”Jag växte upp med att läsa Ayn Rand och det lärde mig en hel del om vem jag är och vad mina värdesystem är, och vad mina övertygelser är. Det har inspirerat mig så mycket att det är obligatorisk läsning på mitt kontor för alla mina praktikanter och min personal. ”

Detta sägs av Paul Ryan, republikansk vicepresidentkandidat, i ett tal  2005 på ”Atlas Society” – en av många överdådigt finansierade organisationer som ägnar sig åt att sprida Ayn Rands tankar och filosofi (han har vid ett senare tillfälle tagit avstånd från detta).

 .

Den fantastiskt rike söker i Rands firande av individuella prestationer en själsfrände, och stödjer hennes arbete ekonomiskt: 1999, sade McGill University nej till en miljon dollar från den förmögne affärsman Gilles Tremblay, som gav pengar i hopp om att skapa en stol tillägnad studiet av hennes arbete. Ordförande Bernard Shapiro påpekade att ”vi inte kan sälja vår själ bara för att bli rikare,” förhoppningsvis medveten om ironin: vad finns det, utöver att bli rikare? Rand slutar bokstavligen sin mest kända roman, Och världen skälvde, med att dollartecknet ersätter korset, spåras i luft indikerar början på en ny, djärv era.

Rands böcker har sålt i miljoner, och har aldrig riktigt tappat fart under det halvsekel som gått sedan de gavs ut. En numera ökänd Library of Congress undersökning placerade Och världen skälvde som den näst mest inflytelserika boken i Amerika, enbart efter Bibeln. en tvivelaktig parning, kanske, med tanke på Rands militanta ateism, men en som verkligen fångar den oroliga spänningen i det samtida Amerika: den berömda protestantiska etiken kontra kapitalismens anda.

Trots sin dragningskraft, ständigt bästsäljande böcker, och andfådda vittnesbörd från politiker, skådespelare och affärsmän, Ryan är knappast ensam i sitt lov, råder nästan universellt förakt för Rand bland professionella akademiker. En nät-undersökning av allmänt lästa filosofer valde enligt professorn och bloggaren Brian Leiter Ayn Rand som tänkaren vilken ”ger mest dåligt rykte på vår disciplin genom att associeras med den,” med ett jordskred. Hon lärs nästan aldrig ut i klassrummen. Hennes namn framkallar hån och roliga, förbittrade berättelser om våldsamma, smarta studenter som under hennes förtrollning argumenterar för hennes sak i timmar i sträck.

Detta nästan enhälligt avslag har lett till vissa anmärkningsvärt kärlekslösa och bisarra försök att bortförklara bristen på akademiskt intresse: när Stanford Encyclopedia of Philosophy tar upp Rand, skriver dess författare att ”hennes förespråkande av en minimal stat, vars enda funktion att skydda negativa individuella rättigheter, strider mot välfärds statismen hos de flesta akademiker, ” de hävdar direkt att den överväldigande majoriteten av professionella filosofer och politiska teoretiker helt enkelt inte rättvist har utvärdera sitt arbete på grund av förutfattade meningar i sina tidigare politiska åtaganden.

 .

På något sätt samma ”välfärd statism” av akademiker inte har förhindrat ett nära studium av Robert Nozicks landmärke Anarki, stat och utopi, en sofistikerad frihetlig text som ger ett originellare, och mycket effektivare, argument mot omfördelningspolitik. Bortsett från John Rawls ”A Theory of Justice”, finns det kanske inte någon mer spridd, använd bok i grundkurser i politisk filosofi.

Det måste väl finnas något annat skäl till att Rand är försummad av  akademikerna. Författarna till  Stanford Encyclopedia of Philosophy  föreslår ytterligare ett antal i stort sett psykologiska hypoteser som har att göra med Rands dogmatiska ton, hennes kult-liknande följe och betoning på att skriva populär-fiction – de överväger aldrig möjligheten att professionella filosofer anser hennes arbete helt enkelt är av dålig kvalitet. Objektivt, hm, talat.

Vad är Rands filosofi då? Hennes egen sammanfattning kan uttryckas i:

 .

Jag är främst skaparen av en ny kod för moral som hittills ansetts omöjligt, nämligen en moral som inte grundar sig på tro, inte på godtyckliga infall, inte på känslor, inte på godtyckliga påbud, mystisk eller social, utan på förnuft; en moral som kan bevisas med hjälp av logik som kan visas vara sann och nödvändig.

Låt mig definiera vad min moral är. Eftersom människans sinne är hans grundläggande sätt att överleva […] måste han hålla förnuftet som en absolut, och då menar jag att han måste hålla förnuftet som enda vägledning till handling, och att han måste leva med oberoende bedömning av sin egen sinne; att hans högsta moraliska syfte är att uppnå sin egen lycka […] att varje människa måste leva som ett mål i sig själv, och följa sitt eget rationella egenintresse.

De praktiska, politiska slutsatser som kan dras av denna ”moral” är förvånansvärt specifik: en minimal regering, till exempel, utan minimilön, som inte driver skolor, inte samlar skatt, och endast upprätthåller kontrakt i en ekonomi som i övrigt är helt laissez-faire. Rationella individer går inte samman för att skapa ett universellt sjukförsäkringssystemet i processen att söka ”lycka”. De skapar inte lagar som begränsar vid vilken ålder ett barn kan arbeta.

Föga förvånande fokuserar politiker och affärsmän som beundrar Rand på sådana policyrekommendationer och är mindre bekanta med, till exempel, hennes skäl för att avvisa den analytiskt-syntetiska skillnaden. Det finns en radikal klyfta mellan effekterna av hennes politiska tänkande och inflytandet hennes metafysik har haft. Alla som gillar Rand kan försvara ett antal socioekonomiska teser; vad få gör är att diskutera den metafysiska underbyggnad som påstås motivera dessa politiska och sociala åsikter.

Detta är olyckligt, eftersom hennes filosofi försöker att bilda ett sammanhängande system, och dessa högre ordningens politiska åsikter är ett direkt resultat av grundläggande antaganden i metafysik och logik (och en rad komplexa härledningar från dessa). Detta är ett fall där ett yttrande om möjligheten till a priori kunskap kan betyda skillnaden mellan en skolas frukostprogram och ett hungrigt barn.

Nu finns det två sätt att försöka förstå Objektivism: ”Plundrare” först, och oftast kan vi ta itu med hennes uppbyggande fiktion, som skildrar manikeiska konflikter mellan heroiska, intelligenta ”producenter” och parasiter. De senare, främst i kraft av antal och alla vile raiments av demokrati, står i vägen för de tidigare: de förstår inte att de är helt beroende på dessa förtunnade ubermenschen, som naturligtvis segrar i slutändan. Med tanke på den nakna moralen i romanerna, alla som läser dem och uppskattar dem ser sig helt naturligt som ädla producenter, och definitivt inte parasiter, som med tanke på Rands popularitet, innebär att vi är ett samhälle fyllt med ädla, heroiska, robusta genier.

Välmenande läsare tas in av hennes storslagna, om något turgid, presentation av

människan som en heroisk varelse, med sin egen lycka som det moraliska syftet med hans liv, med produktiv prestation som hans ädlaste verksamhet och med förnuft som enda absolut (Och världen skälvde).

De värderingar som förespråkas i hennes arbete tycker många är omvälvande och sanna. Att bestrida Rand är för den sant troende att smutskasta rationalitet till priset av det alldagliga ”kollektivet” över individen, att rucka på kompetens och – utiifrån svartsjuka eller någon annan grundläggande instinkt – till hat och att underminera de som är bättre och oförtjänt kräver vad som är deras.

Det andra sättet sker via hennes filosofiska ”system”: resolut materialistisk, gudlös, och rationalistisk. Den fortsätter i hög grad från en uppsättning grundläggande axiom (existens, identitet, medvetande) och härleder en mer eller mindre omfattande uppsättning av metafysiska, kunskapsteoretiska och etiska ställningstaganden. Här har vi en komplicerad intern jargong (som motstår assimilering i det analytiska språkbruket) och ett antal post-Randianska författare – som Peikoff, Kelley och andra – vilka konkretiserade och utökade hennes tankar till ett filosofiskt system i traditionell mening , sånt som i stort sett har övergivits i modern akademisk filosofi. Man kan få en känsla av ”system” från en blick på wikipedia sidan: det görs ett antal tvivelaktiga slutsatser , mest anmärkningsvärt från ”existens” till ”identitet” till något som begrepps (konceptuell-) nödvändighet (och därifrån till orsakssammanhang själv, definierade som ”principen av identitet tillämpad på handling” – möjligen den mest krystade förklaring av orsakssamband som någonsin presenteras på allvar: i själva verket får vi veta att saker gör som de gör eftersom de är som de är).

Från axiomatiska baser reses byggnaden: existens existerar och kännetecknas av identiteten, som befolkas av medvetna varelser, vilka måste använda förnuft för att överleva som individer, och förnuftets diktat tvingar oss att erkänna att rationellt egenintresse är den enda metafysiskt konsekventa vägen framåt, vilket logiskt innebär kapitalismen och fria marknader.

 .

”Jag tror att hon [Rand] är en av de största människorna genom tiderna. I slutändan, i filosofin, kommer hon att bli en av jättarna… med Platon och Aristoteles. ”

Det är Dr. Yaron Brook, som är doktor i ekonomi från University of Texas. Detta provokativa citat gallrats från en intervju där han hävdar att vi är på väg mot en ny medeltid om vi inte lyssnar till Rands visdom. Om vi inte gör det, ” börjar nästa renässans när hennes böcker återupptäckt efter 1000 års mörker.”

Brook är chef för Ayn Rand Institute, den största Objectivist organisation, med en budget i miljoner och politiska kopplingar till Tea Party rörelsen.

Den upplyste Dr. Yaron Brooks: ”Jag skulle vilja se USA spränga Fallujah till stoft, och säga till irakierna: Om ni fortsätter att stödja rebellerna kommer ni inte ha hem, inte att ha skolor, inte moskéer. ”

Den otroliga inbilskheten i att Ayn Rand kommer att räknas i filosofins historia som en av de stora – bättre än Kant ( ”korrupt”), Hegel ( ”meningslös”) eller Wittgenstein ( ”skräp”) – är inte begränsad till hennes samtida anhängare: I 1957 intervjun med Mike Wallace ovan, beskrev Rand sig själv som den mest kreativa levande tänkaren. (Corey Robin konstaterar att ”Arendt, Quine, Sartre, Camus, Lukács, Adorno, Murdoch, Heidegger, Beauvoir, Rawls, Anscombe och Popper arbetade alla” 1957, och uppmanar läsaren att dra sina egna slutsatser).

Rands extrema självuppskattning avspeglas i hennes vänner och anhängare. Tidigare Fed-chefen Alan Greenspan – medlem i Ayn Rands tätt sammansvetsad inre krets – medgav nyligen och motvilligt att det kan finnas ”brister” i Rands ideologi av egenintresse. Men på 1960-talet, skrev han för objektivist nyhetsbrev, och prisade Rand i decennier efteråt: ”att tala med Rand var som att börja ett parti schack och tänka jag var bra, och plötsligt är jag i schackmatt”, sade han. I en 1957 brev till redaktören föranlett av en avvisande recension av Atlas Shrugged, skrev han

Atlas Shrugged ”är en hyllning till livet och lycka. Rättvisa är obeveklig. Kreativa individer och orubblig syfte och rationalitet uppnå glädje och tillfredsställelse. Parasiter som ständigt undvika antingen mening eller förnuft förgås som de ska.

Man undrar på vilken typ av firandet av ”liv” som kretsar kring nöjd glädje att förgå så kallade parasiter. En djärvt totalitär diskurs berättigad eliminering, producerad knappa dussinet år efter andra världskriget. Det är en tradition upprätthållen av samtida Randianer: Brooks har krävt obegränsat, mord krigföring i Irak (se ovan); Leonard Peikoff, som ursprungligen grundade Ayn Rand Institute, kräver att ”omedelbart slut” av ”terroriststater” som Iran, inte uteslutande kärnvapen ”oberoende av de otaliga oskyldiga som fångas i skottlinjen.”

Beundran för Rand kan hittas på konstiga ställen. Aktörer från Brad Pitt till Farrah Fawcett har berömt. Domare Clarence Thomas påstår hans kontorister ser på 1949 filmversionen av Urkällan. Men de slutgiltiga uttalanden hör till hennes älskare och förtrogna Nathaniel Branden (faktiskt Rands arvinge förrän en besvärlig och motbjudande tvist över att han sade upp deras affär). Han påminner sig skrivit, på fullt allvar, att

Ayn Rand är den största människa som någonsin har levat. Atlas Shrugged är den största mänskliga prestationen i världshistorien. Ayn Rand, är på grund av sitt filosofiska geni, den högsta domaren i alla frågor som hänför sig till vad som är rationellt, moraliskt eller lämpligt för människans liv på jorden.

Dessa var de ursprungliga premisser som presenteras i Brandens föreläsningar om objektivism, godkända och övervakade av Rand själv. Ur denna synvinkel är det verkligen tur för mänskligheten att Rand inte väljer att ”gå Galt” som hennes mest kända huvudperson, och ta bort sitt geni från oss.

Under tiden verkat en blomstrande småindustri av journalister, essäister, kulturella observatörer och filosofer engagerade i en enda upmanship tävling om vem som kan förlöjliga henne med de mest onda ekonomi ord möjligt. George Monbiot säger om Rand att hennes tankar ”har ett rättvist anspråk på att vara den fulaste filosofi efterkrigsvärlden har producerat.” Corey Robin, med en historisk knorr, skriver att ”St. Petersburg revolten gav oss Vladimir Nabokov, Isaiah Berlin och Ayn Rand. Den första var författare, den andra filosof. Den tredje var varken eller men trodde att hon var både.” Den sena Gore Vidal var skarp och med årtionden sedan, skriver i 1961 att Rand

har en stor attraktion för enkla människor som förbryllad organiserade samhället, som motsätter sig att betala skatt, som ogillar det ”välfärd” tillstånd, som känner skuld vid tanken på andras lidande, men som vill förhärda sina hjärtan […] Ayn Rands ”filosofi” är nästan perfekt i sin omoral, vilket gör storleken på dess publik allt mer illavarslande och symtomatisk.

Kritiken har inte bara kommit från vänster. Medan Rands lockelse till konservativa är betydligt mer uttalad numera, trots vissa kvardröjande farhågor från religiösa grupper, intellektuella till höger hoppet om Rands växande inflytande när hennes böcker publicerades först. I National Review, skrev Whittaker Chambers, 1957:

Efter en livstid av läsande, kan jag inte komma ihåg någon annan bok där en ton av övergripande arrogans upprätthålls så obönhörligt . Dess gällhet är utan uppskov. Dess dogmatism tilltalar inte. Dessutom delar sinnet som finner denna ton naturligt andra egenskaper i samma slag. 1) Den misstar genomgående rå kraft för styrka och ju råare kraft, desto mer vördnads hållning av åtanke innan det. 2) Det ser sig som en bärare av en slutlig uppenbarelse. Därför kan motstånd mot meddelandet inte tolereras eftersom oenighet aldrig kan vara enbart ärlig, försiktig, eller bara mänskligt felbar.

Detta var vid en tidpunkt då många konservativa intellektuella såg komplexiteten i världen som en anledning att trepidant om radikala förändringar och vara försiktig om risken för skadlig destabilisering. det ger en helt annan form av ”konservatism” än dagens äktenskap mellan fri ekonomi och teologisk antagande. Chambers såg med rätta i Rand en farlig radikal, som slätar över komplexiteten i sin önskan att härleda politiska recept från första principer, en anti-konservativ författare par excellence som förespråkar ett radikalt annorlunda samhälle:

[Och jorden skälvde] är i grunden en politisk bok. Och här börjar problemet. System för filosofisk materialism spelar liten roll för de flesta av oss, så länge de bara cirklar utanför världens atmosfär. Problemet är att de kommer ner till jorden. Det är när ett system av materialistiska idéer säger sig ge säkra svar på verkliga problem i vårt verkliga liv som problemen startar. I en tid som vår, där ett mycket komplex tekniskt samhälle överallt är i ett tillstånd av instabilitet, översätts sådana svar, oavsett hur filosofiska, snabbt i politiska realiteter. Och i den utsträckning problemen med komplexitet och instabilitet är förbryllande för massan, kommer en frestelse i att låta vissa sorters Big Brother lösa och övervaka dem.

William F. Buckley, som bidragit till att definiera modern amerikansk konservatism genom att lansera och vara chefredaktör på The National Review, publicerade specifikt Chambers kritik (och andra liknande) för att rensa Rand från konservatism – skrev att ”hennes torra filosofis avgörande oförenlighet med den konservativas betoning på transcendens, intellektualism och moral” innebar det var ovärdigt den ädla tradition av konservativ politik, och skulle kastas ut med Birchers, antisemiter och vita rasister.

Meningsskiljaktigheten över värdet av Rands arbete kunde inte vara mer skarp. Det är svårt att hitta en ”måttlig” som finner något blygsamt värde i Rand eller skulle karakterisera henne som en anständig, eller helt enkelt bra, tänkare. Hon är antingen geni eller ett bedrägeri; antingen en förstklassig, världshistoriska intellektuell eller en skräpförfattare som tilltalar det värsta hos människor genom att peka på deras sårade självkänsla och berätta för dem att de är stora (”För att säga” jag älskar dig ”måste man först kunna säger ”jag”, skrev hon i urkällan, låter mer som Dr Phil och mindre som en arvtagare till Aristoteles).

Denna polariserande effekt är anmärkningsvärd. Det är delvis en effekt som beror på räckvidden av hennes arbete: mycket värre saker har uttryckts än de idéer som finns i Rands romaner, men nästan ingen har haft samma effekt (tio miljoner granater som delas ut i gathörnen gör mer skada än en atombomb som ligger på en hylla). Men virulensen är också en reaktion på den andlösa fanatismen hos hennes konvertiter, överdrift matchas med överdrift, i full vetskap om att hån oftare är mer effektivt än argument när man övertygar de osäkra.

Det är sant att Rands motståndare i populära media ofta fokuserar på hennes personliga liv – hennes exil från Ryssland, hennes ”rationella” och pråliga/tawdry affär med Branden, hennes rötter i Hollywood, hennes censure soirees (parodierad i Rothbards en-aktare Mozart var en röd) – och bara nämner hennes etik och filosofi när de nedvärderar slutsatserna. Det verkar självklart att allt tal om ”existens existerar” riktad till allmänheten är nonsens, så det räcker med att kasta ut absurditeterna om ”etisk egoism” och målet är avgjort.

 .

(2) Därför är livet i sig självt värdefullt för en levande varelse som har det.

(3) Därför har liv, för en rationell person, ett värde för den person vars liv det är.

(4) Därför (finns) ”vissa principer om mellan-mänskliga beteende och rättigheter och syften.”

Argumentet blir, ganska utförligt, beaktat och raserat. Två snabba exempel räcker (den intresserade läsaren kan konsultera artikeln).

I undersökningen om premissen att ”liv” är en nödvändig förutsättning för existensen av värde och därför har ett värde i sig själv (2), kommenterar Nozick torrt att

man kan inte dra slutsatsen att livet självt har ett värde enbart genom sätta ihop en massa meningar som innehåller ordet ”värde” och ”liv” eller ”levande” och hoppas att genom någon förenings- eller blandnings process, en ny anslutning kommer uppstå.

Nozick säger att problemet är att Rand inte överväger andra värdebildande koncept under sin transcendentala argumentation och har ingen metod att utesluta dem:

Kan inte innehåll ges till bör-uttalanden av … någon av ett stort antal andra dimensioner eller möjliga mål? … Det är förbryllande varför det hävdas att endast mot en bakgrund där livet (antas ha) ett värde, kan bör-uttalanden ges en mening. Det kan givetvis hävdas att bör-uttalanden endast kan ges sin rätta betydelse mot denna bakgrund, men vi har inte sett något argument för detta påstående.

Verkligen förbryllande: alternativ är möjliga. Och det är inte så att dessa alternativ inte ”värderar livet” -naturligtvis gör de det, som en följdtes. Rand påstår att det måste vara grundläggande att uppvärdera livet, men bortsett från vissa intuitiva påståenden får vi aldrig veta varför det borde vara så.

Än mer besvärande är steget från premiss (1-3) till vaga principen (4), som Nozick hävdar innebär ett antal tvivelaktiga antaganden-inte minst den princip som kräver det inte kan finnas några ”objektiva intressekonflikter mellan personer ”, någonsin. Det är väl ändå för stark: även gudarna är kända för att gräla.

I en fotnot, drar Nozick slutsatsen att Rands attraktion låg främst i ”sättet det hanterar vissa fall, vilka överväganden den tar fram, dess känsla för livet”. ” Han fortsätter

För många, första gången de möter en frihetlig syn som säger att ett rationellt liv (med individuella rättigheter) är möjligt och motiverat är i skrifter av fröken Rand, och när de finner en sådan vy attraktiv, korrekt, etc., kan det lätt får dem att tro att de argument fröken Rand erbjuder är avgörande och tillräckliga.

Detta är sannolikt rätt. Nozick, själv en frihetlig politisk filosof, är positiv till några av slutsatserna Rand drar, men finner sig oförmögen att godkänna de framförda argumenten. Den ”moral” bevisningen för kapitalismen lever i ett träsk av omotiverade antaganden och språng av slutledningar, överslätad av en ton av fullständig säkerhet. Det är trovärdig endast i den mån vi uppskattar hennes egenartade moraliska känslighet.

Hennes ”metafysik” klarar sig inte bättre. Detta är desto mer graverande, eftersom hennes värde teori är tänkt att följa direkt från hennes grundläggande, otvivelaktiga axiom: identitet, existens och medvetande.

Missbruk av ”identitet” ( ”A är A”) har pekats ut för särskild kritik. Sidney Hook, skriver 1961 att:

De extraordinära förtjänster fröken Rand finner i lagen A är A tyder på att hon är omedveten om att logiska principer i sig bara kan testa följdriktighet. De kan inte fastställa sanningen […] Svärande trohet till Aristoteles hävdar fröken Rand att hon kan härleda inte bara faktiska förhållanden från logik, men med like lite täckning, även etiska regler och ekonomiska sanningar. Som hon förstår dem, ger logikens lagar henne rätt att förkunnar att ”existens existerar”, vilket är som att säga att tyngdlagen är tung och formeln för socker söt.

Problemet, i ett nötskal, är att logiska principer saknar äkta empiriskt innehåll. Man kan inte härleda vissa fakta från A är A mer än man kan trolla fram en bit pizza ur Pythagoras sats. Tautologier är tänkta att vara vacuous. (en sak som allmän utbildning är inte en logisk motsägelse på samma sätt som en gift ungkarl, eller en fyrsidig triangel.)

Faktum är att krisen i matematikens grunder, Tarskis verk om sanning, förkastandet av lagen om det uteslutna tredje av Brouwer och hans anhängare, Gödels bevis – listan kan förlängas – hade ingen effekt på henne, om hon ens var medveten om dem. Atlas Society guide till objektivism medger öppet denna lucka i ämnet i matematik filosofi:

Ayn Rands identifiering av vilken typ av allmän och hennes analys av processen av abstraktion har mycket att bidra till filosofin i matematik. Det finns dock ingen objektivistisk litteratur om detta ämne.

Ändå kommer läsaren att bli glad att höra att universaliestriden har lösts, tillsammans med de processer som ligger till grund för begrepps abstraktion. För en filosof som uppskattad logik, förblev hon helt ovetande om det fram till sin död, och några av hennes mest ivriga anhängare är fast beslutna att förbli så: Peikoff nedvärderar all icke-aristotelisk logik som ”inneboende oärlig […] en uppror mot förnuft och verklighet (och därför, mot människan och värden). ”

Nozick, återigen, är helt klart över frågan om logiska: Rand har fel. Men det är inte bara att Rand använder strikt logiska principer för att härleda etiska och politiska slutsatser, som helt enkelt inte kan göras, utan det sätt på vilket hon drar slutsatser – om vi vara så överseende för att säga det – är själv en konstig mängd med förvirring och fel:

Anhängarna av Rand, uppfattar tex att ”A är A” inte lika med  ”allt är identisk med sig själv” utan som ett slags uttalande om essenser och sakers gränser. ”A är A, och det kan inte vara något annat, och när det väl är A, kan det inte ändra sina fläckar i morgon.” Det följer inte. Jag menar, ur lagen om identitet, följer inget om begränsningar i förändring. Vädret är identisk med sig själv men det förändras hela tiden. Användningen som görs av människor i Randiansk tradition för denna logiska princip, att allt är identiskt med sig själv, och begränsar hur saker kan vara i framtiden, eller om aktuella sakers framtida natur, är helt omotiverad såvitt jag kan se; Det är oäkta.

Dessa ”illegitimaanvändningar” är inget annat än enastående: John Galt, i Och världen skälvd – Rands egen språkrör, leverera radiotal som kapslar in hennes filosofiska system- påstår att

Källan till människans rättigheter är inte gudomlig lag eller kongressens lag, utan lagen om identiteten. A är A-och människan är människan. Rättigheter är existensvillkor som krävs av människans natur för sin rätt att överleva.

Nozick har exakt rätt i att hävda att Rand utnyttjar principen om identitet till alla möjliga konstiga metafysiska syften, inklusive mycket kontroversiella, om inte direkt falska slutsatser om essentialism. I Galts tal ser vi att ”A är A” förvandlas till ett uttalande om människan väsentliga ”natur” som bär med sig hela den logiska tyngden hos ett förmodat axiom.

Uppenbarligen fungerar inte detta: antag att vi accepterar att ”A är A” (framför allt är vi inte dialektiker, det finns ingen fysisk teori som innehåller villkor som bryter mot identitet eller icke-motsägelse, och vi vet att detta på förhand). Detta säger ingenting om människans natur. Eller att man har en natur. Eller att den är fast. Att det inte kan ändras, eller medvetet förändras.

Även om människan har en ”natur” i Rands mening, är våra rationella aspekter en del av vår kreativa förmåga, vår imaginära uppfattning av oss själv, vår empatiska förmåga, vår emotionella spektrum, våra sexuella drifter: i den mån Rands analys av den mänskliga naturen som rationell är tänkt att vara en beskrivning av vad vi faktiskt är, är den absolut falskt.

Detta är inte vad hon menar. Vi har i stället ett logiskt härledd (ändå normativ) påstående om att en rationell, medveten uppfattning av en oberoende verklighet är central för ”människan” och hans överlevnad – det enda värdet. (Men naturligtvis överlever vi inte enbart på förnuft. Det kan vi inte.) Denna slutsats följer uppenbarligen inte eller kan motiveras med principen om identitet, inte heller verkar den vara ett särskilt bra sätt att bestämma hur man strukturerar mänsklig civilisation.

Denna sista punkt är kanske den mest avgörande: bortsett från detaljer i hennes argumentering, och de svårbegripliga mysterier  hennes försvarare lockar oss utröna (att lära sig om ”mätning utelämnande” och ”lagen om identitet tillämpad på handling” och andra förmodade lösningar till öppna problem), är det mest grundläggande problemet det metodologiska antagandet att reflektion över ”självklara” axiom kan leda till en mängd ofrånkomliga moraliska, politiska och ekonomiska sanningar.

Min egen politik är i allmänhet en önskan att leva i ett ”bra” samhälle. Jag är ganska avslappnad om vad ”bra” betyder mer exakt: något slags pluralistisk tillfredsställande kompromiss buren av reflekterande jämvikt. De flesta av oss vill ha ett samhälle som är fritt, meritokratiskt, utan flagranta sociala stridigheter och ojämlikhet (av grundläggande Rawlsianska skäl), med rättvisa lagar och en representativ regering och möjligheter att utveckla sina talanger och intressen utan för mycket störningar.

Jag tycker om att göra argument på jämförande fallstudier, analys av tillgängliga data, införlivandet av diverse pragmatiska och praktiska överväganden, olika heuristiska enheter (som visserligen är felbara men pålitliga), med ett öga för både önskvärt utfall och varningen att ändamål inte alltid rättfärdigar medlen. Det är inte särskilt elegant, men det är rimligt och det fungerar. Jag gör inga anspråk på perfekt konsistens, har ingen fristående system och hävdar inte ha ultimata, objektiva svar.

Jämför detta med ett axiomatisk, a priori tillvägagångssätt: där man börjar med självklara sanningar (eller ”första principer”) och sedan drar slutsatser som bygger på analys av dem: vi kan ta privat egendom som ett grundläggande begrepp, till exempel, och dra slutsatsen att vi inte har några skyldigheter gentemot de fattiga. I detta fortsätter vi som Hobbes gjorde i sin Leviathan, Spinoza i etik eller som Rand gör med sina ”tre axiom.” Som vi såg ovan, från påståendet av otvivelaktiga sanningar ( ”existens existerar” och så vidare) drar vi slutsatsen, i slutet av en lång härledning, att det i huvudsak enda syftet med regering är försvar av negativa individuella rättigheter.

Vad som är svårt att förstå är varför vi ska tro att detta resonemang från så kallade första principer kan lära oss något alls om hur man bygger och upprätthåller något så komplext och rörigt som ett mänskligt samhälle, med komplexa sociala, ekonomiska, politiska arrangemang, som styrs av endast delvis rationella varelser utsatta för utbrott av passion, förtroendekriser och välkända förutsägbara irrationella beslut.

Axiom är användbara,  mer än användbara, på många områden. Som i mängdlära, formell logik och matematik. Men situationen är subtil och besvärlig även här. Ett representativt exempel: måste vi acceptera urvalsaxiomet? Det finns massor av variationer på de formella ställ teoretiska axiom: matematiker använder ofta ZFC axiom, men många gör det inte.

Ett annat enkelt exempel. Under tvåtusen år ansågs det omöjligt att motbevisa det euklidiska parallellaxiomet, tills upptäckten av icke-Euklidiska geometrier. Om situationen är så svår på matematisk och geometrisk nivå, standar-bärarna av objektiv renhet i mänsklig kunskap, vilket hopp kan då finnas att härleda penningpolitiken från ”A är A’-antar ett sådant projekt är även sammanhängande?

I de hårda vetenskaperna förlitar sig inte samtida fysiska forskare enbart på axiom. Visst, några teoretiska fysiker håller sig på en extrem nivå av matematisk abstraktion; men ett visst mått av empirisk input krävs ändå (olika fysiska konstanter, till exempel). Vidare från kemi och uppåt är det helt uppenbart att axiom helt enkelt inte fungerar. Och vi vet detta som ett faktum: medan kvantmekanik i princip tillåter oss att beräkna egenskaperna hos kemiska system utan att behöva utföra några laboratorieexperiment (via Schrödinger-ekvationen) är i praktiken beräkningarna alltför komplexa för att lösa, utom i de allra enklaste systemen.

Detta är kemi, en hård vetenskap. Och sen då? Uppåt till biologi? Därefter psykologi? Sociologi och statsvetenskap? Ekonomi? Rand vill få oss att tro att den axiomatiska metoden kan berätta djupa sanningar om otroligt mer komplicerade, högre ordnade, icke-linjära komplexa system som är involverade i att driva en planet? Enbart från logik?

Observera att rimligheten i några förmodade axiom inte har att göra med denna kritik, vilket är att den deduktiva metoden att resonera är helt omöjlig att tillämpa på de ämnen som beaktas. Jag behöver inte ens undersöka om ”existens existerar.” Det finns inget sätt Rands metod kan skapa kunskap.

Alan Greenspan vittnat inför en senatskommitté i efterdyningarna av finanskrisen i oktober 2008. Han medgav att

Jag gjorde ett misstag i att anta att egenintresset i organisationer, speciellt banker och andra, var sådana att de var bäst på att skydda sina egna aktieägare och sitt kapital i företagen […] De av oss som har tittat på den själv -interest av låneinstitut för att skydda det egna kapitalet, inklusive jag själv, är i ett tillstånd av chockad misstro.

För många till vänster är härdsmälta, finanskris och pågående lågkonjunktur bevis på att laissez-faire, avreglerings tillvägagångssättet ligger död i vattnet. Rand anhängare har dragit motsatt slutsats: krisen är ett resultat av för mycket störningar och regeringars misslyckande att fullt ut genomföra de åtgärder som de föreslår. Att gå halvvägs, hävdar de, kommer helt enkelt inte att fungera.

I detta kan de ha rätt. I en artikel från 1956, Den allmänna teorin om det näst bästa, visar ekonomerna R. G. Lipsey och Kelvin Lancaster ett djupt och överraskande resultat: att marknadsmisslyckanden, det vill säga att inte uppnå vissa specificerade optimatillstånd kan kräva de-optimering av andra parametrar. Med andra ord, den ”näst bästa” lösningen, när den bästa inte kan uppnås, är inte nödvändigtvis den som mest liknar den bästa lösningen. Författarna visar att det

är inte sant att en situation där de flesta, men inte alla, av de optimala villkoren är uppfyllda är nödvändigtvis, eller ens sannolikt, överlägsen en situation där färre är uppfyllda […] om en av de Paretian optimala förhållanden inte kan uppfyllas uppnås den näst bästa optimala situationen endast genom att avvika från alla andra optimala förhållanden.

Under en intuitiv, och i slutändan missvisande, tanke, är eventuella framsteg mot en ”ideal” situationen, ipso facto, en förbättring. Kallar detta ”ideal-state incrementalism” (ISI). Antag att det var sant – ehuru omöjligt – att Rands vision om ett samhälle av rent rationella egoister, som bedriver frivilligt samarbete utan någon statlig inblandning i själva verket skulle vara det bästa möjliga arrangemanget. Under antagandet av ISI, skulle varje samhälle som mer liknar det Randianska idealet vara bättre än en som avviker från den. Men teorin om det ”näst bästa” säger oss att ISI inte alltid är sant: vissa givna idealiska villkor i en aspekt, betyder inte att det bästa alternativet är den där alla andra villkor är idealiska (i själva verket, betonar författarna att vi inte kan veta på förhand vad man ska göra. en detaljerad, kontextuell analys krävs)

Tänk dig följande modell med tre parametrar: rationalitet, reglering och omfördelning. När parametrarna är inställda för att maximera rationalitet och minimera reglering och omfördelning uppnår modellen sin optimala topp. Vi tänker att dessa parametrar kan ställas in från 0 till 5, så att det ideala, optimala tillståndet är < 5, 0, 0>.

Antag att människor inte alltid är rationella (eller att informationen är ofullständig, eller något annat av dussintals rimliga sätt att avvika från det ideala fallet), så att parametervärdet för mänsklig rationalitet är lågt, men vi är fria att ställa in parametrar för reglering och omfördelning. Det är inte säkert att <3, 0, 0> är det näst bästa lösningen. Det kan vara <3, 2, 4>. Eller något helt annat. Det idealiska tillståndets antagande förutsätter att resultatet korrelerar linjärt nära idealtillståndet. Men det är ofta fel.

Min presentation skyler över ett antal mer tekniska aspekter. För tillfället kan vi bortse från dessa och fokusera på Moralen i historien: om fördelarna med ett Randianskt samhälle endast är påtaglig när vissa betungande optimerade villkor är uppfyllda, då är värdet av att försöka skapa ett sådant samhälle proportionell mot möjligheten i dess faktiska konstruktion. Och vad är, ärligt talat, risken för detta underbara rationellt samhälle? Liten till ingen, föreslår jag. Multiplicera sedan denna sannolikhet med risken att Rand har rätt från början.

Den metodologiska problem är indirekt  tillbaka: Om vi inte kan räkna med beskrivningen av någon logisk ”ideal” tillstånd att vägleda våra politiska val-om det inte är fallet, med andra ord, att rätt sak att göra är alltid är att bli mer som Rands ideal, även om man antar att Rands ideal är korrekta, då måste vi gå vidare på något annat sätt. Jag har beskrivit en sådan metod ovan: rörig, trial-and-error empiriskt arbete, principiell men ändå trevande, rigorösa och ändå ödmjuk, oundvikligen ofullkomlig och alltid anpassningsbar till oförutsedda.

Randianer må invända mot allt detta, att vi förutsätter att resultatet är nyckeln till att förstå deras position. Detta, protesterar de, förutsätter en ungefärlig utilitaristisk vy, som de är angelägna om att förkasta. Poängen med Randianska ideal är inte att deras åsikter kommer att visa sig vara till nytta för alla när de väl genomförts, utan att de är de enda sammanhängande moraliska synpunkter som överhuvudtaget är möjliga.

Detta är verkligen en taktik många objektivister kunde anta, om det är ok för dem att överge påståendet att det mest moraliska samhället också är det mest fördelaktiga samhället, en syn som har viss tyngd i ortodoxa kretsar (framförallt i Leonard Peikoffs tolkning av Rand). I vilket fall som helst förutsätter invändningen att ingen mängd av allmän välfärd skulle kunna kompensera för ens den minsta kränkning av Randianska negativa rättigheter (som Rand skriver i The Virtue of Selfishness, ”det kan inte finnas någon kompromiss om moraliska principer”).

Rand borde ha tagit mer från Aristoteles, som varnade, i den andra boken av Nicomachean Ethics, att förtjänster måste balanseras, för överskott och brist förstör deras dygdiga natur:

Dygd är ett tillstånd av berörda med val karaktär, som ligger i ett medelvärde, dvs medelvärdet i förhållande till oss, vilket fastställs genom en rationell princip och denna princip, genom vilken man praktisk visdom skulle avgöra det. Nu är det ett medelvärde mellan två laster, det som beror på överskott och det som beror på fel; och återigen är ett medelvärde eftersom lasterna faller respektive kort eller längre än vad som är rätt i både passioner och åtgärder, medan dygd både fynd och väljer det som är mellan.

Aristoteles första exempel rör sig lämpligt nog om pengar:

När det gäller att ge och ta pengar är medelvägen frikostighet, överskottet och felet slöseri och snålhet. I dessa åtgärder överskrider och faller människor kort i motstridiga sätt; den förlorade överstiger utgifterna och faller kort i tagande, medan den genomsnittliga människan överstiger att ta och lider brist på utgifterna.

För Aristoteles, dygd krävs en noggrann avvägning sprungen ur erfarenhet, som kunde urskilja när en dygd blev en destruktiv last från antingen brist eller övermått. Ett överskott av mod resulterar i obetänksamhet. En brist på liberality, snålhet. Och så vidare. Vi kan-och bör-överväga några av de dygder Rand håller upp som äkta dygder, det vill säga förtjänster med ett medelvärde, som Rands obevekliga och skarpa filosofi har förvrängt till oigenkännlighet. Ty i Rands mening finns det ingen dålig, ingen urskiljning, inga kompromisser, ingen vägning, ingen utvärdering, ingen gråzon:

Moral är en kod av svart och vitt. När och om män försöker kompromissa, är det uppenbart vilken sida som med nödvändighet kommer att förlora och vilken som med nödvändighet kommer att tjäna […] Dyrkandet av moraliska gråzoner är en revolt mot moraliska värderingar (Själviskhetens dygd).

Ingenting kunde vara längre från Aristoteles, inte för att läran om dygd-etik frossar i moralisk tvetydighet – det gör den inte – utan eftersom dess metod innebär felbar heuristisk överläggning och inte absoluta fiats: den goda människan är så här, säger Aristoteles till oss, och ger praktiska exempel och instruerar oss att se till de vi anser dygdiga för vägledning så att vi kan förbättra vår karaktär. Rand hävdar att moraliska människor gör så här, fastställer slutgiltiga regler och berättar att de aldrig kan överträdas. Sammanhang betyder ingenting.

Det är inget fel med ett visst mått av självhänsyn eller egoism; och det finns mycket att fira i individuella prestationer. Ingen motståndare till Rand förnekar detta. Men medelvärdet är saken. Till överdrift, de Randian dygder egenskaper leder till en brist på empati, en fattig moralisk fantasi, och en oförmåga att inse att enskilda prestationer alltid är kontextuella, de utförs mot en bakgrund av lyckosamma tillfällen och moralisk tur-och alltför ofta, en lång historia av ”samarbete” som kan absolut inte kallas ”frivilligt”. Individualism, för alla sina förtjänster, är ingen ursäkt för att ignorera historia. Eller för att släta över det enkla faktum att mänskligt beteende, anses sammanlagt är förutsägbart, och att kollektiva svar på kontextuella faktorer är, ibland, det näst bästa vi kan göra.

Huruvida några användbara moraliska lärdomar kan dras av Rands arbete kan bero på enskilda temperament och förmåga att läsa med en nypa salt (eller mer). Då hennes arbete är förgiftade av absolutism, dogm, och dramatik, är det kanske bäst att lämna dem och istället läsa Lilla huset på prärien om man hungrar efter berättelser om robusthet och överlevnad.

Ödet för den senaste filmen av Och världen skälvde ger en illustrativ liknelse om farorna med avvikelse från den aristoteliska medelvärdet.

År 1992, tio år efter Rand död, köpte investeraren och  objektivisten John Aglialoro rättigheterna till Atlas Shrugged för en miljon dollar, med villkoret att de rättigheterna upphör inom tjugo år om ingen film produceras. Liksom många projekt förblev filmen i vad som kallas ”development hell” i åratal – gick från författare till författare och studio till studio, med olika namn bifogas, skådespelare avhopp, och flera tjuvstarter. Så småningom, när de rättigheter som sattes att löpa ut, producerades filmen med ett dålig manus, liten budget, och inga kända skådespelare.

Producerad till en kostnad av cirka tjugo miljoner dollar, tog den in mindre än fem vid öppnandet. Kritiker ansåg det en flopp; även sympatisk publik fann den styltiga och otymplig. Med andra ord, det rationella egenintresse av filmproducenter-som sattes att förlora rättigheterna till filmsäkerställt att en luddiga och medioker pengar förlorare skulle göra det till biografer. Kanske om mer fokus hade satts på, säger, kreativitet, eller samarbete, eller osjälviska engagemang konst kräver, kanske om Aglialoro hade kunnat lägga undan sin investering, ta smällen, och lämna över filmen till mer kapabla händer, värdet av varumärket kan ha bättre service. Som det är, Och världen skälvde – Del 1 fungerar bättre som sin egen varning om de värden som den ansluter sig. (Den kommande uppföljaren, som finansieras av en privat skuld försäljning, påminner oss att även penning förlorare kan få en gratis lunch om de tjänar rätt intressen).

I slutändan, med all Rands betoning ickekonformism och individualism, är den största ironin kanske den stora mängden välgörenhet pengar att hennes tankar har lockat in Amerika, åtminstone, innebär det en absolut motstycke i metafysiska spekulationer, vanligtvis i kontinentala Europa.

Nu kanske Rands arbete utgör verkligen den viktigaste och största framstegen i filosofi sedan Platon och Aristoteles, ersätter Aquino, Descartes, Hume, Kant, Russell, Wittgenstein, och alla de andra. Vi bör räkna oss lyckliga att den lyckliga behagar upplysa oss, befria oss från vår intellektuella dvala, ger oss de verkliga skälen till ett intellektuellt allvarlig liv utan parasitism, för att fira entreprenören inom oss, och, kanske, bara kanske, låt små barn få verklig arbetserfarenhet. När fri från belastningar av en tyrannisk kollektivistisk nanny-state som tvingar ovilliga och ovetande barn att gå till en sådan ond och orättvis sak som en skattefinansierad skola, kanske den mörka medeltiden undvikas. Tur, ja, att de rika bör just denna gång, undanta sig från själviskhet för att utbilda pro bono.