6.0.1 Antiteknologi
Inom SAC råder allmän överensstämmelse om motvilja mot det moderna samhällets sympati för teknik och utveckling. SAC tar som organisation ställning mot kärnkraften, älvutbyggnaden, Scan Link, Öresundsbron och Citytunneln. Hur ser motiveringen ut för att bekämpa vad många andra uppfattar som framsteg?
I SAC:s medlemstidning kan man läsa att syndikalisten M Abrahamsson anser att demokratin är avhängig teknologin och att storskalig teknologi ger centralism. SAC:s chefredaktör på 70-talet Armas Sastamoinen anser att datateknologi leder till arbetslöshet.
Chefredaktören Per Nilsson varnar 1981 för att satsning på hög-teknologi, rymd, data, kärnkraft och genteknik ger ett tekno-fascistiskt samhälle. Nilssons profetia har inte hindrat ungsyndikalisterna från att upprätta hemsidor på Internet.
Man undrar om de syndikalistiska data-surfarna är medvetna om att de per egen definition är fascister?
Syndikalisten Ingrid Jarnås-Nilsson är i en artikel mot vetenskap i all-mänhet. Kvinnokommittén menar att teknik och forskning skall inriktas på människors ”behov” och med hänsyn till naturen. Syndikalisten Erik Hörnqvist tar ställning mot industrialism och framstegsoptimism som han menar är materiella teser. Enligt syndikalisten Sigfrid Eriksson är teknik inte något som används rätt eller fel. Teknik är enligt henne social och gynnar vissa grupper i samhället; och en inneboende konsekvens hos all teknik är centralisering, vilket är mot demokratin.
Den ”halvflummige” idealisten Ulf Norenius, som spelade en stor roll i kapitlet om motsättningen mellan idealism och materialism i SAC, hävdar att teknologin skapar en ny civilisation där demokratin inte kan överleva. I Lund hålls en temakväll mot teknik och i SAC-Kontakt finns artiklar mot teknik av syndikalisterna Nils Jagborn och Janne Flyghed, samt SAC:s samlevnadskurs.
Halmstads lokalavdelnings argument mot Scan Link är att den kommer att förvandla Sverige till ett industriområde med nedläggningshotade hamnar och ökad biltrafik.
Elisabeth Eriksson är i en artikel mot tekniska experiment med naturlagar, efter henne kommer ett upprop mot genteknik och tre medlemmar skriver artiklar mot bilar. SAC:s glesbygdsseminarium avvisar civilisations problem och vill istället att allt blir lokalt.
Det nybildade syndikalistiska ungdomsförbundet säger i medlemstidningen att de vill ha nolltillväxt och att all teknik blir kretsloppsanpassad.
6.0.2 Stoppa TV:n!
Enligt en syndikalistisk massmedia- och informationskurs 1983 kommer Betal-television, om den införs, att döda all gemenskap, föreningsverksamhet och kultur. Över huvud taget verkar just TV vara ett allvarligt problem för syndikalisterna. Ulf Norenius skriver samma år att TV:n hindrar den syndikalistiska omvälvningen och kan inte föra ut lokalsocialistiska värderingar. TV:n skapar missbrukare som inte kan skilja mellan fantasi och verklighet, den är centralistisk, skapar likformighet och gör att ett fåtal blir aktiva och miljoner passiva.
Reklam-TV är enligt Ludvika lokalavdelning passiviserande, nedbrytande kommersialism; den är skräpkultur som måste bort då Ludvika värnar om kulturen, vars sanna uttolkare de är.
Med facit i hand kan vi säga hur rätt de hade. All gemenskap dog som bekant ut i Sverige på 80-talet. Om vi ändå kvävt dessa kusligheter i sin linda!
6.0.3 Undantagen som bekräftar regeln
Det finns dock tre undantag från antiteknologin: författaren till SAC:s pamflett, Ragnar Ohlson, journalisten Jonas Fogelqvist men framför allt den ortodoxe syndikalisten Bror Morén. Morén säger att teknik är OK om den är i folkets tjänst och hävdar till skillnad från alla andra i SAC och i all lokalsocialism, att storskalighet och ökad produktion inte med nödvändighet leder till miljöförstöring.
6.0.4 Varför allt detta teknologihat?
Det största understatement som ges i denna bok är nog när författaren till SAC:s egen bok om syndikalism, Sven Lagerström, säger: ”Tilltro till den tekniska utvecklingen är ingen av syndikalismens grundstenar”. I själva verket är syndikalismen som ideologi och SAC som organisation hatisk mot allt som andas teknik, naturvetenskap och materiella framsteg. Orsaken är tvåfaldig.
Lokalsocialister är rädda för kunskap som motsäger deras ideologi. De fruktar att nya kunskaper ger upphov till moraliska föreställningar som inte stämmer överens med deras egna; t.ex. Gunnar Adler-Karlssons tes att den genetiska naturen hos människan gör socialismens grund fel. Att den är fel är förstås redan bevisat efter Lysenkos försök att få Sovjets grödor att ärva förvärvade egenskaper. Renlärigt socialistiskt förvisso, men resultatet blev ett fiasko.
Genetiken är socialismens värsta fiende; och en stor del av socialisters verksamhet går åt till att bekämpa genetiska landvinningar som visar att människor inte alls blir långa eller korta, dumma eller intelligenta beroende på social miljö.
För tänk om vetenskapen bevisar att homosexualitet beror på elektriska impulser i hjärnan, eller att kvinnors oförmåga att uppfylla förpliktelser beror på att de saknar någon kemisk hjärnsubstans. Hur kommer synen på homosexuella att förändras? Vad händer med idéer om könsjämlikhet?
För att undvika en sanning som inte passar in i världsåskådningen gör syndikalister och anarkister som alla ansvarsfulla världsförbättrare: de stoppar, förbjuder, fördömer. De avskaffar helt enkelt vetenskapen, så slipper de fundera över problemet!
Riktigt roligt blir det på debattsidan socialism.nu under fliken Syndikalism, där signaturen thollingby varnar för att lära sig ekonomi! För det gör att socialister blir före detta socialister.
Man behöver inte tänka länge för att se en koppling mellan vetenskap, demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och fri företagsamhet. Naturvetenskapen har gått hand i hand med allt detta sedan 1600-talet. Syndikalisterna ser hur de utvecklats parallellt och kopplar ihop dem.
När Filip II av Spanien, som aldrig lät verkligheten rucka på sin tro på det förträffliga i sina idéer, såg sin Armada besegras beslöt han öka antalet böner och pilgrimsmarscher.
Att förbättra sina skepps stridsteknik, manöverförmåga och eldhastighet var honom främmande. Han visste säkert mycket om helgonbilder, men eftersom han inte förstod teknologin, såg han ingen nytta i att utveckla den.
Syndikalister tänker på samma sätt. Eftersom de saknar även de mest elementära kunskaper i teknik och naturvetenskap, förstår de heller inte nyttan med dem. Finns det ett problem uppmanar syndikalisterna till “analys“ och “diskussion“, och så startar de en ny tidning. Därför kan man praktiskt taget aldrig hitta ingenjörer, arkitekter, piloter eller uppfinnare i SAC.
En syndikalist arbetar (i den mån han/hon inte lever på socialbidrag) med att dela ut brev, kratta löv eller distribuera ut skattepengar till de som inte kan, eller vill, arbeta. Speciellt vanliga yrken är journalist eller redaktör.
Genomsnittsmedlemmen i SAC är en medelålders kvinna i den offentliga sektorn.
Magnus Rönn, syndikalist och arkitekt, är ett undantag som bekräftar regeln.
UPPDATERING 2015: Magnus Rönn tog parti för en avskedad anställd vid namn Ingela Drenske, mot centralorganisationen SAC (s 37). Den ultimata synden. Rönn blev utesluten tillsammans med hela sin lokalavdelning, Tanum. Se under SAC och dess ombudsmän.
En genomgång av SAC:s arbetsutskott 1994: en kassör, två brevbärare, en teaterarbetare, fastighetsskötare, personalutvecklare, mentalskötare, student. Flera personer intervjuas vid SAC:s kongress 1998. Deras yrken är: postsorterare, sjuksköterska, personlig assistent, arbetslös, studerande, cafeteriabiträde, arbetslös, redaktionssekreterare och tryckerichef för SAC:s tidningar.
Efter kongressen 1994 ”påpekade (någon) irriterat” att SAC kunde kallas Sveriges Akademikers Centralorganisation, då ledningen bestod av akademiker.
Kongressen 1998 innebär ännu större akademisk dominans: Av fjorton funktionärer är åtta akademiker och tre bedriver/har bedrivit akademiska studier. Det visar ett dilemma socialismen alltid haft: Socialismen har aldrig letts av arbetarklass, eftersom arbetarna inte har tid eller ork att uträtta något samhällsomstörtande arbete. Är man upptagen med att vända på varenda krona har man inte tid med sånt. Dessutom har alltid vänster haft ett så omständligt sätt att uttrycka sig att de stött ifrån sig vanligt folk. Skall en förändring komma måste den komma från utbildade, initiativrika människor, ”småborgare”, d.v.s. medelklass, den klass som alltid uträttat alla förändringar.
Men det betyder ju inte att de inte vill njuta frukterna av teknologins välsignelser! Att avstå vore för ju mycket. Utfallen mot teknik och vetenskap sker i uppvärmda rum med elektriskt ljus, de skickas på fax, de skrivs på datorer – trots att datorer är “fascistiska“.
Hur syndikalisterna skall kunna upprätthålla sin egen verksamhet utan kärnkraft, älvutbyggnad och teknologi står inte i deras tidningar.
Den enda visionen av syndikalisternas samhälle är småskalighet, ju mindre desto bättre. De vill inte kasta världen tillbaka till medeltiden. Om man avskaffar alla vägar, alla broar, all teknik, alla Jules Verne-böcker då hamnar man i jägar- och samlarstadiet, vilket faktiskt är vad många av dem vill. Lokalsocialister vill i likhet med Khmer Rouge riva städer och vägar, avskaffa maskiner och sjukhus och sannolikt också reducera befolkningen för att få den nya, och lägre, produktionen i nivå med konsumtionen.
Det skrämmande är inte likheterna i tankesättet, utan lokalsocialisternas öppna uppskattning för den senare gruppen