I december 1934 mördas en av Stalins närmaste män, Kirov. Händelsen leder till att Zinovjev och Kamenev döms till fängelse. I domstolen medger de att även om de inte haft någon direkt koppling till mördaren, så var de
”medbrottslingar endast indirekt, i den mening att deras tidigare kritik av Stalin kanske kunde ha påverkat mördaren”.
En sådan inställning är sann för bekännare till en lära som
”förolämpade människans värdighet genom att beskriva henne som fånge i de ekonomiska och sociala omständigheterna”.
För de som tror på människans fria vilja och ansvar, är deras erkännanden lika felaktiga som de är marxistiskt konsekventa[i]. Inställningen finns även som en integrerad del av dagens västertänkande. T.ex. erotisk konst. Den är enligt en samstämmig vänster en påverkan på och legitimering av pornografin, som i sin tur legitimerar prostitution, som i sin tur legitimerar våldtäkt, som i sin tur legitimerar kvinnomisshandel, som i sin tur legitimerar mord på kvinnor. Vänsterns slutsats: förbjud alla bilder med erotiska motiv.
Mordet på Kirov påverkade även Trotskijs familj. Hans yngste son försvann spårlöst. Deutscher berättar att Trotskij ”skenbart utan anledning” jämför sonens öde med bolsjevikernas avrättning av tsarens barn:
”Sjutton år efter händelsen försvarar han Lenins beslut och hävdar att det var nödvändigt för revolutionen. Bolsjevikerna kunde inte mitt under inbördeskriget låta de vita arméerna ha ett ’levande banér att samlas kring’, skriver han, och efter tsarens död skulle vilket som helst av hans barn ha kunnat tjäna som fältsymbol för reaktionen. Tsarens barn ’blev offer för den princip som tjänar som axel för monarkin: den dynastiska successionsordningens princip’. Resonemangets outtalade slutsats är uppenbar: även om man gav Stalin rätt att utplåna motståndare – och det var naturligtvis ingen rätt som Trotskij ville ge honom – fanns fortfarande inte det bittersta försvar för förföljelser av motståndarnas barn”.[ii]
Sällan har Trotskijs personlighet kommit i så klar dager som i referatet ovan. Trotskij säger öppet att det är rätt att avrätta barn. Han har själv deltagit i massmord på oskyldiga barn, kvinnor, gamla, vilka togs som gisslan.[iii] När han själv får smaka på ren ondska, förklarar han att Stalin inte har ’rätt’ att göra vad han själv hade ’rätt’ att göra. Hade en av Stalins sympatisörer skrivit på samma sätt, skulle han ha slagit fast som självklart att:
Sjutton år efter händelsen försvarar han Stalins beslut och hävdar att det var nödvändigt för arbetarstaten. Bolsjevikerna kunde inte mitt under hotet från Nazityskland låta oppositionen ha ett ’levande banér att samlas kring’, skriver han, och efter Trotskijs förvisning skulle vilket som helst av hans barn ha kunnat tjäna som fältsymbol för kontrarevolutionen. Trotskijs barn ’blev offer för en av de principer som tjänar som axel för politisk nyrekrytering: familjesammanhållningens princip’. Resonemangets outtalade slutsats är uppenbar: även om man gav Stalin rätt att utplåna motståndare – och det var naturligtvis en rätt som han ville ge honom – fanns fortfarande all anledning för förföljelser av motståndarnas barn.
Ovanstående var ingen karikatyr av ”trotskismen”. Det är en analogi. Analogin är avsedd som ett åskådningsexempel, och är inte menad som inspiration för stalinistisk förföljelse.
Vill man hävda att Trotskij var en hyvens kille borde man förtiga denna del av hans uttalanden. Eller linda in det i ursäkter och undanflykter. I sista hand åberopa tillfällig sinnesförvirring. Men kommentaren är publicerad i trotskisternas egna alster och den punkterar illusionen att trotskismen är moraliskt eller idémässigt bättre än stalinismen. Två lika goda kålsupare, två lika ondskefulla ideologier.[iv]
I sin bok Moderna tider, bekräftar den konservative historikern Paul Johnson allt denna bok kommer fram till om Trotskij, och om hans biograf Deutscher:
”Sedan han störtats från makten framställde Trotskij sig själv som anhängare av partidemokrati och förhärligades av sin lärjunge och hagiograf Isaac Deutscher som själva symbolen för allt ädelt i den bolsjevikiska rörelsen”.
Johnson slår fast:
”I verkligheten var han ingenting annat än en sofistikerad politisk gangster”.
Och fortsätter med en uppräkning av allt Trotskij gjort: Statskuppen, ”slaktade motståndare”, ta anhöriga som gisslan, slumpvisa arkebuseringar och ”mörda tsarens barn”.
”Trotskij begagnade sig alltid av de mest hänsynslösa metoder som stod till buds” då han var ”en moralisk relativist av den allra farligaste sorten”.
Johnson ger grunden till sin motvilja inför Trotskijs efterföljare:
”Anhängarna till Trotskij är ökända för att de hyllar denna subjektivt definierade etik och föraktar objektiv moral”.
*
Våren 1935 hade Arbeiderpartiet vunnit valet i Norge. Trotskij ansökte om asyl. Regeringen tog emot honom men som villkor ville den ha ett
”löfte av honom att avstå från politisk verksamhet. Han gav det, i tanke att löftet endast gällde hans eventuella inblandning i Norges egna inre angelägenheter”.
Justitieministern Trygve Lie
”hävdade senare att han där och då krävt att Trotskij skulle undvika varje form av handling som kunde vara ’fientlig mot vänligt sinnade regeringar’. ’Trotskij vägrade låta sig indras i politiska diskussioner med oss och pratade bara om vädret’”.[v]
Trotskij fann sig väl till rätta i Norge fram till den 15 augusti. Då, från ingenstans, revs lugnet i stycken. Radion meddelade att sexton av de högsta i den sovjetiska ledningen
”skulle ställas inför rätta anklagade för förräderi, konspiration och mordförsök på Stalin”.
Några år tidigare hade de delar av oppositionen som kapitulerade uppmanat de kvarvarande trotskisterna att
”upplösa sin organisation, stänga sin ledarcentral… och upphöra med alla former av underjordisk verksamhet”.
Vare sig den ägnade sig åt terroristisk verksamhet eller inte, fanns det en underjordisk grupp i Sovjet som underminerade ledningen.
Rapporter från Sovjet beskrev
”brutaliteten i terrorn, de enorma koncentrationslägren… tortyren och lögnaktigheterna som GPU använde sig av för att framtvinga ’bekännelser’”.
Nu var det dags för den stora terrorn.
Trotskister beskriver rättegångarna som masochistiska och sadistiska,
”de anklagade släpades i smutsen och tvingades kräla fram till sina dödsdomar mellan kväljande anklagelser /…/ Efter fem dagar fyllda av råa smädelser och groteska förolämpningar, (utan) ett enda bindande bevis, dömde domstolen samtliga anklagade till döden och fastställde att
’Leo Davidovitj Trotskij och hans son… Överbevisade om… att ha direkt planerat och personligen lett organiserandet av en terroristisk verksamhet i Sovjetunionen… skall, i den händelse de anträffas på sovjetiskt territorium, omedelbart häktas och ställas inför sovjetiska högsta domstolens militärkollegium’”.[vi]
Trotskij avvisar anklagelserna från Moskva och låter sig intervjuas av flera journalister. Då meddelar justitieministern att Trotskij brutit mot reglerna för sin vistelse i Norge. Regeringen kräver att han undertecknar en förbindelse att inte blanda sig i andra länders politiska angelägenheter. Han vägrar och sätts i husarrest. Trotskij var verkligen i blåsväder.
I strid med den norska regeringens krav fortsätter han att kommunicera med sina utländska vänner genom osynligt bläck och brev i tårtor. ”För en gångs skull tycks anklagelsen vara grundad på fakta”, säger trotskisterna, som genast och omedelbart följer upp med en ursäkt,
”politiska fångar använder sådana metoder… och det skulle varit märkligt om inte Trotskij använt sig av dem, när han själv var offer för så många övergrepp, listigheter och bedrägerier”.[vii]
I biografin om Trotskij visar Deutscher ingen sympati för norrmännen, vilka framställs som värre än i den värsta Norge-historia:
”även om de saknade mod att stå för sanningen, var de heller inte djärva nog att ta sådana falsarier för god vara. De var små människor som bara kunde komma med små lögner /…/ (När) Moskvas vrede blev mer och mer högljudd, blev de allt räddare för att deras små intressen och små anseenden skulle klämmas sönder mellan giganternas sköldar, och de förbannande den stund när de lovat denna jätte tillträde till sitt land”.
Deutscher når här nya höjder i sin tillrättalagda historiska konstruktion. Hur kan han rimligtvis veta hur den norska regeringen tänkte och känna till deras fruktan? Vad har han som stödjer sina tankar?[viii] Leopold Labedz skriver om Deutschers falska metodik och ”förföriska stil” i Encounter:
”Vad kan man göra med denna sorts historieskrivning? Räkna antalet utelämnade sanningar? Eller antalet felaktiga förslag?”
I Deutschers konstruerade sanningar är alla som hamnar i delo med Trotskij ’små människor’, till skillnad från ’giganten’. Att ställa krav på Trotskij är bevis nog för att norrmännen är fegisar och ynkryggar. En annan nolla, som inte förstod något om personligheter och skiljdes av ett svalg från riktigt stora män, och vars tänkande var ”präglat av parlamentariska fyrverkerin och följetonger” var Winston Churchill. Ett omdöme få andra historiekunniga instämmer i.
I sin förvanskning skiljer sig inte Deutscher från Stalins åklagare, Vysjinskij. Mannen som apropå trotskisterna myntade uttrycket ”Skjut de galna hundarna!”.[ix] och fortsatte med
”Åt helvete med denna blodsugar-Trotskij som skummar av giftig fradga varmed han smutskastar marxism-leninismens stora idéer!… ned med dessa avskyvärda djur!… dessa stinkande as”.
Sanningen är att Trygve Lie var med om att grunda FN och blev dess förste generalsekreterare. En post han behöll i sju år med respekt och uppskattning av både öst- och västblocket.
Under den norska regeringens flykt undan nazistisk ockupation följde Lie med till London och upprätthöll goda kontakter med motståndsrörelsen och skaffade sig internationellt anseende genom sina samarbetsavtal med de allierade. På sextiotalet återkom han till aktiv politik som både industri- och handelsminister. Ingen liten man. En av Norges stora söner.
I Norge hålls en rättegång där man utröner om Trotskij hade missbrukat den norska regeringens förtroende. Hade han brevväxlat med anhängare utomlands? Givit dem direktiv? Kritiserat någon utländsk regering? Trotskij medgav allt och
”Domaren förklarade därefter att Trotskij själv bevisat att han brutit mot reglerna för sin vistelse i landet”.
Det är som en alkis som lovat sin fru att inte dricka. Och när han sedan kommer hem full blir han jätteförvånad över att hon plockar fram brödkaveln. För ’Han trodde ju att löftet bara gällde när han drack ensam, och idag festade han ju med kompisarna!’.
Trotskij försöker förtvivlat övertyga domstolen om att han inte hade bedrivit någon olaglig eller konspiratorisk verksamhet, men förs till justitieministeriet där han får en sista chans att skriva under en deklaration om att inte bedriva politisk verksamhet mot andra länder. Deutscher återger Trotskijs reaktion:
”Tjugo år senare kunde vittnen till denna scen fortfarande minnas glimten av förakt och dånet av hans röst när han vägrade att underteckna pappret. Hur vågade ministern, frågade han, förelägga honom ett så skamligt dokument?… Trodde sig Trygve Lie mäktig nog att kunna avtvinga honom det som Stalin aldrig kunnat avtvinga honom?…
Här höjde Trotskij rösten, så att den genljöd genom ministeriets förhallar och korridorer: ’… Ni tror att ni är säkra och fria nog att kunna behandla en politisk flykting hur som helst. Men den tid är inte avlägsen – kom ihåg det! – när nazisterna skall fördriva er alla från ert land, alla, inklusive er pantoffel-minister-president.’”
Man måste beundra norrmännens självkontroll och starka nerver efter denna litania. Hade de varit mindre fattade hade de antagligen klippt till Trotskij så han stöp. Sedan lagt honom i en låda och låtit honom driva iland på den ryska kusten. Där hade han ju kunnat fortsätta orera.
I en ny rättegång
”angrep (Trotskij) den norske justitieministern Lie och kallade honom för Stalins medbrottsling”.
Till slut sade Trygve Lie att de fått nog av Trotskijs otacksamhet och att det varit ett dumt misstag att släppa in honom i Norge.
”Och det dumma misstaget vill ni nu gottgöra med en förbrytelse?”,
svarade Trotskij, och vände sig bort för att inte skaka hand med ministern. Senare sade han att han egentligen känt följande hela tiden:
”Från mina allra första kontakter med Arbeiderpartiets ledare fick jag en kraftig fläkt av den avslagna lukt av unken konservatism”
http://www.socialisterna.org/ offensiv/arkiv/393/mitten_393.htm. -Surt, sade Räven!
Under tiden hade Trotskijs anhängare ordnat visum till Mexiko. Trygve Lie dök åter upp hos Trotskij och gav honom beskedet. Trotskij svarar med misstänksamhet. Trots att han länge arbetat på att åka till Mexiko, frågar han varför det är så bråttom? Kände Stalin till färdvägen? De kunde ju bli torpederade. Trotskij snörvlade att de kunde fysiskt trampa på honom, men moraliskt skulle de bryta nacken av sig själva.[x]
Åter vände han sig bort och vägrade skaka hand med den man som riskerat sin politiska karriär och t.o.m. sitt lands väl, bara för att hjälpa den antagligen mest otacksamme, otrevlige asylsökande som någonsin släppts in i Norge.
*
I januari 1937 kom Trotskij så till Mexiko. Två veckor senare började nya rättegångar i Moskva. Nu framställde åklagaren scenarion där Trotskij, i utbyte mot stöd mot Stalin, skulle lämna över Ukraina till Nazityskland. Vi behöver inte gå in närmare på dessa rättegångsförhandlingar. Det räcker att säga att allt, helt enkelt allt, baserades på bekännelser. Inga bevis presenterades. Man kan ju också fundera lite på rimligheten i att Lenins närmaste man, Röda arméns skapare, ledaren för bolsjevikernas statskupp, som för övrigt också var jude, skulle ha gjort upp med Nazityskland om att lämna ut delar av en stat han varit med att grunda. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men dagens kommunister försvarar fortfarande Moskvarättegångarna. De vill få oss att tro att de menar allvar, när de så sent som 1998 beskriver
”avslöjandena om en hemlig organisation som konspirerade för att med våld ta över partiledningen och landets regering… (genom) industrisabotage, terrorism och korruption. Den store inspiratören, Trotskij, satt i utlandet och drog i alla trådar”[xi].
De har missat Trotskijs poäng när han kommenterar alla de tusentals konspiratörerna i Sovjet:
”Om mina underordnade innehaft alla viktiga poster i apparaten, hur kommer det sig då, att Stalin är i Kreml och jag i landsflykt?”.[xii]
Icke desto mindre vill Trotskij fria sig från anklagelserna genom en moträttegång. Trots att hans anhängare ”gjorde sitt bästa för att hjälpa honom” slungade han anklagelser mot dem.
Hans son, Ljova Sedov, slet ut sig fullständigt, men fick bara missnöje och bittra anklagelser som belöning. Samma förhållande hade rått fem år tidigare i Tyskland. Då ledde Ljova trotskistgruppen i Berlin. Trotskij var obehärskad i sina hysteriska reaktioner över att trotskismen inte kom någonstans:
”Inför främlingar uppträdde han behärskat och artigt, men under nervpåfrestande perioder kunde han ibland förlora behärskningen, när han var ensam med sina närmaste. Ljova kunde då få höra grova anklagelser om ’slarv’ i sekretariatet, ’lättja och hafsighet’ och ’svek’ mot sin far, anklagelser som endast kunde såra den hängivne, arbetsamme och pliktmedvetne unge mannen”.
Ingenting Ljova gjorde dög för Trotskij som ”höll på att förgås av otålighet”. ”Hans ton blev argare och brutalare för var vecka”. Ljovas ”slarv gränsade till förräderi” och var ”rena förbrytelsen”. Trotskij lät hälsa att odugligheten hos sonen var ett slag som tog värre än anklagelserna från Moskva. ”Ljovas sonliga tillgivenhet hade sårats djupt”. Han kände sig både ”Trakasserad och modfälld” av sin elake fars anklagelser.[xiv]
Trots allt arbetade Trotskij vidare. Han vände sig till den Andra Internationalen och den internationella fackföreningsrörelsen. Dessa organisationer hade av honom själv klassats som förrädarkotterier vilka legat bakom första världskriget och fascismen. Nu behövde han allt stöd han kunde få. De struntade emellertid i honom. Deras likgiltighet var ett hårt slag, för han visste att
”Utan socialistpartiernas och fackföreningarnas medverkan skulle ingen kampanj tilldra sig arbetarklassernas intresse”.
I mars 1937 bildades Deweys undersökningskommission till Trotskijs försvar. Trotskij var misstänksam mot deltagarna och litade inte på dem. Ordföranden John Dewey var en berömd amerikansk humanist och filosof som försvarade demokratin och den amerikanska livsstilen.
Många hade försökt få honom att avstå från att delta i vad de kallade en osnygg kommission till försvar av någon obskyr politisk figur i exil. När det inte gick, utsattes han för förtal, smädelser, hot och skrämselförsök av kommunisterna. Ju mer de försökte stoppa Dewey, desto mer intresserad blev han av att själv söka sanningen.
Moträttegången hölls i Mexiko. I sin Trotskijbiografi blir Deutscher lite smaklös när han beskriver sin hjältes slutplädering inför kommissionen:
”Han stod där som sanningen själv, rättfram och ren, utan vapen och utan sköld, ändå magnifik och oövervinnerlig”.
I september kom kommissionen med sitt utlåtande: Trotskij hade aldrig
”rekommenderat, planerat eller gjort något försök att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen… åklagaren (har) på ett fantastiskt sätt förfalskat Trotskijs roll före, under och efter oktoberrevolutionen… moskvaprocesserna är en komplott… Vi har därför funnit Trotskij och Sedov icke skyldiga”.
”Men effekten av det var ringa, om inte omärklig”.[xv]