som behövs nu, ett globalt krig mot Israel”, ”Hoppas att var och en förstår att Israel inte är en nation, Israel är en sinnessjukdom”

– observera att ordvalet är exakt samma som hos den dömde antisemiten Ahmed Rami. Åter ser vi en kuslig koppling mellan ytterligheter som berör varandra. Nordlund var aktiv och eventuellt högste chef för den räntefria banken JAK, som haft täta kontakter med syndikalisterna. Även JAK har haft problem med antisemitiska konspirationsteorier. Mönstret går igen hela tiden – judarna som snikna, gnidiga och å andra sidan de icke-materialistiska rättfärdiga som minsann inte tar ränta, som står över hemskheter som profit. 

Antisemitism, vänsterextremism och esoterisk nyandlighet. Dessa tre går tydligen att kombinera. 

1.1.3 Kristendom

Ett intressant fenomen som beskrivs i SAC:s tidningar är syndikalismens förhållande till kristendomen. Syndikalisten Allan Willny är tillika präst och vill vid mitten av 80-talet koppla kristendomen till socialismen. Syndikalisten Inger Raaby skriver flera artiklar om syndikalistisk moral, Raaby vill ha solidaritet med aidssjuka oavsett hur de smittades – med undantag för prostitutionsköpare. Raaby vill alltså inte lägga någon aspekt på hur en människa hamnat i en situation där han/hon behöver hjälp. Bara vem det är som behöver hjälp. Det finns en viss skillnad till kristendomen, trots Willny, som kan kopplas till en historia om en samarier, en barmhärtig sådan.

Mats Bäckman, en av SAC:s revisorer, berättar om en debattkväll på temat ”Kristendom och socialism” samt befrielseteologi och SAC:s medlemstidning meddelar att Stockholms lokalavdelning ordnar en festival mot påvens besök i Sverige. Carlos Alfonso jr. kallar med det vulgära språkbruk han brukar använda den polska regeringen för ”papistnekrofiler”. Samtidigt samarbetar Stockholms lokalavdelning i en aktion med Kristdemokratisk ungdom, och SAC-Kontakt har inne antiklerikala annonser. I ett av tidningens nummer återfinns den kristendomsfientliga novellen ”Julottan”. Och det berättas att vid ett möte med SAC:s anti-militaristiska kommitté inbjuds bl.a. kristna rörelser.

Prästen/syndikalisten Allan Willny återkommer vid mitten av 90-talet och kopplar åter kristendom till socialism, samtidigt som en nybliven arbetsutskottsledamot i SAC klär ut sig till Jesus för att provocera Livets Ord. SAC-Kontakt berättar att den danska syndikalisttidningen Direkte Aktion uppmanar till ateism.

Chefredaktören för medlemstidningen R A Bellman menar att gud inte finns samt gör satir om religionen. En av de syndikalister som vill ”mjuka upp” läran och tumma på klasskampen är Stellan Vinthagen, och han tar ställning för kristendomen; men Henrik Johansson som är medlem i det radikala syndikalistiska ungdomsförbundet deklarerar att Vinthagen i så fall inte har tänkt över kristendomens ideologi.

SAC:s förhållande till kristendom är förvisso förvirrande. Gemensamma etiska beröringspunkter är en sak, men är det tillräckligt? Kristendom hävdar att människan kan välja sin egen väg, samtidigt har den en förlåtande attityd till de som valt fel väg. De socialistiska rörelserna är oförsonliga mot avvikare, trots att människans val beror på ”strukturen”. En möjlig orsak är att eftersom ingen person kan välja sin väg, kan man heller inte räkna med att någon ändrar sig i framtiden.

Arbetaren beskriver hur båda läror vill värna om de svaga och det finns många artiklar som instämmer. Ulf B Andersson beskriver hur vänstern tidigare var mot religionen, men att de numera samarbetar. Tidningen Syndikalisten  berättar om en kristdemokrat som gillar Arbetaren då han redan 1974 läste om tidningens protester mot experiment på levande foster.

En indikation på att moderna socialister har luckrat upp sin syn på kristendomen är  att en av Sveriges mest kända kommunistförfattare, Sven Wernström (vilken skrev barnboksserien Trälarna på sjuttiotalet), ger utrymme åt trevliga kristna i de ungdomsböcker han skrev på 90-talet. Det är omöjligt att föreställa sig en käck munk eller präst som gör goda gärningar i 70-tals serien om Trälarna.

1.1.4 Syndikalismens moral

I SAC:s medlemstidning mellan 1976 och 1996 står flera utsagor som visar syndikalisternas värderingar:

Per Erik Karlsson anser att totalvägran inte är en syndikalistisk lösning på hur man får bort militarismen, den kräver alltför stor egenstyrka för att bli framgångsrik. Syndikalisten Ingrid Jarnås-Nilsson säger i en artikel att faran med hjälteideal är att det kan slå över i ett övermänniskoideal. Vid grundandet 1930 var det syndikalistiska ungdomsförbundet mot religion och borgerlig moral, samt ville verka för

”ungdomens sociala fostran i andligt och moraliskt hänseende, för allmän folknykterhet på övertygelsens grund”,

Den här sortens nymoralism är inte okänd i världsförbättrarrörelser som den tidiga socialismen. För syndikalismens vidkommande når den en fantastisk höjdpunkt i ett otroligt pekoral av Peter Jacobsson i Syndikalisten 2011, nr 2, s 20. Jacobsson är en av 2000-talets nya aktiva som sparkat ut de gamla punkarna och hippies från sjuttio- och åttiotalet. Han skriver om arbetsplatsorganisatörens etik och hur en äkta syndikalist skall vara:

… Rättrådighet och rättvisa… Kamratskap, välvilja och storsinthet… Ärlighet, trovärdighet och uppriktighet… hedervärd i tanke, ord och handling… trovärdig, pålitlig och skapar trygghet…. Ära och stolthet… utan ego… hedervärd i tanke, ord och handling… Mod och tapperhet… Artighet, etikett och seder… hövlig och korrekt.

Och så Scoutlagen:

Jösses……

Vi återvänder till 1980-talet:

Den något ”flummige” syndikalisten Bosse Talerud säger på 80-talet att syndikalistisk bildning vill skapa en social samhörighet för alla på samma sida. S Eriksson vill ge fackliga arbeten till dem med alkoholproblem för att hjälpa dem.

Syndikalisten Ulf Henell menar att SAC:s främsta propagandavapen är goda seder och kräver en moralisk uppryckning. S O Johansson tycker också att SAC har högre moral än andra organisationer. Enar Johansson protesterar mot att SAC:s A-kassa fungerar så att de lågavlönade betalar till de högavlönade.

SAC:s arbetsutskott protesterar mot regeringens försämringar ”för de redan utsatta”, d.v.s. de arbetslösa. ”Ted” vill ha lika lön i skolan då ”det bästa resultatet nås genom samarbete”. SAC:s utbildningsfederation gör en studieresa till en Waldorfskola och intar samma hållning som Ted.

Det finns många fler artiklar i SAC-Kontakt om syndikalistisk moral:

I en spännande artikel berättar Anna Andersson att likheten mellan anarkismen och den kinesiska filosofin är att båda postulerar en tro att människan är god.

I en artikel protesterar syndikalisten Marie Persson mot att man äter djur, vilket hon ser som fel.

Ett viktigt klargörande kommer från Jacob Andersson som tar ställning mot socialdarwinism i organisationen, ty

”vi begär väl inte självsäkerhet i ord och styrka i handling för medlemskap?”.

Enligt Göteborgs kvinnoklubb har SAC alltid varit en plats för

”underklassens underklass”.

Martin Nilsson, en av de mest framträdande i den syndikalistiska rörelsen som både varit organisationens sekreterare och chefredaktör, berättar att syndikalismen traditionellt organiserat de mest utsatta. Sedan ger Martin Nilsson SAC:s klaraste beskrivning av syndikalistisk människosyn i Arbetarens ledare:

”För att alla människor skall vara lika mycket värda, måste all makt och alla pengar fördelas jämt.”

Både Luleås och Umeås lokalavdelningar vill också att fördelning går till efter principen att alla har lika värde, d.v.s. lika lön för alla.

En kul anekdot i sammanhanget är när den världsberömde tenoren Hipolito Lazaro skulle sjunga i Barcelona på trettiotalet, efter att staden en kort stund tagits över av syndikalister och anarkister; han fick höra att alla var lika mycket värda, därför skulle alla ha samma lön. Hans svar var att då kan han ju gå ner och ställa sig vid dörren och riva biljetter, så kan nån av anarkisterna gå upp på scenen och sjunga!

SAC:s internationelle sekreterare i början av 90-talet hette Kieran Casey, och han vill ha fler invandrare och kvinnor i SAC då de står längst ner i den samhälleliga hierarkin. Chefredaktören för Syndikalisten R A Bellman är mot språktester vid anställningar då det innebär en diskriminering och vid en av SAC:s diskussionshelger i Umeå förklaras ett syndikalistiskt samhälle vara en plats där

”vi producerar det som behövs och hjälps åt med allting”.

SAC:s tidning Arbetaren har en ledare som tar ställning emot att man bedömer intelligens, eftersom det enligt tidningen kan leda till att någon uppfattar skillnaden i intelligens som ett mått på människovärdet.

För att undvika ett resultat som inte stämmer överens med den syndikalistiska världsåskådningen är SAC beredda att avskaffa tester som kan mäta skillnader mellan människor. Kan man inte undvika verkligheten, så kan man ju alltid förbjuda den. Snart nog kommer turen till måttband och vågar. Mer om det i kapitlet ”Stoppa bron…”.

SAC har alltid haft interna problem och organisationen har splittrats flera gånger i sin historia. Den största av dessa splittringar skedde 1995 då ett tjugotal lokalavdelningar vägrade betala den avgiftshöjning som just beslutats i en medlemsomröstning. I SAC:s medlemstidning uppmanar syndikalistkämpen och veteranen Per Nilsson de inblandade att begrunda om inte solidariteten är viktigare än formalia (s 39-42). Men hans uppmaning hjälper inte.

I en artikel är J Valle mot egoismen och syndikalisten och centerpartisten B G Jansson uppmanar till mer solidaritet. Syndikalistiska ungdomsförbundets §2 lyder

”alla människor är lika mycket värda och därför har ingen människa rätt att bestämma över någon annan”.

B G Jansson återkommer och hävdar att ”med socialism menar en syndikalist humanism”. Mot slutet av 1996 beslutar SAC:s centralkommitté att inte justera avgiftsgränserna. Göteborgs lokalavdelning kritiserar CK, och menar att beslutet slår mot de fattiga.

Ovanstående var ur SAC-Kontakt/Syndikalisten. Lika viktigt för att förstå hur en syndikalist tänker är böcker och avhandlingar skrivna av syndikalister själva.

BRITTA GRÖNDAHL

En av de verkliga veteranerna i SAC-syndikalisterna var Britta Gröndahl.

Gröndahls självbiografi Äventyrens år beskriver livet i SAC under fyrtio år; ur denna är följande redogörelse hämtad:

Mot slutet av 60-talet tar SAC emot kriminella från Europa på flykt undan polisen. Det ”togs för givet” att SAC skulle ta hand om dem. Gröndahl känner en skyldighet att ta hand om dem; att de visar sig vara stortjuvar ändrar inget.

När hon inte orkar längre då de förolämpar henne, stjäl pengar och inte drömmer om att arbeta, rannsakar hon sig själv. Hon ser sin egen protest mot deras beteende som ”jävla egoism” och ”borgerlig individualism”.

Senare startar Gröndahl ett anarkistiskt bokcafé. Besökarna ”struntar i regler” och ”är ett helsicke att bli av med”; böckerna stjäls med hänvisning till att all försäljning är kapitalistiskt och ”det ligger ju något i resonemanget”.

De kriminella från Europa som tagits om hand av SAC stjäl pengar ur kassan för att få cigaretter. I det anarkistiska bokkaféet förekommer knark och tillverkning av brandbomber. När Gröndahl inte vill att alkoholister sover över i lokalen får hon kritik.

Hon blir ”uppgiven och förnedrad” när inga ideal fungerar. Mot slutet utbryter plundring av caféet, en ”ömklig final”. Gröndahl talar om sin ”bittra kalk” och säger: ”jag förnedrade mig”, när projektet går under i beskyllningar och motbeskyllningar mellan de som försökt driva caféet. Det fungerade lika lite som alla andra försök att införa anarkism i praktiken.

Britta Gröndahl översatte även Michel Foucaults böcker om sexualitet till svenska. För er som inte känner till Michel Foucault var han en självmordsbenägen, knarkande, pedofil-homosexuell som ”forskade” i galenskap, kriminalitet och perversion, och deltog själv i allehanda sexuella utsvävningar och drogmissbruk. I ungdomen försökte han begå självmord och göra självstympning. Han var en djupt trasig människa som motiverade sitt beteende att det var han som var normal, det var samhället som var galet.

Michel Foucault

På sjuttiotalet, samtidigt som Britta Gröndahl översatte hans böcker, skrev Foucault till franska parlamentet att de borde ta bort lagar om sex med minderåriga – helt i linje med anarkismen! Förtryckande lagsystem stigmatiserar stackars avvikare, förklarade Foucault och tydligen även Britta Gröndahl. Det skapade en förtryckande stämning mellan alla sociala relationer,

”mellan män och kvinnor, barn och vuxna och sannolikt även mellan alla vuxna” (Lundberg, När postmodernismen…. s 35f)

Den amerikanska feministdebattören Camille Paglia kallar Foucault lögnare, bedragare och bara värd förakt.

Samma gäller Britta Gröndahl, men även syndikalist-veteranen Ingemar Sjöö som är SAC:s recensent av hennes självbiografi.

INGEMAR SJÖÖ

En man som öppet redovisar sin ”gubbsjuka” (hans eget ord) när han i fyrtioårsåldern dräglar över tonårsflickor på syndikalisternas fester. Det har de senaste åren framkommit att sexuella övergrepp inte är ovanliga i extremvänstern. Många syndikalist-kvinnor vittnar om dem.

Britta Gröndahls erfarenhet av att bli utnyttjad och manipulerad kallas av SAC:s bokrecensent Ingemar Sjöö lite klämkäckt för ”tragikomisk”. Det är inte konstigt att Sjöö försöker avdramatisera situationen. Sjöö tillhör dem som hårdast utnyttjar aktivisterna och lär dem hur de skall bemöta poliser för att inte åka fast när de t.ex. klistrar upp affischer på olagliga platser. Man skall, enligt Sjöö, alltid blåneka till allt! Mannen lär barn att bli kriminella.

En annan sak denne man gör är att han uppmanar ungdomar, ibland så långt ner som till 13-års åldern, att riskera sina liv genom att kasta stenar på poliser. Vilket skedde under kravallerna i Göteborg 2001. Polisen sköt skarpt i självförsvar. En kriminell ligist träffades  – en f.d medlem i syndikalistiska ungdomsförbundet. Men kulan kunde lika gärna träffat ett barn som drivits på och hetsats av Ingemar Sjöö. En särdeles obehaglig människa.

Hans övriga roll i SAC är att gång på gång slå fast att de ökar hela tiden och förutspå att SAC kommer att bli större och större. Detta samtidigt som de minskar och splittras hela tiden! Ingemar Sjöö har haft fel i varje förutsägelse han någonsin gjort. En samling länkar om Ingemar Sjöö ser du här. Eller här, där han försvarar kriminella invandrares ”rätt” att skörta upp svenska kunder.

I själva verket är Britta Gröndahls erfarenhet enbart tragisk. Hon kunde lika gärna varit ett mobboffer som anser att det är hennes eget fel att hon blir mobbad, att hennes egen uppenbarelse provocerar fram förföljelser. Hon har utnyttjats av en hänsynslös organisation som manipulerar fram skuldkänslor för att stänga ute all kritik.

Mot slutet av sin bok frågar Britta Gröndahl sig själv om hennes liv i SAC:s tjänst varit bortslösat. Svaret blir att hon ber om ursäkt till läsaren för att arbetet för SAC givit henne tillfredsställelse.

Hon tror på fullt allvar att det är “självcentrerat“ och “cyniskt“. Gröndahl vet att många skulle anklaga henne för “borgerligt tänkande“ om de visste att hon haft roligt. Hon skulle kunna bli utesluten. 40 år i SAC:s tjänst betyder ingenting. I SAC gäller endast att utplåna individualiteten och självkänslan oavsett om man mår bra eller dåligt.

Klarast av allt i Gröndahls bok lyser mentaliteten: självuppoffring på gränsen till självutplåning för andra människors skull, att alltid känna skuld över sin otillräcklighet, att alltid avsky sig själv när man känner att den behandling man utsätts för är fel och orättvis.

Britta Gröndahls öde är ensamt en tillräcklig orsak för att arbeta för att organisationen SAC förpassas till glömskan.

Å andra sidan är hon själv inte oskyldig: Gröndahl samlade på femtio- och sextiotalet in pengar till sina spanska ”kamrater”, pengar som sedan användes till terrorism! Både SAC:s ledning, som gav pengarna, och Britta Gröndahl som transporterade dem till Spanien var helt medvetna om detta.

SAC som helhet och Britta Gröndahl personligen har aktivt deltagit i bombsprängning, mord, rån, mordbrand och terrorism.

1.2  Icke syndikalistisk moral

Följande uttalanden om vad som inte är förenligt med syndikalismens värderingar återfinns i SAC-Kontakt/Syndikalisten 1976-1996:

1. Porrbranschens människosyn (kritiken kommer av att medlemstidningen innehåller reklam för porrböcker. På det tiden var sexismen i SAC öppnare)

2. Att vara polis;

3. Att manipulera fakta för att misstänkliggöra SAC:s solidaritet;

4. Att barnpassning på kurser betalas av deltagarna;

5. Att individen inte kan ta vara på sig själv och förändra sin verklighet;

6. Att människan inte har en längtan efter att leva lokalt;

7. En pessimistisk människosyn;

8. Att lämna SAC:s möten innan de är slut;

9. Motvilja till sabotage;

10. Att strunta i talarlistor och ta över debatter;

11. Att vara präst eller strippa;

12. Upplopp;

13. Skräckpropaganda (i det här fallet att SAC:s negativa bokslut används som ett argument för avgiftshöjning);

14. Nedskärningar av internationella kontakter;

15. Okamratlighet (självrättfärdighet och moraliska övertoner);

16. Att kräva att andra skall följa ens krav;

17. Att inte betala den centrala medlemsavgiften;

18. SAC:s stadgar (om de går mot värderingarna).

En intressant lista. De saker som berörs faller in under olika teman, varför det är överflödigt att kommentera dem var för sig. De stora stötestenarna är inte de enskilda fenomen som beskrivs i de arton punkterna, utan hela strukturer. Det förstår man när man går igenom vad syndikalister menar är felaktiga värderingar i samhället:

1. Utslagning är skapat av kapitalistisk utsugning och statligt förtryck.

2. Hamburgare, actionfilmer och pornografi fostrar människor till att bli passiva konsumenter.

3. Hierarkier avspeglar det kapitalistiska samhällets struktur.

4. Betal-TV får inte införas (1983), den kommer att döda all gemenskap, föreningsverksamhet och kultur.

5. Missbruk är ett resultat av samhället och kapitalets rovdrift.

6. Genteknologi är fel, bioteknik är inte enbart teknisk, det behövs även etiska, sociala och miljömässiga överväganden.

7. Löneskillnader symboliserar samhällets hierarki, legitimerar att några skall ha det bättre än andra och splittrar arbetarna.

Slutsatsen är att all syndikalistisk moral är kopplad till historisk materialism; moral beror enligt syndikalisterna på samhällsstrukturen, och allt i samhället hänger ihop.

1.2.1 Rationellt och ekonomiskt tänkande

Den icke-kristna och icke-socialistiska moral som strävar efter effektivitet och vinst, materiell framgång och fysiskt behag, samt tilldelning efter förtjänst och inte behov, kallas i denna bok för rationellt och ekonomiskt tänkande.

Orden kommer ur Pierre Kullboms artikel ”Var nazismen irrationell?” i den katolska tidningen Signum 1993, nr 3, s. 86, där Kullbom ser en fara i:

”den djupt livsfientliga rationalitet som torgförs av Torbjörn Tännsjö och andra teknokratiska ekonomister”.

I SAC:s medlemstidning upprepas mellan 1976 och 1996 om och om igen en motvilja mot en moral som strävar efter att grunda sina beslut på rationella och ekonomiska kalkyler och inte på ”behov”:

Första gången kritiseras rationellt och ekonomiskt tänkande av medlemmen Per Lindberg, sedan av Älvsbyns lokalavdelning. Norrköpings lokalavdelning ”fördömer” att SAC ger penningbelöning vid medlemsvärvning. Kvinnokommittén och tre enskilda medlemmar är mot att SAC:s kursgård drivs som affärsrörelse. José Hellberg är mot rationell bedrivning för lönsamhet. Göteborgs lokalavdelning vill att lokaler där SAC har konferenser inte skall ge profit.

SAC-Kontakt innehåller annonser för spel som är mot konkurrens och tävlan. SAC:s centralkommitté uttalar sig mot börsen. Umeå lokalavdelning är mot en löneplan som prioriterar prestation och duglighet, då de anser att den splittrar arbetarna. Syndikalisten och kriminologen Janne Flyghed, som på 90-talet ofta återkommer med hyllningsartiklar till våld och kriminalitet, tar avstånd från Svenska industritjänstemannaförbundet som vill ha vinst i företagen och Roslagens lokalavdelning är mot profittänkandet i kapitalismen.

Göteborgs lokalavdelning gör ett uttalande att vinstdrivande affärsverksamhet är i strid med arbetarrörelsens “principer“. En person vid namn Arnold Dietrich är mot det ”borgerliga” tänkandet på pengar. Syndikalisten Hasse Holm, som är en återkommande figur, säger att han är emot effektiv produktion och marknadsmässiga priser, då det inte är ”inbördes hjälp“. Titeln anspelar på en bok av anarkisten Kropotkin.

En syndikalist som varit med sedan 1985 och skrivit mängder med artiklar är Ingemar Sjöö, han förklarar att kooperation innebär entrepenörsanda och är ett ”småborgerligt” tankemönster. Catharina och Göran är mot konkurrensen i den vanliga skolan, så även Kalmars lokalavdelning.

JERKER NORLDUND

En dåtida kändis bland syndikalisterna är Jerker Nordlund och han säger i SAC:s tidning att han vill att investeringar skall vara etiska.

Jerker Nordlund var en klippa som framkallade glada skratt på syndikalisterna första maj möten (s 8). Han jobbade och kämpade i decennier för SAC. Han lade ner hela sitt liv och sin själ i kampen för rätt värderingar. Och så en dag tog han parti för de ombudsmän som SAC-ledningen mot alla lagar och regler avskedar.

Svaret kom blixtsnabbt: Jerker Nordlund, efter tjugo års trogen tjänst, utesluts med hela sin lokalavdelning. Nordlund startar en Facebook grupp där han angriper SAC och deras nya ledare.

En av dem, Jona Elings Knutsson, svarar på Nordlunds angrepp med att säga:

”Vilken härlig allians av rättshaverister och dårar från när och fjärran som samlats i den här gruppen”.

Den SAC-trogne Daniel Karlsson skriver lika elakt och hånfullt:

”Det är alltid ledsamt att se det gamla passera långt bortom en själv och veta att man är omsprunge, att man inte längre är ung och snygg, att man inte längre kommer någonstans med sin privilgierade pascifism precis som sina äktenskaps och alkoholproblem.”

Han talar om gamla vänner och kamrater som i tjugo år har arbetat för SAC.

Och i sina böcker skriver samma människor:

”SAC som organisation kom att stå upp för människovärde och mänskliga rättigheter”
ur Ett sekel av syndikalism 2012

 

Nordlunds nya lokalavdelning frågar Karlsson

”tanums LS? Är det en fillial till Lillhagens Sjukhus?”

Kanske är inte Karlsson helt fel ute. Enligt egen utsago är Jerker Nordlund

”f.d. Scientolog, sannyasin och lärjunge till den indiske gurun Bhagwan Shree Rajneesh, ex-trotskist, primalterapientusiast och haschrökare.”

Efter 2010 super han bort sitt liv som pensionär nere i Italien. Han sammanfattar sitt liv med att skriva: 

”När jag tänker efter är nog att sätta mig upp mot ordningsmakten det enda jag har lyckats riktigt väl med i mitt liv.
Jag gick inte ens klart gymnasiet och tog aldrig någon akademisk examen.
Jag lyckades aldrig stanna kvar i någon sekt, till och med Scientologerna var glada över att bli av med mig.
Mina idrottsledare i tonåren bad mig att flytta till Sovjet, men Sovjetiska konsulatet ratade mig som spion efter första försöket. Intresset för räntefri ekonomi slutade med att ekobrottsmyndigheten gav mig sparken som en promuslimsk säkerhetsrisk.
Mitt försök att göra karriär inom arbetslivet ledde till tre års psykos och att äktenskapet kraschade.
Försöket till politisk karriär slutade med att jag outades i riksmedia som antisemit
Den enda plan som gick hem var ordervägran mot de militära myndighetetna. Där fick jag som jag ville, fängelse varje gång.”

Det är djupt trasiga människor som burit upp SAC – se även här och här.

*

I början på 90-talet hette chefredaktören för SAC:s medlemstidning Katia Henry. Henry återkommer i kapitlet som beskriver SAC:s moral i relation till det omgivande samhället. Här skall bara nämnas att Henry förklarar att man inte vågar vara företagsam i SAC då man kan bli anklagad för kapitalism och förresten anses det fult att tjäna pengar i SAC.

Katia Henry lämnar SAC runt 2010 då hon anser att den nya ledningen som tagit över snöper all frihet, utesluter alla som klagar och bara är intresserade av makt.

Så mycket var hennes decennier av arbete för SAC värt…..

Signaturen “Chris“ säger att effektivitet ofta ses i motsättning till frihetlighet. Och syndikalisten Roger Andersson upprepar att det i alternativ verksamhet anses fult att tjäna pengar och berättar att SAC:s kursgårdar såldes p.g.a. vanskötsel och brist på intresse.

Det nybildade syndikalistiska ungdomsförbundet vill att ägare skall ha andra mål än profit och är också mot betyg i gymnasiet. Syndikalisten Reine Hermansson som är den ende vilken beskrivit sin utopi i SAC:s medlemstidning säger att han är mot habegäret. Gunnar Gustafsson säger att han är syndikalist då han ställer idealen framför vinsten.

Mats Bäckman, en av SAC:s revisorer, och Mats Håkansson är mot tester av arbetarnas kapacitet, tester är arbetsgivarens maktinstrument som leder till feodalisering och det är, enligt de två syndikalisterna, fel att försöka få elitarbetare med god hälsa och kondition. Efter en läsarundersökning i SAC:s medlemstidning anklagas den för kommersialism.

De sista utsagorna i ämnet i SAC:s medlemstidning är när Tove Palin är mot att pengar sätts över ideologin, Tobbe Mattson är mot konkurrens och fri ekonomi och slutligen den ”flummige” syndikalisten Sven G Sjöberg som är mot girigheten i kapitalismen.

1.2.2 Rationellt och ekonomiskt tänkande i SAC

I samhället är det naturligt att försöka göra goda avtal; att olönsamma sektorer måste avvecklas är accepterat så länge man gör allt för att minska de utsattas svårigheter. Tanken på ett statiskt samhälle som inte tillåts förändras eller utvecklas bara för att några kan komma i kläm dog med medeltiden, men i SAC är problemet levande.

Den stora delen av socialistisk verksamhet går ut på att klaga på regeringar som har ansvar för samhällsekonomin. Enligt socialister kan alla ekonomiska motsättningar lösas med trollformeln:

“Man får inte ställa svaga grupper mot varandra!“

D.v.s. ställa frågor som: Hur skall vi ha råd med både äpplen och päron, pengarna räcker bara till det ena? Inte nog med att frågan inte får ställas. Det är faktiskt ett ”fascistiskt argument” att komma med sådana invändningar

Vad händer om en ekonomisk konflikt dyker upp i SAC? Snart skall redogöras för de absurda konsekvenser som SAC:s moral givit upphov till i sin relation till sina ombudsmän. Men först skall vi se på de uttalanden i SAC:s medlemstidning som inte går ihop med syndikalistisk jämlikhetsmoral:

 x

1.2.2.1 Rationellt och ekonomiskt tänkande i SAC

1981 säger syndikalisten Jan Ola Gustafsson att värnpliktssystemet inte står i motsats till SAC:s ideal, det är inte alls militarism utan skapar kamratskap, solidaritet, ”allmän social fostran i samexistens” och är personlighetsutvecklande (ett uttalande som detta efter mitten av 1990-talet skulle troligen renderat Gustafsson en uteslutning).

I stadgarna för de som ansöker till att bli funktionärer i SAC, § 8, moment 3, står det att man skall ta hänsyn till de sökandes duglighet, inte deras behov. Borlänges slogan är ”Du får skylla dig själv!”…att du, arbetare, är med i LO, ett odemokratiskt fack. Falu-Korsnäs lokalavdelning säger att världen blir vad du gör den till.

På Göteborgsavdelningens årsmöte 1991 lägger de tre syndikalisterna Sven Bertilsson, Ulrika Fröberg och Birgitta Nilsson, vars namn tidigare inte figurerat i tidningen, en motion om arvoden till de förtroendevalda. De flesta mötesdeltagarna avfärdar motionen som ett skämt; vissa anser att det faktum att diskussionen överhuvudtaget äger rum är ett bevis på att SAC inte längre är ett forum för revolutionärt arbete.

En av SAC:s arbetsutskotts ledamöter på 80-talet och som även återkommer med flera artiklar i den syndikalistiska pressen heter Jaques Wallner.

Wallner, som i sin moraluppfattning avviker från alla andra inom SAC, argumenterar för marknadsekonomi och konkurrens. I en artikel kämpar syndikalisten Margareta Ljungstedt med driftighet för sin rätt på ett företag och B Nordh säger: ”Syndikalister är påfallande ofta individualister med en stark självständig hållning och en stark självkänsla”. Centralkommittén gör ett uttalande mot den tidigare policyn om likalöns-principen och vill införa kvalificerade jurister för att få liv i federationerna. SUF:s, det syndikalistiska ungdomsförbundets § 10 lyder:

”Alla har skyldighet att efter förmåga vara med och dela på det nödvändiga arbetet”.

Paragrafen bryter mot den traditionella ”behovs”-tillfredsställelsen inom SAC.

Jaques Wallner återkommer med sympati för ”företagandets positiva effekt” och förespråkar kooperation, fri marknad och konkurrens. Wallner deklarerar att borgarnas demokrati är viktigare än organisationens påbud och han vill ha mångfald istället för intolerans mot olika sätt att leva. Wallner vill att man slutar gnälla på köttätare och andra i SAC. Om köttätare och förespråkare för fri sexualitet kränker er rätt, så kränker er existens min rätt, säger Wallner.

En ny artikelförfattare på 90-talet är Nina Lekander som liksom Wallner säger att konsumenterna inte skall behöva ta ansvar för konsekvenserna av hur de varor de köper har producerats (se även Lekanders roll i feministdebatten i Arbetaren). Slutligen i detta tema anser Morten Valestrand apropå Arbetarens upplage-kris att när det gäller informationsarbete skall endast de med kunskapsnivå tycka till.

 

1.2.2.2 SAC:s ombudsmän

Men det är inte med goda avsikter i tidningsartiklar som världen förändras. Vi återgår därför till frågan som ställdes i början:

Vad händer om en ekonomisk konflikt dyker upp i SAC?

Under en elvaårs period har SAC haft problem med fem av sina ombudsmän som ansett att organisationen är en dålig arbetsgivare. Antalet ombudsmän i SAC har under perioden legat mellan sju och tretton (ungefärliga tal). Förhållandet till de egna anställda är med andra ord ett allvarligt problem för SAC. Vid splittringarna av SAC 1987 och 1995 var en av anklagelserna mot ledningen att de ville avveckla ombudsmannakåren.

Redan 1983 klagar Uppsalas lokalavdelning på lata ombudsmäns “parasitära“ verksamhet, och på SAC:s industrisekretariat som håller dem under armarna. Sekretariatets talesman Lars Westerberg kallar klagomålet ett “fult påhopp“ på ombudsmannen Bertil Öberg och säger att dåliga ombudsmän finns i SAC som överallt.

En av de klokare bland syndikalisterna är Eva Eggeby som påpekar en av SAC:s inkonsekvenser: när SAF ger argument för återhållsamhet ses det som dåligt, men i SAC ges samma argument mot ombudsmännen, de tillåts inte ha ”kapitalistiskt tänkande” och vilja ha högre lön; om inte anställningstryggheten blir bättre kommer SAC:s anställda att bestå av de som inte kan få andra arbeten eller är dumma och lata, varnar Eggeby.

Exakt samma argument återkommer 2008,
efter att man precis har avskedat de sista anställda.
Det är fascinerande hur argumenten upprepas i decennier –
diskussionen går bara runt runt runt i all evighet.
De har inga svar på någonting!

Detta är inte allt som finns att säga om de f.d. anställda i SAC. Inte nog med att de förlorat sina anställningar. När de utträtt behandlas de med ett förakt som visar att SAC behärskas av fanatiker av Athanasius kaliber.

SAC försöker, liksom de forntida egyptierna, utplåna sina före detta kamraters själva minne. Deras namn stryks från medlemstidningen. Och som kronan på verket smutskastas de med lögnkampanjer och beskyllningar. Här följer några exempel:

Sten Högberg var ombudsman i SAC i över tjugo år. 1988 utesluts han, själv anser han att det rör sig om personförföljelse. När SAC i fortsättningen talar om honom använder de inte hans namn. I Stockholm vill två medlemmar företräda honom i hans konflikt med SAC. Glömsk av alla tidigare år fnyser SAC-Kontakts chefredaktör Martin Nilsson att det är

”grov illojalitet att företräda en oorganiserad mot sin egen organisation”.

En av de två blir utesluten för ”illojalitet mot organisationen”, och Martin Nilsson beklagar att man inte kunde få ihop den två tredjedelars majoritet som krävts för att även utesluta den andre – och Martin Nilsson är ändå en av de få trevliga och sympatiska inom SAC-syndikalisterna. Mer om honom här.

Även Martin Nilsson lämnar SAC runt 2010, efter att en ny generation tagit över och sparkat de gamla stötarna. Nilsson ser sina gamla vänner förlora sina jobb och hur de slutar sina arbeten på tidningen Arbetaren. Efter decennier av hårt arbete anser till och med denne trotjänare att det inte längre är meningsfullt att fortsätta. Man får en tår i ögat.

Curt Olsson var medlem i SAC i över trettio år och arbetade under lång tid som ombudsman. Han utträdde ur SAC 1995. Två år senare publicerar den SAC-trogne Ronny Stansert, som arbetar med SAC:s pressbevakning, en ”Bild från 1969, innan Curt Olsson blev en förbittrad renegat” i medlemstidningen. Det var tacken för trettio års tjänst! Men Curt Olssons öde är ändå inte värre än en annan av SAC:s ombudsmän.

LASSE JOHANSSON

Lasse Johansson gick över från Livsmedelsarbetarförbundet till SAC i slutet av 80-talet. Då hade Livs visat en

”provkarta för maktfullkomlighet, åsidosättande av fattade beslut, ryktesspridning och grundlösa beskyllningar som är praktexempel på avsaknad av demokrati och vanlig mänsklig anständighet”.

De nya rekryterna är ”det mest positiva på länge”. SAC har tidigare råkat ut för ”gnälliga antifackliga” övergångar som ”inte blivit gamla i organisationen”, men det här är inte en sådan. Lasse Johansson själv deklarerar stolt att han alltid kommer att ”förbli syndikalist”. Han kallas ”den pragmatiske visionären” och presenteras som ”vår nye ombudsman”.

Flera år senare, närmare bestämt 1995, splittras SAC. En av orsakerna till splittringen var att kongressen beslutat sig för att satsa pengarna på tidningen Arbetaren och dra ner på antalet ombudsmän. Vad som skulle hända med de som blev arbetslösa var det ingen som visste, och ledningen verkade inte bry sig (s 35-38).

Den som skrev artikeln om nödvändigheten av att slänga ut ombudsmännen (på uppdrag av centralledningen) hette Minou Padellaro.

Minou Padellaro blev femton är senare själv utdriven ur SAC. Åter tacken efter minst tjugo års tjänst där hon försvarat allt SAC gjort oavsett lidandet för de inblandade.

När regeringen gör likadant väcks ett ramaskri på Arbetarens ledarsidor, men när den krassa verkligheten hinner ifatt SAC säger organisationens ledning till Lasse Johansson som förlorat sin anställning:

”Det kan inte vara så att hela organisationen skall anpassa sig efter att Lasse Johansson skall vara ombudsman i evighet“.

Den som sade detta (s 8), Björn Mohlin, gick ur SAC ca femton år senare när han ansåg att den tagits över av obehagliga typer som ”bara vill ställa till med bråk”. Som ett brev på posten kom anklagelser om att Mohlin gjort ett ”knivhugg i ryggen” på organisationen. Han blev själv föremål för hat från SAC-trogna, hans minne blev fördömt, hans namn uttalas inte längre i tidningen.

Flera lokalavdelningar bryter sig ur SAC 1995 p.g.a. avgiftshöjningen. Några av dem anställer Lasse Johansson, vars lokalavdelning utträtt, för de pengar som annars skulle gått till SAC.

Strax efter berättar de SAC-trogna malmöiterna Michael Nord och Alexander Åstrand, som tidigare hållit med om att ombudsmännen i SAC behandlats dåligt, om hur glada de är över att slippa betala bilersättning till den där ”Lars” Johansson i fortsättningen (s 12). Han heter visst inte Lasse längre.

INGEMAR SJÖÖ

I SAC:s vitbok om splittringen, Patriarkernas uttåg, skriver Ingemar Sjöö med hat och hån om ”Lasse Johanssons motiv och bevekelsegrunder” att han ville ha

”en bättre avlönad tjänst. Det kunde han bara få genom att bryta med SAC och dra med sig ett antal LS, som var honom slaviskt trogna och förhoppningsvis beredda att betala vad han krävde i lön.”

De ”slaviskt trogna” fick enligt Sjöö tillfälle att ångra sig då han

”presenterade han en sluträkning för sin verksamhet under året som var så saltad att den… fick håren att resa sig på huvudet på kassörerna i de LS som anlitat honom.”

Som vi ser på flera sidor är Ingemar Sjöö – samling av länkar om honom här – en av de mest slaviskt trogna mot SAC och samtidigt en av de mest otäcka sekteristerna. Han har gång på gång attackerat tidigare kamrater med de mest obehagliga anklagelser, alltid obevisade, för att visa sin egen lojalitet med ledningen. Han gör vad som helst för att alltid vara bossarna till lags.

1997 tar Livsmedelsarbetarförbundet upp ett strejkbryteri som SAC genomfört några år tidigare som ett argument mot dem. Medarbetaren på SAC:s medlemstidning, Ronny Stansert, väser mellan tänderna:

”Där kan man se hur en gammal strejkbrytare som tidigare varit med i vår organisation kan utnyttjas emot oss i andra konflikter. En strejkbrytare som splittrat vår organisation och deltagit aktivt i försöken att ta över A-kassan”.

Stansert skyller allt på Lasse Johansson, men nämner inte ens namnet. Det gör man i allmänhet inte på någon av de många som gått ur SAC.

Fyra år tidigare applåderades Johanssons försvar av SAC, som gick ut på att i SAC bestämmer minsann inte ombudsmännen, där avgör medlemmarna själva vad de gör. Så länge hans anställning är omstridd säger SAC att ”Det är nog så att det aldrig är ens fel att två träter”; och Malmös lokalavdelning, som vill vara kvar i SAC, säger i en artikel skriven av Michael Nord och Alexander Åstrand att ”AUs agerande i ombudsmannafrågan är direkt oanständigt”.

När han utträtt kallar Ronny Stansert honom ”gammal strejkbrytare”, splittrare, guling och ”renegat”. Stansert ägnar sida upp och sida ner i sina ”Pressklipp” för att sprida galla mot Lasse Johansson och det fortsätter i nummer efter nummer. Så behandlas f.d. medlemmar i SAC.

Men det finns mycket mer att säga. Runt 2008 sparkar SAC ut sina sista anställda. Orsaken är helt enkelt att det inte finns pengar att ha dem kvar, men eftersom socialister inte kan erkänna att resurser är ändliga, fantiseras oändliga undanflykter och bortförklaringar upp i SAC:s tidningar. Även här dyker Ronny Stansert upp och klagar på de anställda ombudsmännen.

Det som sker omkring 2008 är att SAC mot alla lagar och avtal avskedar tre av sina anställda: Anders Melchior, Ingela Drenske och Lennart Markebo. De blir inte glada och gör den ultimata synden, de stämmer SAC i domstol!

Då de tagit parti mot den egna organisationen utesluts de (s 25) tillsammans med sina lokalavdelningar, Ale, Tanum och Huddinge. Allt finns att läsa i SAC:s egen medlemstidning. Här ett försvar  sid 26, 2007-1 (19) från SAC.

Det finns ingen anledning att tycka synd om de uteslutna. De har själva deltagit i uteslutningar och personförföljelser. Speciellt Lennart Markebo – mer om honom här, här och här.

Han har hoppat från den ena vänstersekten till den andra innan han fastnade för SAC. Själv säger han om uteslutningen:

– Så småningom hamnade jag i konflikt med vissa personer i ledningen eftersom jag tyckte att SAC hade utvecklats i mer centralistisk riktning och försökte styra hur vi skulle driva fackliga frågor. 2008 uteslöts vi efter att vi hade bildat en lokal förening i Huddinge.

–Fast många av de personer som kastade ut oss har ju själva blivit utkastade senare. Så kanske det kommer gå att lösa att gå med i någon form i SAC igen och hitta en lösning, säger han.

Markebo ljuger medvetet om konfliktens orsak. Och han vet mycket väl att han aldrig, någonsin kommer att få gå med i SAC igen (s 28).

Inte riktigt ombudsman, men anställd, var den kända vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman.

Liksom så många andra i SAC blev hon avskedad på grått papper 2022. Liksom så många andra försökte hon förklara för SAC att man kan inte göra så. Man kan inte skriva sina egna lagar. SAC struntade högaktningsfullt i hennes protester; Ekman tog saken till domstol och för hundrade gången åkte SAC på pumpen och fick betala ett jättelikt skadestånd utöver utebliven lön och advokatkostnader.

Att de aldrig lär sig!

 

1.2.2.3 SAC och dess A-kassa

SAC har alltid haft problem med sin A-kassa, en tid hörde problem ”till vardagen”. När en anställd vid A-kassan tog ut obeviljad semester blev han uppsagd, varvid SAC stämde A-kassan.

Den arbetslöse SAC-medlemmen Shahrokh Razavi blev avstängd från ersättning då han kritiserat arbetsförmedlingens uppmaning att ha snygga kläder och rakad nuna när han sökte arbete. Sådant har man väl inte råd med när man är arbetslös, menar Razavi. SAC:s AU och en lokalavdelning håller med och alla kritiserar den obstinata A-kassan.

Händelsen påvisar den yttre konformiteten i vänsterrörelser (utöver den krassa moralen). Dess kännetecken är att den är i motsats till vad som är vanligt i det borgerliga samhället. Ett ovanligt fenomen i det nutida samhället är t.ex. politiker med skägg. Följdriktigt har många syndikalister skägg.

På bilder från SAC:s kongress 1987 har nio av de tio namngivna herrarna skägg . Vid bilder före och efter SAC:s kongress 1983 bärs skägg av Jan Berglund, Ewert Ljusberg, Anders Sandqvist, Gunnar Eriksson (den nye sekreteraren), Ulf Rahm (ombudsman), Ingemar Eriksson (SAC:s kassör (imperialt skägg)), Leif Hallstan (Arbetarens redaktör), Per Nilsson (SAC-Kontakts redaktör). (Jaques Wallner bryter av som vanligt, slätrakad) .

För 100 år sedan var det ovanligt med politiker utan skägg. Det är intressant att begrunda hur syndikalisterna skulle sett ut om hakorna på den tiden.

Likadant ser det ut SAC:s framtids-kongress 2006: samtliga på bilderna (s 8) från konferensen har snagg eller skäggstubb eller fula gråa munkjackor. Det är som en komisk scen ur filmen Life of Brian där alla skriker ut att de förstår nyttan av att tänka själva:  JA, vi är alla individer! JA, vi är alla olika! Samtidig ser vi exakt likadana ut inom gruppen. Inte en enda på bilderna sticker ut med kostym eller slips eller ens en kammad frisyr.

”KVINNAN”

I början av 1997 genomförde SAC en kupp för att rensa A-kassan från de avdelningar som gått ur SAC. Styrelsen avskedades utan anmärkningar på deras arbete varken från revisorer eller AMS. SAC:s argument är att det inte handlade om juridik utan om “policy“, styrelsen hade inte längre deras “förtroende“. SAC stämmer kassans tidigare ordföranden, Lollo Bergsten Niklasson, med

”en lista på 17 punkter där både misshandel och förskingring var med. –Och det känns ju inte så roligt att höra från en arbetsgivare som man jobbat för i 26 år, säger Lollo” (länk).

Men Lollo Bergsten Niklasson vinner på alla punkter i tingsrätten, och får 125 000 kronor i skadestånd. Domstolen bevisar att hon bara följt lagen. Det måste varit ett hårt slag för SAC när de insåg att de inte kan behandla sina anställda hur som helst.

Lollo Bergsten Niklasson är personen som används för att påvisa att SAC är en dålig rörelse. Och den som attackerar henne är en av de nya bossarna i SAC, Johan Larsson, som har ett eget underkapitel i denna bok.

Trots detta prejudikat fortsätter ledarna för SAC att tro att de när som helst kan säga upp sina anställda. Detta hände flera ombudsmän och andra på 80-, 90- och 10-talet. Liksom kommersiella sekter arbetar SAC för att stödja sig själv, inte sina anställda eller medlemmar.

 

”SAC som organisation kom att stå upp för människovärde och mänskliga rättigheter”
ur Ett sekel av syndikalism 2012

 

1.3    Slutsatser

Efter definitionerna på en syndikalist i SAC:s medlemstidning kan man åter fundera över den eviga skillnaden mellan ord och gärningar. Får man säga “Det är rätt att anklaga utan bevis“ inom SAC? Att man får göra det är redan lett i bevis.

Den viktiga frågan i politik är: vem är beredd att erkänna sanningen, innan man hamnar i en position där obekväma beslut måste tas? Inte SAC-syndikalisterna, det vet vi.

Vad beträffar vikten av syndikalistiska principer gäller enligt syndikalisternas medlemstidning följande rangordning:

Den tredje viktigaste principen är motsatsställningen till det borgerliga samhället.

Den näst viktigaste principen är småskalighet.

Den viktigaste principen som alla syndikalister måste följa är värderingarna.

För att citera en av de mest underliga figurerna i den moderna syndikalismen: ”En som vill utöva bågskytte i en dykningsklubb är precis som om en med borgerliga värderingar vill vara med i SAC” – Johan Larsson

Vilka värderingar är det då som gäller? Det är faktiskt bara en som samtliga syndikalister är överens om (med undantag från de två som uppskattar rationella, ekonomiska bedömningar: Eva Eggeby och Jaques Wallner, som i denna bok inte räknas in bland syndikalisterna (den senare bara i rollen av ”Syndikalismens Markion”)). Det som gör en människa till syndikalist är punkt 3 i SAC:s principförklaring: Det etiska ställningstagandet mot rationell och ekonomisk moral.

Socialistisk och syndikalistisk människosyn utgår från ett postulat om ett människans ”värde”, som inte kan mätas eller vägas. Detta värde är lika för alla människor. För att alla skall vara, d.v.s. uppfattas, som lika mycket värda krävs enligt syndikalisterna att alla har exakt lika mycket av allt. Inte bara av pengar, utan även av begåvning, intelligens och utseende. Skulle någon ha mer än genomsnittet av en av dessa faktorer så kan tanken uppstå att han är ”mer värd”. För att undvika detta skall allt som mäter och väger skillnader mellan människor avskaffas, enligt syndikalisterna.

Åsikten att människor bör tilldelas vad de förtjänar, i enlighet med sin duglighet (styrka) eller oduglighet (svaghet), anses påvisa uppfattningen att människor inte är lika mycket värda.

Att göra åtskillnad i tilldelning mellan de människor som inte kan respektive inte vill prestera anses också fel, enligt socialismen, eftersom den anser att all förmåga hos människan härstammar ur samhällsförhållanden och social miljö.

Det finns ingen som ”väljer” att prestera mer eller mindre. Det finns ingen som väljer någonting. Och det för oss fram till den fråga som ingen socialist har kunna svara på de senaste hundra åren: Vad skall man göra med den late?

Ingenting är farligare för socialismens människosyn är den rationella duglighetsbedömning som förs fram av filosofer som Pete Singer och Torbjörn Tännsjö, Sveriges främste antisocialist.

Jag är naturligtvis fullt på det klara med att professor Tännsjö är en framträdande ideolog i V (tidigare VPK) och att professorn, till skillnad från de flesta andra i sin generation, inte tar avstånd från sina förvillelser. Det ändrar emellertid ingenting: Om man inte accepterar en slavmoral och nivellering, utan förespråkar en moral baserad på rationell förtjänst, så är man enligt denna boks slutsats inte socialist, oavsett hur mycket medlem man är i något parti.

Som filosof förnekar dessutom professor Tännsjö existensen av något sådant som ett människans ”värde”. Om man sedan, som professor Tännsjö gör, förespråkar att individens fria val är det som skall avgöra vad som bäst lönar sig för honom själv, då har man avlägsnat sig så långt ifrån socialismen som man kan komma.

Kapitel 2: Inbördes bråk
(Längre originalversion)