Allt som berör den här bokens innehåll började med den ryska revolutionen 1917. Till den knöts stora förhoppningar om en bättre värld. Ledaren, Vladimir Lenin, dör 1924 och efter honom tar Josef Stalin över. Det fanns andra stora gestalter i den ryska revolutionen. En var Leo Davidovitj Trotskij. Han var en politisk intellektuell som anslöt sig till bolsjevikerna. Väl där fick han snabbt toppositio-ner. Han blev ordförande för Petrogradsovjeten, skapade Röda armén och var krigskommissarie i Lenins första regering.

Efter Lenins död utvecklades olika åsikter om vilken väg man skulle gå. Trotskij och hans efterföljare, trotskisterna, hävdar att det ryska kommunistpartiet efter Lenin råkat i händerna på funktionärer och administratörer pga. två faktorer: dels att revolutionen ägt rum i ett outvecklat land, istället för ett redan industrialiserat (helst Tyskland); dels att revolutionen inte följdes av flera revolutioner i väst.

Idag försvarar inte många Stalins sätt att bygga Sovjet. Trotskisterna ser sig själva som föregångsmän i kritiken. De menar att de före alla andra såg Stalins förtryck och försökte stoppa det. Stalin blev den store ledaren för all världens kommunister. Trotskij stämplades som avvikare och jagades från land till land. Slutligen mördades han i Mexiko 1940.

För Sveriges vidkommande kan trotskismens inflytande än idag spåras i de elevkampanjer och protester mot skolned-skärningar som skedde i Sverige under nittiotalet.

Trotskistpartier värvade bland de allra yngsta och fick ett visst gensvar. ”Elever för trotskism?” löd rubriken i moderata Norrbottens-Kuriren (2 februari 1995) efter stora elev-demonstrationer mot nedskärningsplanerna. ”De politiska extremisterna skär… pipor i vassen”, skriver Dagbladet (s) i Sundsvall 29 april 1995, och fortsätter: ”Sedan KPML(r) övergått till att vara en nostalgitripp är det trotskisterna som har tagit över deras offensiva roll på vänsterkanten”.

Exemplen kan mångfaldigas. De vanliga kommunist-partierna anses kopplade till förstockade gamla uvar. Syndika-listiska och anarkistiska grupper är mest intresserade av att slå sönder fönster och kasta sten på polisen. De har skämt ut sig till den milda grad att de inte längre lockar fler än ett fåtal. Det vänsteralternativ som finns kvar för arga, missnöjda ungdomar är trotskismen.

Denna boks utgångspunkt är att trotskismens lockelse på de unga radikala hänger ihop med hur trotskisterna framställer sin lära, sin historia och sina ideal, i sina egna alster.

Själva förklarar trotskisterna sin dragningskraft på ungdomarna med att de har godtagbara förklaringar på varför det gick så illa med Sovjet, och hävdar att allt kunde ha blivit annorlunda. Denna framställning går igenom trotskisternas anspråk och ger deras skildring av Sovjets historia.

Den bästa källan för att förstå trotskismen är Isaac Deutschers berömda trebandsbiografi, Den väpnade profeten, Den avväpnade profeten och Den förvisade profeten, som är huvudkällan till denna framställning. Trotskijs argument läggs fram på ett rakt och konkret sätt hos Deutscher och de upp-repas av efterföljande trotskister. Varje gång någon vill studera Leo Trotskij och trotskismen, serverar trotskisterna Deutschers bild. Det ser likadant ut i varje trotskistisk pamflett, bulletin, bok, häfte, artikel eller hemsida. Isaac Deutschers biografi är representativ för trotskismen.[i]

Det som gör boken du håller i just nu läsvärd, är att den inte är skriven ur ett ”ideologiskt” perspektiv (bortsett från en viss sympati för demokratin). Den försöker inte bevisa om trotskismen är bra eller dålig, eller att den har rätt eller fel. Den koncentrerar sig bara på vilka argument trotskisterna själva lägger fram och om de är hållbara.

Men kan inte en enskild biografi ge en ensidig bild? Det kan den förstås. Därför finns annat material med, biografier, böcker och artiklar vilka tar upp saker som Deutscher uteslutit. Deutscher lyfter fram politikern och statsmannen Leo Trotskij. Så här låter det i inledningen till Den avväpnade profeten:

 

”Jag betraktar utan tvekan Trotskij som en av alla tiders främsta revolutionära ledare, framstående som kämpe, tänkare och martyr… Jag har gjort mitt bästa för att ge rättvisa åt Trotskijs heroiska karaktär, som, enligt min åsikt, har mycket få likar i historien”.[ii]

 

I epilogen till Den förvisade profeten, framhålls en liknande bild av som en politisk gestalt av grandiosa dimensioner, ”Det enastående i hans livsöde och det moraliskt och estetiskt oförvitliga i hans gärning talar för sig själva och vittnar om hans storhet”. Trots att läran, trotskismen, inte blivit någon utbredd ideologi, sker kampen för en nära framtid, ty ”Det är omöjligt, det vore mot all historisk reson, att en så stark intellektuell energi, en så enorm handlingskraft, ett så ädelt martyrium, inte i sinom tid skulle bära frukt”. Stora ord. Men är de sagda om en stor man? Det skall vi ta reda på.

Deutscher skriver att hans avsikt är att visa Trotskij med sin styrka och sina svagheter, inte ”en glorifierad bild av en människa utan fel och brister”, utan ”som han var”.[iii] Samtidigt kan man se att Den väpnade/avväpnade/förvisade profeten kännetecknas av en romantisering av Trotskijs person och avsikter. Det handlar absolut inte om att ljuga. O nej, det mesta är säkert sant. Det handlar om hur man framställer sanningen. Moderna trotskister framställer sin lärofaders liv och gärning på ett positivt sätt, och denna boks avsikt är att visa att lärans överlevnadskraft hänger ihop med denna framställning.

Sovjet blev inte det paradis som bolsjevikerna hoppades. Efter Lenins död 1924 beslöt sig trotskisterna att leta efter sociala och ekonomiska förklaringar till Stalins seger. Den trotskistiska förklaringen på Sovjetunionens historia börjar inte med revolutionen 1917, utan fyra år efteråt, när inbördeskriget slutat, och det är där vi börjar.

1. Diktaturen införs

——————————————

[i] Därför är den huvudkällan till denna framställning. Och jag kommer att säga ”trotskisterna säger” när jag hänvisar till Deutscher. Moderna upprepningar av exakt samma argument kommer t.ex. från Christer Franzén i Arbetaren nr 6, 1998, s.12. Eller på hemsidan www.socialistiskapartiet.se/e107_files/downloads/vp_sp_sp_historia.html. Deutscher själv hämtar sin information från Trotskij. Det är lärjungen vid mästarens fötter. Allt förs sedan vidare till nya anhängare från en och samma källa.
Trotskister kommer att kritisera metoden – att basera på Deutschers biografi – och använda kritiken som argument för att inte bemöta fakta, trots att Deutscher baserar sig på förstahandsmaterial (90% av Trotskijarkivet är privat brevväxling, Den avväpnade profeten, s. 96). Troligen kommer de att hänvisa till att det krävs kongress- och föreningsprotokoll för att kunna dra slutsatser. Det är fel. För all trotskistisk verksamhet gäller: Enkla, grundläggande trossatser från en och samma källa upprepas i alla sammanhang (på alla kongresser och i alla artiklar).

Man kan jämföra med viktminskning. Det finns fler böcker om bantning än någon kan hinna med att läsa (i Sverige 2006 ges det i genomsnitt ut en kokbok om dagen). Det finns fler dieter än vad man kan testa under en livstid. Ändå kan allt kortas ner till en enkel regel: gör av med mer kalorier än vad du stoppar i dig.

Den som vill kan studera rapporter och artiklar, men jag känner mig inte manad, eftersom jag i förväg vet att resultatet inte kommer att bli annorlunda. Vet man vad som står i Trotskijs biografi av Deutscher, då vet man vad trotskism är. Så enkelt är det.

Det hör till saken, att jag också vet i förväg, att oavsett vilket eller hur mycket material man än använder, så bemöter inte trotskister kritik. Det enda de gör är att upprepa sina egna ståndpunkter, som alla kommer från Deutscher, som i sin tur fått dem från Trotskij – och ingen av dem bemötte heller kritik. För Deutscher, se L Labedz i Encounter, s 77.

[ii] Den avväpnade profeten, s. 9. I fortsättningen kommer jag inte ha not efter varje stycke eller citat, utan slå ihop dem. Det är inte akademiskt korrekt, men är inte direkt felaktigt. Vilka fakta som tillhör vilket stycke redovisas för i respektive not.

[iii] Citat ur Den förvisade profeten, s. 365. De två sista ur Den avväpnade profeten, s. 9.