MADRID-BOMBERNA

PÅ MORGONEN den elfte mars 2004 arbetade jag vid mitt skrivbord i Oslo, slölyssnade på CNN när den första rapporten om massiva explosioner i Madrid kom. Inom kort fanns nya kameror på gatorna i Madrid som registrerade chocken i ansikten på Madrid-borna när de insåg fasan.

”Det har hänt”, tänkte jag, ”Det har hänt här”

Jag hade TV:n på hela dagen och växlade mellan CNN och BBC. Medan reportrarna talade om bilder av död och förstörelse som var alltför fasansfulla för att visas, tänkte jag på vår semester i Madrid i augusti 2000, fyra år tidigare. Jag hade älskat Madrids kosmopolitiska känsla, dess solida stenbyggnader och dess myllrande folkmassor. T.o.m. i den värsta sommarhettan fanns det en energi, en aura av målmedvetenhet i staden som påminde mig om New York; samtidigt hade det funnits en känsla av latinsk gemyt och tropisk lätthet som påminde om Miami Beach. Allt detta hade kommit som en överraskning, eftersom jag fortfarande tänkt på Spanien som ett land kvävt av fascistiskt förtryck och sträng katolicism.

Jag visste förstås att Spanien hade förändrats. Generalissimo Francisco Franco, ensam härskare sedan 1939 hade dött 1975, och hans arvinge, kung Juan Carlos hade förvånat alla genom att upprätta en konstitutionell monarki. Spaniens post-Franco förvandling beskrevs undantagslöst som att det var bättre förr. Men att läsa om Spaniens förvandling var en sak, att uppleva den var en annan. Jag tänkte tillbaka på vårt persikofärgade rum i ett litet pensionat på Puerta del Sol, vandringarna längst skuggiga avenyer i eftermiddagarnas gisslande sol, svala kvällar när vi drack starka, kalla gin och tonics på kaféer längst med Plaza de Chueca, där de älskvärda servitörerna hällde gin i glasen tills de nästan svämmade över. Jag mindes museum, Prado, Thyssen, Reina Sofia, alla längst den stora, frodiga, trädklädda Paseo del Prado. Och vid slutet av denna boulevard skymtade den imponerande vita granitfasaden av Atochas järnvägsstation. Det var där som ett pendeltåg hade sprängts itu och delar av vad som varit män, kvinnor och barn låg över spåren.

Tidpunkten för illdådet var planerad. Klockan 07:39, mitt i rusningstrafiken, hade fyra bomber gömda i ryggsäckar exploderat samtidigt på ett tåg inne på Atochastationen. På bangården söder om stationen nära gatan Calle De Téllez exploderade tre bomber på ett tåg, som också skulle varit i Atocha vid tidpunkten, men blivit uppehållet av ett rött ljus. Totalt 89 människor dog. Två minuter senare exploderade två andra bomber ombord ett tåg på El Pozo del Tio stationen, två stationer bort. Sjuttio människor dog. En minut senare sprängdes en bomb ombord ett tåg på Santa Eugenia stationen, två stationer efter El Pozo. Sjutton dog. Sammanlagt skadades nästan två tusen människor. Andra bomber som inte exploderat återfanns på tåg i Atocha, Téllez och El Pozo. Experter slog fast att bomberna ombord på tågen i Aothca och Téllez var avsedda att förstöra hela stationen. Vid stationen Alcala de Henares, fem hållplatser från Santa Eugenia, hittade polisen en parkerad bil med detonatorer, ljudband med Koranverser och mobiltelefoner (som användes för att utlösa explosionerna).

Alltmedan dagen fortskred ökade antalet bekräftade dödsfall. Till slut var siffran nära tvåhundra. Till en början tillskrev premiärminister Aznar, en stark Bush-allierad i kriget mot terrorn, attackerna som ett verk av den baskiska terrorgruppen ETA. Jag var ingen expert på skillnaden mellan ETA och Al Qaidas terrormetoder, men det var svårt för mig att tro att detta illdåd inte utförts av islamister. Trots allt var västbanken i krig. Efter 9/11, och attentaten på Bali och Istanbul, var det klart att det bara var en tidsfråga innan islamisterna iscensatt ett massivt angrepp på västeuropeisk mark. Bombdåden i Madrid bör inte ha kommit som en överraskning för någon.

Men många européer var överraskade, eftersom deras medier i åratal hade matat dem med systematiska osanningar i åratal. Gång på gång hade de fått veta att Amerika bett om 9/11 – att illdåden var payback för den amerikanska militarismen, nykolonialism, kapitalistisk utsugning och stöd till Israel. Västeuropa, hade de försäkrats om, var i grunden annorlunda än Amerika – tolerantare, fredligare, med mer respekt för andra nationer, mer känsliga inför problemet med fattigdomen i den islamiska världen, och gav mer stöd till den palestinska saken. Därför skulle Usama Bin Laden & Co aldrig göra mot Europa vad de gjorde mot New York och Washington.

Sådana var de illusioner som många Västeuropéer tröstade sig med före attackerna i Madrid. Men som dagen visade när kroppsdelarna började samlas ihop och det blev allt tydligare vem som var ansvarig, som om européerna äntligen verkade dra huvuden ur sanden. Den 9/11 erbjöd de korta småsympatier Amerika, bara att återfalla i en bekväm försäkran om att inget av detta hade någonting med dem att göra. Några av dem verkade vara redo att stoppa undan sina leksaker. Bland dem som uttalade sig med en ny, stark rättframhet var dåvarande statsminister Bondevik i Norge. När Bondevik uttalade sig om internationella frågor, brukade det vanligtvis handla om förståelse och dialog, men nu han bröt han mot alla regler för den sofistikerade kontinentala diskursen, och i amerikansk cowboy stil kallade han faktiskt Madrid-terroristerna ”onda”.

Han var inte ensam. Över hela Europa beskrev politiska ledare och kommentatorer i medierna bombningarna som Västeuropas 9/11. Slutligen sade några västeuropéer på inflytelserika positioner vad deras amerikanska motsvarigheter hade sagt i två och ett halvt år: att demokratin var under angrepp från fiender till civilisationen.

Hur glädjande var det inte att höra sådana ord från den Västeuropeiska elitens läppar. Demokrati! Fiender! Civilisation! Otroligt nog sades även att: ”Amerikanerna hade rätt hela tiden”.

När jag såg på TV dagen efter bombdåden, imponerades jag av de stora folkmassorna på gatorna i de spanska städerna. Jag såg att det spanska folket var rejält ilskna och fast beslutna att slå tillbaka. ”Mördare!”, stod det på plakaten. I direktsända intervjuer, gjorde de inget för att dölja sitt förakt för terrorister. Ingen försökte att färga det nakna svartvita i brottet till det normala, lugnande Västeuropeiska gråa.

En sak var säker: tidpunkten var ingen tillfällighet. Trots att invasionen av Irak hade varit kontroversiell i Spanien, som överallt annars, hade Aznar stött Bush och Blair att fästet, och hade stått vid deras sida när invasionen inleddes. Då antalet döda hade stigit, blev Spaniens inställning allt mer bångstyrig, och den socialdemokratiska oppositionen hade försökt göra de nationella valen till en folkomröstning om Aznars Irak-politik. Men Aznar höll fast och före 3/11 visade opinionsundersökningar att han ledde över socialdemokraterna med bred marginal. Genom att bomba Madrid tre dagar före valet, hade terroristerna uppenbarligen försökt skrämma väljarna till att rösta på socialisterna. Jag hade länge klagat över Europeiska vankelmod, men fredagens många demonstrationer verkade bevisa att jag hade fel. Precis som med 9/11 visade det sig att terroristerna hade haft för hög tro på sig själva och underskattat sina offer.

Illusionen varade två dagar – fram till söndag, valdagen. Domen var klar strax efter det att vallokalerna stängt: terroristerna hade vunnit. Spaniens väljare hade gett upp. Den dagen var det budskap som sändes runt om i världen att i Västeuropa lönar sig terrorism.

Spaniens nyvalda socialdemokratiska regering återförsäkrade snabbt sin beslutsamhet att få bort amerikanska trupper från Irak. Partiledaren José Luis Rodriguez Zapatero – som kanske till och med mer än Frankrikes flagranta Dominique de Villepin, tillhörde den västeuropeiska dekadenta politiska eliten – svor att föra en mer ”europeisk” kurs och naturligtvis lossa banden till USA och stärka banden med Frankrike och Tyskland. (Zapateros hånfulla hänvisning till Förenta staterna skulle ha sänt glädjefrossa längs ryggraden på Quai d’Orsay – om Quai d’Orsay haft en ryggrad).

Naturligtvis förnekade Zapateros anhängare att de hade gett efter för terroristerna. De hade en annan förklaring: Aznar hade först skyllt terrordåden på ETA, den baskiska separatiströrelsen, en fanatisk grupp som i flera år ägnat sig åt meningslösa mord på spanskt territorium. Aznar hade även gått ut i väg till telefonen början siffror på flera nyhetsorganisationer och försäkra dem om att ETA var ansvariga. Det verkade misstänkt. Det sades att Aznar ljög, övertygad om att om det spanska folket visste att de hade blivit attackerade av islamister, skulle de rösta bort honom.

Men denna förklaring har underlåtit att beakta det faktum att många spanjorer, i de tre dagarna mellan terrordådet och valet, började skylla Aznar för mord. Vid manifestationer på lördag kväll, kallade demonstranter sin premiärminister en lönnmördare. Det var irrationellt. Enligt dem var allt Aznars fel: utan hans stöd för Amerika, skulle det inte ha skett någon attack mot Madrid, sparka Aznar och allt kommer att bli bra igen.

För många var sådana vanföreställningar lättare att anamma än sanningen – och sanningen var att Spanien hade fiender som var motiverade inte bara av Aznars uppbyggnad av trupper i Irak utan hade ett djupt hat för demokrati och århundradens gruff. Spanien hade trots allt varit en del av den islamiska världen. Muslimerna hade erövrat landet på sjuhundratalet och hade kontrollerat den största delen av den iberiska halvön i femhundra år som de kallade Al-andalus, eller Andalusien. De femhundra åren hade varit fyllda av kamp, erövringar och återerövringar, folkomflyttningar och tvångsomvändelser. Al-andalus epoken tog inte slut förrän 1492, ett år som är lika känt i Spansk historia för fördrivningen av muslimerna som för upptäckten av Amerika. För många i den muslimska världen är nederlaget fortfarande ett svidande sår, och de vill ge igen, och vice versa.

För västeuropéer är förstås sådant tänkande knappt möjligt att förstå. För dem är det en poäng med att lägga sådana blodiga historiska händelser bakom sig. Västeuropa, har vi fått veta, har äntligen lärt sig läxan att krig är dåraktigt, galet och ett slöseri. Idag är Europa ett; en kör som sjunger sånger om broderskap och angelägen om att omvända hela världen till sin religion av evig fred. Från och med nu kommer de enda internationella konflikterna i Europa vara om agrikulturell policy, mått på förpackningar och så vidare.

Det är en torftig illusion. I verkligheten är Europa just nu på väg in i ett nytt kapitel i sin långa historia av våldsamheter. Fienden försvinner inte genom att man önskar bort honom eller snackar bort honom. Och vad som står på spel är inte det ena eller andra landets suveränitet utan hela den moderna demokratiska civilisationen.

Morgonen efter det spanska valet var det få i de västeuropeiska media som såg så på saken. Den ena tidningen efter den andra förklarade att det spanska folket givit en känga åt terrorismen enbart genom att gå iväg och rösta. Samhörigheten i artiklarna var förvånansvärd:

VG (Norge) ”Det spanska folket har svarat på torsdagens meningslösa terroristdåd med ett massivt försvar för demokratin”

Expressen (Sverige): ”Det höga röstantalet i Spanien uppvisar en trots mot terrorism och visar stöd för demokratin”

The Guardian (Storbritannien): ”Det spanska folket har åter visat svarat att på bästa möjliga sätt att bombningarna igår genom att slå rekord i valdeltagandet i det allmänna valet”.

De Volkskrant (Nederländerna): ”Igår valde (Spanien) det ultimata demokratiska svaret: trots sorgen och förvirringen gick väljarna i stort antal till valurnorna”.

Dagbladet (Norge): ”Trots alla sina ORDEAL, har de spanska väljarna visat sin vilja att för sina demokratiska institutioner genom att gå och rösta”

”Ja”, skrek jag åt min datorskärm, ”för att rösta på terroristernas kandidat!”

Dagbladet (fortsatte): ”De spanska röstande har givit ett värdigt svar till de skrämmande ORDEals prövningar de upplever. De förtjänar både vårt stöd och vår beundran”

Aftenposten (Norge): ”De röstande i Spanien har givit terroristerna ett klart svar”

”Ja,” ropade jag, ”Vi kapitulerar!”

På pluskontot medgav VG nödvändigheten att försvara västerländska värderingar, men hur? ”Vi måste fortsätta att röra oss fritt och tala fritt. Vi måste försvara demokratin som Spanjorerna så imponerande gjort de senaste dagarna” Med andra ord, enbart genom att gå omkring, prata och rösta försvarar vi demokratiska värden mot terrorism, även om vi röstar för att ge upp inför dem.

Till och med efter händelserna i Madrid fortsatte de flesta västeuropeiska etablissemanget att omfatta tron att islamisk terrorism var för komplex, för tvetydig och för mångfacetterad för att man skulle kunna göra ett direkt, kraftigt motangrepp som svar. ”Hur kan man slåss mot en sådan fara?” låtsades Jean-Marie Colombani fråga i Le Monde. Inte på det amerikanska sättet, hävdade han, den var alltför enkel och känslomässig. Istället är lösningen ”mot fiender till demokrati är det enda svaret mer demokrati”. Mer demokrati var precis vad Amerika försökte införa i Afghanistan och Irak, men tydligen menade Columbani inte detta. Han menade ingenting. Det var bara en massa galliskt pladder. Franska politiker och journalister är duktiga på den sortens retorik. För dem var det en konstart. Det hade ingenting att göra med handling. Det är faktiskt vad man har istället för handling.

Några förläggare såg sanningen, men flydde från vad det skulle leda till. ”Huvudorsaken för vänsterns seger i Spanien” medgav den svenska Expressen, ”var helt klart terrorhandlingen”. Men istället för att säga något mer om detta alarmerande precidensfall gick de snabbt över till en mer bekväm och familjärt ämne – vit, europeisk rasism”.

”I Spanien drar muslimer efter andan när de lämnar hemmen, i fruktan för misstänksamma blickar från sina ickemuslimska landsmän”. Trams. Muslimer i Europa har mycket mer att frukta från andra muslimer än från vita européer och de vet det; att Expressen påstod annorlunda var extremt oärligt.

Aftonbladet (Sverige) kände att Spanien var tvunget att betala priset för att delta i kriget i Irak: ”Aznars beslut att alliera sig med Bushadministrationen, istället för med de ledande EU-länderna har kostat Spanien ett antal döda soldater och har nu gjort Spanien till ett mål för terrorism”. Dagens Nyheter (Sverige) höll med, men tillade att ”Ställda inför blind terror är vi alla sårbara… Vi kan aldrig skydda oss helt”. Och VG stämde in: ”Vi måste leva med risken av nya terrordåd”. Bekämpa terror? Nej. Tanken var att ”leva med” den – att fortsätta våra liv och hoppas att nästa dåd inte drabbar oss. I Frankrike föreslog Le Figaro att ”om Europa verkligen existerar måste den mobilisera för att hjälpa Spanien att få frid ”. Detta var tydligen den enda sorts mobilisering vissa människor i eliten kunde acceptera: mobilisering för att skapa ro i Spanien!

Medan jag läste den ena välskrivna impotenta ledaren efter den andra kunde jag inte hjälpa att jag kände att de som beskrivit Västeuropa som dömt att falla inför radikal islam hade rätt. Inför en fiende som ville förgöra dem, hade spanjorerna röstat för eftergifter – och över hela Västeuropa gratulerades de för det.

Det var naturligtvis inte säkert att Europa skulle ta försiktighetens utväg. Ett lika störande scenario var stödet för en återskapad högerextrem nationalism av en sort som inte setts sedan Hitler. De europeiska liberalernas misslyckande i att stå upp mot radikal islamism kunde bara stärka högerextremismen, liksom det gjort på trettiotalet, då hotet inte kom från fundamentalistisk islam utan från internationell kommunism. Det verkade i korthet för mig som om Europa än en gång gick mot antingen kulturell kapitulation eller fullt inbördeskrig. Inte konstigt att europeiska intellektuella föredrog att anamma fantasin att problemet var USA och Israel istället för att erkänna och bemöta det riktiga problemet vid deras egen förstu-trapp.

Det fanns fortfarande hopp. Innan Madrid, hade många europeiska journalister sett terrorism som en amerikansk vanföreställning, förenkling eller överdrift. Nu började åtminstone många att kalla terrorism vid dess rätta namn. De flesta medgav även att Europa också var en tänkbar måltavla. Och de flesta hade upphört att älta (för stunden åtminstone) om terrorismens ”rötter” i Mellanösterns fattigdom, amerikansk exploatering, eller vad det nu gällde.

Längre än så var emellertid de flesta opinionsbildare inte beredda att gå. De må ha rekommenderat ”gemensamma aktioner”, kanske t.o.m. Med ”amerikanerna”, men vilka de var specificerades aldrig. Alltid redo att få Amerika att framstå som skurken var få beredda att kritisera den spanska väljarkåren. Alltså, trots att de medgav att Al Quaida låg i krig med Europa, kunde de inte medge att Europa nu var i krig med Al Quaida. Själva tanken utmanade många européers självbild: som ett inlägg på Dagbladets meddelandesida på nätet uttryckte det, ”Jag gillar inte att tanken på att många irakier kopplar ihop den norska flaggan, vår nationalsymbol och vårt folk med beväpnade soldater”. Det är inte vi! Vi är inte krigare – vi är fredsmäklare! Vi älskar alla!

Telegaph, kanske Europas sundaste tidning, skreva att om många européer trodde att dra sig tillbaka från Irak eller mutor till arabiska regeringar skulle få ett slut på terrorismen, var det för att de inte kunde förstå ”ideologin hos (sina) fiender”, speciellt islamisternas mål att ”vända reconquistan tillbaka till den iberiska halvön. Önskan att inte ta våra fiendens riktiga mål i beaktande, i ord och handling, är kännetecknet av mycket i nutidens Europa. Faktiskt hade det blivit mer uppenbart för mig att när det gäller att förstå det islamistiska hotet har amerikaner en stor fördel: vi är ombonade i religion. I USA har man, även om man inte är religiös själv, sannolikt vänner, släktingar, grannar eller arbetskamrater som ser sin religiösa identitet som något mer än bara rudimentär uppskattning, utan en djup övertygelse; det är något som styr deras beslut i livet och formar deras uppfattning av universum. Då vi känner sådana människor för står vi på gott och ont hur stark religion kan vara.

Få västeuropéer som inte är muslimer har denna förstahandskunskap. De flesta kommer från kristen bakgrund men går inte i kyrkan förutom till bröllop eller begravning. Om de tillhör en församling beror det för att de fötts in i den och inte bemödat sig om att stryka sig som medlemmar. Deras religiösa identitet har ingen betydelse för dem, utom att i någon betydelse var en del av ett brett ideal av universellt brödraskap, jämlikhet och fredlig samexistens, ideal som de kopplar lika mycket med FN som med vilken kyrka som helst. Det är svårt för dem att förstå att någon faktiskt kan se ett teologiskt system som något som faktiskt är lösningen på hur kosmos fungerar, och kan vara kapabel till att handla med den tron på ett sätt som kan försätta berg. Det är också svårt för den att förstå tanken att religion kan leda till andra ideal än de som kommer fram i FN-stadgan.

Misslyckandet i denna förmåga att förstå visar sig speciellt starkt bland den västeuropeiska eliten. Den genomsnittlige tyske politikern, franske journalisten eller svenske professorn kan helt enkelt inte föreställa sig ett liv styrt av religiösa trosföreställningar. När de ställs inför det faktum att sådan tro faktiskt finns, även om det är av en särskilt mörk och förvrängd variant, och inkluderar islamister, är deras omedelbara impuls att bli avvisande: Nej, det kan inte vara så. Det måste vara något annat. Det måste vara något vi kan relatera till – fattigdom, förtryck, kolonialism. Den neomarxistiska analysen är lätt att ta till. Och från dessa vanföreställningar om verkligheten kommer en mängd av kolossalt felaktiga slutsatser.

Veckorna efter Madrid var luften fylld med krav på ett ”alternativ” till Bush krig mot terrorn. Men ingen hade egentligen något. Och ingen som krävde ett menade det. Likt de angelägna kraven på ”mer dialog”, var ropen på ”alternativ” bara ett sätt att ducka för nödvändigheten att gå till aktion. Om man fortsätter prata – och fortsätter insistera på ”nyanser” och kräva ett ”alternativ” och anklaga andra för att ”förenkla” – behöver man inte bestämma sig eller göra något. Vad som också fattades i dessa krav på ”nyanser” var det faktum att för islamister finns inga nyanser. I ett krig mellan folk med benhård tro och folks om är kapabla att nyansera bort även ren ondska, vem har övertaget?

Två dagar efter det spanska valet gick jag runt i Oslo när jag lade märke till ett par dussin poliser gå runt på gatorna utanför regeringsbyggnaderna. Det hörde inte till vanligheterna. Jag gick vidare. När jag gick framför byggnaden såg jag ett trettiotal svartklädda ungdomar på väg bort. De hade sprayat ”Bojkotta Israel!” på dörren med stora orangea bokstäver. Ovanför dörren hade de sprayat ”Israel ockuperar, Norge accepterar!”. Säkerhetsvakterna hade antagligen stått bredvid när det hände; under tiden verkade polisen ha instruktioner att hålla distans. Jag brydde mig inte om de protesterande; i Norge är sådant beteende lika vanligt som vintersnön. Men passiviteten hos de uniformerade poliserna var deprimerande. Klottrarna kunde trots allt ha varit terrorister. Att poliser inte lade sig i medan ungar lekte radikaler var klassiskt före-11-september policy i Skandinavien. I Norge verkade myndigheterna inte ha lärt sig mycket från varken 11 september eller 3 september.

Samma kväll sände NRK en debatt på temat ”Vad borde Europa göra åt terrorismen?”. Fremskrittspartiets ledare Carl I Hagen insisterade att Norge borde ta terroristhotet på allvar. Till min förvåning höll både statsminister Bondevik och diplomaten Torbjörn Jagland med. Andra drog upp det gamla vanliga meningslösa euro-dravlet. ”Vi kommer inte att kunna lösa detta (terrorismen) nationellt eller på det genom EU, vi kan bara lösa det globalt”, sade Centerpartiets ledare Åslaug Hafa, som uppmanade till (gissa vad?) ”dialog mellan väst och den muslimska världen”. När han blev tillfrågad om rötterna till terrorismen svarade biskop Gunnar Stålsett, vid tillfället den högsta kyrklige ämbetsmannen i Norges inte så välbesökta kyrkor men med höga bidrag, med att vända verkligheten på huvudet: ”En sak är klar: det är inte religion. Det är inte islam”. Vart ligger problemet då? I ”den stora skillnaden mellan fattig och rik”. Lösningen till att stoppa terrorismen, tillade han, låg i att ”stå upp mot felaktig rädsla och xenofobi” – som om västerländsk xenofobi mördat tvåhundra människor i Madrid. Den rentav löjlige ”fredsaktivisten” Erilng Borgen instämde

Statsminister Bondevik, som man kunde väntat sig skulle vara mittströms, sade ganska rättframt att terroristerna ”på ett sätt tillåtits styra” de spanska valen (detta förargade den alltid så förutsägbare Stålsett: ”Det var demokratin som vann i Spanien!”). Bondevik tillade att, trots bomberna i Madrid, skulle norska fredsbevarande styrkor stanna i Irak (mindre än en månad senare skulle detta beslut ändras). En av programvärdarna avsluta debatten med att säga att detta var en diskussion som, naturligtvis, skulle fortsätta.

Och fortsätta….och fortsätta….och fortsätta. Detta var ju naturligtvis problemet. Madrid hade väckt några européer. Men de flesta ledarna klängde sig fortfarande fast vid tron att det enda civiliserade sättet att reagera på en kris var att hålla en konferens. Jag hade aldrig känt mig så långt från Amerika, där handling fortfarande var ett levande koncept.

Tre månader efter 3 september dök det upp ett Al Quaida dokument. För de som fortfarande tvivlade gav dokumentet klart att terroristernas motiv hade varit att få Spanien att dra sig tillbaka från Irak. Skrivet på arabiska innehöll det 54-sidiga dokumentet följande generösa uppskattning av Spaniens reaktion: ”Vi bedömer det som att Spaniens regering inte kan uthärda två eller tre slag innan det drar sig ur efter påtryckningar från det egna folket”. Strax efter deklarerade Zapatero i en Le Monde intervju som markerade 100 dagar vid ämbetet att ”Jag talar aldrig om islamsk terrorism, utan om internationell terrorism”. Som John Vincour kommenterade i International Herald Tribune, var Zapateros vägran att nämna den fundamentalistiska muslimska fienden ”lite som de tidningar som undviker ordet ’cancer’ på löpsedlar då de inte vill uppröra känsliga läsare”.

Om en sak var klar, så var det att västeuropéer inte kunde undvika den barska verkligheten hur länge som helst. Månaderna efter den spanska kapitulationen avslöjades minst två större bomber som var avsedda för Spanien – och visade att de som såg Irak-kriget som ”grundorsaken” till terrorismen i Västeuropa ljög.

EN VECKA EFTER det spanska valet gjorde Israel världen en tjänst och gjorde slut på shejk Ahmed Yassin, Hamas grundare. Rapporter i europeiska media om händelsen var fulla med sympati för Yassins ålder, karisma, välgörenhet och att han var rullstolsbunden. Han kallades ”Hamas andlige ledare”, vilket är som att kalla Hitler ”nazismens andlige ledare”. Det brittiska underhuset tillägnade en tyst minut till hans minne. I Norge sände NRK en debatt i vilken flera deltagare gjorde sitt bästa för att sätta ett moraliskt likamedstecken mellan Yassins avrättning och hans egna terroristattacker mot oskyldiga barn.

Men det gavs åtminstone sändningstid till människor som ansåg sådana synpunkter motbjudande (det verkade vara ett steg framåt). Det mest glädjande av allt var att tittarna, trots det enhälliga fördömandet av Israels aktion från de norska media, svarade på frågan ”Var det rätt av Israel att slå ut shejk Yassin?” med ett rungande ”ja” (med 58 % mot 42). Man vill gärna tro att detta var den allmänna åsikten, men en sådan åsikt går mot EU:s undersökning att 60% av européerna anser Israel vara det största hotet mot världsfreden. Å andra sidan, för européer som svarar i telefon och märker att det är en undersökning, blir tilltalade med namn, och vet vad de förväntas säga, känns det nog obehagligt att säga någonting annat, medan de som gör ett anonymt samtal till ett program som Holmgang i stundens ingivelse sannolikt är mer benägna att säga vad de verkligen tänker.

Hursomhelst verkade det efter Madridbombningarna mer uppenbart än någonsin att Europas elit var bortom räddning – och att kontinentens enda hopp låg i folket. För jag visste att över hela Europa fanns män och kvinnor som såg situationen klart, som ville bevara friheten och som redan började göra sina röster hörda. Dessa var, kunde man bara hoppas, morgondagens ledare. Jag såg på dem som det liberala motståndet – ett hopkok av författare, politiker och aktivister som opererade utanför det politiska och mediala etablissemangets kontroll och som var beslutna att rädda Europa från självmord.

MOTSTÅNDARNA – PIM FORTYUN

Profet och förste martyr för denna motståndsrörelse föddes 1948 i en katolsk familj i den lilla kuststaden Velsen i norra Holland. I Nederländerna är det vanligt att få flera namn, som alla skrivs ut i officiella dokument, men att tilltalas med ett kort, enstavigt smeknamn – Bas, Cor, Cees, Gert, Henk, Joop. Wilhelmus Simon Petrus Fortuyn kallades Pim. Han studerade historia, juridik och ekonomi i Amsterdam, tog doktorat i sociologi, undervisade vid Groningens universitet, och blev sedan professor ??? vid Rotterdams Erasmus universitet. Efter att ha lämnat Erasmus började han skriva rikligt. Hans första bok, Mot islamiseringen av vår kultur utkom 1997, samma år jag först besökte Amsterdam, hävdade att uppkomsten av en fundamentalistisk muslimsk subkultur i Nederländerna hotade demokratiska värden och att nationen var dödsdömd om den inte erkände detta hot och bemötte det seriöst.

Holländska politiker och journalister bemötte Fortuyns bok på ett välbekant sätt: de anklagade honom för att uppmuntra till rasism och xenofobi och jämförde honom med högerextremisten Jean Marie Le Pen i Frankrike. Foruyn fortsatte att föra fram sina argument på samma sätt hela sitt liv, och etablissemanget fortsatte kalla honom rasist. Hans svar var att ras inte hade något med saken att göra: som han skrev i en kolumn vilken dök upp åtta dagar efter 11 september, ”Islam är … inte bunden vid en ras”. Problemet var snarare ”en ideologi som är fientlig till vår kultur”. Denna ideologi såg inte ett sekulärt styre som legitimt; den skyddade inte minoriteters rättigheter (även i det relativt liberala Egypten hade 52 homosexuella nyligen spärrats in ”utan någon form av rättsprocess”); den respekterade inte ”tryckfrihet, yttrandefrihet eller religiös och social övertygelse”; den erkände inte kvinnors likaberättigande, utan tvingade in dem i underordnade roller och höll dem ”så mycket som möjligt utom synhåll”; och den respekterade inte individens rättigheter (i islamska länder är ”familjen, gruppen, stammen byggstenarna, inte individen”). Fortuyn duckade inte för kalla fakta: att integrationen hade misslyckats, att imamerna som styrde de muslimska ghetton uttryckte antidemokratiska känslor med allt större djärvhet (2001 skulle Rotterdams iman offentligt avvisa homosexualitet), och att, med tanke på muslimernas höga födelsetal, fortsatt invandring, och muslimska skolor som inskärpte fördomar holländarna trodde sig lämnat bakom sig, skulle faran bara öka.

Vad betydde en sådan utveckling för Nederländerna i framtiden – platsen Descartes hade beskrivit som den enda platsen på jorden där man kunde vara absolut fri? Vad skulle exempelvis hända med samkönade äktenskap om fundamentalistiska muslimer fick tillräckligt stöd för att ta bort dem? Islamiska länder inte bara förbjuder homoäktenskap: de avrättar människor för sodomi. Fortuyn, själv både öppet gay och hängiven katolik, visste att om många av hans nya landsmän fick som de ville, skulle sådana straff till slut införas i Nederländerna också.

Och hur blev det med kvinnornas rättigheter? Fortuyn visste att i det muslimska samhället levde kvinnor och flickor som inte var friare än de varit under talibanerna. Själva tanken borde ha upprört alla som tror på de grundläggande principerna om jämställdhet. Ändå ville inte de flesta holländska politiker, trots deras uttryckliga stöd till feministiska ideal, ta tag i frågan. Fortuyn tog tjuren vid hornen. När han gjorde det var det inte en uppvisning av tolerans utan ett ansvarsfullt handlande till en kommande kris åt vilket hans lands politiska och mediala etablissemang hade blundat för.

Fortuyns kritiker påstod att han ville ha ett stopp för invandringen och att kasta ut muslimerna från Nederländerna. Vad ha i verkligheten förespråkade var en fast policy av utbildning, emancipation och integration. Den danska regeringen, sade han, borde sluta ge uppehållstillstånd till imamer som predikade att holländska kvinnor är horor och bögar är sämre än grisar; den borde se till att barn i islamska skolor lär sig respektera demokrati och se sig själva som holländare; och den borde göra allt i sin makt för att befria muslimska kvinnor från en underordnad ställning. ”Det finns nästan ingen konflikt i världen”, skrev han före 11 september, där ”islam inte spelar en framträdande roll”.

Under kalla kriget visste den fria västvärlden exakt vilka som hotade våra normer och värderingar: kommunismen i Sovjetunionen, Östeuropa, Nordkorea, Nordvietnam, Kuba, osv. Historien har givit oss rätt. Kommunismens roll är nästan överspelad, men den har tagits över av islam. I den fria västvärlden har vi sällan agerat mot kommunistpartier eller förbjudit organisationer… Men vi har hållit ett öga på dem… Vi måste göra samma med alla de islamiska organisationer och religiösa samfunden i vårt land!

Hur svarade den holländska regeringen? Bara dagar efter 11 september lovade inrikesminister Saken De Vries att den holländska underrättelsetjänsten skulle ”hålla noggrann uppsikt över personer som vill störa freden och föra ett kallt krig mot islam”; hänvisningen var klart riktad till Fortuyn. De Vries anmärkning var ett perfekt exempel på det förvridna tänkandet hos Västeuropas regeringar vid den tiden. Se på sammanhanget: på samma dag som World Trade Center föll, hurrade marockanska invandrare på den holländska staden Edes gator; fredagen efter följdes en TV-sändning till minne av offren för 11 september omedelbart av läsning ur Koranen (tillhandahållen av holländska muslimska radioutsändningar) i vilken sades att ”otrogna är bränsle åt elden”; och i en undersökning som senare hölls bland marockanska invandrare i Nederländerna, uttalade sig 21% för ett stöd för ett heligt krig mot Amerika

Fotnot: I en liknande undersökning i Sunday Times medgav 11 % av Storbritanniens muslimer att de ansåg attacken mot World Trade Center rättmätig????

Det visade sig att minst en holländsk moské samlade pengar genom att sälja en kalender med bilder på staden New Yorks siluett i brand. Ändå var den holländske inrikesministern orolig över Fortuyn.

Lyckligtvis var den holländska allmänheten klokare och dess reaktion visade den ökande klyftan mellan eliten och den allmänna opinionen i Holland och annorstädes. I en undersökning efter 11 september gjord av De Volkskrant sade mer än 60 % av holländarna att muslimska invandrare som sympatiserar med antiamerikansk terrorism borde sparkas ut ur landet. I en slående artikel, skrev tidningens redaktörer ut budskapet tydligt: ”Nederländerna accepterar inte antivästliga fundamentalistiska attityder från muslimer. I de flesta holländares ögon betyder integration att ta emot en humanistisk tradition, separation mellan kyrka och stat och att ta avstånd från normerna och värderingarna i hemlandet”. Resultatet verkade visa att holländarna, kanske det mest liberala folket på jorden, till slut hade börjat förstå ett viktigt faktum: tolerans för intoleransen är inte tolerans alls.

Mindre än en månad före 11 september hade Fortuyns oro inför dessa frågor, och de holländska politikernas vägran att ärligt ta upp dem, lett honom till att ställa upp i parlamentsvalet under beskydd av det nygrundade Levande Nederländerna; vid årskiftet var han partiledare. I februari 2002 gjorde han i ett privat möte ett passionerat uttalande till övriga partiledare. ”Den är fem i tolv”, började han, ”Inte bara i Nederländerna utan i hela Europa”. Katastrofen lurade runt hörnet, men Hollands etablissemang sov vid ratten. ”Vill ni att allt detta skall fortsätta?” frågade han i ord som var både rakt på sak och känslomässiga.

Jag försvarar och beskyddar detta land vi har byggt upp sedan fem- sexhundra år tillbaka. Vad vi nu har här är för tusan en ren femtekolonn. Folk som är kapabla att förstöra och utarma detta land… Jag har inget intresse av att försvara deras intressen. Det är därför jag säger: du får stanna i det här landet, men du måste anpassa dig…

Jag vägrar höra om och om igen att Allah är stor, allsmäktig och mäktig, och att jag är en smutsig gris. ”Du är en kristen hund, en otrogen”. Det är vad de skriker! Och ni accepterar detta och håller tyst. Fram tills nu har jag varit lugn och disciplinerad. Jag har aldrig sagt det här förut. Men ni har gjort er själva till deras trasmattor. Ni har låtit er hunsas av dem. Jag är inte med er längre… Därför att folket i det här landet har fått nog och accepterar inte politisk korrekthet längre…

Om jag måste välja mina ord omsorgsfullare, så är det OK för mig. Men det här handlar om framtiden för våra barn och barnbarn; det berör allt jag strävar efter. Det finns ingen annan fråga… Om jag blir tystad eller eliminerad, så accepterar jag det ödet. Men problemet och hotet kommer inte att försvinna… Folk vet vad som sker och är trötta på det. För tusan, i min egen hemstad rånar inte marockanska pojkar och turkiska pojkar andra turkar och marockaner, de rånar dig och mig, och gamla tanter.

Polisen är osynlig – de gör ingenting. Och om du har modet att säga det till dem, svarar de dig rakt i ansiktet: du diskriminerar!

Hur svarade Fortuyns kollegor i partiet på dessa anmärkningar? De sparkade honom som ledare för Levande Nederländerna. Fortuyn startade resolut sitt eget parti, Lijst Pim Fortuyn. Miljoner vanliga holländare var glada över att höra den välskräddade f.d. professorn säga vad de ofta tänkt men inte våga säga högt. Men det holländska etablissemanget delade inte deras beundran: ju starkare folket hyllade Fortuyn – som utstrålade en intellektuell energi och moralisk beslutsamhet som saknades helt bland de blida, byråkratiska, konsensusbesatta maktens korridorer som fanns i Holland – desto mer ondskefullt fördömdes han av politiker och journalister. I listan över de som deltog i demoniseringen av Fortuyn återfinns snart sagt samtliga av det holländska etablissemanget.

Paul Rosenmuller i den gröna vänstern kallade Fortuyn ”en högerextremistisk uttalat nationalist och isolationistisk populist”; Jan Marijnissen i Socialistpartiet kallade honom en ”charlatan” och en ”Råttfångare från Hamlen”; Wim Kok från Arberarpartiet och premiärminister under Fortuyns politiska karriär, såg honom som en ”fara för landet” som ”sådde frön av hat, diskriminering och split”; och Hans Kombrink, också i arbetarpartiet, sade ”Jag ser paralleller med trettiotalet. Fortuyn är början på nazismen och fascismen”. Det var inte bara socialisterna som talade om Fortuyn på det här sättet: Liberaldemokraternas Gerrit Zalm sade ”Fortuyn är en farlig man. Han förleder folket” (vilket är Västeuropas elits sätt att säga ”Han säger sanningen och hjälper folk att genomskåda oss”). Liberaldemokraten Bas Eenhoorn sade helt enkelt, ”Fortuyn är Mussolini”, medan hans partikollega Frits Bolkenstein, som i likhet med resten av elitens oro för skenet snarare än substansen, oroade sig för att ”Nederländerna kommer att löjligt ut med Fortuyn som premiärminister”. Och journalisterna höll med: Peter Storm i De Socialist kallade Fortuyn en ”fascistisk överbefälhavare”; både Bart Tromp i Het Parool och Jan Blokker i Volkskrants jämförde honom med Mussolini; och Marty Verkamman i Trouw likställde honom med Hitler.

Med få undantag var den amerikanska pressen som ett eko av de holländska partiernas linje. I januari 2002 såg New York Times Fortuyn som ett exempel på ”högersvängningen” i europeisk politik; i ett porträtt av Fortuyn två månade senare såg Times korrespondent Marlise Simons till att inkludera referenser till fascister: ”han blir upprörd när någon kallar honom den nye Mussolini eller den holländska motsvarigheten till den österrikiske högerpolitikern Jörg Haider”. Simons summerade hans budskap till att vara ”mot stora regeringsingripanden, mot invandring, mot välfärd och för lag och ordning” (varför inte ”för demokrati och för kvinnors rättigheter”?) och citerade Zalms kommentar om en ”farlig man”. Simons påstod att Fortuyns ”budskap bör starka likheter med andra högerinriktade över hela Europa”. Till hennes fördel citerade hon trots allt Fortuyns observation att ”i Rotterdam finns det tredje generationens marockaner som fortfarande inte talar holländska, förtrycker kvinnor och inte vill leva efter våra värderingar”. Ändå bar hennes artikel den absurda rubriken ”Stolt bög – och marscherar Holland åt höger” (notera det tendentiösa sättet att använda ordet ”marschera”, i stället för ”leda”). I verkligheten var Fortuyn, genom att stå upp mot en fascistisk, kvinnoförtryckande ideologi, motståndare till att föra Nederländerna högerut; och händelsevis stod upp för kvinnor som Marlise Simons rätt att ha karriärer, resa fritt, och gå runt med bara ben och utan att täcka sina huvuden.

Ingen som kan läsa holländska kan påstå sig missförstå Fortuyns synpunkter. Hans omfattande politiska skriverier visade klart att han inte var en Hitler eller en Le Pen, utan en som trodde på individuell frihet och som kände igen ett hot mot den friheten när han såg den. Ändå struntade det holländska etablissemanget i vad sanningen om Fortuyn var (de skrev t.ex. aldrig att hans livskamrat var marockan). För dem var han hotet – för hans sanningar var en jordbävning som skalda deras stillsamma politiska landskap.

När 2002 års val i Holland närmade sig visade undersökningarna att Fortuyns parti skulle få 38 platser i parlamentet. Det skulle göra det till Nederländernas största parti och Fortuyn dess näste permiärminister.

Så kom 6 maj 2002. Dagens upplaga av NRC Handelsblad innehöll en upprörd tirad av Folkert Jensma, tidningens chefredaktör. Jensma sade att om Fortuyn blev premiärminister skulle han varje dag den fjärde maj, dagen då holländarna högtidlighåller andra världskriget, lägga en krans vid högtidsmärket för de som dog i kriget vid Amsterdams Dam torg. ”Han”, skrev Jensma ursinnigt, ”mannen som säger att islam är en bakåtsträvande religion”. Med beskrivningen att Nederländerna är ett land vars folk ”inte diskriminerar, inte föredrar någon kultur över någon annan”, och ”försöker hålla xenofober och rasister borta”, hävdade Jensma att det var ”en stor skam, att efter sextio år behöva påminna en politiker mitt bland oss” av vad som hände under andra världskriget. Men självklart var det Fortuyn som agerade ansvarsfullt i fråga om läxan från det andra världskriget, när han påpekade att intolerans är intolerans, vare sig de som predikar och praktiserar det talar tyska eller arabiska.

Valet skulle hållas om nio dagar.

Den eftermiddagen körde Fortuyn till det nationella mediacentret i Hilversum utanför Amsterdam, för att uppträda i Ruud de Wilds radioshow tillsammans med andra kandidater. När Fortuyn lämnade studion efter intervjun, närmade sig en främling på parkeringsplatsen med en spansktillverkad pistol av märket Astra A-100. Mannen sköt sex kulor mot Fortuyns huvud, nacke och bröstkorg. Klockan var 6:05. Den 45-årige Fortuyn dog inom kort. Den första person som spred nyheten var Peter de Vries, en reporter från radiostationen 3FM, som sprang ut på parkeringsplatsen med mikrofon och ropade ”Herregud… vi måste göra någonting!”. Mördaren var Volkert van der Graaf, en 32-årig djurrättsaktivist från Harderwijk som en granne senare skulle beskriva som ”en tystlåten pojke med stort engagemang för miljön”. Van der Graaf skulle senare förklara att han ansåg Fortuyn vara ett ”hot mot samhället”. Han ansåg hans idéer om islam var ”stigmatiserande” och sade att han mördat honom för att förhindra att han fick politisk makt.

Många holländska journalister försökte – med spektakulär oärlighet – göra van der Graaf till en ensam galning (två och ett halvt år senare skulle de göra samma sak igen med Theo van Goghs mördare). Faktum var att van der Graaf var en aktiv medlem i en betydande politisk rörelse. Hans åsikter skulle inte ha hindrat honom att bli en respekterad journalist eller politiker. Faktiskt var det så att det var retoriken från de etablerade journalisterna och politikerna som övertygade honom om att Fortuyn måste stoppas. Övertygad av argumenten från människor som Folkert Jensma, gjorde van der Graaf vad hans ansåg nödvändigt under omständigheterna. Trots allt, vem skulle inte utplånat Hitler eller Mussolini om man fått chansen?

Det känns underligt att tänka på att just idag, kunde Fortuyn ha varit sitt lands premiärminister, och lett Västeuropa till reformer, och räddning. Istället, och detta tack var politiker och journalister som gjort allt utom att nagla fast en måltavla på hans rygg, ligger hans kvarlevor många mil från Nederländerna, i en familjegrav i den norditalienska byn Provesano.

ÄVEN OM HOLLÄNDSKA JOURNALISTER och politiker uttryckte det obligatoriska ogillandet ifråga om mordet på Fortuyn, verkade de flesta vara mest upprörda över det faktum att det fredsälskande Nederländerna, i ett utbrott av ”Amerikanska förhållanden” upplevt sitt första politiska mord sedan 1584. De skulle såklart aldrig ha medgivit det, men man misstänker att många av Fortuyns fiender i det holländska parlamentet och bland pressen såg hans frånfälle som lämpligt och i stort sett som en befrielse. Intrycket av mordet bland den holländska allmänheten, var åter något annat. Natten till den 7 maj samlades demonstranter utanför Haags parlamentsbyggnad och skrek ”Mördare!”. Banderoller utanför Rotterdams stadshus skyllde mordet på Fortuyn på ”politikers och pressens hetsande”. Över hela landet gick arga, tårögda holländare för att protestera mot mordet och för att ära hans minne.

Förtalet av Pim Fortuyn stannade inte vid hans död. Holländska återgivningar av mordet gick i det bekanta förtalets färger, och ekade genom all europeisk media. (Daily Mirrors huvudrubrik var ”Hollands ’Le Pen’ är mördad”). Även USA:s media följde strömmen. Adam Curry, en amerikansk nyhetsuppläsare stationerad i Amsterdam, återgav senare att ”alla de tre stora nätverken… kallade Pim Fortuyn ultrahöger och rasist”. Curry gav credit till Marlise Simons som i en postum artikel om Fortuyn framställde hans ståndpunkter ärligare än vad hon tidigare gjort: ”Han sade att han ansåg det skamligt att ett främmande islamiskt prästerskap här (i Nederländerna) använde okvädningsord mot bögar i landet och att muslimska män försökte införa medeltida landsbygdsvanor i Nederländerna. ’Hur kan man respektera en kultur om kvinnan måste gå flera steg bakom sin man, måste stanna i köket och inte få yttra sig’, sade han. ”. Det var underligt att detta citat inte kom in i Simons beskrivning av Fortuyn några veckor tidigare, men bättre sent än aldrig.

Ett par dagar senare publicerade New York Times en skrift av Folkert Jensma av alla människor, samme chefredaktör för NRC Handelsblad, vars oförskämda essä om Fortuyn trycktes samma dag som han mördades. Postumt var Jensmas linje plötsligt mjukare. Utan någon indikation på att han tidigare behandlat Fortuyn annorlunda, fokuserade Jensma på Fortuyns stil istället för på frågorna han väckt. Fortuyn, skrev han, ”kombinerade karisma med personlig charm… Han hade talang för retorik och såg bra ut i TV… Fortuyn var allting holländska politiker inte är kända för. Han var inte tråkig, han använde inte fackspråk. Och han var öppet ambitiös” (ja, han var ambitiös – att få till riktig förändring, inte bara bli en ansiktslös partinolla). Jensma kunde helt förbigå Fortuyns politiska ståndpunkter, men hans beskrivning av dem var irriterande tandlöst: han verkade försöka att inte tala illa om varken de döda eller islam. Fortuyns position, skrev han, var ”en underlig blandning av höger, mitten och vänster”. Underlig? Blandning? Fortuyns politik var stöpt i ett stycke; det faktum att det inte passade in i det politiska etablissemangets löjliga kategorier var en återspegling av enfaldigheten hos etablissemanget och dess kategorier, inte en inkonsekvens hos Fortuyn.

Efter att ha svartmålat Fortuyn i livet var nu Jensma, på ett ganska trevande, halvhjärtat sätt, medgav att Fortuyn hade en poäng när han oroade sig för islams ökning i Europa (Jensma noterade att det vanligaste namnet för nyfödda pojkar i Amsterdam var inte längre Jan utan Muhammed). Men han vågade inte prisa Fortuyns mod när han stod upp mot det politiska och mediala etablissemanget; han nämnde inte att etablissemanget (med honom själv som förgrundsfigur) obevekligt demoniserat Fortuyn. Medan han undvek starka ord om Fortuyn, lyckades han dra de vanliga fula sambanden: ”Är Jean-Marie Le Pens succé i Frankrike, Jörg Haiders i Österrike och Silvio Berlusconis i Italien en trend?”

Van der Graaf åtalades för mordet på Pim Fortuyn. I sitt försvarstal jämförde han, som ett eko av en lång lista av holländska politiker och journalister, Fortuyn med nazisterna. Han dömdes till arton års fängelse. Han kommer antagligen att bara behöva sitta av en bråkdel av straffet. Och hur kommer han att ha det? I ett typiskt holländskt fängelse, där målet (som Colin White och Laurie Boucke noterar i The Undutchables) är att ”tillhandahålla en så normal livsstil som möjligt”, får fångar omkring 27 dollar i veckan, som de kan använda till ”att dekorera och utsmycka sina privata ’celler’ med TV, stereo, husdjur och, förstås, en kaffemaskin. Det finns ett speciellt besöksrum, sex-cellen, med möbler (och säng), tavlor och matta. Andra privilegier … är att bära egna kläder, kök att laga egen mat om man så vill, möjlighet att rösta, rätt att tala med journalister möjlighet att uttrycka och debattera klagomål”.

Som en konsekvens av mordet på Fortuyn föll det holländska tabu i fråga om att diskutera invandring, integration och islam. Den holländska regeringen och media var emellertid i händerna på samma elit vilka demoniserat Fortuyn för att ha talat om det. Så inte mycket förändrades. Inte heller fick mordet på Fortuyn någon större effekt utanför hans eget land.

Det skulle krävas mer än ett mord för att få till en förändring i Europa.

FRANKRIKE

INTE LÅNGT EFTER mordet på Fortuyn dök det upp en ny uppstickare bland Frankrikes liberala motståndsrörelse. Men medan Fortuyn talat till holländarna om invandring och integration, satte Sabine Herold fokus på ekonomin. Fortfarande bara strax över tjugo var Herold en av de få framstående unga västeuropéer som mötte socialdemokratin rakt på. Som ledare för en organisation kallad Liberté, J’écris Ton Nom, (Frihet, jag skriver ditt namn), var Herold allt en ung fransk kvinna inte skulle vara: öppen beundrare av Amerika och amerikansk frihet. Hon kritiserar även Frankrikes socialdemokratiska ekonomi och dess inrotade, avskiljda politiska elit. Hon blev berömd i Frankrike redan som gymnasist när hon talade mot allmänna fackföreningar, vars eviga strejkande har givit dem förmåner långt över dem som finns i den privata sektorn, samtidigt som de orsakat olägenheter för generationer av fransmän. Även om fransmännen sedan länge accepterat dessa strejker som en del av livet och köpt argumentet att förmåner inte kan nå några gränser, kom Herold vid en tidpunkt då den destruktiva effekten av allt detta på den franska ekonomin hade blivit klar för många, som till slut var redo att dra en gräns.

Herold, som på några få år fått stort stöd, avvisar den låsta statligheten och reflexmässiga antikapitalismen hos landets politiska etablissemang: ”Jag vill inte bli en apparatnik. Jag tror att om du inte kan hjälpa dig själv, eller visa att du kan vara till nytta för ett företag, hur kan du då vara till hjälp nytta för staten?” Hon hade mycket riktigt konstaterat att problemet med det europeiska politiska systemet är att om du är ung och vill ”engagera dig politiskt”, går du med i ett parti och upprepar dess program; ” det finns inget forum att uttrycka sina åsikter”, ingenstans ”att ägna sig åt både handling och eftertanke”. Hon är speciellt trött på de två stora partierna i Frankrike, Socialisterna och Chiracs Union för folklig rörelse: de ”har inte producerat någonting intellektuellt på över tjugo år”. I fråga om den franska ekonomin är det stora problemet (liksom i andra europeiska ekonomier) att byråkratin gör det svårt att starta nya företag; till skillnad från detta är Amerika ”ett land där du kan skapa och göra dig själv till vad du vill bli”. För att komma från en fransyska är det synnerligen märkliga ord.

En annan liberal röst som dök upp efter mordet på Fortuyn var Guy Millière, en professor i kulturhistoria och juridisk filosofi vid Sorbonne som började tala om ökningen och den självpåtagna segregationen hos Frankrikes muslimska population. I Frankrike, som värnar om idén om en sekulär republik, var en aspekt på situationen som förargade etablissemangets känslor var den allt vanligare synen med flickor i huvudduk i offentliga skolor. Tidigt 2004 försökte regeringen Chirac, i ett försök att bevara idealet om den sekulära jämlikheten (och trots det ursinniga motståndet från många muslimer, som protesterade mot beslutet både i Frankrike och runtom i Europa) införde ett förbud mot huvudduk i skolan. För Millière var förbudet löjligt otillräckligt. I en kort intensiv klagovisa kallad Vem är rädd för islam? Och i ett antal artiklar, talade han om att Frankrike redan kommit till en punkt utan återvändo. ”Ekonomiskt talat”, vidhöll han, ”åker Frankrike rakt nedåt… den enda tillväxt som finns i Frankrike just nu är brottslighet och islamism”. Millère förutspådde att muslimerna, som nu är 12 % av befolkningen, inom tio år skulle vara ”mer än 20 %. De flesta unga, och de flesta icke-muslimska fransmän skulle vara gamla”. Om tjugo år, trodde ha, skulle muslimerna vara i majoritet. ”Och om ingenting förändras skulle de vara radikala muslimer. Den franska regeringen tar hand om det nuvarande: den vet att den inte kan ta hand om framtiden, för det finns ingen framtid”. Han citerade en talare från en av de muslimska brödraskapens nationalkongress: ”Var tålmodig, var vis, tiden är på vår sida”.

Visst är Millières ordval starkt (han har kallat Jacques Chirac och Dominique de Villepin ”orimligt storhetsvansinniga”, vilket verkar stämma). Men han vet vad han talar om: utöver att vara en respekterad professor vid Sorbonne är han gift med en kvinna vilken föddes till muslim (”Hon är inte muslim längre”, säger han, ”och eftersom hon lämnat islam, riskerar hon att mördas om hon säger det öppet”). Hans förutsägelse:

”Frankrike kommer att bli ett muslimskt land. Frankrikes ledare vet det. De kommer aldrig att ta ett beslut som gör unga radikala muslimer arga. Det är en av orsakerna till att de inte kunde stödja USA i Irak-kriget. Det skulle lett till upplopp i förorterna, och den franska polisen är inte rustad till att stävja upplopp. Franska ledare har inget val förutom att bli ledare för den arab-muslimska världen. De har accepterat för mycket för att kunna backa nu. Klyftan mellan Frankrike och USA kommer att bli större och större. Frankrike är redan den västerländska civilisationens stora fiende. Den farligaste fienden är alltid fienden mitt ibland oss, och Frankrike är fienden mitt bland oss.”

Man kan bara hoppas att Millière överdriver för att få sina landsmän att reagera. Men det är sant att sedan 11 september har Frankrike ofta verkat göra allt för att spoliera kriget mot terrorn och ge sin gunst till arabiska och muslimska ledare på bekostnad av västvärldens säkerhet (Det är t.ex. välkänt att Chirac hjälpte Saddam med att kringgå FN-sanktioner och försåg honom med hemliga uppgifter från USA och FN fram till invasionen av Irak). Delvis har Frankrikes agerande varit cyniska maktdemonstrationer, försök att stärka sin position som den ledande arabvänliga nationen bland väst till skillnad från Storbritannien och USA; delvis har de var ett försök att isolera Frankrike från terrorism (Frankrike hade, liksom Tyskland och Ryssland, finansiella band med Saddam Hussein vilka fick deras ledare att vara mot att han störtades).

Den franska hållningen fick en avgörande utmaning i augusti 2004, då två franska journalister togs som gisslan i Irak av en grupp som kallade sig den Islamiska Armén i Irak. Kidnappningen verkade visa att för åtminstone några islamister spelade inte Frankrikes eftergiftspolitik mot deras rörelse någon roll; så vitt de förstod, var Frankrike en västerländsk demokrati, och följdriktigt deras fiende.

Utöver de två franska journalisterna, Georges Malbrunot från Le Figaro och Ouest-France, och Christian Chesnot från den franska internationella radion, hade gruppen fört bort en italiensk reporter Enzo Baldoni. I utbyte mot Baldonis frisläppande krävde de att Italien drog bort sina styrkor från Irak inom 48 timmar. Italien vägrade; Baldoni avrättades. Av Frankrike krävde de att förbudet mot huvuddukar, som snart skulle tillämpas vid skolstarten, inte sattes i bruk. Även Frankrike vägrade; ändå var det inte hela saken. Chirac kallade in sina tacksamhetsskulder: utrikesminister Michel Barnier flög från den ena muslimska huvudstaden till den andra och bad om stöd. Ledarna från varenda muslimskt land, inklusive Yassir Arafat, trädde fram och påminde kidnapparna om att Frankrike var en vän och hade fördömt USA:s invasion av Irak. Frankrikes islamska ledare, som helt nyligen varit alldeles till sig över scarf-förbudet, gick ut och förklarade för kidnapparna att deras agerande inte stödde de franska muslimernas sak och att huvudduks-förbudet nu var en ”avslutad sak”.

Man skulle kunna tro att kidnappningen skulle få fransmännen att inse att alla västerländska demokratier var inne i saken tillsammans; istället försökte fransmännen förklara för kidnapparna att i kriget mellan islamism och Amerika, stod Frankrike på islamisternas sida. Le Monde applåderade denna ryggradslösa taktik. Samtidigt som de påpekade att ingen demokrati, inte ens Frankrike, var säkert i det heliga krig som startat 11 september, fortsatte tidningens redaktörer att hylla (med en typisk utsmyckad fransk redaktionsprosa) det faktum att gisslantagandet inte förvärrat spänningarna mellan franska muslimer och ickemuslimer, utan istället ”skapat en rörelse av nationell gemenskap, nästan av en sakral gemenskap”. Varför? För att franska muslimska ledare (som i praktiken inte kunnat göra annat) enigt fördömt bortförandet av Malbrunot och Chesnot, uttryckt sin lojalitet med Frankrike, och skickat sändebud till Bagdad för att få journalisterna frisläppta. Det var allt: allt som krävs för den franska intelligentian att skapa poesi om ”sakral gemenskap” och om hur ”Frankrikes muslimer” var ”i första linjen för att försvara Republiken” är att franska islamiska ledare tar avstånd från en uppenbart barbarisk handling.

Samma skiva spelades två dagar senare. Utan att veta om de två journalisterna skulle komma i säkerhet skrev Le Monde att om episoden ”slutade tragiskt” skulle det ”visa att även Frankrikes utrikespolitik”, dvs. eftergivenheten, ”inte var tillräckligt för att skydda oss från irrationell terrorism” och riskerade att ”öppna en farlig spricka mellan Republiken och Frankrikes muslimska samhälle (som om det inte redan var ett rejält avstånd mellan dem!). Lyckligtvis gick det annorlunda: Frankrikes islamska ledare ”var inte nöjda med att fördöma gisslantagande och att högt och ljudligt proklamera sina band till det franska samhället”, de ”åkte till Bagdad för att direkt vädja om att de två fransmännen skulle släppas fria”. Tydligen var det redan glömt att några av dessa nya hjältar för Republiken i sina tidigare fördömanden av förbudet mot huvudduk, uttryckt sin tro att Koranen var den yttersta källan till civillagstiftning. Som Ivan Rioufol modigt frågade i Le Figaro, var hade dessa franska muslimska ledare varit när den amerikanske journalisten Daniel Pearl blev halshuggen, eller dussintals andra, inklusive Baldoni, mördades ”enligt guds dom”.

Le Monde var begeistrad över att inte bara hade de franska muslimska ledarna samarbetat, de hade även fått stöd av ledarna i den muslimska världen, vilket beskrevs som ”inte mindre än spektakulärt”:

”Det är utan motstycke att ett västerländskt land för stöd och uttalad solidaritet från nästan alla regeringar i Mellanöstern, liksom alla de muslimska myndigheterna, både de moderata och de extrema. Denna enighet visar att Frankrikes vädjanden inte varit förgäves: mot terrorism kan policy vara, och måste vara, mer effektivt än krig. Det visar även att Frankrike kan visa sin egenart? – det faktum att det accepterar sin roll som det första muslimska landet i Europa – ett fredligt vapen som står över ideologisk och religiös konfrontation.”

Med andra ord: det lönar sig att sälja sig. Frankrike hade gjort, eller försökt göra, separatfred med en fiende som krigade mot västerländsk demokrati. Förläggarna hos Le Monde, liksom journalister och politiker runtom i Frankrike, fann detta ”spektakulärt”. De verkade inte förstå att om islamska terrorister svarade med välvilja på deras locktoner, var det enbart för att det låg i deras strategiska intresse att Frankrike fjärmade sig från USA och Storbritannien; inte heller verkade redaktörerna förstå att om terroristerna besegrade USA och Storbritannien, skulle Frankrike inte vara användbart längre och dess ”policy” skulle inte skydda dem (de franska journalisterna släpptes inte förrän december 2004, tydligen i utbyte mot 2 miljoner dollar från den franska regeringen).

Det fanns flerabedrägliga nivåer här – illusionen att en ”förståelse”mellan Frankrike och islamska terrorister var något att vara stoltför; illusionen att de franska muslimernas hjälp i saken på någotsätt mildras minskade deras fientlighet mot demokrati ochintegration, eller deras beslutsamhet att fortsätta medislamiseringen av Frankrike; illusionen att ett lyckat slut pågisslandramat skulle innebära bevis på en muslimsk-kristen harmonii Frankrike, eller på visdomen i den franska ”policyn”, snarareän att de islamska terroristerna insåg att Frankrike var (medLenins ord) en ”nyttig idiot”.

Nästa del: kontakta hemsidan pilum.nu

3.1 Terrorismen i media
3.2 Samarbete mellan västs elit och islam
3.3 Etablissemanget och tyranniet
Efterord