Inför nästa partikongress talar Trotskij till centralkommittén och säger att

”Stalin uppenbarligen syftade till ett fysiskt förintande av oppositionen”.

Stalin förnekar anklagelsen indignerat.

Den 24 juli ställs Trotskij inför partiets högsta domstol, ’centrala kontrollkommissionens presidium’ (alla kommunister är förtjusta i långa, tillkrånglade namn). Fem år tidigare hade Trotskij själv anklagat Arbetaroppositionen inför samma domstol och domare. Domare och ordförande är den respekterade Solz, ’partiets samvete’, kallad. Alla övriga presenteras av trotskister som snörvlande, morrande, nästan Gollum-liknande kräk, som kommer

”slokörade och med hjärtat i halsgropen till sitt jobb… tvekande eller t.o.m. darrande att göra vad som ålåg” dem, etc.

När denna degradering av domstolen som en hoper halvmänskliga djur utan vilja eller mål är avklarad, får Trotskij komma till tals. Han börjar med att fördöma domstolens partiskhet och vill diskvalificera den. Fortsätter med att

”Vi förklarar härmed att vi kommer att fortsätta att kritisera den stalinistiska regimen, så länge ni inte fysiskt förseglat våra läppar”.

Och slutar sitt tal med de traditionella upplyftande hejaropen:

”Partiet måste söka garanti för sin stadga i den egna basen… må den ’disciplin’ som undertrycker rörelsens vitala intressen gå under”.[i]

Åter ser vi prat som tröttar öronen på dem som lyssnar med lite distans. Vem bestämmer när partiet har sin ”stadga i basen”? Och när den har förlorat den? Om inte ledningen bestämmer, hur gör man då? Och ”rörelsens vitala intressen”. Vem avgör vilka de är? Ingenting av detta har trotskister kunnat svara på sedan denna ödesdigra dag inför bolsjevikpartiets domstol.

Enligt trotskismens historieskrivning gjorde nu Stalin allt för att tysta Trotskij, eftersom han var livrädd då

”Nästan varenda ett av Trotskijs nyss hållna tal kunde slagit hål på hans mödosamt uppbyggda och ännu osäkra auktoritet”.

Ett tillfälle kom när Trotskij sade att i händelse av krig skulle den styrande fraktionen

”visa sig inkompetent och oförmögen att höja sig i nivå med uppgifterna, och att oppositionen (skulle) försöka överta krigsledningen”.

Trotskij anklagas för ”illojalitet och defaitism” och hans uttalande ”citerades varhelst Trotskijs förräderi skulle bevisas”.

Samtidigt fortsätter ledningen att plocka fram anklagelser ur Trotskijs förflutna. Även

”att Trotskij under inbördeskriget var fientligt inställd till kommunisterna i armén och beordrat arkebusering av modiga och oskyldiga kommissarier”.[ii]

Trotskijs försvarar sig med att Stalin m.fl. kanske inte var oförmögna att säkra en seger, men skulle försvåra den. Trotskisterna använder dessa argument när de talar om Stalins roll i andra världskriget och skyller Sovjets inledande bakslag på Stalin. De flesta nutida betraktare instämmer, men dåtidens bolsjeviker säger i efterhand att allt han gjorde var nödvändigt, ”Annars hade vi aldrig vunnit kriget!”.

Stalin drar åt tumskruvarna. Han går ut med att sjutimmarsdag snart skall införas. Trotskij menar att Sovjet inte har råd med en sådan reform, varvid Stalin går till arbetarna och berättar om Trotskijs protester. Då slöt sig

”En mur av likgiltighet och fientlighet… kring oppositionen”.[iii]

Oppositionen förbereder en politisk textsamling med sina åsikter, kallad en Plattform, trots att de var överens med partiet om att inte protestera. Åter

”avvisar centralkommittén oppositionens klagomål och vägrade att publicera plattformen som en del av kongressmaterialet. Den förbjöd också oppositionen att låta cirkulera dokumentet med egna medel”.

Som för att bevisa sin likgiltighet inför beslutet beslöt sig trotskisterna för att strunta i förbudet. Mitt i mörka natten 13 september gjorde hemliga polisen en räd mot tryckeriet och förklarade att en kontrarevolutionär sammansvärjning avslöjats.[iv]

I slutet av september samlas den internationella kommunist-rörelsen.

”Vissa utländska kommunistledare började förlora tålamodet med oppositionen och föreställde sig att det ryska partiet och internationalen skulle återgå till ett normalt liv, när man en gång för alla blivit av med Trotskij och Zinovjev”.

Trotskij kommer till sammanträdet och möts av en överfylld hatt- och rockhylla. En av sekreterarna frågar om han kan hjälpa till med något. ”Kvickt som tanken svarade han klipskt: ’Nej tack. Jag letar efter två saker – en god kommunist och någonstans att hänga min rock. Det finns inte här.’”. Men denna lilla lustighet finns förstås inte i Deutschers biografi. Det gör däremot -utvalda delar av – sammanträdet.

Om trotskisterna är grova i sin bedömning av det ryska partiets högsta domstol, är det intet mot hur de ser på de totala nollor som

”hade mage att sitta till doms över dem som var den ryska revolutionens kött och blod”.[v]

”Det var en grotesk scen. De utländska kommunister som satte sig till doms över en av grundarna av deras International och frånkände honom varje merit som revolutionär, var nästan samtliga patetiskt misslyckade revolutionärer: de var upphovsmän till misslyckade resningar, nästan professionella förlorare i revolution eller ledare av obetydliga sekter och solade sig i glansen av den oktoberrevolution, i vilken den anklagade spelat en så framträdande roll.

Bland dem fanns Marcel Cachin, som under första världskriget… reste till Italien på den franska regeringens uppdrag för att underblåsa Mussolinis krigskampanj. Där fanns Doriot, den blivande fascisten och Hitlermarionetten. Thälmann, som skulle leda den tyska kommunismen vid dess kapitulation för Hitler… Roy, som just var hemkommen från Kina, där han gjort sitt bästa för att få det kinesiska partiet att krypa i stoftet för Chiang Kai-shek. Som uteslutningsmotionär uttogs J. T. Murphy, en obetydlig representant för ett av de mest obetydliga utländska kommunistpartierna, det brittiska”[vi]

En fullständigare bild – och då får man leta utanför trotskisternas manipulerade historiebeskrivning – visar att det utöver dessa fem (eller snarare fyra, för Doirot var inte där), fanns representanter från Finland, USA, Japan, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Indien, Bulgarien, Italien och Ungern. Antagligen ännu fler. Även Stalin och Bucharin närvarade. Trotskij talade ”med förakt och lidelse” och

”Det förakt Trotskij vräkte över detta konventikel stod i proportion till deras förolämpningar mot honom”[vii].

De påstådda förolämpningarna får man läsa om i andra källor än trotskisternas för de förtiger diskussionen helt.

Vad som hände var bl.a. att den finske kommunistledaren Otto Wille Kuusinen, som satt ordförande, sade att Trotskij måste bort, varvid Trotskij stöddigt frågade om

”Hjälten från den finska revolutionen försöker lära mig vad bolsjevism och leninism är?”.

Kuusinen svarade att när Trotskij hade ordet var det hans tur att tala, till dess kunde han låta bli att avbryta den som hade ordet. Dessutom hade Trotskij gjort sig känd för att använda fula öknamn på alla stora gestalter i den internationella kommunismen, så han kände sig bara smickrad över att bli påhoppad av Trotskij. Även Stalin fick sig en skrapa av Trotskij, men Stalin svarade

”Håll dina kraftuttryck för dig själv. Du skämmer ut dig med dessa oförskämdheter. Du är en mensjevik!”.[viii]

Så fortsatte det, men i trotskisternas framställningar återges bara Trotskijs anklagelser,

”och sedan han vänt ryggen åt exekutiven i den organisation, på vilken han ställt sina högsta förhoppningar, ’avlägsnade han sig från salen med huvudet upplyft’”.

Kommentarer känns överflödiga,[ix] men en fråga återstår. Precis som i fallet med Trotskijs enastående ryska följeslagare som dök upp från ingenstans, måste man fråga sig var dessa undermänniskor kom ifrån? Tidigare har de internationella kommunisterna presenterats som hjältar och heroiska revoltörer, vilka kämpat med livet som insats mot sina kapitalistiska förtryckare. Nu helt plötsligt framställs de som värdelösa ynkryggar och patetiska förlorare. Och allt bara för att de tar ställning mot Trotskij.

Den 23 oktober 1927 sammanträdde det sovjetiska kommunistpartiets högsta domstol. Stalin talade

”med brutalt och kallt hat och utan varje spår av ångest”.

Trotskisternas beskrivning av mötet är total i de till max drivna försöken att framställa motståndarsidan i dålig dager:

(Deltagarna hade) ”farhågor och olustkänslor, vilket tog sig uttryck i den utomordentliga nervositet och våldsamhet som präglade förhandlingarna. Det låg en sjuklig spänning i luften… med djupt hat men också med djup bävan och en molande osäkerhet… motsägelsefulla känslor, vilka stegras till veritabla vredesutbrott…

(Alla) söker bli av med sina egna kval genom att driva på bödeln och vräka skamlösa förolämpningar och tunga stenar över den dömde. Det var så stalinisterna och bucharinisterna uppträde under denna session. De avbröt gång på gång Trotskijs sista pläderingar med hatfyllda och vulgära smädelser. De höll för öronen vid hans resonemang och uppmanade ordföranden att täppa till munnen på honom. Från ordförandens bord kastades bläckhorn, tunga volymer och ett glas mot Trotskijs huvud medan han talade… Det var ingen ände på alla hotelser, smädelser och förbannelser, vilket fick församlingen att likna en skara dömda själar/…/

’Uteslut oss ni – det kommer inte att hindra vår seger’, var de sista ord partiets högsta råd fick höra från Trotskijs läppar”.[x]

Detta var slutet på Trotskijs äventyr i bolsjevikpartiet. Här kan man påminna sig om hur han

”för tio år sedan såg den ledande mensjeviken Martov marschera ut ur sovjeten och triumferande ropade åt honom: ’Gå bara, gå till historiens skräphög’”.

Men historien är inte över här. Det är många år kvar, mycken bitterhet och rader av besvikelser innan en av seklets största politiska outcasts avlutar sin livsgärning.

Trotskij, som hade gått från en besvikelse till en annan, visade enligt sin biografiförfattare

”en obeveklig fasad och bland (sina) anhängare var han ett föredöme av självkontroll och heroisk styrka”.

Sanningen är snarare att han här, liksom tidigare när han arbetade under stark press, ofta var

”nära ett nervöst sammanbrott: han blev lättirriterad och fick raserianfall”.

Självkontrollen behövde han inför revolutionens tioårsjubileum. Dagen, den sjunde november 1927, blev ”ett förkrossande nederlag” för oppositionen.[xi] Oberoende rapportörer[xii], men inte trotskister, talar om den bitterhet som stod att läsa i Trotskij ansikte när han såg sina fåtaliga anhängare sparkas, jagas och drivas runt i gatlopp över hela Moskva. De fick stryk var de än visade sig. Deras paroller revs ner. En var ’Genomför Lenins testamente’. Det var ju så dags. Den 14 november blir Trotskij utesluten ur partiet för anstiftan av kontrarevolutionära demonstrationer.

På kongressen i december förklarar oppositionen i ett förbindligt brev att de har en del av ansvaret för det inträffade, men inte den största, och att de är redo att upplösa sin organisation om de får återinträda. Kongressen struntar blankt i oppositionens krav.[xiii] Av 725 000 röster får hela den samlade oppositionen 6000. Mindre än en procent.[xiv]

Föreställ er en bröllopstårta på sisådär sju och ett halvt kilo. Föreställer er att brudgummen delar ut bitar (”Varsågod, Ivan!”, ”Tag en bit, Natasha!”). När han kommer till en grupp speciella gäster, så är tårtbiten sextiotvå gram stor! (”Här får ni att dela på, Trotskij, Zinovjev och alla era vänner!”). Det är inte en tårtbit, det är en förolämpning. Ungefär så kan man se på oppositionens ’fraktion’. Den är inte en fraktion, den är en spillra. Och ’de styrande fraktionerna’ är en närmast total helhet på trekvarts miljoner människor.

”En vecka senare var den förenade oppositionens sönderfall i full gång… (den) vittrade sönder runt omkring (Trotskij), uteslutningarna blev allt fler och tusentals oppositionsmän kapitulerade”.

Som alla visste hade Trotskij inte för avsikt att kasta in handduken. Den hemliga polisen, GPU, kallade honom till sig, ”Han ignorerade kallelsen”. Den 12 december fick han meddelandet att han brutit mot artikel 58, kontrarevolutionär verksamhet, och därför skulle deporteras om en månad.[xv]

 10. Deportation

 

NOTER

[i] DAP 244, 245, 249. F.ö. är detta exakt vad han sade mot Lenin redan 1904: DVP 74

[ii] DAP 252. DVP 316

[iii] DAP 249, 250, 260. Kriget-citat av Kaganovitj: Montefiore, s. 248, 264.

[iv] DAP 255, 283, 257

[v] DAP 240

[vi] DAP 257

[vii] DAP 257

[viii]Volgokonov, Dmitri Trotsky the etarnal revolutionary The free press 1991, s. 291ff. Det är inte underligt att Deutscher inte tar upp Kuusinens namn. Denne hade Lenins förtroende, och kan därför inte kritiseras av trotskister. Vid ett tillfälle när Komintern gav Lenin fel upplysningar, sade han att den befolkades av alltför många virrpannor, och tillade: ”Jag kräver absolut att Otto V. Kuusinen och endast han avger rapport för den kommande kongressen. Därför att han vet, och han tänker” (Lindgren Lenin, s 202).

[ix] DAP 258. Ändå frågar man sig hur denne ofattbart dryge tölp kan ha några efterföljare och beundrare?

[x] DAP 261. Lägg märke till Deutschers presentation av avsikter och känslor hos motståndarna: Stalins gäng ”söker bli av med sina egna kval” genom protester.

Åter är allt baserat på fria fantasier av Deutscher. Han konstruerar sina egna avsikter och motiv hos andra människor enbart utefter sina egna övertygelser. För en genomgång av Deutschers falska dramatisering, se Leo Labedz i Encounter, speciellt s 76.

Hade Trotskij några argument alls? Inför partiet sade han att bolsjevikerna uppnått ”gigantiska resultat” genom våld, men deras fiender ”stod för en förlorad (sak)… så kunde man inte krossa en opposition som stod för historiska framsteg” (DAP 261).

Detta låter mera som en vädjan om barmärtighet än ett argument.

En intressant sak finns att tillägga apropå Trotskijs hänvisning till historien och nödvändigheten (det gör även Deutscher, se Leo Labedz i Encounter, s 73). Det är exakt samma argument som användes på 1800-talet för att utrota urbefolkningar i Amerika, Afrika och Australien. De som låg bakom den ideologiska motiveringen till imperialismen, och i förlängningen Förintelsen under andra världskriget, såg sig knappast som onda män. De ansåg sig handla av ”historisk nödvändighet”, en oemotståndlig utveckling som inte kunde undvikas, ett nödvändigt men beklagligt offer – precis som kommunismen. Mer om detta i Sven Lindqvists Utrota varenda jävel.

[xi] DAP 268 (skräphög. Martov kontrade med ”En dag kommer ni att förstå vilket brott ni deltar i!” (Lindgren Lenin, s 135). Han blev mer sannspådd än Trotskij någonsin blev), 263 (självkontroll). DVP 257 (raseri), (De kan förstås inte bevisas, men det verkar osannolikt att han vid så många andra tillfällen tappat självkontrollen, men inte här). DAP 266 (nederlag). Det hindrar inte Trotskij från att vara vid “relativt gott mod. Han framhöll för sina anhängare att inte tyckte att resultatet… var så dåligt” (DAP 269).

[xii] T.ex. av Victor Serge. Hans skildring återges av Deutscher, men ansiktsuttrycket utelämnas. Däremot tar han med Trotskijs optimism.

[xiii] DAP 273

[xiv] Sanningen som kom bort, s 20 av Mario Sousa. Deutscher meddelar inte kongressens röstsiffror i sin Trotskij-biografi, ett utmärkt exempel på hans manipulationskonst.

[xv] DAP 274, 277