CAT 1 Dödens torn 1982

När uppdraget är för tuff för att klara av…..

Kallar New Yorks polisdepartement in

Crisis aversion team – Krisavvärjningsgruppen

Det är ett permanent uppdrag för Stewart Weston och Vincent Santillo. Från de plyschklädda takvåningarna på Park Avenue till ghettot i South Bronx är hela New York deras område. Som New York polisens handlingsmän är CAT departementets sista utväg. De tar hand om de känsliga självmorden, mord med rasliga motiv, krypskyttarna som skjuter vilt, de desperata gisslantagarna, bombkastarna och bombsprängarna. De är gatusmarta och politiskt medvetna och de kan tänja lagen till bristningsgränsen och tillbaka utan att bli av med jobbet. Det är ett levebröd, om du håller dig vid liv. Bara de som älskar jobbet kan klara av det!

Till polis-sergeant Arthur B Schermerhorn, PPD, Portland, Oregon

*

Detektiv Stewart Weston gick genom dörrarna till baren in till dess mörka inre, samtalen dog snabbt ut i delar av rummet och skapade en spänd tystnad. Ett efter ett lyftes ansikten mot honom, arga ansikten som mötte en inkräktare och var redo att strida.

Det var ett hak i östra Harlem kallat Galären, ett av det ställen som inte ens polisen gick in i ensamma, och det var sällan de ens gick in i par. Det stod bredvid en förbommad specerihandel där de lokala hororna gav fem dollars behandlingar på nedlusade madrasser i det bakre rummet medan deras hallick, en trettonårig svart kille, vaktade vid dörren med ett däckjärn i handen. Galärens trasiga neonskylt på framsidan lös GAL RE och var det enda ljuset på den mörka gatan.

Tio år tidigare hade alla deras klienter varit svarta, men området hade förändrats mycket sedan dess och nu var ras-blandningen delad mellan svarta och puertoricaner. Och just nu tittade samtliga på Stewart Weston. Han var över en och åttio lång och klädd i jeans och skaljacka kunde man tro att han var mager, tills man såg de slanka hårda musklerna på hans armar och bringa. Hans polisonger var lite för långa för en snut och hans mustasch lite för ovårdad. Han såg inte illa ut, men Weston visste att det inte var hans kyliga gröna ögon som vred ansikten åt hans håll ikväll; det var hans ras. Han var vit och senaste gången en vit man gått in här och tagit en flukt på de fientliga ansikte som vändes åt hans håll, hade han backat ut snabbt och mumlat något om att glömt låsa sin bil.

Det fanns omkring tjugo män och en handfull kvinnor därinne ikväll. De satt på de höga stolarna vid baren och vid borden och i båsväggen. Var och en av dem hade sett insidan av en fängelsecell det senaste året. De visste hur man gav en kille en blick som fick honom att känna det som om han hade en knivspets mot hakan, och det var det de gjorde nu. De väntade sig att Weston skulle fatta att han gjorde intrång och att de gav honom en chans att vända om och lämna platsen.

Men Weston gick vidare in i baren och letade efter ett tomt bås. Han gick förbi de första då det var för mycket folk vid de närliggande borden för att ge avskildhet. Han siktade in sig på ett hörn-bås bredvid en gammaldags jukebox och ett flipperspel. Han hörde bitar av grumliga svärord när han gick förbi, avsedda att verka avskräckande

”…jävla viting…”

”…morsknullare…”

Weston gled ner i båset och vred sig lite åt sidan så han kunde hålla ett öga på resten av rummet.

Några ägnade sig åter åt sina drinkar, men resten stirrade mot Weston med sur fientlighet. Fängelseblicken, han hade sett den förr, hård blick, arg, trotsig, förbittrad, full med frustrationen att vara född med fel färg i den vite mannens värld, redo att explodera med våld. Speciellt en man, en storväxt kille som satt ensam vid ett fönsterbord, jobbade upp ilskan i sig. Han slängde i sig whisky som om han ville ge bränsle åt en inre ilska. En stor hand vilade på bordet knuten till en näve, stor som en mindre melon. Några lade märke till honom och plötsligt tittade alla på de två männen, ögonen rörde sig med förväntan mellan den store svarte mannen vid fönstret och den tunne vitingen som inte hade vett att flytta sig ur den väntande stormen. Om någon lade märke till att Weston inte såg särskilt bekymrad ut, antog de att han var för dum för att vara rädd när han borde varit det.

Weston visste att om det skulle bli trubbel så skulle det komma från den killen. Han hade i all tysthet blivit talesman för de övriga i rummet, han skulle göra jobbet åt alla, och ingen hade någon tvekan om att han var rätt man för jobbet. Den store mannen visste att de stod bakom honom, och verkade styrkt av alla uppskattade blickar. Han kastade i sig den sista whiskyn, satte ner glaset med metodisk noggrannhet, och kom sedan långsamt upp på fötterna, hela tiden med blicken riktad mot Weston. Han täckte nästan det smutsiga mörka fönstret bakom honom. Ingen annan i rummet rörde sig; det var plötsligt så tyst att Weston kunde svurit att ingen så mycket som andades. Det var en hotfull tystnad, som lugnet före stormen.

Alla var så uppmärksamma och intresserade av den storväxte mannen och den hotande smilet i hans ansikte att ingen märkte att någon annan kommit in i baren förrän dörren slog igen med en mjuk duns. De vände sig om och såg ytterligare en inkräktare, något kortare än en och åttio och med musklerna hos en lätt tungviktare i matchform. När den store killen såg nykomlingen minskade hans leende något och istället för drucken ilska började det synas oro i hans mörka ögon.

Nykomlingen stod ett ögonblick i den spända tystnaden, och skakade sedan ut en cigarett från ett paket Winstons och satte mellan läpparna, lika ledigt som om han var hemma.

”Har du eld, kompis?” frågade han den store mannen. Han såg tändaren på bordet och tog upp den. ”Tackar”.

Hans röst var ljus och vänlig, vem som helst som satt i närheten skulle svurit på att han bara var en ofarlig tönt. Men de kunde inte se hans ögon, vilket den store mannen kunde och han visste att om han gjorde en rörelse skulle ha få mer trubbel än han kunde hantera, kanske mer än hela rummet kunde hantera. Han började undra hur många andra vita snubbar som kunde komma in, en efter en, och han blev än mer orolig. Alla började undra samma sak och de mer uppfinningsrika började föreställa sig en rad bilar utanför med vita som väntade på att någon skulle starta bråk, så de kunde storma in, slå in några skallar och sätta på några av kvinnorna, bara för kicken.

Den store killen satte sig ner, och folk andades ut. Detektiv Vince Santillo lade ner tändare på bordet och gick över till Westons bord. Han gled ner mittemot sin partner. Ingen sade ett ord. I lokalen fanns fortfarande kvar en stillhet som tydde på våld. De satt tysta, med pistolerna redo. De visste att de var ensamma och att ingen annan skulle komma in och stoppa något bråk och om deras knep inte hade fungerat måste de vara redo för konsekvenserna.

”Vi måste sluta träffas såhär”, sade Santillo efter ett ögonblick, och de båda log. Något i deras självsäkra, lättsamma leenden bröt spänningen i rummet och folk återvände till att sköta sina egna angelägenheter. De ignorerade de två korkade vitingarna i hörnbåset.

Till och med den store mannen glömde Santillo och Weston när en lång hora i paljetterade byxor lämnade sin barstol och gick över och satte sig hos honom, snuddade vid hans muskulösa arm med sina omfångsrika bröst och viskade heta löften i hans öron.

”Tja, vår ingång på scenen fungerade utan att starta ett upplopp,” sade Weston lättat.

”Nån skymt av Graaf?” frågade Santillo.

”Inte än, men han kommer. Hans rättegång är imorgon, och om han vill ha en deal med oss är detta sista chansen.”

En surmulen servitris tog deras beställning på två öl. Hon kom tillbaka med två krus, vilka mest innehöll mest skum, vilka hon drämde ner mellan dem.

”Två dollar,” sade hon med trotsig hånfullhet. Hon tog deras pengar och gick med svajande höfter tillbaka till kassaapparaten.

”Varför i helsicke valde Graaf det här stället?” frågade Santillo efter att ha tagit några klunkar av den utspädda drycken. ”Varför inte hans ställe på 125:e och trejde?”

”Han är på flykt. Eller åtminstone säger han det”

”Från vad?”

”Det är en av de grejer han tänker berätta för oss ikväll.”

Santillo var som vanligt välklädd, med en marinblå silkesskjorta under sportjackan, och en blå paisleyslips med inslag av guld.

”Och tydligen har du nya skor också, Beau Brummel?”

”Italienskt läder,” skröt Santillo och fnös åt Westons sportskjorta och vindjacka. ”När skall du lära dig att en mans kläder säger allt om honom? Dina kläder måste ge ett positivt budskap, Wes. Mina kläder säger till en kvinna, ’Rör mig, jag mår bra’. Och när hon rör mig,” flinade han ”då mår jag bra”.

Medan han talade spanade Santillo in klienterna i den guldinfattade spegeln över båsen. Han såg inte Graaf, men det förvånade honom inte. Det skulle varit svårt att se sitt eget ansikte i den spegeln. Inte bara var ljuset svagt, utan spegeln såg ut som om den inte gjorts ren sedan Coolidge valt att inte ställa upp i presidentvalet. (1928, ö.a.)

En kort tunn kille med gråa stråk i sitt svarta hår som varit på herrarnas sedan före Weston kom ut från toaletten, plockade upp en öl i baren och gick mot flipperspelet bredvid Santillos och Westons bås. Han satte ner ölen på glaset, lade ner ett gäng tjugofemcentare bredvid, och började sedan lägga in mynt i maskinen när han verkade lägga märke till Santillo och Weston. Hans ögon spärrades upp så man såg de blodsprängda vitorna och han stirrade på dem som om de varit ett par tvåhövdade cirkusfreaks. Han stod blickstilla tills ett par män bakom honom skrattade åt hans förvåning. Då vände han sig mot maskinen och sköt ut första kulan. Maskinen startade igång med klirrande, surrande och blinkande ljus.

Weston såg sig omkring i rummen och gav sedan Santillo en axelryckning, som om han inte sett någon han förväntat sig att se därinne.

15

”Jag har nåt åt er killar, något stort”. Mannen vid flipperspelet talade ur mungipan samtidigt som maskinen gjorde oväsen. Santillo och Weston fick koncentrera sig på att höra vad han sade.

”Ut med det då, Graaf,” sa Weston utan att vrida på huvudet.

”Du måste skämta, kompis,” sade Graaf. ”Den här sortens info ger man bara inte bort gratis; det här är värt massor, tro mig”. Han slog till sidan av flipperspelet som om han ville understryka poängen. ”Massor”.

”Vi vet inte vad det är värt innan vi vet vad det är”

”Ni vet eftersom jag säger det. Och jag säger att det är värt massor.” Han var tyst tills flipperspelet började göra höga plingande ljud. Sedan fortsatte han: ”Jag skall upp i rätten imorgon. Nytt rån-åtal. Det är min fjärde vända och det verkar som om jag kommer få den rakt i ansiktet, och då kommer de att låsa in mig och kasta bort nyckel. Jag tänker inte låta det hända. Fattar ni? Inte en chans att jag kryper in i det där skithålet igen”.

”Vill du att vi lägger ett gott ord för dig hos åklagaren?” sade Santillo.

”Skit i det där med ’lägga ett gott ord’. Få mig av kroken. Se till att anklagelserna läggs ner.”

Santillo och Weston såg på varandra. De tänkte på samma sak. Det bästa en kille i Graafs position kunde hoppas på var att fråga åklagaren om att inte be juryn om livstid enligt strafflagen. Han skulle få en mild dom, kanske under tre år, men han skulle få sitta inne. Men en åklagare skulle inte släppa anklagelserna mot honom, inte när han hade honom mot väggen; inte när åklagarens jobb hängde på hur många procent han fällde. Såvida inte förstås, Graaf hade något stort på gång

16

”Okej Graaf,” sade Weston. ”Vi snackar med åklagaren. Om han är intresserad, bra, om inte…”

”Han är intresserad,” sade Graaf. ”Men jag vill ha något mer – beskydd”

De såg på honom. Det låg en fyradagars skäggstubb i hans otvättade ansikte, hans byxor och skjorta var skrynkliga och smutsiga, han själv stank av svett och rädsla. Han var helt klart på flykt och skräckslagen. Det tar en del att skrämma en nervstark inbrottstjuv som Graaf?”

”Beskydd från vem?”

”Från en galning, ett jäkla fall som borde bli inlåst”. Han ryste ofrivilligt till. Hans hand skakade så han hade svårt att få i nästa slant i maskinen.

”Varför tar du upp detta med mig och Wes, Graaf?” ville Santillo veta. ”Varför inte -”

”För att det här det här är vad ni sysslar med. Om den här grejen går igenom kommer den att ställa hela stan på huvudet. Borgmästaren kommer skita i byxorna en vecka efteråt. Det är stora pengar inblandade, tro mig. Det skulle inte förvåna mig om ni två clowner inte får nån befordran eller nåt, så ni slipper jobba med smörjan ni håller på med nu”.

Weston nickade mot dörren och Santillo såg dit. Fem män hade just kommit in i baren. Ett par av dem drog sig mot båsen och de andra tre gick längst mer bardisken. De passade in. De stack inte ut alls. De såg ut som de var alldagliga kunder vilka letade efter en plats att slå sig ner, men Santillo och Weston visste att det bara var ett skådespel: för det första, om de kom in tillsammans, varför letade de inte efter ett ställe att sitta allihop? Den andra ledtråden var de långa rockarna de bar. Det var en varm, torr sommarkväll i New York, inte den sortens kväll en man behövde en lång rock. Om inte han ville dölja något under rocken, något långt och smalt, någonting möjligen liknande ett hagelgevär.

Santillos första tanke var att de skulle råna syltan, och att det var synd för båda sidor att de hade valt denna kväll. Men han insåg omedelbart att det inte stämde då männen rörde sig mot bakre delen av rummet och kassaapparaten var i början. Det enda som fanns längst bak var Graaf, som fortfarande spelade flipperspelet och Santillo och Weston i båset bredvid. De fem männen började sprida ut sig i rummet och Graaf blev centrumpunkten för en dödlig halvcirkel.

”Trubbel, Graaf,” sade Weston. ”Gå inte in i herrarnas. När jag räknat till tre, ducka bakom flipperspelet. Ett – ”

Men Graaf hade sett i spegeln den dunkla spegelbilden av männen som spred ut sig, och synen av de skugglika figurerna rörde vid en nerv och han svängde runt i panik och stack iväg i ett språng mot den bakre dörren.

Det var inte långt från hörnbåset till dörren, men de fem männen behövde inte mycket tid för att öppna upp sina rockar och hala fram vapnen de hade innanför. En hagelsalva tog honom först i sidan. Den lyfte honom från hans springande fötter och slängde in honom hårt i båset bakom Santillo. Graaf gled över bordet mellan en fet man och en fet kvinna, vilka båda frenetiskt försökte gömma sig under bordet. Det fanns inte plats för en av dem under det bordet, än mindre båda men även om det funnits plats så fanns det inget skydd för hagel. Tre salvor slog in i väggen bredvid Graafs högra arm, och en fjärde slet i hans ärm som en surrande insekt innan hann lyckades svänga ner sina fötter och ta spjärn mot bordsskivan. Han började springa igen, nu ovanpå bordet, han trampade på den feta kvinnans huvud och vräkte sig över sätet, till nästa bås där en kille redan hade lagt sig platt på golvet under bordet.

Graaf blödde inte någonstans och han rörde sig ganska obehindrat för en kille som just tagit en tolvtums laddning i sidan. Mannen med hagelgeväret insåg att Graaf måste ha något mer hållbart skydd under sin sportjacka än Fruit of the Loom. Han sänkte pipan och siktade mot Graafs ben.

Medan allt detta skedde kastade sig Santillo och Weston ur båset. Santillo dök under flipperspelet och hans partner kröp runt vid väggnischen bakom maskinen. De drog sina vapen samtidigt som de slog i marken och rullade iväg mot ett bås ifrån skotten från en M-16. Santillo visste han skulle vara ett lätt mål under flipperspelet så han tog sats mot väggen och rullade mot ett bås samtidigt som tunga kulor från en M-16 grävde sig in i det smutsiga kaklet i golvet bakom honom. Han kom upp på ett knä samtidigt som han drog sin kortpipiga Smith&Wesson 38 ur axelhölstret. Även om han var redo att skjuta trodde han att han skulle vara död innan han fick chansen då den andre beväpnade mannen siktade på honom och hans ansikte spändes i väntan på rekylen.

Men Weston hade en bra position i nischen bakom flipperspelet och de fem mördarna hade begått misstaget att gå efter det lätta bytet först. Det gav Weston det extra ögonblicket att agera, den hårfina tiden som avgjorde mellan liv och död. Så när det andra hagelgeväret riktades mot hans partner, skickade Weston en 38-kalibrig kula mot mannen. Kulan tog i vänstra skuldran, slungade honom bakåt som vid ett slag och geväret gick av mot taket. Haglen gick upp i taket och det regnade ner damm och bitar av lamporna. Westons andra kula träffade mannen rakt i magen; en röd blomma exploderade på hans skjorta och han stapplade bakåt mot bardisken och gled mot golvet med båda händerna mot magen.

Den andre mannen med hagelgevär hade fått iväg sitt andra skott och de två snutarna såg Graaf gå ner; ena sekunden sprang han, nästa slets hans springande ben loss under honom och han däckade bara någon meter från bakdörren. Han var inte död. De såg honom sträcka ut armarna och dra sig framåt längts golvet. Den förste gevärsmannen gick mot honom och matade fram en nu patron i pipan, lika lugnt och obesvärat som om han var på söndagspromenad. Han oroade sig inte för Santillo och Weston utan förväntade sig att hans fyra backup män skulle ta hand om dem, och även om en av dem blödde på golvet bredvid sitt gevär, skötte de andra tre sitt jobb. Trots att de kunde se mannen gå mot sitt byte för ett sista skott, kunde de inte göra något åt saken. Santillo hade en för utsatt plats och var tvungen att ducka och rulla in under ett bord. Weston hukade sig bakom flipperspelet från M-16 skurarna. Allt han kunde göra var att hälla sig tätt mot nischen, och det gav inte mycket skydd då salvorna slet sönder maskinen, glas och splitter flög omkring, det ringde och surrade som om någon just vunnit högsta vinsten. Weston insåg att han hade omkring tre sekunder innan hela maskinen lämnade in och bara blev en hög spillror. Så han gjorde det enda som kunde hjälpa honom, han tryckte en skuldra under maskinen och tryckte till samtidigt som han lyfte upp den. Maskinen hamnade rakt framför mannen med M-16, stapplade på två ben och sedan föll framåt som ett galet mekaniskt djur.

Mannen med M-16 förstod att Weston var bakom maskinen och fortsatte hamra in kulor i den. Weston flyttade sig åt sidan och sköt tre snabba skott mot mannen, och tre röda blommor slog upp på hans framsida, en i magen, nästa i bröstet och den tredje där hans näsa varit. Han stapplade bakåt som ett fallande träd.

Vid det laget hade hagelgeväret nått Graaf. Han tog inga chanser med Graff. Mördaren satte en fot på Graafs rygg och tryckte honom mot golvet, sedan riktade han spetsen på gevärspipan mot Graafs nacke, precis vid ryggraden. Sedan tryckte han av. Ina onödiga rörelser eller kommentarer, ingen tvekan. Han bara tryckte av och hagelgeväret sprutade rök och eld och plötsligt var inte längre Graafs huvud vid hans nacke.

Med geväret pressat mot sitt offer fördubblades rekylen och det var den ökade effekten som räddade mördarens liv: den tryckte honom bakåt ur skottlinjen från Santillos två kulor som exploderade mot ett par vinflaskor på ett bord. Skytten vred sig förvånat och matade fram en ny patron i kammaren när han insåg att han inte hade tid, istället kastade han sig bakom bardisken där bartendern och servitrisen tryckte sig mot golvet bland krossat glas och utspilld sprit.

Santillo frestades att skicka en kula genom disken där han trodde skytten låg, men avstod då skytten var ett hänsynslöst proffs och till och med bakom disken skulle han använda servitrisen som sköld. De två övriga männen hade backat ut genom den främre dörren och lyckats nå trottoaren. Allt Santillo och Weston kunde se av dem var de långa piporna på deras vapen som pekade mot det dimmiga ljuset från den mörka gatan.

Stanken från krutet hängde tung i rummet och stack i näsorna. Det var fullkomligt tyst i rummet, helt stilla. Weston var innesluten bakom ett bås och det som var kvar av flipperspelet. Santillo hade tagit plats under bordet i ett bås. Det var trångt under bordet, en kvinna trasslade in sig i hans ben. Hon hade trasat sönder sin blus när alla kämpade för att nå golvet, och hennes stora bröst var nakna i mörkret. Hon stirrade på dem, på en blodig fläck som spred sig över hennes släta, svarta skinn, stirrade med hypnotisk blick. Tårar rann nedför hennes ansikte men hon grinade inte, hennes ögon bara flödade över med tårar. Först trodde Santillo hon var sårad, sedan insåg han att blodet droppade ner från bordet där en av de döda krogbesökarna låg med ansiktet i sitt eget blod. Hon stirrade och Santillo hade känslan att hon skulle fortsätta stirra även efter att ambulansen kommit dit, efter att någon dragit fram henne under bordet och antagligen långt efter det.

Det enda ljudet i rummet under några ögonblick var blodet som droppade tills Weston och Santillo hörde ljudet av mördarna som rörde sig genom det krossade glaset bakom disken.

Han rörde sig mot änden av baren, nära dörren. Under hans förflyttning laddade Weston och Santillo snabbt om med extra magasin de hade i sina jackor. Någonstans i rummet grymtade en man i smärta, en kvinna gav ifrån sig en hulkande snyftning och en man försökte tysta henne. Men ingen rörde en muskel. Alla i rummet kunde se de två piporna i dörröppningen och visste att det inte var över.

Bardisken var öppen mot ingången. Mördaren hade bara två meter över det öppna golvet tills han nådde utsidan. En omkullvält bord täckte Santillos syn mot bardisken, men han kunde se dörröppningen. Weston höll till längre in i baren och samma bord täckte hans syn mot dörren, men inte bardisken. Båda snutarna tänkte samma sak: det fanns två sätt mördaren kunde försöka komma ut, att använda servitrisen som sköld eller rusa mot dörren. Det första var osannolikt med tanke på deras läge. Det skulle vara svårt att hålla flickan så att ingen av dem skulle kunna få korn på honom. Det betydde att han skulle försöka springa, och det skulle han bara göra om hans backup-män täckte honom med sin eld. Båda snutarna vänta på att piporna skulle röra sig. De behövde inte vänta länge.

Piporna ryckte uppåt samtidigt när de gav eld på båda sidor av dörren, flammor slog ut och rummet vibrerade av explosionernas ekon. Kulor slog in i väggen nära Weston och slet upp brickorna nära Santillos bås. Det hade varit enkelt, och antagligen smartast, att flytta sig bakåt i djupare skydd, men ingen av detektiverna tänkte ens på det. Mördaren hade skjutit Graaf när han snackade med Santillo och Weston, och

23

när en man talade med dem tillhörde han dem, han var deras ansvar, och de tänkte inte tillåta någon komma undan med att skjuta ner någon när de såg på. En snuts jobb hängde på kontakter, på att tjallare litade på dem, och Santillo och Weston tänkte göra helt klart för alla skurkar att om de ville ta kål på en tjallare så fick de göra det någon annan gång. Så de väntade med ett öga på dörren medan splitter, damm och stolstoppning föll ner omkring dem som snö gjort av skräp.

Mördaren var snabb och atletisk, och verkade kasta sig mot dörren som om han sköts ur en katapult.  Varken Santillo eller Weston såg honom stå eller springa; allt de såg var en man längst med golvet med armarna täckta runt huvudet för skydd. Mördaren tur med sig igen: Westons kula träffade mannens sko och slog av klacken. Santillos skott gick snett när kvinnan under bordet plötsligt rörd sig. Den slog i väggen någon decimeter från mannens huvud. Så snart mördaren var utanför började hans backup röra sig från dörren, sköt genom den och gjorde det omöjligt att närma sig utgången.

Santillo och Weston kröp längst golvet och hukade sig under båsen vid de främre fönstren.

”Fönstret?” frågade Santillo och Weston nickade. ”Okej”

Det var ett uppehåll i skjutandet när de två detektiverna tog tar i ett par stolar, räknade till tre och kastade dem genom de svartmålade fönstren. Innan ens stolarna nuddat marken hade båda snutarna kastat sig genom dörren och rullade runt på marken.

Som de väntat sig stod de två backup-männen och sköt mot fönstren och stolarna som flög igenom dem. Poliserna rullade mot en bil parkerad framför baren och öppnade eld mot de två männen. Santillo och Weston hade arbetat tillsammans i tre år och kände varandra väl, men de var inte tankeläsare, så de sköt på samme man, det lättaste målet: en storväxt man som stod på trottoarkanten och förde sin M-16 fram och tillbaka över fönstren. Båda kulorna träffade honom, en i bröstet, den andra i huvudet, och i nästa sekund sprutade blod och hjärnsubstans bakom honom och skapade en röd dimma i månljuset. Han föll ihop i en hög som en trasdocka och hans partner duckade bakom en parkerad bil. Med tre döda kumpaner runt om sig förstod han att han inte hade någon chans mot Santillo och Weston. Han spurtade ner längst gatan som om djävulen själv jagade honom och hans långrock fladdrade bakom honom som om han hade medvind.

Santillo och Weston jagade honom inte direkt utan väntade bakom bilen i skydd av dess svarta, glänsande storlek. Tre män hade lämnade baren och de visste bara var två av dem var, de var inte alltför angelägna att visa sig förrän de visste att mördaren inte hade dem på kornet.

”Där är han!”

Mördaren sprang ut i mitten av den övergivna gatan, åt motsatt håll hans backup-man hade tagit. De var nästan utom skotthåll så istället för att slösa tid på ett osäkert skott rusade båda snutarna iväg efter dem med full fart.

Mördaren var smart nog att slänga geväret och rocken, vilka saktade ner honom, men han kunde inte göra något åt den trasiga hälen som Weston skjutit bort från hans sko, och det saktade ner honom så Santillo sakta kom ikapp.

Mördaren såg sig aldrig om, men kände på sig att avståndet minskade. Vid hörnet vid 140:e gatan kastade han sig in i en gränd. Santillo nådde gränden några sekunder efteråt, men mannen hade redan nått tegelväggen i andra änden. Santillo nådde väggen med två långa steg, kastade sig upp, tog tag i murkrönet och drog sig upp.

Ett skott slog in i murbruket bredvid hans hand och sprutade upp damm i hans ansikte. Han rullade ner från muren precis när en kula ven genom luften där hans huvud varit. Han slog in i en meterhög rad av sopor, där kackerlackor och råttor hade en midnattsbuffé. Santillo gillade inte råttor och skadedjur något vidare, men det var det enda som stod mellan honom och mördare, så han grävde ner sig tillsammans med de andra besökarna. Han hörde ett par skott slå in i påsarna, men de kom inte igenom tillräckligt långt för att nå väggen där han tryckte. Santillo lyckade slänga iväg ett par skott, men han sköt blint och väntade sig inte något annat resultat än att få tid att gräva ner sig längre i skydd. Ett skott grävde sig in i tegelväggen ovan och en dörr slog igen. Gränden blev tyst som om mannen flytt in i en lägenhet. Det var en signal till Santillo att hoppa upp och följa killen in i huset – och samtidigt få en kula i bröstet så snart han visat sig. Santillo hade inga tvivel att det var en fälla: det kom inga ljud från lägenheterna och om killen sprang omkring därinne, skulle han utan tvekan ha givit ifrån sig ljud.

Det var frestande att gå upp.

Stanken från förra veckans kaffesump, ruttnande kött, mögliga grönsaker och avföring var nästan outhärdlig. Santillo kunde känna hur en del av den simmiga massan redan hade dränkt in hans jacka och skjorta. Han lade ner en del stålar på sina kläder och det var inte en liten uppoffring att ligga i den stinkande pölen. Vad var det Graaf sagt om honom och Weston? Att de var polisens sophämtare. Han hade menat att medlemmarna i CAT alltid fick de smutsigaste fallen, men nu när han låg i den stinkande högen, och faktiskt måste gräva sig in i den för att överleva kom orden tillbaka till honom, och han kände en ilska växa i honom. Ingen skulle behöva ligga i den här sörjan, speciellt inte en polis. Om någon skulle ligga här var det mördaren som lurade vid dörren till hyreshuset. Förödmjukelsen eldade på ilskan. Han hade en nästan övermäktig önskan att springa fram och skjuta, trots oddsen, och han hade kanske gjort det om inte en råtta kommit förbi och ändrat hans tankar.

Han hade känt den några sekunder. Den hade kommit upp någonstans nedifrån och snokat runt vid Santillos fötter. Nu hade den kravlat in i byxbenet och gick omkring längst med benet. Dess taggiga klor grävde sig in i köttet vid hans smalben. Santillo skakade benet men råttan kom inte loss. Istället stannade den vid Santillos skrev och började tvätta nosen med frambenen, som om den gjorde sig fin inför en middag. Santillo var inte förtjust vid tanken på vad som stod på menyn. Han sträckte sig ner och tog tag i råttans svans. Den snodde runt och försökte bita Santillos hand, men den nådde inte då Santillo svängde runt djuret. Han svängde runt den två varv och kastade iväg den mot hyreshusets dörr. Halvvägs dit exploderade djuret – ena sekunden spann den runt i luften, gnyende och gnällande, i nästa var det en exploderande massa av kött och blod som flög genom luften när mördarens kula slet sönder den.

Distraktionen gav Santillo den tid han behövde för att svänga upp armen över skräphögen och öppna eld. Han såg inte killen, bara sköt mot riktningen där dörren till hyreshuset var, men det måste varit där han gömt sig, för efter Santillos första skott slog dörren igen. Han skickade några kulor mot trä-dörren, men den måste ha varit massivare än den såg ut. Istället för ljudet av en man som föll hörde Santillo ljudet av fötter som sprang uppför en trappa.

Santillo sprang genom dörren och uppför med två trappsteg i taget. Han fanns sig i ett dåligt upplyst trappljus med ett ruttnande, halvtrasigt räcke och urgammal tapet som flagnade från plastväggarna i långa stråk. Delar av väggarna som inte fått hål i sig av något fyllos näve eller huvud täcktes med graffiti, de flesta streckgubbar med överdimensionerade könsorgan och fylliga kvinnor med spretande ben och gapande munnar.

Santillos ben värkte när han nådde tredje våningen. Han kunde inte suga in luft tillräckligt snabbt för att tillfredsställa sina lungor, men han fortsatte springa så snabbt han kunde av ren ilska. På fjärde våningen var dörren till en lägenhet öppen och Santillo tryckte sig mot väggen bredvid dörren. Han hörde ljudet av mannen som frenetiskt vred på ett stängt dörrlås. Men vid det här laget hade Santillo lärt sig att inte lita på något han gjorde, så han gled ner längst med golvet och kikade runt nedre delen av dörren där mannen inte förväntat att han skulle vara.

Mannen kämpade med ett dörrvred med ena handen. Den andra höll geväret och han siktade på den plats där någon skulle sticka ut sitt huvud en bit för att se på någon som frenetiskt jobbade med låsta dörrvred. Killen såg Santillo just som Santillo förde sin pistol runt hörnet av JAMB. Mördaren slängde iväg ett skott men träffade luften, men det andra skottet slet ut en bit ur panelen som träffade Santillos hand och fick hans skott att träffa dörrvredet mördaren vred på. Killen har världens tur, tänkte Santillo: om inte det vilsegångna skottet öppnat dörren för honom hade han inte haft någonstans att ta vägen utom trapphuset på framsida vid andra änden av korridoren. Som läget var nu slog mördaren mot dörren med axeln, vilken gav med sig tack vare att låset var uppbrutet, och han kom in i lägenheten.

Santillo stannade upp för ett ögonblick och hörde sedan kvinnas korthuggna skrik inifrån lägenheten. Då Santillo nådde dörren hördes ett fönster krascha och ytterligare ett skrik. Santillo sprang hukande genom dörren och vidare längst en lång korridor, zick-zackande fram och tillbaka, tills han kom till det sista rummet, ett sovrum där en naken kvinna lutade sig mot en fuktig vägg. Det var en snygg tjej, eller åtminstone tills mördaren kommit in i hennes liv. Han hade rivit upp hennes ansikte med det skarpa siktet på sin pistol. Skriken kom från en ung flicka på sängen som tappert försökte se till att hennes två yngre bröder inte skulle se deras skadade mor.

”Vad fan tro’ru du håller på med?” Det kom från en kvinna i nattlinne som just hade kommit in från lägenheten mittemot.

”Fixa en ambulans, den här kvinnan är skadad.” Han flyttade den skadade kvinnan till en stol och gick fram till det trasiga fönstret och såg ned. Inga spår syntes av mördaren. Bara ett fritt fall tre våningar rakt ner till den hårda marken mellan denna byggnad och den bredvid. Killen må ha världens tur, men inte så tursam att han kunde klara det här fallet utan att bryta benet.

”Ha’ru gjort dehär mot henne, va? Har han gjort dehär mot dej, raring?”

”Fixa henne en ambulans.” Han skulle gärna bett henne om en backupbil också, men han visste bättre än att be henne om en. I de här kvarteren gjorde ingen några tjänster till snutar.

”Kom inte me’re här ambulanssnacket grabben, va ha’ru gjort mot na?” Hon var en liten tuffing, den här damen, hon såg att han hade en pistol och var uppjagad, ändå kom hon över, knuffade till honom på armen, och försökte vända på honom för att se honom i ansiktet. ”Vet inte ni skithögar att att ni inte ska springa in i folks hus? Vet du inte de? Du behöver en sabla husrannsakan för å komma in här, så nu går vi å…”

Det var då Santillo såg honom. Han hade lyckats hoppa över till brandstegen vid huset bredvid. Han var en våning ner och på väg mot bottenvåningen. Santillo siktade på den springande figuren och sköt en gång. Kulan studsade mot brandstegens järnstänger. Han sköt igen och mördaren stannade plötsligt på plattformen och grep sig om benet.

”Stanna där!”

Men Santillos rop fick killen att vända sig om, ta ett steg, och kasta sig genom ett fönster. Han kraschade genom in i ett mörkt rum och en sekund senare skrek en djup mansröst inifrån rummet, ”För guds skull Sue, flytta dig ur vägen!”

Santillo stoppade in sin .38 i hölstret, knäppte igen fliken, gick upp på fönsterbrädan, hukade sig och kastade sig rakt ut. Han fick tag i brandstegen utan problem, men slog i räcket med sådan kraft att hans värkande lungor tömdes. Han hängde där och flåsade efter luft innan han kunde glida ner till plattformen under honom. Han kom ner vid fönstret mördaren hade smitit igenom, och kastade sig ner på järngolvet när kulor kom vinande mot räcket, som skakade hela plattformen. Santillo rullade sig mot väggen under fönstret, och när han hörde mördaren springa innanför och stödde pistolhanden på den nedre fönsterbrädan. Rummet var becksvart, men sedan öppnade mördaren en dörr i andra sidan av en hall. För ett ögonblick var han en perfekt måltavla, en stor svart skugga som fyllde nästan hela dörröppningen från golv till tak. Santillo skulle just krama av ett skott när en kvinna raglade fram i skottlinjen.

”Sue, gå för fan ur vägen!”

Mannen i rummet slet henne åt sidan, men då var mördaren redan borta, och hans haltande steg dunsade mot golvet i hallen. Det enda som syntes av honom när Santillo kom dit var ett stapplande blodspår från hans sårade ben som ledde till en halvöppen dörr längre ner i hallen. Santillo lyssnade utifrån och hörde en kvinnas druckna röst, och en mansröst som i högt tonläge skrek i skräck. De babblade in i varandra. Då slog en dörr igen inne i lägenheten, och Santillo gick in. Där fanns en kvinna i bikinitrosor som tröstades av en lång, mager och naken man, bara klädd i en bredbrättad läderhatt med en lila fjäder som stack upp i det bruna brättet, och en lös bysthållare runt hans slanka bringa. Paret hade inte sovit när alltihop startade att döma av sexleksakerna som låg på soffan.

Den magre killen stirrade storögt på Santillo och sedan pekade han med ett skakande finger på ett par svängdörrar som fortfarande rörde sig fram och tillbaka på sina gångjärn. På andra sidan fanns ett kök, där horder av kackerlackor festade på en hög med smutsig disk i diskhon. Santillo följde blodspåret till den bakre trappan som var helt öde och började gå neråt, när han märkte att blodspåret ledde uppåt istället för neråt. Mördaren var smart. Enligt alla beräkningar skulle Santillo gått ner till gatan, sett att den var tom och trott att han tappat killen. Uppmuntrad vid tanken att killens tur höll på att ta slut började Santillo kliva uppför trapporna. Han kom upp på taket och såg mördaren springa över tjärpapperna. Han kom till kanten av räcket och utan att sakta in hoppade han som en atlet och försvann utom synhåll. Nät Santillo kom fram till kanten såg han mannen springa över nästa tak. Det var inte ett högt fall, men när Santillo landade gick en av hans fötter nästan igenom det ruttna taket. När han sprang efter mördaren kunde han känna det svaga underlaget svaja. Det här var en utdömd byggnad, igenspikad och redo för rivning. Trött efter jakten föreställde sig Santillo det som ett korthus som närsomhelst kunde rasa under hans springande fötter.

Byggnaden hängde inte ihop med någon annan, så mördaren tvingades gå in i trapphuset och ta trapporna. Han haltade illa nu och Santillo kom snabbt ikapp. Han kom in i trapphuset precis i tid för att se killen gå in genom en dörr en våning nedanför. Hallen gick förbi stängda lägenhetsdörrar på båda sidor. Santillo stod ett ögonblick och försökte få ner andningen så han kunde höra mördaren.

Byggnaden stank som en öppen kloak. Första våningen var antagligen full med skräp: utdömda byggnader blev kvarterets soptipp fem minuter efter att staden satt upp ett rivningsbeslut. Det var ett sätt för de som bodde i ghettot att ge igen mot husägarna som blåste dem. Men det var ett tvåeggat svärd som skapade grogrund för råttor och skadedjur, vilka infekterade hela området. Santillo kunde höra dem nu, när de sökte igenom vad som fanns på nedervåningen.

I korridoren fanns inga fönster och mycket lite ljus. Santillo kunde inte följa blodspåret; allt han kunde göra var att öppna dörrarna. Han tryckte sig mot väggen bredvid den första, vilken inte hade ett handtag, och tryckte till. Dörren svängde upp och visade ett stort rum, nästan upp till taket fyllt med en stor pyramid av skräp, mestadels träflisor, plast och ruttnande plankor från detta och andra rum. Santillo undersökte nästa rum. Där fanns det folk. Nästan ett dussin, alla tonåringar, de låg på madrasser längst väggarna, vilket gav plats åt sex stora stearinljus i mitten av rummet som gav det enda ljuset. I det flackande ljuset kunde Santillo se att det här var kvarterets plats för pundare att tända på: samtliga var stenade upp över öronen, eller på väg att bli det, de flesta låg som lik på madrasserna och stirrade med oseende ögon på skuggorna i taket. Ingen såg på Santillo. Ingen såg på någon annan, inte ens på en kille som spydde i ett hörn eller ett par som med lite framgång försökte idka samlag. En tjej knappt äldre än tretton, klädd i en trasig klänning, hukade sig vid ett av ljusen och höll en sked fylld med heroin över flamman och såg på när den smalt, likt en ung campare vilken rostade en marshmallow. Varenda en av dem var instängd i sin egen lilla privata värld.

Santillo tog ett av ljusen och tog med det ut i hallen. I ljuset såg han spåren av färskt blod som ledde till en dörr till vänster. Santillo tassade dit på tårna, tryckte sig mot väggen mittemot dörren, tog två snabba kliv, slängde upp högerfoten och sparkade dörren vid handtaget. Det ruttna virket gav med sig med ett sprickande ljud, dörren flög upp och slog emot den inre väggen. Santillo gick in lågt, flyttade sig åt sidan och gick ner på ett knä med magnum-revolvern redo i sin stadiga hand. Mördaren stod vid den bortre väggen och försökte förtvivlat dra loss fastspikade plankor från ett fönster. Han stelnade till när han hörde Santillo krascha in, och Santillo blev medveten om den frysta stillheten, den som kom över ett djur precis innan den går till attack.

”Kom igen och försök, skithög,” sade Santillo. ”Passar mig fint.”

Stillheten bröts och han började vända sig om.

”Håll ansiktet mot väggen,” sade Santillo till honom.

”Hörru, du har fått tag i fel kille.”

”Visst, jag vet. Du är bara byggnadsinspektören som jobbar övertid.”

”Kom igen, om du jagar nån med en pistol, som du sprang efter mig, så klart man springer om man vet vad som é bra för en.”

”Och om du vet vad som är bra för dig så tar du puffran med två fingrar om pipan, lägger den försiktigt på golvet och sen sparkar hit den.”

När väl pistolen var ute ur leken gick Santillo genom rummet för att sätta på handklovarna.

Senare insåg han att han borde varit mer försiktig när han gick omkring i den här nedgångna kåken. Men just nu tänkte han bara på att slänga på handklovarna på den här jäveln som mördat Graaf och skurit upp en kvinna när han flydde. Han tänkte inte på de knarrande golvplankorna förrän det var för sent. Golvet gav helt enkelt vika under honom, plötsligt och fullständigt, som en fallucka. Santillo gick rätt igenom och landade med en hård krasch i mitten av rummet under tillsammans med trä, flisor och plast som regnade ner över honom. Han landade så hårt att den ena foten gick rätt igenom golvet och fastnade bland trä och elektriska ledningar. Bedövad och omskakad tog det Santillo en längre stund att komma till sans igen. Han försökte nå sin fot, men han var halvt begravd i skräp och hans högra fot satt fast. Han såg upp och märkte att hålet han fallit genom nästan tagit med sig hela golvet med sig. Mördaren var fortfarande där uppe. Santillo hörde honom röra sig längst kanten i rummet, mot väggen dit han sparkat sin pistol. Det påminde Santillo om den egna pistolen. Han tittade på sin högra hand och såg bara damm. Så tyst som möjligt kände sig Santillo omkring efter sin Magnum, men det dödligaste vapnet han hittade var plankor med rostiga spikar i. Han sträckte ut sig åt alla håll och letade igenom skräpet, men det var förgäves och foten som var fast i golvet hindrade honom.

”E´ru kvar därnere, din skithög?” Mördarens röst var fylld med förhoppning. ”Nu lyssnar du på mig ordentligt. Du skadade mig, din jävel, och du skadade mig illa å ja kan knappt gå, å de ska du få betala för. Ingen skadar Lenny Randall utan att få betala priset. Ja ska sätta en kula rätt i skallen på´rej, snut, å sen ska jag promenera ut å vissla.” Ett galet, djupt skratt flöt ner från ovan.

Mördaren var fortfarande inom synhåll, men Santillo kunde höra killen röra sig med små steg mot hålet i golvet.

Då såg Santillo sin pistol under en trasig planka vid väggen. Han vred sig runt och sträckte ut sig i sin fulla längd för att nå revolvern samtidigt som mördaren kom närmare och sade med sin vansinniga röst:

”Ser ut som om vi kommer ha en gammeldags westernfajt.”

Santillos hand med de utsträckta fingrarna sökte revolvern men fick bara tag i en handfull plastbitar.  Hans Smith&Wesson låg ett par decimeter ifrån hans utsträckta hand. Han bet av en svordom, sträckte sig så långt han förmådde tills hans kropp värkte, men nådde inte. Han fortsatte sträcka sig och hoppades att det åtminstone gick bättre för hans partner.

När Weston sprang efter den andre mannen hjälpte hans långa, mjuka löpstil honom att knappa in, åtminstone fram till han rundade hörnet vid 143:e gatan och snubblade över ett fyllo som använde trottoarkanten som madrass och en tom vinflaska som kudde. Weston flög framåt och ramlade runt på trottoaren. Ett par vinflaskor krossades högljutt och Weston svor tillräckligt högt för att väcka de döda, men inte tillräckligt högt för att störa fyllot som grymtade i sömnen, rullade runt och fortsatte dra timmerstockar. När Weston var uppe på fötter hade backup-mannen redan hunnit runt nästa hörn. Mannen skulle fortsatt springa nedför gatan, men ett par kvarter nedanför honom hade en svartvit polisbil börjat röra sig långsamt uppåt. Backup-mannen beslut sig att springa tvärsöver gatan. Han sprang in i en nattöppen servering vid hörnet och genom rutan kunde Weston se tre kunder se upp i förvåning och servitrisen

36

tappade en tallrik spaghetti i en kunds knä. När Weston nådde framdörren stod killen vid köksdörren bakom kassaapparaten. Han hade sin M-16 vid axeln och började skjuta salva efter salva mot Weston, oavsett vem som kom i vägen. Weston kastade sig mot golvet när glasdörren bakom honom exploderade i splitter.  Han rullade runt i skydd bakom kassaapparaten men det fick inte killen att minska på skjutandet. Han sprutade kulor runt hela rummet.

Servitrisen dog med ett skrik i strupen, tre kulor slog in i hennes rosa uniform och blev mörkröda. Hon föll tvärsöver en äldre man med gråa polisonger och räddade hans liv då två kulor som skulle gått mot hans hjärta togs emot av henne. En kille som åt vid disken fick en kula i axeln, svängde runt i stolen och föll till golvet. Det främre fönstret sprängdes i en kaskad av splitterfragment och en hel rad av porslin längst väggarna ramlade till golvet när kula efter kula slet sönder väggarna.

Weston såg runt hörnet av kassaapparaten och sköt mot mannen, men han hade redan duckat in i köket och var på vägg ut genom bakdörren. Istället för att följa efter, stack Weston ut den främre vägen genom att hoppa upp på ett bord och hoppa ut genom det trasiga fönstret. Han sprang runt hörnet och kom till början av gränden som gick bakom restaurangen. Fem stora fulla misshandlade soptunnor stod längst trottoaren. Weston såg in i gränden och lade märke till mannen som gömde sig bakom några andra soptunnor. Hans M-16 och hela hans uppmärksamhet var riktade mot bakdörren på restaurangen där han trodde Weston skulle dyka upp. Weston tog fram sin 38:a. Rörelsen måste varnat killen för han kastade sig på marken bakom tunnorna och sköt iväg en mängd kulor som slet stora stycken ur tegelväggen där Weston snabbt backade ur sikte. Då hörde Weston M-16 klicka tomt, en svordom när killen kastade ifrån sig vapnet och började springa igen. Weston kom upp bakom och kom snabbt närmare.

Han kom ut i grändens andra ände och tog till vänster, direkt mot en tre år gammal Mercury som stannat vid ett trafikljus vid 145:e gatan, en kvinna med känslosamt ansikte satt bakom ratten och väntade otåligt på att det skulle slå om till grönt. Dörren till förarsätet var låst, men fönstret var nervevat i den varma kvällen. Allt mannen behövde göra var att sträcka in armen, låsa upp och slita upp dörren. Kvinnan började kämpa emot, men han tog tag i hennes hår och drog henne skrikande ur bilen som om hon vore en säck potatis. Han hoppade in bakom ratten precis då Weston nådde fram, stampade på gasen utan att ens stänga dörren. Weston kastade sig in genom den öppna dörren och landade rätt på killen precis när bilen hoppade in i korsningen som en vildhäst, rätt framför en långsam skräptruck vilken klippte av Mercuryns bakre fälg. Weston dängde en armbåge i killens ansikte, tryckte in sig i framsätet och försökte nå bromsarna. Men killens fot tryckte gaspedalen i botten och bilen fortsatte långsamt framåt med hjulen frenetiskt snurrande mot asfalten med ett skrikande ljud. De överhettade däcken skickade upp stora moln av blåaktigt bränt gummi.

Båda hade en hand på ratten och kämpade mot den andre. Plötsligt insåg Weston att, va fan, låt honom köra. Han släppte ratten och skickade två hårda slag mot hans ansikte. Det andra slaget tog hårt i strupen och Weston hörde hur något gick sönder därinne. Samtidigt gled Westons fot av bromsen och bilens bakre del svängde fram och tillbaka som en fiskstjärt. Den gled på sidan längst med gatan och knuffade in en soptunna genom glasrutan på en affär.

Bilen åkte ned från trottoarkanten, över till andra sidan gatan och upp på den andra trottoaren, slet av en vattenpost som orsakade en fontän av vatten rätt upp i luften. Den fortsatte tvärsöver trottoaren, rakt emot en hög spillror från en raserad byggnad innan Weston till slut fick bort killens fot från gasen och fick bilen att stanna halvvägs upp på högen. Han slet ur killen ur bilen, tryckte ner hans ansikte i skräpet och muddrade honom. Killen var en levande vapengömma. Weston fann en 32:a, knogjärn med rakblad, en stilett i jackfickan och en till tejpad fast vristen. Inte konstigt att killen inte kunde springa ordentligt med allt det här på sig.

Weston satte på handklovarna och ledde honom längst skräphögen på trottoaren. Vattenkaskaden kom ner på dem, tjock, tung och tät som ett vattenfall. Det var orsaken till att Weston inte såg mannen i Forden förrän han kom ur kaskaden. Forden rörde sig längst fel sida av gatan och Weston fick en god blick på mannen bakom ratten: en lång, smal svart man med ett y-format ärr på vänster kind. Hans breda ansikte log utan egentlig glädje när han förde upp en 45:a till fönstret.

Weston skickade sin fånge åt ena sidan och kastade sig åt den andra, tillbaka in i vattnet. Det erbjöd inget skydd, men var det enda man kunde dölja sig i på den öppna gatan. Mannen i Forden sköt tre gånger. Sedan tjöt bilens däck när de spann och brände gummi hela vägen längst med gatan. Weston slängde iväg ett par kulor efter bilen, men vattnet gjorde det svårt att se. Weston gick över till platsen han knuffat sin fånge och såg att han var död, två kulor hade gått genom bröstkorgen.

Hellre än att riskera att frita fången hade mannen i Forden sett till att han inte skulle prata med snuten. Weston hoppades att Santillo hade mer tur än han själv.

Santillo kunde fortfarande inte nå pistolen, men insåg att det inte var foten som satt fast i golvet utan skon. Om han kunde få ett par sekunder kanske det kunde räcka för att få foten ur skon och nå vapnet. Om han förde för mycket oväsen skulle mördaren räkna ut vad som pågick. Mördaren rörde sig fortfarande mot hålet och det var ont om tid. Santillo behövde vinna några sekunder.

”Ett steg till och jag skjuter,” sade Santillo med mer självsäkerhet än han kände, samtidigt som han smärtsamt vred foten fram och tillbaka längst golvplankorna.

Mördaren stannade till ett ögonblick och Santillo fortsatte vrida foten. Det verkade som om den aldrig ville komma loss.

Mördaren rörde sig igen och en sekund senare, precis när Santillo väntade sig att se honom i hålet ovanför, kastade Santillo en bit plast mot det bortre hörnet i rummet. Det drog till sig mördarens första skott och Santillo vred sitt ben åt sidan, kände hur skon knyckte till och hur foten kom loss. Han rullade runt och sträckte sig efter sin magnum-revolver, fick tag i det hårda handtaget och fortsatte rulla tills han låg på ryggen och såg rätt upp på mördaren. Hans kula slog in rakt i mördarens bringa och han stapplade bakåt under kraften som av en åsnespark, slog in i väggen bakom och föll framåt genom hålet i golvet. Han kom ner

39

med huvudet först som om han dök. Han landade på axeln och det kom ett otäckt knäckande ljud som när en gren bryts av. När Santillo vred på killen rullade hans huvud åt sidan i en vinkel som den inte skulle kunna vridas i.

Weston, fortfarande genomvåt från vattenkaskaden, stod framför deras omärkta Sedan när Santillo kom tillbaka till baren Galären. Det fanns tre ambulanser framför baren och två polisbilar. Ett halvdussin uniformerade snutar från 32: a distriktet höll på att sätta upp hinder för att stoppa trafiken längst gatan.

Santillo och Weston såg varandra samtidigt och lättnaden släppte på de spända rynkorna av oro i deras ansikten. Men om de var lättade att se varandra levande, hördes det inte på rösterna.

”Jösses,” sade Weston och rynkade på näsan åt sin partners genomträngande stank. Han tog ett steg tillbaka och stirrade på de rufsiga kläderna med spelad förvåning, ”Vad skall du föreställa? Världens första dödliga stinkbomb?”

”Den fan sprang mig nästan till döds.”

”Men när du väl fick tag på honom och tvingade honom att lukta på dig gav han upp rätt fort kan jag tro.” West gestikulerade, ”Kasta bort vapnet och kom ut med händerna synliga annars kastar jag in min tröja till dig! Och vad är det här?” lade han till och pekade på en kackerlacka som kravlade runt en grå fläck på Santillos tröja. ”Senaste modet – levande tröjor. Fläckarna rör sig när de betittas. Aldrig samma mönster två gånger.”

”Skithögen fick mig fast i en hög skräp,” sade Santillo och slog bort insekten från bröstet. ”Den här tröjan och byxorna är helt nya. Inget annat att göra än att slänga dem.”

”Spara på dem. Vem vet? Kanske nån designer slänger en blick på dig och startar en ny trend.”

Weston rynkade åter på näsan åt stanken som kom från partnern. ”Vet du, du har rätt. Kläderna säger faktiskt någonting. De säger ’mot tvättomaten, snabbt’!”

”Jättekul.”

”Vad har hänt med skon?” Han uppmärksammade den manglade skon Santillo bar på och stirrade sedan på Santillos bara fot. Han stirrade på Santillos ansikte, sedan ner på skon, upp på ansiktet igen, och sedan började han skratta.

”Det är så här…” började Santillo förklara. Sedan tog han sig också en titt på den manglade skon och sina förstörda kläder och började skratta han också.

Två detektiver på plats hörde skrattet och vände sig om mot de två männen. Den ena var dyngsur och vatten droppade från honom ner på gatan, den andre skitig som ett igenslammat avloppshål och stank ner hela gatan, och båda skrattade.

”Galna dårfinkar, de där två,” sade den ena detektiven. ”IQ som fiskmåsar.”

”De är de galna Gud ser efter,” filosoferade hans partner. ”Enda sättet de där två kunnat komma igenom kvällen var med Gud på deras sida och på en armlängds avstånd”.

KAPITEL 2