Ur den pinfärska boken Det lilla landet som kunde av Panshiri/Ganman, 2018
Författarna berättar att Henrik Arnstad ”personifierar den sk ’pk-ismen'” (174). Ofta driver meningsmotståndare med hans ”sura uppsyn” och ”hans fixering vid nazism” (174)
Arnstad har blivit ”en symbol” för ”uppfattningen att den som på något sätt kritiserar en generös svensk invandringspolitik är nazist” (175)
Han är tveksam att delta i boken pga författarnas agenda, han anser att de har redan en felaktig premiss, att invandring är ett problem. Han ställer upp enbart för att de blivit rekommenderade av en vän . Eftersom författarna frågar efter vad som gått fel med ”Sveriges migrationspolitik” är det inte ”en öppen diskussion… Det är en ledande fråga, utifrån en felaktig premiss”berättar Arnstad

Min poäng med Arnstad: att aldrig diskutera. I själva verket har också Arnstad en agenda. Att verkligheten är en social struktur. Han har uttryckt uppskattning för Foucault. 

Arnstad anser sig vara vetenskaplig, Hans uttalande, förklarar han, är ”inte en fritt påhittad debattåsikt utan arbetar med hjälp av forskning och fakta. Det är därför inte så intressant för mig att veta att ni kommer låta fascismen inom SD sprida sina propagandalögner i er bok. Och dessutom jämställer ni alltså rasisternas propaganda med demokratiska åsikter, som företräds av tex Fi”” 175.

Arnstad slår alltså fram att allt från meningsmotståndare är propaganda. Till skillnad från FI. Att utan vidare lova 50 miljarder till skola, vård och omsorg utan täckning. Är det definitionen på demokrati, enligt Arnstad?

Författarna och Arnstad träffas på Ringen Centrum vid Skanstull på Söderhamn. Mötet är lika klyshigt som att träffa Åkesson på en medeltida borggård (175). Arnstads perspektiv torde vara färgad av det faktum att hans hemman´plan har högre utbildning och långt färre arbetslösa än riksgenomsnittet (176); ”inne på Ringens affärsgalleria går medelklasslivet sin vanliga lunk. Här handlar folk i lugn och ro, äter, konsumerar, umgås,” (177)
Trots ålderslikhet kallar han intervjuarna ”killar och ”grabbar” och ”tvekar inte att spela på sitt akademiska övertag” (177)

Dvs han bemöter meningsmotståndare med överlägsenhet och nedlåtenhet; som vanligt bland vänstern.

Ibland, berättar författarna, drar han så långsökta associationer att man baxnar, tex att problemet med dagens gruppvåldtäkter är inget problem då det finns Bellaman-låtar som handlar om samma sak (177f)
En credit författarna ger är att det är ”retoriskt dödsföraktande” av Arnstad att dra sina paralleller som att det är lika illa i Söder som i Rinkeby (178). Arnstad passar även på att dra upp exemplet Swede Hollow; att svenskar var lika illa sedda i USA på 1800-tal som invandrare i Sverige idag (178)

För att visar hur Arnstad inte förstår, eller medvetet missbrukar vetenskaplig metodik, kan man jämföra med Qwerty-system för när man skriver maskin.

Föreställ er 10 000 personer som skriver enligt Qwerty-systemet, jämfört med 10 00 som enbart använder sina pekfingrar. Sannolikt lär någon av de senare skriva snabbare än de förra. Men det betyder inget i helheten. 99,9% lär fortfarande skriva snabbare med Qwerty.

Man kan nu jämföra detta med Arnstads och andra invandringsförespråkares fokus på Swede Hollow, där svenskar sågs som smutsiga och vidriga. Detta enstaka exempel är säkerligen sant, men om man samlar tiotusen omdömen om svenskar mellan 1870 till 1920 lär nog den överväldigande majoriteten vara positiva: arbetsamma, hederliga, speciellt lämpliga som hemhjälp eller byggnadsarbetare, hus eller järnväg. Som jämförelse skulle man kunna ta tiotusen omdömen om irländare. Säkert finns det något positivt någonstans, men det lär drunkna i en flod av negativa omdömen (precis som idag för övrigt).

(Mer om Sverige och svenskarna i Finanstidningen)