5.0.1 SAC:s brist på svar
– MARTIN NILSSON
– Syndikalisternas egna böcker
– Det spanska inbördeskriget
5.0.2 Konkret verksamhet
5.0.3 Syndikalismens utopi
– Hur presenterar SAC sin utopi?
*
5.0.1 SAC:s brist på svar
SAC:s arbetsutskott ger svaret på rubrikfrågan i ett debattunderlag inför Framtidskonferensen 1989. AU säger att SAC inte har klargjort hur det framtida ekonomiska systemet ser ut och de ställer frågor till sin egen organisation: Hur organiseras marknaden? Planekonomi eller konkurrens eller en marknadssocialism med stödåtgärder åt de svaga? Skall man göra nationella ekonomiska beslut av social karaktär? SAC har, enligt AU, inga svar om europeiseringen, miljön, industrisamhället, småskaligheten, inte heller om aktieägande för SAC äger ju aktier i sitt eget företag. Blott ett svar finns: Vår ledstjärna är människans behov!
Fast det är klart, det gäller bara när nån annan skall betala. Deras egna anställdas ”behov” bryr de sig mindre om.
Det enda konkreta kriteriet på SAC:s samhälle är småskalighet (SAC:s principförklaring, punkt 12 på 90-talet, men inte längre med efter 2009), som ibland ger speciella konsekvenser:
1. Hasse Holm är inspirerad av SAF:s VD som vill ha decentralisering av avtalen, att medlemmar förhandlar istället för ombud och att arbetarna får större ansvar.
2. Vid en strejk 1993 ställde sig syndikalisterna på arbetsgivarnas sida mot arbetarna i Livsmedelsarbetarförbundet, då syndikalisterna ville ha lokala avtal.
3. Susanna Sandström förklarar att kooperativt, småskaligt företagande inte är kapitalism.
Den Framtidskonferens SAC håller 1989 leder inte till några svar på frågorna, men väl till bråk och slagsmål mellan deltagarna. Skolan som inhyst konferensen låter hälsa SAC att de inte är välkomna i fortsättningen eftersom personalen trakasserats. Konferensen blir ett fiasko i alla avseenden.
På 1990-talet skrivs ofta Arbetarens ledare av Jonas Fogelqvist. I Fogelqvists ledare medger SAC att socialistisk ekonomi alltid misslyckats. Syndikalistisk ekonomi är planekonomi där samhället äger och arbetarna förvaltar. Men vad händer om företaget Y går med förlust, federationen vill stödja, men samhället säger nej?
Syndikalismen har inget svar; tron att motsättningar försvinner av sig själva är både orealistisk och farlig, säger ledaren. Den socialistiska tron att människan omedelbart förändras efter omvälvningen kallas totalitär. Inte heller i frågor om demokratin har SAC svar, enligt ledaren, det enda konkreta är att ombud inte får fatta självständiga beslut.
En person som nått en högre insikt är Bengt Ericsson (s 14). Han frågar i ett par artiklar vem som skall förvalta råvaror i ett syndikalistiskt samhälle och om bönderna har rätt till att äga jord? Hur skall den regionala för-delningen fungera? Och det sociala skyddsnätet? Det enda som finns i SAC är ett utopiskt tänkande att “bara produktionsmedlen ägs kollektivt så löser sig allt!“ Ericsson jämför SAC:s inställning till sin utopi med Jehovas Vittnens till sin, och berättar att han beslutat att lämna SAC.
MARTIN NILSSON
På Arbetarens sida kallad Arena (s 13), säger en av de mest framträdande i den syndikalistiska rörelsen under nära trettio år, från 80-talet till 00-talet, Martin Nilsson, att syndikalismen inte har några svar: SAC:s strävan att ta över samhällets alla funktioner är totalitärt och dogmatiskt. Plan eller marknad har SAC aldrig vetat. Hur skall man få incitament till innovationer och kreativitet? Och hur mycket konsumentinflytande? Hur skall man upprätthålla ordning i ett syndikalistiskt samhälle? Det finns bara en tro på “medvetenhet”.
Redan i samma ögonblick Martin Nilsson når den högsta positionen i organisationen och blir SAC:s sekreterare 1987 ropar han desperat att SAC inte har några svar: Det finns massor med principer om självförvaltning och samhällsägande, säger Nilsson, men hur skall det fungera? Det duger inte att bara upprepa schabloner om internationalism, federalism och produktionsomläggning, säger Nilsson och hans vädjande ton skulle kunna få en sten att gråta blod.
Ingenting har hänt fram till den dag Martin Nilsson sju år senare, nu som Arbetarens chefredaktör, upprepar samma sak: SAC förhärligar de egna idéerna och talar om vår egen förträfflighet. SAC:s strävan att ta över alla samhällsfunktioner går inte ihop med demokrati och frihetsbegrepp, det är dogmatisk totalitarism. Det är enligt Nilsson en artskillnad mellan lokalsocialister och ”auktoritära” socialister, men att organisationen SAC, och bara den, skall ta över alla funktioner i samhället är precis som kommunisterna vill ha det.
Jag brukar ofta säga att Anarkister är kommunister med dålig organisering. Vilket bevisas av Nilssons citat ovan; det bekräftas även av de kommunister som sedan blev mördade av Stalin:
den serie av händelser, som ledde till sovjetdemokratins urartning och till Stalins maktställning, härledde (Bucharin) dessa ’katastrofer’ ur ett ’enda misstag’: identifierandet av partiet med staten. (Den väpnade profeten 252)
Nilsson fortsätter: Vilka frågor i samhället är gemensamma respektive egna? Hur skall SAC:s federationers beslut samordnas? Konsumenter bör ha inflytande i ett syndikalistiskt samhälle, även brukare och patienter, men hur mycket? När får man tillgripa direkt aktion? Hur blir det med de arbetslösas status? Hur skall samhällsordningen upprätthållas, utan att hänvisa till någon metafysisk medvetenhet? Allt detta frågar Nilsson….
SLUTSATS
Det underliga är inte syndikalismens brist på svar, utan att SAC gjort så lite för att dölja det. Lika underlig är livslögnen hos de aktiva och speciellt den ingalunda ointelligente Martin Nilsson. Varför lämnar de inte SAC och söker sig till en konstruktiv lära där de kan uträtta något? Men mycket riktigt lämnar Martin Nilsson SAC runt 2010 då en ny falang tar över. Detta efter att ha varit en av de mest framträdande och dugligaste medarbetarna sedan slutet av 80-talet.
(I pappersutgåvan av detta material smög sig ett par smärre fel in. Dessa är korrigerade här)
SYNDIKALISTERNAS BÖCKER
I syndikalisternas böcker är bristen på svar lika påfallande. Deras officiella lärobok Syndikalismen av Sven Lagerström (första upplaga 1984) säger att de inte har svar på något (s 100). Samlingsboken Syndikalister från 1997 som består av utsagor av massor med prominenta medlemmar i styrande funktioner säger samma sak.
DET SPANSKA INBÖRDESKRIGET
Den enda gången de fått chansen att testa sina idéer i praktiken var i Spanien 1936 när den vanliga, lagliga regeringen inte kunde stoppa dem pga ett pågående militäruppror. De har skrivits hyllmeter om detta både för och mot syndikalisterna, men ett genomgående tema är att de inte visste varken ut eller in, och snabbt schabblade bort makten till de bättre organiserade kommunisterna och socialisterna.
Frihetlig kommunism i praktiken berättar trots titeln inte alls hur det fungerar i praktiken, trots att mer en tredjedel av boken består av citat. Det står bara att frihetlig kommunism misslyckades ifråga om industrin (s 130).
Anarkismen , av George Woodcock, säger samma sak (297); anarkiströrelsen bestod av människor som knappast ens skulle fått vara med i anständiga organisationer (310, 306) och de tappade snart orken när de inte fanns nåt mer att stjäla eller mörda (318). Inte mycket till kunskap att bygga ett samhälle på (297): ”den andalusiska anarkismens viktigaste (tanke var) en omedelbart förestående välståndets tidsålder, då alla – t.o.m. stadsvakterna och jordägarna – skulle vara fria och lyckliga.”
”Hur detta skulle gå till kunde ingen säga. Utöver beslagtagandet av jorden (och på sina håll inte ens det) och nebrännandet av församlingskyrkan förelåg inga positiva förslag.”
Anarkosyndikalismen vid makten är den mest omfattande boken på svenska om praktisk syndikalism och där står att syndikalister inte vet hur de skall införa sitt system utan att bli en ny ”tyrannisk”, ”privilegierad” kast, hur de skall ta makt utan att ha disciplin, hur de skall kunna försvara sig när det är omöjligt att ge order, hur de som avskaffat sin stat och sitt penningväsende skall kunna kommunicera med andra stater och upprätthålla handels-förbindelser (255ff). Till skillnad från moderna syndikalister inser dock boken att det inte är någon skillnad mellan liten eller stor territoriell styrning,
”politisk federalism var motsatt anarkism i lika hög grad som centralism” (264).
Anarkismens återkomst av Staffan Jacobsson 2006, har lika få svar som andra anarkistiska texter. Sid 94 skriver om Ken Loachs film Land och frihet och uppvisar en svada:
”byns bönder diskuterar med militanter om vad de skall göra med jorden. I en remarkabel filmscen, där alla utom två av byborna är amatörskådespelare och lika tyngd ges åt argument och motargument om huruvida de skall kollektivisera, den rörliga kameran stelnar felfritt med debattens vågor och vad som framkommer med entusiasmen och övertygelse är villigheten och förmågan hos människor att politisera sina liv. Vad som också framkommer när byborna och de militanta återskapar gränserna för vad som berör dem, är insikten att vad som utgör det politiska är i sig själv en politisk fråga”.
Jaha, och det gav svar på vad?
Vill man veta mer om anarkisternas oduglighet i Spanska inbördeskriget kan man se i kapitel tre, ”Våra myter”.
Ovan var syndikalisternas och anarkisternas egna böcker. Vad säger forskarna?
Anarkisterna och staten i Spanien är libertarianen Bryan Caplans text om spanska inbördeskriget: syndikalisterna hade inte svar på någonting och förlorade snabbt makten till kommunisterna.
Moderna tider av den konservative historikern Paul Johnson slår fast att ”Vänstern hade varit den första att överge demokratin för våldet 1934” (399).
Paul Johnson
Militärupproret provocerades av regeringens oförmåga att hålla ordning på bråkmakarna på vänsterkanten (401).
”Senare försök att hänföra vänsterns våld till fascistiska provokatörer är misslyckade. Frontens ungdomsligor frambringade otvivelaktigt sadistiska mördare” (401).
”Allt som allt verkar vänstern ha mördat ungefär 55 000 civila” , och högern mördade ungefär samma antal.
”Dödandet var alltså grovt sett lika stort på bägge hållen, och i båda fallen var det fråga om totalitärt dödande – dvs. straffen utmättes efter klass, status och sysselsättning, och inte utifrån individuell skuld” (404)
Paul Johnson har ett par andra citat som också kan vara värda att ta med:
”If you depart from moral absolutes, you go into a bottomless pit. Communism and Nazism were catastrophic evils which both derived from moral relativism. Their differences were minor compared to their similarities.”
och
Nothing appeals to intellectuals more than the feeling that they represent ’the people’. Nothing, as a rule, is further from the truth
Den mörka dalen av Piers Brandon, tar upp anarkisternas militära oförmåga att uträtta något (s 406) men även att för en kort tid kollektiviserades även bordellerna – under tillsyn av de restauranganställdas fackförening (405). Till saken hör att revolutionen knappast ordnat någon genomgående, bestående förändring (429): ganska snabbt var allt tillbaka som förr: prostitution, tiggeri , Ni-tilltal, brödköer och flotta restauranger för de rika.
Spanska inbördeskriget av den brittiske historikern Anthony Beevor,
utan tvekan världens mest berömde historiker, säger också att revolutionen inte gav några bestående resultat (s139ff), men påpekar det alla vet: så länge det finns något att stjäla från andra, kan man öka välståndet för de fattigaste:
”Både i jordbruket och i fabrikerna kunde man genomföra tekniska förbättringar och rationaliseringar som tidigare lett till bittra strejker. CNT:s skogsarbetarsyndikat stängde hundratals ineffektiva mindre sågverk och verkstäder”.
”Det råder inga tvivel om att ekonomin var anarkisternas svaga punkt. För de flesta av dem var penninghantering ur moralisk synpunkt likvärdigt med en präst som drev en bordell. De förväxlade girigheten som medel med girigheten i sig själv”.
”de undersökningar som gjorts av kollektiviseringen drar alla i stort sett slutsatsen att ’experimentet var en framgång för de fattiga bönderna i Aragonien’”.
”Anarkisterna hade ständigt förkunnat att alla människor var jämlika, men som Mujeres libres framhöll förblev ändå förhållandet mellan män och kvinnor feodalt. Anarkisternas mest uppenbara underlåtenhet att leva upp till sina uttalade ideal var de olika lönenivåerna för män och kvinnor i de flesta CNT-organiserade branscher” (s 136).
Jag vill inte bli anklagad för att bara ta upp negativa saker om kollektiven så jag påpekar att det på samma sida står en positiv sak om anarkisternas rättsuppfattning: De ”sköt…. knarklangare på fläcken”
Beevors kollegor Hugh Thomas och Burnett Bolloten skriver samma i böcker om spanska inbördeskriget:
Hugh Thomas bok Spanska inbördeskriget från 1976 anses som det största och hittills mest omfattande verket i saken. Thomas berättar att anarkisterna trots sin omfattande medlemskår var passiva (534), deras kollektiv bidrog inte pga sin låga produktivitet (574,623), de hade inga svar på någonting (423) (deras värdelöshet i krigsinsatsen finns i kapitel 3).
Bolloten har gjort en av de mest klassiska skildringarna av kriget, dessutom ur ett vänsterperspektiv, och intygar att anarkosyndikalisterna inte klarade av någonting när regeringen tappat makten.
När CNT i Barcelona den 20 juli insåg att man ”i realiteten kontrollerade gatorna, vapnen och transportsystemet, med andra ord hade makten i sina händer, tappade ledarna för organisationen, som var modiga och energiska och erfarna kämpar, orienteringen (skriver han) De hade igen plan, ingen tydlig lära, ingen idé om vad de borde göra eller vad de skulle tillåta andra att göra. CNT:s begrepp frihetlig kommunism saknade realism och hade inget att säga om vilken väg man skulle slå in på under en revolutionär period.” (s 139ff)
De anarkistiska och syndikalistiska ”kämparna” hade alltså ingen kunskap om något utöver att strejka, bränna ner hus, kasta bomber och skjuta folk i ryggen och sedan springa därifrån. Och detta enligt vittnesmål från en av deras toppar som var med när det hände!
För sanningen är att syndikalismen är improduktiv, den är meningslös, impotent, likgiltig, ja helt värdelös. Det råder inga delade meningar, det finns inga meningar; det är inte vita fläckar på kartan, det finns ingen karta! Efter etthundrafemtio års bokskrivande och tidningsutgivande finns inte ett enda svar på en enda fråga som berör ekonomiska, sociala, politiska, kulturella, inte någon av samhällslivets delar!
5.0.2 Konkret verksamhet
Tvekar man inför denna slutsats bör man se på beskrivningarna av SAC:s verksamhet. Inför krisen 1995, som ledde till att hela SAC splittrades, beskrivs centralkommitténs sätt att hantera situationen: ”Diskussionerna var många och långa och det fattades inte så många beslut som vanligt”. Naturligt nog tillfredsställde inte detta de kritiska.
Ett vanligt försök till att ersätta resultat är att uppmana till analys. I anslutning till splittringen av SAC lovordas en lokalavdelning för att de ”refererar… händelseförloppet” och ”gör analyser”. Vilken skillnad deras analyser skulle resultera i framkommer inte.
Efter splittringen håller SAC en framtidskonferens. Dess mest konkreta inslag är när sekreteraren beskriver SAC
”Ur ett delvis psykologiskt perspektiv (och som) På ett såväl provocerande som utmanande sätt… gett oss en hel del att fundera över och diskutera”.
Deltagarna diskuterar och vid genomgången visar det sig att ”diskussionerna spretat iväg åt alla möjliga håll”, fast artikelförfattaren Michael Nord är noga med att poängtera att det inte ”nödvändigtvis är något negativt” (källa, s 12). Ett milt sätt att uttrycka att diskussionerna inte ledde någonstans.
På nästa framtidskonferens året efter beslutar man starta en ny tidning, Direkt Aktion. Om konferensen gav något annat? ”Svårt att säga”, enligt chefredaktören R A Bellman.
På SAC 25:e kongress höll sig talarna inte till ämnet till den grad att det ropas efter mer disciplin. Ett ord som normalt sett är bannlyst inom syndikalismen. Albert Jacobsson, medlem sedan 1960, säger:
”Hur skulle ett syndikalistiskt samhälle se ut när vi behöver 7 dagar på kongressen? Det bleve totalkaos. Är näst intill kaos här”
När SUF håller möte 1999 är situationen oförändrad: man pratar och pratar, men kommer ingenstans. Veteranen Atho Uisk recenserar en ny syndikalistisk bok i Arbetaren och hans slutsats verkar vara att det behövs mer diskussion och mer analys, men om boken ger något kan han inte berätta.
Atho Uisk lämnar tidningen Arbetaren 2008, efter ett helt liv i SAC sedan sextiotalet. De nya bossarna kör ut alla reliker. Inte bara honom utan även de gamla punkarna från 80-talet som inte vill se tidningen bli ett organ för internpolitik.
En betydande orsak till SAC:s marginalisering är bristen på konkreta beslut. Först när beslut och riktlinjer är fastslagna kan man utföra något. SAC:s ledning har inte gjort något för att stävja ofruktbara diskussioner och analyser och ersätta dem med klara målsättningar. Obeslutsamheten visar orimligheten i ideologin: Om ledningen försökte införa klara, konkreta mål, skulle de omedelbart bli anklagade för att försöka ”styra” och ha ”totalitära” fasoner. Som kapitlet om motsättningar i SAC visar är en sådan negativ tolkning av ledningens agerande en integrerad del i det syndikalistiska beteendet, inte en urartning.
5.0.3 Syndikalismens utopi
Under detta tema bör även SAC:s förhållande till den syndikalistiska utopin beskrivas. Mats Bäckman, en av SAC:s revisorer, påpekar att utopier ofta blir fångläger. Science Fiction-författaren Sam J Lundwall gör den starkaste vidräkningen med utopi-tanken som någonsin gjorts på svenska i sin (enda) suveräna bok (alla övriga är rätt kassa faktiskt) En bok om science fiction. Lundwall skriver att ”Forntidens… obekymrade och ’naturliga’ liv har här ingått ett slags oheligt allians med en allmän fruktan och förakt för teknik och logik”. Syndikalisternas skräck för teknologi behandlas i kapitel sex. (Tyvärr är Lundwalls bok proppfull med fel, men här fick han rätt).
Syndikalisterna är erbarmliga bakåtsträvare, och ingen bland dem är framsynt nog att inse att:
”1800-talets utopier utgjorde en flykt från den ’gröna vågens’ elände och fattigdom till industrialismens välsignelser. Idag vänds troskyldiga utopiska ögon… mot det självhushållnings-samhälle som våra förfäder för inte så länge sedan drömde om att få undslippa”. ”Alla utopiers svaghet är… att de utgår från att människans största problem är löst, varefter de lämnar detaljerade beskrivningar av hur de små problemen blivit lösta”
Lokalsocialisterna utgår från att alla innerst inne vill dela med sig av allt, sedan skriver de detaljerade beskrivningar av hur Falanstären, Kommunen, Kretsen, kalla det vad du vill, skall distribuera delarna via post- eller bankgiro (inom syndikalism och anarkism tror man att om man byter namn på något så har man skapat nåt nytt, tex kalla en ”statlig regering” för ett ”råd”, så kan man gå med i regeringen! För det är ju ingen regering längre, det är ett ”råd”.
Inte konstigt att socialister skriver böcker i sådana mängder. Inte ens Titanics lastutrymme skulle kunna rymma allt som syndikalisterna skrivit bara på svenska, men i allt detta material finns – som visats – inte ett enda svar på någonting.
Syndikalismens Utopia är
”baserat på en grundläggande förutsättning: att ingen vill ha mer än sin andel av det som produceras… dessa idealstater är så osannolikt naiva. Vi vet alla att flertalet människor inte bara är allt annat än tillfreds med sin egen andel, utan att de också är beredda att stjäla alla andras andelar om de kan, och detta gör att Utopia aldrig kan fungera i praktiken”.
Det finns en syndikalist i ledande position som förstår att eftersom människan inte är perfekt, kan man aldrig skapa det perfekta samhället och det är Martin Nilsson. Dessutom tvivlar Nilsson på att människan kommer att förändras till en ädel och felfri varelse efter att ”systemet” förändrats.
Frågan är om Martin Nilsson kan kallas socialist i ordets egentliga mening?
HUR PRESENTERAR SAC SIN UTOPI?
Efter trettio års forskning om syndikalism, anarkism och annan socialism kan jag faktiskt svara på frågan. De finns tre och endast tre beskrivningar av deras samhälle som jag hittat. Dessa återkommer vid fyra tillfällen. Samtliga härstammar från filosofen Rousseau.
Denne Rousseau, som levde på 1700-talet, gillade inte samhället han såg omkring sig. Där fanns ojämlikhet, privategendom och även kvinnor som gick omkring fritt på gatorna! Så han hittade på…
…vi tar det igen, han hittade på, att nånstans på andra sidan världen fanns det folk utan regeringar och egendom, och där var alla lyckliga och allt var bara bra hela tiden!
Den här fantasin av herr Rousseau är grunden till samtliga utopibeskrivningar av socialister.
Riktigt varför vi skall tro på det här påhittet av Rousseau kan ingen redogöra för. Det bara tas för givet.
(egentligen fanns andra före Rousseau med samma tankegångar: John Dryden myntande begreppet ”den ädle vilden”. Anthony A Cooper, earl av Shaftesbury, introducerade tanken att människan var god av naturen. Men det var Rousseau som gjorde idén världsberömd)
De tre tillfällen där socialister presenterar sin utopi är:
- Boken De hemligas ö av Sven Wernström (1966) (som även hänvisas till här)
- Boken Tusen år efteråt av Sven Wernström (2012)
- Artikel av Reine Hermansson i SAC:s medlemstidning (se nedan).
Samtliga framställningar av syndikalisters och anarkisters framtidsvärld kommer ur dessa tre – vilka i sin tur bara är upprepningar av Rousseaus drömmar om ”naturtillståndet” och ”den ädle vilden” (samma gäller genom historien via Marx och Kropotkins fantasier till dagens Franz de Waal och Göran Greider. Allt är bara upprepningar av Rousseau).
Den enda beskrivningen av den syndikalistiska utopin i SAC:s medlemstidning är i en artikel av Reine Hermansson där han beskriver ett anarko-primitivistiskt naturstadium och omedvetna syndikalistiska samhällen, bl.a. oupptäckta djungelstammar:
”Där äger ingen mer än den andre och alla hjälps åt efter bästa förmåga. Man gör det man är bäst på och ingen är mer värd, för begreppet värde saknas”
Kanske har vi här lösningen på SAC:s dilemma? Endast ett problem återstår: stammarnas totala oförmåga att försvara sig mot inkräktare, gummiletare, guldgrävare, vägbyggare och jord”ägare”. Det kanske bästa beviset för att syndikalismen, och för den delen Reine Hermansson, lever utan kontakt med verkligheten är att de giriga, ibland rentav djävulska, människor som förtrycker urinnevånare i tredje världen, inte kastar sina kläder och vapen och lämnar det hemska moderna livet för att istället leva en bekymmerslös tillvaro bland den sorglösa ursprungsbefolkningen.