En något förkortad del av hur socialistisk ekonomi inte fungerar – enligt Ayn Rand. Faktiskt en riktigt bra beskrivning i en annars usel bok. Situationen beskriver en dialog där en tidigare arbetare berättar för huvudpersonen om en fabrik som drivits enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

”Jo, det var någonting som hände vid den fabriken där jag arbetade i tjugo år. Det var när den gamle dog och hans arvingar tog vid. Det fanns tre stycken, två söner och en dotter, och de lade om systemet vid fabriken. De lät oss rösta om det också, och alla – nästan alla – röstade för det. Vi visste inte bättre. Vi trodde det var bra. Nej, det är inte sant. Vi trodde att vi förväntades tycka att det var bra. Planen var att alla i fabriken skulle arbeta efter sin förmåga men få betalt efter sina behov…

Vi röstade för planen vid ett stormöte där alla var närvarande, sextusen av oss, alla som arbetade i fabriken. Starnes arvingar höll långa tal om den, och det var väl inte så klart utryckt, men ingen ställde några frågor. Ingen av oss förstod hur planen skulle fungera, men vi trodde allesammans att alla de andra visste det. Och om någon hade några tvivel kände han sig skuldmedveten och höll tyst – eftersom de fick det att låta som om den som opponerade sig var född barnamördare och inte riktigt mänskovärdig. De sade att planen skulle förverkliga ett högt ideal. Och hur skulle vi veta annat? Hade vi inte hört det hela livet – av våra föräldrar, lärare och präster och i varenda tidning vi läste och varenda film och vartenda offentligt tal? Fick vi inte höra att det var rättfärdigt och rättvist? Ja, det kanske fanns någon ursäkt för det vi gjorde på mötet. Hur som helst röstade vi för planen – och vi fick vad vi bad om . . .

Vet du hur den fungerade, den där planen, och vad den gjorde med folk? Försök att hälla vatten i en behållare med ett rör i botten som tömmer ut det fortare än man häller i, och varenda hink du tömmer pressar ut hålet så att röret blir en tum vidare, och ju hårdare du arbetar desto mer kräver man av dig, och du står och langar hinkar fyrtio timmar i veckan, sedan fyrtioåtta, sedan femtiosex – för att grannen ska få kvällsmat – för att hans fru ska opereras – för att hans barn har mässling… och ens egen plikt att arbeta, från gryning till kväll, månad efter månad, år efter år med ingenting i utbyte utom svett, utan någonting annat att se fram emot än svett för egen del och bekvämlighet för andra, under hela livet, utan vila, utan hopp, utan slut . . . Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. . .

Vi är en enda stor familj, sade man till oss, vi sitter alla i samma båt. Men man står inte och arbetar med en blåslampa tio timmar om dagen – tillsammans, och man får inte ont i magen – tillsammans. Vems förmåga och vems behov kommer först? När allt finns i en enda pott kan man inte låta varje enskild person bestämma vad som är hans behov, eller hur? Om man gjorde det skulle han kunna säga att han behöver en yacht, och om hans känslor är allt man har att gå efter skulle han kunna bevisa det också. Varför inte?. . . Hur som helst blev det beslutat att ingen hade rätt att bedöma sina egna behov eller sin egen förmåga. Vi röstade om det. Ja, just det, vi röstade om det vid ett stormöte två gånger om året. Hur skulle det annars göras? Kan du föreställa dig vad som skulle hända vid ett sådant möte? Det behövdes bara ett enda för att vi skulle upptäcka att vi hade blivit tiggare – gnällande, snörvlande tiggare allesammans, därför att ingen kunde kräva sin lön som rättmätig ersättning; han hade inga rättigheter och ingen lön; hans arbete tillhörde inte honom, det tillhörde ’familjen’, den var inte skyldig honom någonting i utbyte, och det enda krav han kunde ställa var ’behov’, därför var han tvungen att tigga offentligt om lindring av sin nöd… Kan du gissa vad som hände, vilken sorts människor som höll tyst och skämdes och vilken sort som tog hem storslam?

Men inte nog med det. Vi upptäckte någonting annat på samma möte. Produktionen hade fallit med fyrtio procent det första halvåret, och därför beslöts det att någon inte hade levererat ’efter förmåga’. Vem? Hur kunde man säga det? Familjen röstade om det också. De röstade om vilka som var bäst, och de dömdes att arbeta övertid varje kväll de nästa sex månaderna. Övertid utan betalning – eftersom man inte fick betalt per timme och inte efter prestation, bara för behov.

Behöver jag tala om vad som hände efter det – och vilken sorts varelser vi började förvandlas till, vi som en gång varit mänskliga? Vi började låtsas att vi hade mindre förmåga än vi egentligen hade, slå av på takten och bevaka varandra så att vi inte arbetade fortare eller bättre än någon annan. Vad kunde vi annat göra, när vi visste att om vi gjorde vårt bästa för ’familjen’ var det inte tack eller belöning vi fick utan bestraffning? Vi visste att för varje slashas som fördärvade en leverans och kostade bolaget en massa pengar – av slarv därför att han inte kände något ansvar eller av ren inkompetens – så var det vi som måste betala med våra nätter och söndagar. Därför gjorde vi vårt bästa för att inte vara bra.

En ung pojke var i början eld och lågor över det höga idealet, han var begåvad, utan utbildning men med förunderligt gott huvud; han uppfann en ny process som sparade tusentals arbetstimmar åt oss. Han skänkte den till ’familjen’ och ville inte ha någonting för den, kunde förresten inte ens be om det, men det var i sin ordning för honom. Det var för idealet, sade han. Men när han upptäckte att han röstades fram som en av våra skickligaste karlar och dömdes till nattarbete därför att vi inte hade fått ut mycket nog av honom stängde han igen både mun och hjärna. Du kan ge dig på att han inte kom med några nya idéer nästa år.

Har man inte alltid predikat för oss om kapitalismens nedbrytande konkurrens, där folk måste försöka göra ett bättre jobb än sina kamrater? Motbjudande, inte sant? Nåja, de skulle ha sett hur det blir när vi måste tävla med varann om att göra sämsta möjliga jobb… Och vad fanns det att arbeta för? Man visste att man skulle få sin ynkliga allmosa vare sig man jobbade eller inte – grundbidrag kallades det – och något mer var det omöjligt att få hur hårt man än arbetade…

/…/

Det dröjde inte länge innan vi begrep hur det fungerade. Den som försökte vara hederlig måste avstå allting. Han tappade lusten för nöjen, han drog sig för att röka en endaste cigarett eller unna sig ett tuggummi, eftersom han var orolig för att någon annan kanske hade större ’behov’ av den slant det kostade… Han gifte sig inte, han hjälpte inte ens sina gamla föräldrar därhemma, han ville inte lägga extra bördor på ’familjen’. Dessutom hade han fortfarande någon sorts ansvarskänsla; han ville inte gifta sig och sätta barn till världen när han inte kunde planera för framtiden, inte ge några löften, inte räkna med någonting. Men den som var lat och ansvarslös hade glada dagar. Han avlade barn, han förförde flickor, han skickade efter varenda slashas till släkting från hela landet och alla ogifta gravida systrar, för att få ett extra ’socialbidrag’; de simulerade sjukdomar fortare än någon doktor kunde avslöja dem, de misskötte sina kläder, sina möbler, sina hem – vad tusan skulle de inte göra det för, ’familjen’ betalade ju. De hittade på fler knep att skaffa sig ’behov’ än vi andra ens kunde fantisera ihop – de utvecklade en särskild förmåga för det, det var den enda förmåga de bidrog med.

/…/

Vi kunde vårt jobb och var stolta över det och vi arbetade för den bästa fabriken i hela landet: Starnes anställde bara de bästa arbetare som fanns. Inom ett år efter den nya planen fanns det inte en hederlig själ kvar. Det var det som var ondskan, den helvetets ondska som predikanterna brukar skrämma oss med men som man aldrig trodde att man skulle få uppleva i detta liv. Inte det att planen uppmuntrade några enstaka lurendrejare utan att den gjorde anständigt folk till lurendrejare, och det var det enda den kunde göra – och det kallades ett moraliskt ideal!

Vad var det som skulle sporra oss att arbeta? Kärleken till vår nästa? Vilken nästa? De slabedasker, parasiter och dagdrivare vi såg omkring oss? Och om de maskade eller bara var odugliga, om de inte ville eller inte kunde – vad gjorde det för skillnad för oss?

/…/

Fanns det något skäl för att den sortens vedervärdighet skulle predikas för oss? Fanns det någon som hade utbyte av det? Det gjorde det. Starnes arvingar. Påminn mig inte om att de hade offrat en förmögenhet och överlämnat fabriken till oss som gåva. Vi blev också lurade av det. Jo då, de gav oss fabriken. Men utbyte beror på vad man vill ha. Och det Starnes arvingar var ute efter var någonting som inte kunde köpas för alla pengar i världen. Pengar är för rena och oskyldiga för den sortens affärer.

Eric Starnes, den yngste av dem – var en sillmjölke som inte hade ryggrad nog att vara ute efter någonting särskilt. Han såg till att vi valde honom till chef för PR-avdelningen som inte gjorde någonting, fast han hade en hel stab som skötte om det där att inte göra någonting… Han slog ihjäl tiden med att driva omkring hos oss och visa hur tjenis och demokratisk han var. Han ville visst bli älskad. Den metod han använde för att bli det var att ständigt påminna oss om att han hade skänkt oss fabriken. Vi kunde inte tåla honom.

Gerald Starnes var produktionschef… Vi hittade femtio kilo tidskrifter i Geralds rum – vi vägde dem – och alla var fulla med artiklar om vår fabrik och vårt ädla system och hade stora bilder av Gerald Starnes. De kallade honom ledare för ett storslaget socialt korståg… Det är illa nog med en vanlig skrytmåns som inte har annat att ståta med än sina pengar – utom att han inte sticker under stol med att det är hans pengar och man kan välja om man vill begapa honom eller inte, oftast vill man inte. Men när ett kräk som Gerald Starnes gör sig till och orerar om att han inte bryr sig om det materiella, att han bara tjänar ’familjen’, att överflödet inte är till för honom utan för oss och det allmänna bästa, därför att det är nödvändigt att upprätthålla företagets prestige och planens prestige i allmänhetens ögon – det är då man lär sig att hata det aset som man aldrig förr hatat någon.

Men hans syster Ivy var värre. Hon brydde sig verkligen inte om det materiella. De allmosor hon fick var inte större än våra, och hon travade omkring i nerkippade sandaler och städrock – bara för att visa hur osjälvisk hon var. Hon var fördelningschef. Hon var damen som rådde över våra behov. Hon var den som höll i nosringen de ledde oss med. Visst, fördelningen skulle ju beslutas med omröstning – av folket. Men när folket består av sextusen vrålande röster som försöker mäta utan måttstock eller rim eller reson, när spelet inte har några regler och vem som helst kan begära vad som helst utan att ha rätt till någonting, när vem som helst har makt över allas liv utom sitt eget – då blir det som det blev, att folkets röst var Ivy Starnes. I slutet av andra året slutade vi hålla ’familjemöten’ – för att ’höja effektiviteten i produktionen och spara tid’: mötena brukade pågå i tio dagar – och bönerna om ’bidrag’ skickades helt enkelt till Ivy Starnes. Nej, de skickades inte. De måste presenteras för henne personligen av varenda tiggare. Sedan gjorde hon upp en fördelningslista som hon läste upp för att vi skulle rösta igenom den vid ett möte som varade tre kvart. Vi röstade för den. Sedan fanns det tio minuter för diskussion och invändningar. Vi gjorde inga invändningar. Vi visste bättre vid det laget. Ingen kan fördela en fabriks inkomster bland tusentals människor utan något verktyg att mäta folks värde med. Hennes verktyg var stövelslickeri. Osjälvisk? På hennes fars tid hade inte alla hans pengar gett honom rätt att tala till den enklaste sopare på det sätt hon talade till våra bästa yrkesarbetare och deras hustrur. Hon hade bleka fiskögon – kalla och döda. Och om du någonsin skulle vilja se ren ondska skulle du ha sett hur hennes ögon glittrade när hon såg på någon som hade sagt emot henne en gång och just hört sitt namn läsas upp bland dem som inte fick mer än ’grundbidraget’. När man såg det förstod man det verkliga motivet hos den som predikar ’av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov’.

Det var hela hemligheten. I början undrade jag hur det kunde vara möjligt att kultiverade, högutbildade, berömda människor kunde göra ett misstag av den storleksordningen och predika den sortens vedervärdighet som rättfärdighet – när några minuters eftertanke skulle ha räckt för att förstå vad som skulle hända om någon försökte praktisera vad de predikade. Nu vet jag att de inte gjorde det av misstag. Man gör inte misstag i den storleksordningen, inte omedvetet. Om någon faller för en ondskefullt vanvettig idé som han inte har möjlighet att förverkliga – och när han inte ens kan förklara varför han har fallit för den – är det på grund av att han har ett motiv som han inte vill avslöja. Vi var inte så oskyldiga vi heller, när vi röstade för planen vid det första stormötet. Vi gjorde det inte för att vi trodde på de där sentimentala flosklerna. Vi hade ett annat skäl, men flosklerna hjälpte oss att dölja det för de andra och för oss själva. Flosklerna gav oss chansen att få något att framstå som dygdigt som vi annars skulle ha skämts för. Inte en enda av oss röstade av annat skäl än att han trodde att med den här ordningen skulle han kunna få sig en bit av vad den förtjänade som var skickligare än han själv… Men när han tänkte att han skulle göra oförtjänta vinster på deras bekostnad som stod över honom glömde han dem som stod under honom och som också skulle få oförtjänta vinster… Det var vårt verkliga motiv när vi röstade…

Nåja, vi fick det vi bad om. Vi miste våra bästa ingenjörer, avdelningschefer och förmän och de yrkesskickligaste arbetarna. En människa med självaktning finner sig inte i att bli någon annans mjölkko. Några duktiga karlar försökte härda ut, men det gjorde de inte länge. De försvann, flydde från fabriken som från en pesthärd – tills allt vi hade kvar var folk med behov, ingen av dem med förmåga.

…Förr i världen hände det inte att någon slutade vid Twentieth Century – och på något sätt kunde vi inte förmå oss att tro att de tiderna hade försvunnit. Efter en tid kunde vi inte sluta, för ingen arbetsgivare ville ha oss – och det klandrar jag dem inte för… Förr i världen brukade vi säga att Twentieth Centurys varumärke var värt sin vikt i guld. Jag vet inte vad Starnes arvingar hade tänkt sig, om de alls tänkte, men jag skulle tro att de tänkte som alla socialplanerare och alla vildar, att varumärket hade en sorts magisk kraft som skulle låta dem fortsätta att vara rika precis som sin far. Men när våra kunder började inse att vi aldrig levererade en order i tid och aldrig skickade ut en motor som det inte var ett eller annat fel på – började magin verka åt andra hållet: ingen ville ha en motor ens till skänks om den hade Twentieth Centurys varumärke. Till slut hade vi bara sådana kunder kvar som aldrig betalade och aldrig hade tänkt betala sina räkningar. Men Gerald, som hade blivit virrig av sin egen propaganda, blev förnärmad och anlade en attityd av moralisk överlägsenhet och krävde att industricheferna skulle placera sina beställningar hos oss – inte för att våra motorer var bra utan därför att vi var i så trängande behov av beställningar.

Vid det laget kunde första bästa byfåne se vad generationer av professorer hade låtsats att de inte begrep. Vad hade en kraftstation för glädje av våra behov när generatorerna stannade därför att maskinerna var defekta? Vad skulle den som låg på operationsbordet ha för glädje av dem när lamporna slocknade? Vad skulle passagerarna ha för glädje av dem när flygplansmotorerna stannade uppe i luften?…

Ändå var det den moraliska lag som professorer och folkledare och tänkare hade velat införa över hela världen.. Att arbeta – för en check in blanco som kunde presenteras av vem som helst av kvinna född, fast du aldrig skulle veta något om deras förmåga eller behov eller lättja eller misskötsel eller lögnaktighet och inte ha rätt att ifrågasätta det – bara arbeta och arbeta och arbeta – och låta Ivy och Gerald och deras gelikar över hela världen avgöra vilkens mage som skulle svälja ens mödor, ens drömmar, ens liv? Och detta är den moraliska lag vi skulle godkänna? Skulle det vara ett moraliskt ideal?

Nåja, vi prövade det – och vi lärde oss läxan. Vår dödskamp tog fyra år, från det första stormötet till det sista, och det kunde inte sluta på mer än ett sätt – med konkurs. Vid vårt sista möte försökte Ivy Starnes skylla ifrån sig. Hon höll ett kort, osammanhängande, hatiskt tal där hon sade att planen hade misslyckats därför att resten av landet inte hade accepterat den, att ett enda samhälle inte kunde lyckas när det var omgivet av en självisk och sniken värld – och att planen var ett ädelt ideal men att den mänskliga naturen inte var ädel nog för den. Vi satt tysta, men en ung pojke – han som blivit straffad för att han gav oss en vinstgivande idé – reste sig och gick fram till plattformen. Han sade ingenting. Han bara spottade henne i ansiktet. Det var slutet på planen och på Twentieth Century Motor Factory.”

*

Riktigt bra beskrivning faktiskt. Ovan har bevisats gång på gång. Inte ens israeliska kibbutzer finns kvar, de är alla aktiebolag nu. Och inte är det någon skillnad mellan storskalig och småskalig socialism. Som Sveriges främste expert på småskalig socialism, sk syndikalism, kan jag gärna visa vad som händer hos dem när de får slut på pengar.

Vad är syndikalisternas svar om man frågar dem vad de gjort med sina anställda? Oroa dig inte, precis som Ivy Starnes i berättelsen finns det alltid en undanflykt, alltid något att skylla på, och förstås, den viktigaste av alla bortförklaringar: ”Det är mycket mer komplicerat än så!”……….