Nu kan man ju undra vad Ayn Rand, en av de extremaste kapitalist-förespråkarna i nittonhundratalets historia har på pilum.nu att göra.

Svaret är enkelt: hon är värdelös. Och hennes filosofi är skräp. Samt hennes böcker är dåliga. Ayn Rand är en belastning i kampen mot vänsteridéer och borde enligt många konservativa tänkare rensas ut tillsammans med antisemiter och ”white supremasists”. Det enda godkännande man kan ge Ayn Rand är att hon gör en bra beskrivning av hur socialistisk ekonomi i praktiken fungerar – eller snarare inte fungerar. Den biten kan läsas här.

Nedan följer mina reflexioner om hennes magnum opus Och världen skälvde.

Vill du veta mer om varför Ayn Rands filosofi är värdelös, så har Nicholas Mcginnis skrivit en utmärkt artikel som i grov, ofullständig, amatör-översättning finns här.

Lite sympati från en svensk fantast från 1997 finns här.

Och världen skälvde

Av en tillfällighet hittade jag Ayn Rands storverk Och jorden skälvde på ett antikvariat. Efter två veckor hade jag läst igenom de nästan 1500 sidorna och funderade lite över denna bok. Själva budskapet kan man hålla med om eller inte, så det är inte vad jag fokuserar på. Det finns positiva sidor i Och världen skälvde, framför allt i beskrivningen av socialismens orimlighet (typ att man inte kan trolla fram resurser, vilket ju inga socialister verkar fatta).

Men det jag har problem med vad beträffar Och världen skälvde är den uppskattning den får av vissa; omdömen som ”världens bästa bok” och ”inte ett ord för mycket trots sin längd”, etc. Dessa kommentarer kontra min uppfattning är särdeles märklig, ty jag är inte imponerad. Orsaken till denna bedömning är att Och världen skälvde har en konstnärlig nivå i klass med böcker som Hollywoodfruar och Sagan om isfolket. Byt ut romantiken mot action och råare sex så kan man jämföra med böckerna om Casca eller Bill och Ben. Det är ingen unik bedömning; Ayn Rands böcker driver man med i både Simsons, Futurama och South Park.

Vilka faktorer är det som gör att det är svårt ta Och världen skälvde på allvar? Det finns helt enkelt saker i Rand man normalt sett inte åter finner i högkvalitativ, vuxen litteratur (alltså inte ’adult’, typ porr, utan mognare litteratur). En bra mall för att förstå skillnaden finns i författaren och modersmålsläraren Daniel Pennacs bok Som en roman från –95. En dålig roman karakteriseras av att den inte skapar något nytt, bara lyfter fram etablerade former; den förenklar till lögnens gräns, medan en bra roman innebär ett komplext verk. Den dåliga romanen smickrar automatiska reflexer. Slutligen finns inte den verklighet författaren vill beskriva. För att summera är en dålig bok en bok som är njutningsfärdig och som vill måttsätta läsaren efter samma modell.

Alla dessa kriterier stämmer in på Ayn Rand. Och världen skälvde målar upp en svart-vit världsbild där alla karaktärer är utmejslade som i en cowboyfilm från trettiotalet, där indianerna representerar den inkarnerade ondskan och den (blonde) hjälten aldrig får slut på kulor i sin sexskjutare. Det är en förfalskad bild av verkligheten. Nu kan man förstås invända att Och världen skälvde i någon mening är en saga, men Rand vill mer än att berätta en saga. I likhet med Michael Moore eller Janne Josefsson vill hon förändra världen och påverka människors sätt att tänka och agera.

Vad händer om det finns mer än två möjliga val? Eller om konsekvenserna leder till att man måste välja ett mindre ont framför ett större? Det tar aldrig Rand upp i sina böcker. Ett exempel är Finland under andra världskriget. Motståndare till Sovjet som angripit dem, OK; kämpande för sitt territorium, OK; men samtidigt allierade med nazityskland. Ingen vågar förstås angripa Finland i efterhand för deras val, men så var situationen under kriget. Hur löses en sådan intressekonflikt enligt Ayn Rand?

En lika viktig faktor som saknas i Och världen skälvde och Urkällan är den totala avsaknaden av ekonomiska orsaker och sammanhang. Hur formas konjunkturer? Och hur bemöts de? 80-talets nyliberala experiment var ingen patentlösning, det vet vi nu. Ej heller talar Rand om sammanhang som oljeberoende eller vad som händer om en resurs börjar sina. Urkällan utspelar sig bl.a. under depressionen, men dess orsaker och de samhällsekonomiska strukturer som är kopplade till depressionen tas inte upp alls. Rands okunnighet i ekonomi märks på hennes syn på guld som en objektiv faktor för att mäta värde; hon verkar inte känna till guldmyntfoten, och varför den övergavs, först i förhållande till pundet sedan till dollarn.

Ovanstående var övergripande kritik mot Rands magnum opus, men det finns mer karakteristik (kopplad till det övergripande) som gör Och världen skälvde till dålig litteratur:

En svårsmält sak för mig personligen, och som är förhärskande i Och världen skälvde (OVS) är att man kan läsa karaktärer i utseende, människor bedöms efter deras yttre, vilket ger en ytlig och förfalskad världsbild. Förr i tiden ansåg man sig kunna se på utsidan hur människor var på insidan. Läror baserade på detta tankesätt var bl.a. frenologi och rasism. I OVS ser man inte bara tankar och avsikter i ansiktsuttryck, man ser på utsidan om någon tillhör de människor vilkas rätt Rand förespråkar. (Jag kallar dem här elit- och övermänniskor) Övermänniskorna har ’stolta nackar’, de ’bär upp sina kläder’, man ser att en person har stolt hållning och raka axlar och vet därför att han inte är en rånare. En av huvudpersonerna står alltid som om ’en mantel böljade från hans axlar’ (upprepas två gånger). Den otroligt osannolike piratvikingen Ragnar har ett ansikte av fullständig skönhet, och en kvinnlig skådespelare har en andlig skönhet som motsvarar fysisk fullkomning. Lika fördomsfull är beskrivningen av ’de andra’, som är fula både till mun, ansikte, ögon och röst; de har slapphet i sitt utseende, vrede i sina känslor, attityd i tonfallet; de är plufsiga och degiga och det mest använda ordet för att beskriva dem är ’slapp’. (Ett fåtal exempel: s 185, 245, 329, 384, 390, 400, 406, 412, 413 (kläder), 720 (rånare), 725, 826, 834, 837, 839, 850 (slapp), 865, 942 (skönhet), 959 (degig), 981.) Pernilla Ståhl skrev:

Efter ett tag blir smaken fadd. Hennes förakt för och beskrivningar av de icke-producerande individerna – de är alla feta, pluffsiga och svajar med blicken – är inte bara löjeväckande, utan har också obehagliga, totalitära övertoner. Rands normativa individualism gör åtskillnad mellan individer. Efter tusen sidor blir hennes övermänniskor lika smaklösa som fascistiska konstverk: hjältarna är blodlösa abstraktioner av storhet. Och så tråkiga!

I många konstverk finns trovärdiga karaktärer och rollbeskrivningar, tex i Bergmans Fanny och Alexander, eller i King of Comedy. Det är en av de faktorer som gör dem till stor konst. Det är inte allt som krävs och är inte ens ett nödvändigt villkor (spaghetti western-genren saknar dem). Men de är en stark indikation. Rands karaktärsskildringar är osannolika till löjlighetens gräns: Alla elitmänniskorna är rika och vackra (med vissa undantag som är födda fattiga och sedan jobbat sig upp); de är otroligt begåvade och lyckas med allt de företar sig

Precis som Rambo utan större ansträngning tar sig an en hel armé, tar de itu med allt. När en akademiker sadlar om och börjar göra hamburgare blir de världens godaste hamburgare. En cigarett, tillverkad spontant men av en elitmänniska, är den ”bästa jag någonsin rökt”. Den absolut mest orimlige karaktären är den norske pirat, som inte bara är otroligt vacker och smart utan dessutom inte blivit sårad eller förlorat ett slag under sin tioåriga karriär. (194, 204, 243, 265, 283, 412 (hamburgare), 425, 442, 946 (pirat)).

Till och med Tolkiens eller C S Lewis karaktärer (som lever i en sagomiljö) råkar illa ut ibland, och de utför sina uppgifter med ansträngning…..Ja, även Rambo får en liten blessyr när han står framför en exploderande granat (Tarzan bruka fällas med ett skott som snuddar tinningen, och Tintin faller i allmänhet av ett skott som snuddar ett revben.)

Kopplad till personbeskrivningen är de tillrättalagda förutsättningar som går igenom hela berättelsen och är väsentliga för handlingen: en ny fantastisk metall uppfinns av en elitmänniska, en ny fantastisk motor likaså (362).

Slutligen i fråga om personbeskrivningen saknas familje- och vänskapsband. Det finns (med två undantag) inga barn med i handlingen. Ingen av elitmänniskorna har barn eller vänner (Ayn Rand hade heller inga barn om jag inte missminner mig). Persongalleriet är helt känslokallt, utöver veckotidningsromantiken (253, 258, 321, 938.). En lite underlig sak är också det modershat som lyser igenom både i Urkällan och OVS, mödrar framställs som en särskilt otrevlig grupp. Alla modersporträtt är negativa. I filmen Hook säger ett av Peter Pans barn till den elake Kapten Krok, ”Du behöver en mamma, jättemycket!”. Samma sak kunde man säga till Ayn Rand.

En annan orimlighet i OVS är de osannolika sammanträffanden som för handlingen framåt⁶. Den tidigare nämnda motorn, en världshistorisk uppfinning som kan ligga till grund för den ”största omvälvning”, hittas rätt upp och ner i ett gammalt rum. Man tänker på Aladdins lampa. En annan karaktär blir berömd av en slump. Den fantastiskt goda cigaretten dyker upp i de mest osannolika situationer. Av en tillfällighet möter hjältinnan en okänd luffare som arbetade på fabriken där den makalösa motorn tillverkades; på samma fabrik arbetade John Galt som blivit nationellt ordspråk; något senare stöter hjältinnan av en tillfällighet på sin betrodde medarbetare på tåget, osv. Den värsta av alla dessa sammanträffanden anser jag vara i Urkällan, när hjältinnan tar semester, tillbringar den vid samma stenbrott som vår hjälte arbetar på, får syn på honom och förstår att ’det var det vackraste ansikte hon någonsin sett’ samt att han är utvald. Dessa sammanträffanden påminner om boken/filmen Hollywoodfruar, när man hittar den nya filmstjärnan: Den vackra, oskuldsfulla flickan som regissören (Anthony Hopkins, tyvärr) av en slump ser promenera på stranden. (362, 416, 830 (luffare), 844, 847.)

Och världen skälvde beskriver ett Utopia bland bergen, där alla motsättningar är försvunna, ty bland rationella människor finns inga intressekonflikter, säger Rand. I själva verket kan man förställa sig mängder av problem även i Utopia. Vad händer om en grupp chartrar en båt och den sjunker? Vem skriver regeln om hur många som får plats på båten samtidigt? Om redaren gör det kan han inte hållas ansvarig för de drunknade. Hur skall alla detaljer förutsägas i förväg i kontraktet? Vad sker om en situation inte är noga reglerad och lämnar utrymme för tolkning? De flesta av oss är inte nöjda med tanken att nästa grupp kan gå till en annan redare. Samma sak gäller garantier och försäljning av undermåliga produkter. Därför behövs lagar och regler. Rand talar om den rationella människan. Det är positivt, men i verkligheten är människan mer än bara rationell. Det finns drifter som Rand inte räknar med i sina böcker, tex sexualitet som krävs för att må bra (åtminstone för män). I Sverige har vi faktiskt en lag som ger alla ”rätt” till sex, även om den inte genomdrivs. Överlevnadsdriften är också helt borta i OVS. En sak som också talar mot Rands världsbild är de otaliga konflikter som kännetecknade hennes inre krets, och tydligen även alla organisationer som följer hennes läror. Objektivismens historia ger ingen trovärdighet till hennes påståenden.

Slutligen måste man fråga sig vilken självbild de människor har som uppskattar Ayn Rand. Om man tilltalas av ett budskap där alla är otroligt vackra och begåvade, där hjältarna alltid har rätt i allt och aldrig reflekterar över sig själva, måste inte de som uppskattar ett sådant budskap se sig själva som övermänniskor? Man vill ju inte gärna se sig själv som en del av de övriga. Ayn Rands läror borde mestadels tilltala en viss sorts personlighet, de som uppfattar sig själva som en del av övermänniskoeliten. Min misstanke är att det leder till en stark överskattning av sig själv och en oförmåga att fungera med andra. Splittringen inom objektivist-rörelserna styrker tanken.

————————————————–

Sidhänvisningar:

Alla har högsta betyg i allt. lyckades med allt de företog sig 122

Undermänniskan: ”ovårdad figur som hängde slappt vid baren” 178

Antisocialism, mot planekonomi 183

Utsidan, man ser personlighet på utsidan: 185

Absurditet: Osannolik dumhet, modern viking, norsk sjörövare 194

Löjlig personbeskrivning 204

Övermänniskogemenskapen: intelligens 243

Utseende. Utsida: man ser tankar, avsikter etc i ansiktsuttryck 245

Veckotidningsromantik: 253

Veckotidningsromantik 258

Modershatet: 261

Moral: rättvisa, medlidande, förtjänst 263

Moral, som ovan 264

Övermänniskan. Egen fabrikör, lantlig, Capra-film, selfmade man 265

Även miljonärer kan hugga i, eller börjat som grovarbetare 283

Utseende. Och personskildring, ”stolta nacken” 329

Veckotidningsromantik 321

Slavmoral, skyldighet 330

Slavmoral, degradering av människan 334

Förutsättningar, sammanträffanden. Osannolika och tillrättalagda 362

Ondska, förhandla, gradskillnad 382

Förtjäna: vacker-ful 384

Felaktig moral (slavmoral)= ful på utsidan 390

Alla slavmoralister mår egentligen dåligt innerst inne 394

Utseendet avspeglar det inre. Ful= slavmoral, ses i mun, ansikte, ögon, röst. 406

Kommunistiskt samhälle, beskrivning 407

Övermänniskans ansikte, yttre=inre 408

Övermänniskans ansikte, yttre=inre 412

Övermänniskan gör alltid allting bäst, tom hamburgare 412

Övermänniskan bär upp kläder 413

Harry Ashton, berömdhet av en slump, löjligt sammanträffande 416

Känsla av överlägsenhet och samhörighet 425

Hemlig cigarett med dollartecken, ”bästa jag någonsin rökt”, etc 442

Starka – svaga = illasinat, rättfärdighet 443

Slavmoral, gott är oförtjänt 489

Diverse om anti-slavmoral, pengar, värde, etc. 515

Utseende: stolt hållning, rak axel, alltså är det inte en rånare! 720

Utseende: (och ännu mer) skönhet 725

Utseende: okända luffare 826

Sammanträffanden 830

Beskrivning av anarko-kommunistiskt samhälle och dess orimlighet 831

Utseende. Fulhet kopplas till slavmoral (igen) 834

Utseende=god 837

Utseende = ond, slavmoral. Ivy Stames 839

Sammanträffande – protestkille som blivit nationellt ordspråk 844

Osannolika sammanträffanden, möte på tåg 847

Utseende = slappt, Känslor=vrede (mot ubermench), attityd i tonfall. Hos slavmoralister som förväntar sig allt 850

Upprepning av Fransciscos proUSA tal om handel kontra oproduktivitet kontra erövring 858

(Människan, Rand) är ju idiot. USA är ju byggt på erövring, liksom alla existerande nationer. Vet hon inte vad en indian är? Eller Hawaii, Kuba, Puerto Rico, Panama, och mest av allt Filipinerna.

Utseende. Plufsig= undermänniska 865

(En av tusen) mångordiga, trista händelsebeskrivningar i veckotidningsnivå 938

Utseende, en övermänniska med ”fullkomlig skönhet” 942

Utseende: patetiskt 943

Och lyckas med allt: ej blivit sårad på tio år som pirat, eller förlorat ett slag 946

Utseende. Undermänniskan = degiga ansikten 959

Utseende. Ubermänniskan ”andlig skönhet motsvarar fysisk fullkomning” 981

Utseende. Franscisco stod ”som om en mantel böljade från hans axlar” 1246

Anti-gud, ty han kan inte definieras 1283