Louella Adams stod vid fönstret när den skugglika figuren hos en man gick nedför trottoaren på hennes sida av gatan. Hon kunde inte se mannens ansikte, men tänkte att det kunde vara hennes langare, och när han vände sig om vid ingången till hennes hus blev hon säker. Han var redan flera timmar försenad och hon var nervig, började få den där kliande känslan på huden, som om små insekter kravlade på henne.
”Ja ska skälla ut han rejält för att få mig å vänta så här.”
Hon till och med fantiserade om att smälla till honom och dra de långa naglarna över hans ansikte för att fått henne att vänta så länge på fixen. Jo, hon kanske skulle göra det. Men bara efter att hon fått smacket i handen, och kanske lite i ådrorna. Hon gnuggade insida på sin armbåge där kliandet efter nålen var som värst, och gick fram och tillbaka i vardagsrummet otåligt i väntan på dörrknackningen.
Hon hörde fotsteg i hallen utanför, på väg mot henne. Hon öppnade dörren innan han fått chansen att knacka.
”De va på tiden att du kom! För fasiken, tro’ru ja kan….”
Och då såg hon att det var hennes kran. Det var Jesse. Hon tog några steg bakåt för att släppa in honom.
”Jag… jag väntade inte att du skulle komma ikväll, Jesse.” Hon gav ett leende i förskott som hon hoppades han skulle gilla. Det var aldrig riktigt säkert vad Jesse skulle gilla.
”Tydligen inte.” Han stod stilla och såg på henne med sina intensiva blå ögon. Hon kunde känna de där ögonen röra sig över hennes bröst, sedan hennes mage och vidare neråt, som en mans grova beröring.
”Jag väntar på en vän.” Louella backade mot fönstret för att se om langaren kommit, men Jesses låga röst stoppade henne:
”Han kommer inte, Louella. Men jag har tagit med hans grejer.” Han höll upp en liten påse heroin och hon kom emot honom och ville få tag i påsen. Hennes hand rörde sig mot den, men något fick henne att stelna. Hon ville inte gå alltför nära den här mannen. Någonting med honom skrämde henne. Skrämde alla som kände honom. Men klådan var för stor och hon sträckte sig mot påsen. Han drog bort den och log mot henne med ett leende som sände kalla kårar längst med ryggraden.
”Ja har stålarna för det, Jesse.”
”Jag behöver inte dina pengar, Louella.”
Hans hand höjdes och han strök det mjuka materialet i hennes blus. Hans fingrar knäppte upp den översta knappen i blusen, och delade den. Han smekte den lena, mörka huden under.
44
Det vore inte första gången Louella erbjöd sin kropp mot droger. Men hon var ändå rädd, för det här var Jesse, och det gick inte att säga vad han ville. Men klådan var så stark att hon struntade i tvivlet, log mot honom och tog ett steg bakåt så han kunde se hela hennes kropp. Hon knäppte upp blusens knappar och lät den glida isär en bit så han kunde se kurvorna av hennes bröst ock klyftan däremellan. Hon hade en vacker kropp och var stolt över den, hon gillade att se hur män blev upphetsade när hon visade upp sig för dem, en liten bit i taget. I Jesses ansikte fanns ingen upphetsning. Inte ens efter att hon hade släppt ner skjortan på golvet och stod framför honom i enbart en bikini-underdel. Hon drog sakta ner dem över den täta busken av könshår. Hans ögon vilade fortfarande på henne men hon kunde inte avgöra vilken känsla som vilade i deras klara blåhet.
Jesse gillade hennes mörkhudade skönhet, hennes höga, fasta byst med bröstvårtor som stod styva mot ett par becksvarta kupoler som en mörk exotisk frukt, hennes platta mage som glänste av svett och hennes kurviga långa ben. Han gick över till soffan, satte sig och väntade på att hon skulle komma till honom. Hon kom över och knäböjde mellan hans särade ben, sedan öppnade hans bälte och gylf. Han gillade den skrämda blicken i hennes ögon när hon sänkte huvudet. Han trasslade in fingrarna i hennes vilda hår och höll hennes huvud på plats till han var klar. Då släppte han huvudet och hon försökte direkt sträcka sig efter paketet med smack. Han flyttade det igen utanför hennes räckhåll.
”Berätta om din pojkvän, Graaf,” sade Jesse och log när han såg skräcken som fick hennes ögon att vidgas.
”Han e ingen pojkvän, bara en kille jag känner.”
”Ljug inte för mig, Loella.”
”Ja ljuger inte,” sa hon med så mycket oskuldsfullhet hon kunde få fram. Hon försökte ställa sig upp men Jesse låste fast sina ben runt henne och höll henne fast. ”Du gör mig illa.”
För att visa henne hur mycket han brydde sig om ifall han gjorde henne illa eller inte tog han upp en kniv ur fickan och lade det kalla, blänkande bladet mot hennes kind. Hon slutade spjärna emot.
”Du råkade höra ett par telefonsamtal som Parker gjorde, eller hur Loella?”
Hon nickade till svar och bladet strök längst den bara huden.
”Du räknade ut vad vi skulle göra och berättade för Graaf.”
”Ja minns inte så noga. Kanske att jag nämnde nåt.” Han pressade på med bladet och hennes minne förbättrades. ”Ja, jag berättade för honom.”
”Vem mer har du berättat för?”
”Ingen, jag svär.”
”Finns det nåt skäl att jag skall tro på det?”
”De é sant. Jag svär på det, jag har inte berättat för nån. Graaf sa till mig att inte göra det.”
Troligen sant. Graaf ville knappast att någon annan skulle få användning för informationen innan han kunnat göra det.
Det knackade på dörren och sen klev Tim Parker in i rummet. Jesse lämnade Louella i soffan och gick över till Parker.
”Fixa du Graaf?” frågade han.
”Visst”. Parker berättade för Jesse vad som hänt på Galären och utanför. ”Snutarna fick till slut tag i Deke. Jag hade ingen chans att få loss honom så jag såg till att han inte kunde snacka.”
”Är du säker på att han dog?”
”Helt säker. Snackar han med nån så är det sankte Per.”
”Tror nog att Deke färdas åt andra hållet,” sade Jesse och log på ett sätt Parker inte gillade. ”Så du fixade Graaf, men förlorade fem bra killar i samma veva. Låter inte som ett effektivt jobb.”
”Snutarna hade tur, det är allt.”
”Vilka är de här snutarna som har sån tur att du måste släcka dina egna män?”
”Specialavdelningen. De kunde ställa till med problem om de visste nåt, men vi fick Graaf innan han kunde snacka.”
Jesse såg att Parker fått en skymt av Louella som satt naken på golvet vid soffan.
”Vill du ha henne?”
”Skulle sitta fint.”
”Ta inte för lång tid bara.”
Jesse väntade vid dörren tills Parker var klar med Louella. Sedan tog han ut cellofanpaketet med det vita pulvret, tömde det i en sked och gjorde i ordning sprutan för en sil. Han gick över till henne där hon låg på soffan, tog tag i hennes arm, kramade den ovanför armbågen tills en ven stod ut under det svarta skinnet. Hon log tacksamt mot Jesse när han hittade venen med nålen och väntade på det högsta nöjet hon visste.
Den mjölkvita lösningen var inne i hennes vener under åtta hjärtslag när dödsryckningarna började. Hennes överkropp blev stel och hennes rygg gick upp i en våldsam böjning, som om någonting inne i henne försökte trycka sig ut genom hennes bröst. Hennes ben ryckte till, drog ihop sig och sträckte ut sig i snabb takt. Hennes ansikte var en dödsmask, skinnet drogs åt över hennes kindben, hennes mun vidöppen som ett gapande sår. Ett skrik väntade i hennes mun på att bryta ut, men hon hade inte längre kontrollen över sin kropp att få ut den. Det enda ljudet som kom mellan hennes läppar var ett sluddrigt stön. Varje muskel i hennes en gång vackra kropp sändes, vred sig som sinusvågor under hennes skinn. Hennes kropp studsade och darrade i smärtsamma ryckningar i en halv minut som om hon fått elchocker. Sedan gav hennes kropp upp kampen mot den dödliga drogen. Ryckningarna minskade tills kroppen bestod av små ticks. När de upphörde låg hon still.
Parker såg på i ett tillstånd av tyst förvåning. Han visste att hon måste dö för att hålla uppdraget säkert, men han gillade henne tillräckligt för att göra det snabbt. Han tänkte på de sista sekunderna av olidligt smärta som förvandlat henne från en vacker kvinna till en hög med trasiga och vridna ben och muskler. Hennes ansikte var så förvridet att det knapp såg ut som en människas.
Som om han läst Parkers tankar sade Jesse: ”Ingen som förråder mig kommer att gå åt snabbt.”
”Vad gav du henne?”
”Stryknin. Det är vad varje svikare kommer få från mig. Det gäller för folk som klantar till det också.”
”Snutarna hade bara tur, som jag sade.”
”Möjligen…” Jesse ryckte på axlarna som om saken inte angick honom längre. ”I varje fall har vi fått ont om folk. Du får rekrytera fler. Ta de bästa du hittar; vi har råd med det i den här saken. Faktiskt kan vi knappast ha råd att inte anlita de bästa.”
”Jag fixar det direkt,” sade Parker och gick mot dörren.
”Det kan vänta till imorgon. Vi är inte klara här än.”
”Vad menar du?”
”Om snutarna har sån tur som du säger de har kommer de inte ha några problem att hitta Louella. Jag vill fixa en liten överraskning åt dem.” Leendet nådde inte hans kalla blåa ögon. ”Visst, ett litet välkomnande skulle sitta fint, eller hur? Ett dödligt välkomnande.”
Om man kan kalla ett fönsterlöst rum, stort som en städskrubb, med nätt och jämn plats för två skrivbord och ett arkivskåp ett kontor, så delade Santillo och Weston ett kontor på tolfte våningen i New York-polisens högkvarter vid nedre Manhattan. Det låg på samma våning som deras chefs kontor, löjtnant John Hunt så för att nå honom hade de bara en kort sträcka runt hörnet och nedför korridoren när en av detektiverna sade att Hunt ville träffa dem så snart de kom in på morgonen.
”Jag har sett ligister få livstidsdomar och sett gladare ut än Hunt verkade i morse,” sade detektiven till dem.
Löjtnant Hunt var en storväxt man som närmade sig femtio, en hård snut som skulle bli kapten någon dag, om han skötte Krisavvärjningsgruppen bra. Det var ett svårt uppdrag för varje polis, då avdelningen oundvikligen fick ta hand om fall andra avdelningar ansåg var för heta eller smutsiga att ta hand om. Det var en omöjlig situation. Tag tex det första fallet de fick ta. En våldtäktsman som fick kickar av att stympa och strypa sina offer. Santillo och Weston fick tag i killen inom en vecka, men fick Hunts avdelning någon uppskattning? Nej, den fick Alex Preston, borgmästarens smarte grabb som sades vara den som kom upp med idén om avdelningen från första början. I verkligheten hade snutar föreslagit tanken länge, men ingen i stadshuset hade varit intresserad förrän Preston kom in i bilden och insåg att det var en språngbräda för den egna karriären.
Låt CAT schabbla bort ett enda fall och Preston skulle leda drevet för att få Hunts huvud.
Det bästa sättet att sköta CAT var tyst och stilla, att sitta still i båten, och Hunt kunde inte tänka sig två snutar som var mindre lämpade att göra detta än Santillo och Weston. Visst fick de saker och ting gjorda, men det var alldeles för mycket väsen för att löjtnant Hunt skulle komma ur den här situationen, samtidigt som allt skulle se bra ut.
När Santillo och Weston kom in på hans kontor rynkade han pannan över en hög med rapporter på skrivbordet. Huvudet hängde och den kala fläcken glimmade i mitten av en hästskoformad ring med grått hår. Han tittade inte upp på ett bra tag.
”Du ville visst träffa oss, löjtnant?” frågade Weston.
”Ville träffa er? Nä, Weston, jag vill aldrig träffa er, ingen av er, men vissa dagar måste jag träffa er. Idag är visst en sådan dag.” Hans handflata smackade till en hög med rapporter.
”Vet ni vad det här är?” frågade han med illvillig mildhet. ”Obduktionsrapporter. Fyra stycken. Det kommer in fler. Det verkar som om ni killar producerar lik snabbare än staden kan utreda dem. Även om de jobbar hela natten kommer de inte ikapp er två. Och alltihop på er lediga dag. Sätt igång och berätta varför i helvete ni två inte var ute och satte på ett par brudar igår natt istället för att förvandla Harlem till en hög med döda kroppar?”
”Jag fick ett samtal från Nick Graaf.” Weston berättade om mötet om mötet på Galären. ”Han sade att han hade något stort åt oss. Då dök ett nytt gäng dök upp och skjutandet startade.”
”Någon idé om vad det här stora är?”
”Graaf gick åt innan han hann komma med några detaljer.”
”Så vad har vi att gå på?” frågade löjtnant Hunt. ”En förlorare som riskerar en tredje dom och försöker slingra sig ur ett inbrottsfall. Något stort. Han kanske försökte putsa en skithög för att få den att likna en guldtacka.”
”Jag tror han var något på spåren, löjtnant,” sade Santillo.
”Vad får dig att tro det?”
”Ett par saker: för det första, varför ta tipset till Wes och mig? Han kunde gått till åklagaren om han hade något om ett brott som redan hänt. Men det här har inte hänt än; det planeras just nu. Så han kommer till oss. Om det gällde ett inbrott skulle han gå till inbrottsroteln. Ett mord till den roteln. Men han kommer till oss. Vilket betyder att brottet är något annorlunda, någonting ovanligt.”
”Eller kanske bara en fix idé i den där typens fantasi.”
”De skickade inte fem killar att släcka honom bara för en överaktiv fantasi” lade Weston in.
”Ni vet inte varför han sköts, eller hur? Det är svårt att förhöra mördarna när de ligger på ett bårhusbord med en lapp om tån.”
”Glöm inte att en av dem skickades dit av deras egna, så han inte skulle snacka. Det är en ganska allvarligt menad försiktighetsåtgärd.”
”Jag håller med. Men för att stoppa honom att berätta om vad? Något mystiskt brott eller om killarna som hyrde honom att skjuta Graaf? Det finns inget som kopplar mordet med det mystiska något som Graaf skulle berätta om. Kom ihåg att Graaf inte gick genom livet och skaffade sig vänner. När han åkte dit kunde man nästan höra hurrarop i hela stan, och antagligen över hela östkusten. Han hade tjallat tidigare för att komma undan och hälften av fängelserna är fulla av killar som skulle vilja släcka honom. Det måste funnits minst fem eller sex killar på New Yorks gator igår kväll som ville bli av med Graaf.”
”Men de flesta var som Graaf själv, inte de minsta krypen, men absolut inga höjdare. Alla skulle gjort jobbet själva, eller hyrt någon billig typ som ville bli känd. De skulle inte hyrt fem vana skyttar plus en sjätte som översåg hela operationen. Den sortens ansträngning kräver mycket pengar, mycket makt. Samt nåt stort på gång som de jobbar hårt för att dölja.”
Löjtnant Hunt tänkte över saken. Hans mun vred runt som om han hade en bitter smak i käften. Det hade han. Han ville inte tro att något stort var på gång, han ville ha en enkel väg till att bli kapten och sedan pension. Santillo och Weston var inte de som hjälpte till att få en enkel väg. Men han var en tillräckligt bra polis för att medge att skälen var starka. Han drog djup efter andan, suckade så tungt att obduktionsrapporterna på skrivbordet flyttade sig.
”Hur vill ni två följa upp det?” frågade han.
”Fortsätta med Graaf fallet, se vem han umgåtts med senast.”
”Graafs mord tillhör mordroteln för norra delen av stan. Det betyder att om ni killar kommer upp med något om Graaf ger ni över det till Norra roteln direkt. Och om ni hör något om jobbet skall ske snart vill jag höra om det direkt.”
”Visst löjtnant” sade båda och nickade bifall. Löjtnanten såg inte övertygad ut.
”Jag menar det,” sade han. ”Det är tillräckligt mycket skit som kastas mot mig på grund av er två. Jag vill veta vad fan ni håller på med.”
Santillo och Weston vände sig om för att gå, men vände sig om igen när löjtnant Hunt sade med sarkasm i rösten:
”Bäst ni två kommer ihåg, hoppas jag, att den här avdelningen sattes upp för att ta hand om krisen med brottslighet i staden. Vi är inte ute efter att starta kriser. Ha en låg profil, och håll inne på skjutandet är ni så vänliga?”
”Visst,” sade Weston, ”nästa gång någon skithög siktar på mig med en M-16 och trycker på avtryckaren, säger jag bara ’Ursäkta, herrn, kan ni vara snäll och rikta den där någon annanstans’”.
”Glöm inte säga ’Tack så mycket’ efter att han har gjort det,” påminde Santillo om.
”Jag menar allvar,” sade löjtnant Hunt, ”kommer ni in med fler lik svär jag att jag tar in er bil och låter er köra runt i likvagnen. Det skulle spara in lite tid till staden. Å en sak till”, sade han och liftade med ett finger mot dem som en duellerande klinga, ”Jag vet att det inte är er favoritsyssla, men jag vill ha skrivna rapporter om gårdagsnattens aktiviteter innan ni går någonstans den här morgonen.”
Santillo och Weston gick tillbaka till sitt kontor för att plocka upp sina rockar som de lämnat hängande över sina stolar, på vägen ut från kontoret mötte de direkt en av sekreterarna som arbetade med maskinskrivning, en lång rödhårig som bar en stor packe rapportformulär.
”Jag skulle precis ge er de här,” sade hon. ”Löjtnant Hunt sade att ni kommer behöva dem.”
”Precis vad vi behöver,” sade Santillo.
”Visst,” höll Wilson med. ”De blir utmärkta dörrstoppare.” De fortsatte ut genom dörren medan sekreteraren muttrade svaga protester bakom dem.
Graaf hade ett rum på andra våningen i ett hus på 121:a gatan i Östra Harlem, inte långt ifrån floden. Det var en satt, ful byggnad med fönster så smutsiga att hyresgästerna inte behövde gardiner. De sotiga tegelstenarna hade graffiti sprayat i stora gråa moln över hela fasaden som om en jätte hade klottrat på väggen. Det var en ful hög till byggnad men passade in med resten av de fula högarna till byggnader längst gatan.
Poliser har för vana i sådana kvarter att se upp mot taken och fönstren så fort han går ur bilen. Det var av två skäl: poliser är inte särskilt välkomna i området och de är lätta måltavlor för krypskyttar eller en unge med en tegelsten. Sedan finns snokarna, folk som tillbringar hela dagen med ansiktet klistrat mot rutan, övervakar vem som kommer och går och vem som besöker deras grannar, frossar i detaljer om vem som ligger med vem och vem som ligger med budpojken från speceributiken. De lever livet genom sina grannar och är ofta rena pesten, men för en polis är de en guldgruva av information om de som bor i området. En snabb blick på byggnadens fönster visar vanligtvis ett par av dem som stirrar på nykomlingarna, vilket besparar polisen besväret att behöva gå igenom hela stället för att hitta dem.
När så Santillo och Weston kom till Graafs byggnad registrerade deras minnen automatiskt tre kvinnliga och två manliga ansikten vid fönstren. En av dem var vid Graafs byggnad. De gick in.
Entrén stank av urin och gammal spya; kakelplattor som utgjorde golv och väggar låg under tjocka lager av smuts. De flesta luckorna till brevlådorna längst väggen hängde öppna på sina gångjärn. Grannskapets ungar hade knäckt upp dem för att sno åt sig social- eller arbetslöshetsbidrag, men namnen fanns kvar på smutsiga kort och en av dem visade att Graafs lägenhet var 3F.
De gick uppför trapporna till tredje våningen och började gå mot lägenheten på framsidan, 3F, när de båda snutarna stannade och utbytte en snabb blick. Samma tanke hade just slagit dem: lägenheten de var på väg mot var en av dem där en man tittat ut genom fönstret. Graaf skulle ju bo ensam.
De kunde storma in i 3F direkt, men killen därinne visste att de var på väg och låg antagligen och väntade på dem. Han kunde också ha några vänner med sig.
”Vi går ut och kommer tillbaka,” föreslog Santillo och Weston höll med om att det var det bästa att göra.
De stannade vid lägenhet 3A på motsatt sida från Graafs ställe och knackade på den tunna paneldörren ett par gången. Ingen svarade.
”Tror du hon är inne?” frågade Weston med en röst tillräckligt hög för att höras längst korridoren.
”Hoppas det,” sade Santillo. ”Jag vill inte åka hela vägen till Brooklyn för att behöva prata med hennes gubbe.”
Efter ett par ytterligare obesvarade knackningar gick de tillbaka nedför trapporna och gjorde besvikna ljud över att de inte fått tag på den de sökt. De fortsatte skådespelet på gatan, hoppade in i bilen och körde iväg, hela tiden bevakade av mannen i Graafs rum.
De körde två kvarter, vände, körde runt ett kvarter och ner genom en gränd som var behängd med tvätt som fladdrade i linor ovanför dem, de rullade in i gränden bakom Graafs byggnad. De lämnade bilen med motorn igång och gick in i byggnaden genom källardörren, vidare genom korridoren, och kom ut på nästa våning genom en dörr under trappan. Stället var lika tyst som när de kom dit första gången. De drog sina vapen och började gå uppför trapporna.
Vid tredje våningen kom en kvinna ut från en lägenhet med en tom shoppingväska. Santillo och Weston trodde hon skulle säga något som avslöjade dem, men hon gav bara en kort blick åt de två snutarna som tassade på tårna med sina vapen i händerna och gick förbi dem som om det vore det mest naturliga i världen. I de här kvarteren var det antagligen det.
De stannade utanför Graafs dörr. De kunde höra en man, eller flera, röra sig därinne och möbler som flyttades runt. Weston stod bredvid dörren medan Santillo ett kort spurt mot dörren och träffade den hårt med höger foten, dörren flög upp med ett splittrande ljud. Santillo hukade sig, gick ner på ena knät och flyttade sig åt ena sidan medan Weston kom in med kraft, tryckte dörren vidöppen för att vara säker på att ingen gömde sig bakom den. Det visade sig att det faktiskt var en kille bakom, en kort pomaderad typ som vände sig om i rättan tid för att få dörren på näsan. Han stapplade bakåt mot väggen och stod sedan där med ett förvånat uttryck i sin blodiga nuna.
De två andra killarna i rummet blev också tagna på sängen och försökte inte nå vapnen som putade ut ur deras fickor. Allt hade varit över direkt om bara den unge fårskallen med den brutna näsan hade betett sig som en klok man, men han var för påtänd för att fatta att oddsen var emot honom. Han dök mot Weston, fäktade med armarna som en väderkvarn och skrek som en osalig ande. Allt Weston behövde göra var att stiga åt sidan och klippa till honom bakom örat när han for förbi, men när killen fick slaget for han förbi Weston och ramlade mot Santillo och killens två kompisar utnyttjade öppningen för att reagera. De hoppade mot snutarna som var i obalans.
En av de två killarna kom in under Westons pistol, träffade hans mage med skuldran och rammade honom in i den tunna väggen så hårt att en sprucken spegel ramlade ner och splittrades mot golvet. Weston slog killen på baksidan av nacken med kolven på sin 38:a, men killen hade en nacke som en betongplatta och slaget saktade inte ens ner honom, han kom upp och strid med alla markisen av Queensberry regler började hamra slag mot Westons skrev. Men Weston hade varit på gatorna tillräckligt länge för att leva och verka enligt samma regler. Han spann runt så ryggen var mot killen, hukade sig ner och sparkade rakt bakåt som en arg vild-åsna. Skons klack träffade killen i skrevet och killen stapplade bakåt, grep tag i sig själv, vit i ansiktet utan att kunna andas eller vara intresserad av att slåss längre; han bara satte sig rakt ner på golvet och kved av smärta.
Medan Weston var upptagen av sin kille hade Santillo slagit ner sin till golvet och de två männen rullade runt i glassplittret från den trasiga spegeln. Killen plockade upp en vass glasbit och försökte använda den för att öppna en åder i Santillos nacke. Men Santillo lyfte bort killen och rullade iväg. När killen kom emot honom igen kastade Santillo en stol mot honom som han ramlade över. Santillo slog med pipan på pistolen mot killens underarm, och då tappade han allt intresse för något utan att hålla tag om sin brutna arm.
En blick var tillräckligt för poliserna att försäkra sig om att ingen av dem blivit skadad. Inte förrän då slappnade de av, borstade av dammet och började andas lugnare.
Medan de väntade på en ambulans och den lokala poliskåren satte de handklovar på de tre fångarna och började förhöra dem. Det enda de fick ut av sina försök var tjugo minuter utan svar och sura miner.
Graafs rum hade inte varit städat till att börja med, men de tre killarna hade förstört allt när de genomsökt det. Inför möjligheten att de hittat vad de sökte gick Santillo igenom deras fickor. I en av killarnas plånböcker fann han en sida riven ur Graafs adressbok. Det fanns bara ett namn på bladet, Louella Adams, och det hade tydligt skrivits för längesedan. Att döma av fångarnas uppsyn var pappret en av de saker de letat efter.
Santillo och Weston lämnade över Graafs ställe till ett par uniformerade konstaplar och åkte mot nedre delen av östra Manhattan där Louella Adams adress var. Medan Weston körde den gamla Forden genom förmiddagstrafiken gjorde Santillo en förfrågan via radio till arkivenheten för information om Louella Adams. Han väntade ett par minuter medan kvinnan vid arkivet tryckte på rätt knappar och läste sedan informationen för Santillo när den dök upp på skärmen.
Louella Adams hade arresterats för prostitution, innehav av illegala droger och snatteri och hennes kända kriminella kontakter var killar som Graaf, inga större kap. Inte än i alla fall.
När Santillo och Weston kom fram till hennes byggnad såg de hur polisen på plats leddes in genom dörrarna till stället av fastighetsskötaren, en kort, fet kille med gula tänder som stank vitlök.
”Fastighetsskötaren här säger att en av hans hyresgäster är död,” förklarade polisen.
”Jag rörde ingenting,” sade fastighetsskötaren stolt. ”Jag gick in för att fixa en läcka hon klagat på och såg henne på sängen.”
”Vad heter hon?” frågade Santillo, trots att han visste svaret.
”Louella Adams. Hon är modell, eller påstår att hon är i alla fall,” lade han till med tydlig hint.
”Säker på att hon är död?”
”Helt säker,” sade fastighetsskötaren och nickade bistert. ”Ta en titt på henne och du är säker.”
Hennes lägenhet var en typisk hor-lya: tjocka mattor, lågt ljus, och flera speglar för att kunna se kända positioner ur nya vinklar. Hon låg utspridd på sängen och vaktmästaren hade inte överdrivit. Det groteskt förvridna ansiktet i hennes ansikte lämnade inga tvivel på att hon var död, och att döden hade varit svår och smärtsam.
Överkastet hade slitits bort från sängen, vilket inte var ovanligt i sig, men vad som fångade Westons uppmärksamhet var att överkastet inte låg i en hög, det låg nästan helt under sängen, med bara ett litet hörn av det stickande ut en meter från under sängen. Dessutom var överkastet vått, men det fanns inget vatten på sängen eller någon annanstans på golvet, bara på överkastet, som om det hade doppats i badkaret.
”Jösses,” flämtade konstapeln. ”Jag har aldrig sett någon så här förut.” Han såg ut som om han försökte hålla nere frukosten. Han sneglade runt för att hitta något annat än den döda kvinnan och hans blick fastnade på det gula kuvertet som låg på sängen, längst med kvinnas ben. ”Undrar vad det här är? Kanske ett självmordsbrev? Det står något på det.”
”Rör det inte,” sade Weston skarpt.
”Just det,” instämde Santillo. ”Jag gillar inte känslan i det här rummet.”
När man har varit polis några år börjar man utveckla överlevnadsinstinkter, man får känslor för platser och människor som inte har en rationell bas. Det är känslan när en sorglös tonåring går obekymrat nerför gatan och man vet att han har en kniv i fickan och något ont i tankarna. Det är känslan när den gamle gubben som springer runt på sin tomt just har skjutit sin fru och snart vill skjuta dig.
Det är känslan som säger att ett rum där mord har begåtts är fyllt med fara trots att du inte kan se något mer ondskefullt än ett vått sängöverkast. Om du vet vad som är bra för dig tar du till dig känslan och går försiktigt, vilket är vad Santillo och Weston gjorde.
Men konstapeln hade inte utvecklat instinkten än, och om han hade gjort det lyssnade han inte till den. Han antog att om döden hade gått in i ett rum gick han vidare någon annanstans, och hängde inte kvar för att beröra polisen. Så när han hörde Westons varning tog han den inte på orden utan antog automatiskt att Weston varnade honom att inte röra kuvertet. Han ville visa de har smartskallarna till deckare att visste bättre än att röra vid bevis på en brottsplats; han ville bara komma närmare och läsa den. Men för att kunna göra det måste han gå ovanpå en del av sängöverkastet och luta sig framåt. Så fort hans fot nuddade överkastet började hela hans kropp vibrera som en stämgaffel och det bruna håret ställde sig på ända under konstapelns mössa. Han försökte stiga av överkastet, men den elektriska laddningen var för stark för honom.
Polismannen grillades av elektriciteten rakt framför deras ögon. Santillo och Weston visste att vad som än fanns under filten så var det där som orsaken fanns. Om poliserna inte handlade snabbt skulle det snart vara över. Det skulle varit självmord att grabba tag i polismannen, så Weston stålsatte sig för en chock, sprang fram och gav mannen en hård knuff i bröstet så han föll av överkastet. Weston fick en chock genom kroppen som fick honom att kännas som om varje muskel i hans kropp blivit rensad.
”Är du okej, Wes?” frågade Santillo och Weston nickade med munnen så torr att det var farligt att svara. ”Hans puls slår,” sade Santillo om konstapeln och skickade iväg vaktmästaren att ringa efter en ambulans.
Efter att ambulansen hämtat konstapeln undersökte Santillo och Weston närmare vad som nästan dödat honom. Under det genomblöta överkastet fanns en sladd på en gummimatta. När polismannen steg på överkastet hade hans vikt fått tyget att pressa den nakna sladden mot en jordad sladd och den ledande sladden från vägguttaget. Det var en snygg liten fälla och brevet med svårläst text hade varit ett perfekt lockbete, vilket fått en nyfiken snut att ta ett fatalt steg framåt.
”Har du någon idé om vem som kan ha riggat upp det här?” frågade Santillo vaktmästaren.
”Ingen aning, herrn. Hon hade massor med, äumh, besökare, om du förstår vad jag menar.”
”Var en av dem den här?” Han visade vaktmästaren en bild av Graaf och mannen nickade.
”Visst. Han gick ut och in här hela tiden. Han var här så ofta att jag trodde att han nästan flyttat in. Faktum är att en gång såg jag honom komma med en resväska, så det kanske han hade gjort.”
De hittade en byrålåda full med Graafs underkläder och tröjor, samtliga behövde tvättas. Det fanns inga personliga dokument i lådan. Louella Adams garderober var så fulla med kläder att Weston nästan missade ett par av Graafs skjortor som hängde mellan ett par av hennes långa kvällsklänningar. En skjorta var helt ny, den andra sliten vid armbågarna och fransig i kragen. I fickan på den senare hittade han en bit papper med ett namn skrivet på: Jesse Chandler. Namnet gav inget till vaktmästaren.
Weston ringde arkivet, men det fanns inget registrerat på Jesse Chandler. Men han hade ett körkort, och Trafikverket gav följande information till Weston om Jesse Chandler: tjugoett år gammal, en och åttio lång, 90 kilo, brunt hår, blå ögon. De fick även adressen. Weston bad dem upprepa den ett par gången, han kunde inte tro att den stämde.
”Så var bor den här Chandler?” frågade Santillo när han lagt på luren.
”101 Cedar Lane.” Adressen låg på en snobbig gata med större villor längst Hudson-floden. Inte precis det område en mördare vanligtvis bodde i.
”Kan inte vara samma Jesse Chandler vi söker,” sade Santillo.
”Finns bara ett sätt att ta reda på det.”
På väg ut från lägenheten sade en av mordutredarna som anlänt att löjtnant Hunt ville att de skulle rapportera in.
”Vem är turknutten som ringer?” frågade Santillo.
”Vi singlar om saken.”
Weston vann kastet, så Santillo ringde löjtnant Hunts nummer vid högkvarteret.
”Jag ser inga nya rapporter på mitt skrivbord, Santillo,” morrade löjtnant Hunt.
”Du skall få en till riktigt snart,” lovade Santillo.
”När skall ni få tid att skriva den? Eller har ni börjat kånka omkring med en portabel skrivmaskin numera?”
”Den här skriver medicinavdelningen åt oss.”
”En till obduktionsrapport?”
”Tre killar rensade ut Graafs ställe när vi kom dit. Han berättade vad som hänt där och sedan vad som hänt vid den mördade kvinnans lägenhet.
”Den fällan sattes speciellt för er,” sade löjtnant Hunt efter en lång tystnad.
”Ser så ut. Vad som än är på gång så är det väldigt viktigt för någon. De vill inte att någon kommer och sabbar det.”
”Jag gillar inte killar som försöker ta kål på mina snutar,” slog löjtnant Hunt fast.
”Wes och jag är inte helt förtjusta i dem heller,” instämde Santillo.
”Få tag i dem,” sade löjtnant Hunt. ”Sätt dit dem ordentligt. Jag ger fan i om den här Jesse Chandler är son till guvernören. Sätt dit honom.”
KAPITEL 3
Cedar Lane var en smal gata som slingrade sig genom skogen på Hudsons östra sida, strax söder om en privat golfbana. Fastigheterna längst vägen var få med stort avstånd emellan och de flesta av dem hade höga stängsel och låsta grindar för att hålla slöddret ute. Grindarna till Chandlers residens var öppna. Santillo och Weston följde den vinglande asfaltslingan mellan träden tills de öppnade sig och visade ett hus som vette mot floden. Det fanns en swimmingpool på ena sidan av huset och en tennisbana vid den andra. Huset var ett tvåvånings byggt av betong och mörkt glas, en mängd av kurvor som bröts mot varandra och stack ut som en mekanisk spindel på det kortklippta gräset.
Ingen svarade vid framdörren så Santillo och Weston gick runt till pool-sidan av huset. Där såg de en kvinna ligga i en vilstol med benen i solen och ansiktet i skydd av ett parasoll. Hon var i fyrtioårsåldern och måste sett bra ut en gång i tiden. Nu hade hon slappnat av och hade en del vikt runt höfterna och låren. Hennes solbrända ansikte var rynkigt och hade ingen makeup.
”Fru Chandler?” frågade Weston.
Hon bekräftade att hon var fru Chandler genom att höja ett glas med någon form av drink som inringades av ananas och ta ett par klunkar. Genom att se på hennes svajande ögon kunde man dra slutsatsen att det inte var hennes första denna morgon.
”Vad kan jag göra med er?” frågade hon och fnittrade till, ändrade sin fras och sade ”…för er, menar jag.”
”Vi vill tala med er son Jesse, fru Chandler. Är han inne?”
”Jesse?” Hennes ögon fylldes med tårar som rann nerför hennes insjunkna kinder. ”Jesse är inte här längre”, sluddrade hon, ”min pojke är inte här längre.”
”Var bor han nu, fru Chandler?” frågade Santillo, men hon var för gråtfärdig för att höra honom.
De två poliserna satte sig på vilstolar på varsin sida om henne och väntade tills hon gråtit färdigt. Då frågade Weston, ”Är er man här, fru Chandler?”
”Nej, det är han inte,” sade hon. Efter att ha glömt sin son gav hon Weston en liderlig blick som nästan doldes av hennes druckna beteende.
”Vet ni var vi kan få tag i honom?”
”Han kommer inte hem förrän sent,” sade hon, och antydde att hon och Weston hade tillräcklig fri tid att hitta på vilka förströelser han ville. ”Han kommer aldrig tidigt hem numera, om han ens kommer hem alls.” Hennes gestikulerande hand landade på Westons lår. Hon gjorde en min som om hon vore en ensam-liten-flicka.
”Var finns er man nu, frun?” envisades Weston.
”Vill ni träffa honom?” sade hon besviket utan att ta bort handen. ”Han är vid sin Long Island fabrik. Fast jag kanske inte skall säga hans. Han tvingades sälja fabriken till en konkurrent. Han håller på att tvingas lämna branschen.”
”Vilken bransch är han i?”
”Läkemedel,” sade hon långsamt, en stavelse i taget för att sedan le som om hon ville säga ’jag är inte full alls, jag kunde säga det svåra ordet’. Hon fortsatte: ”Charles farfar grundade fabriken i början av 1800-talet. Det har varit ett familjeföretag sedan dess. Det betyder allt för Charles. Och nu är allt borta. Vi kommer förlora allt”. Hennes dimmiga blick såg på huset, poolen och träden som avskärmade dem från grannarna. ”Jag gillar inte att tänka på det.”
Sättet hennes hand rörde sig längst Westons ben visade vad hon gillade att tänka på. Weston ställde sig upp.
”Bäst vi går om vi skall få tag på herr Chandler på fabriken.”
”Snälla stanna kvar. Jag är väldigt ensam härute, efter att Jesse…” Plötsligt såg hon skarpt på de två detektiverna. ”Vilka är ni?” När de presenterade sig som poliser, frågade hon, ”Varför vill ni tala med min man?”
”Egentligen vill vi tala med Jesse.”
När hennes sons namn nämndes fick hon tårar i ögonen. ”Vad är det han har gjort?”
”Ingenting frun. Vill vi bara ställa honom några frågor. En del av en rutinundersökning.”
Tårarna fortsatte flöda och detektiverna lämnade henne vid poolens stilla blåa vattenyta, hennes snyftningar var det enda som hördes i den stilla luften.
”Hon har helt klart problem,” sade Weston på vägen tillbaka till bilen.
”Visst. Vi kanske skulle fixa en penninginsamling för familjen Chandlers nere på högkvarteret. Det vore ju ruskigt tråkigt om de måste flytta till ett ställe utan tennisbana”.
”Jag menade henne personligen.”
”Det har du rätt i. Mest av allt behöver hon en synundersökning.”
”Synundersökning?”
”Visst. Den stackars kvinnan måste ju vara blind som stötte på dig när jag satt precis bredvid.”
”Det var det enda hon gjorde som var vettigt,” svarade Weston, ”Det verkar som om hennes son verkligen orsakar henne problem.”
”Jepp. Oss också.”
Läkemedelsfabriken vid Long Island var en låg betongbyggnad formad som ett L, med den långa sidan mot vattnet. Området vid mitten av L:et var en stor parkeringsplats, utan en enda ledig plats när Santillo och Weston anlände vid tvåtiden.
Vakten vid grinden vinkade dem till besöksparkeringen längst med stängslet. De parkerade Forden, och gick över det solstekta området mot ingången. Den varma asfalten var mjuk under deras fötter.
”Vi är här för att träffa herr Charles Chandler,” sade Santillo till den snygga blondinen i receptionen. Han visade sin polisbricka.
”Jag skall se om jag kan nå honom.” Hon talade i telefonen ett par minuter, och berättade sedan för dem att Charles Chandler var på väg till lagret. ”Han var tvungen att sälja fabriken, och idag går han runt och säger adjö till alla de anställda.”
”Låter som en bra chef.”
”Det var han egentligen inte. Men den här fabriken, läkemedelsindustrin, är mer eller mindre hela hans liv och jag antar att det gjorde att han kände sig nära sina anställda.”
”Om alla anställda ser lika bra ut som du, förstår jag varför han vill vara nära dem.” Kommentaren gjorde att han fick ett leende och efter ett par minuters liknande diskussion fick han en adress och en dejt för kvällen.
En säkerhetsvakt visade Santillo och Weston vägen till lagret. Det var ett enskilt, massivt rum med en stor uppfällbar dörr längst en vägg, och stora tankar med kemikalier uppallade längst de tre andra väggarna. De spetsiga, manshöga tankarna var staplade längs väggarna på förstärkta trähyllor. Kemikalier i lårar och lab-utrustning staplades längst långa rader på golvet, med gångar vida nog att köra fram någon av de tre gaffeltruckarna som sysslolöst stod vid dörren.
Vid änden av det stora rummet stod ett par dussin män och kvinnor i arbetskläder samlade utanför glasdörrarna vid förmannens kontor. Santillo och Weston kom samtidigt som Charles Chandler. Chandler var en bredaxlad man, lagom solbränna, och robust utseende, som en idrottsman. Han såg yngre ut än sina fyrtiofyra år.
”Herr Chandler? Jag är detektiv Weston och detta är detektiv Santillo vid New York polisen. Vi vill tala med er ett par minuter.”
”Vad gäller det?” Hans röst var djup och lugn och passade med den starka fysiken.
”Er son Jesse.”
”Har han hamnat i nån sorts trubbel?”
”Vi vill ställa några frågor till honom. Vet ni var vi kan hitta honom?”
”Jag tror inte han hittat något eget ställe än. Han har flyttat ut och har bott hos vänner tills han hittar något.”
”Vet ni vilka dessa vänner är?”
”Inte på rak arm. Vet ni,” han viftade mot de anställda vid andra sidan av lagret,” kan detta vänta några minuter? Jag vill säga några ord till mina anställa. Mina före detta anställa, menar jag.” Utan att vänta på svar gick han bort mot de väntande människorna likt en feodalherre som skulle tala till sina bönder. Chandler gick som en feodal-baron, långa fasta steg, rak i ryggen och huvudet hållet högt.
Han gick in bland en grupp anställda och började skaka hand med var och en, som en politiker på en kampanjresa och likt en politiker sökte uppmärksamheten. Efter några minuter av handskakande stod han bland dem och tilltalade allihop:
”Det är ingen hemlighet att Chandco inte har gått så bra på sistone. De senaste nedskärningarna har varit beklagliga, men oundvikliga. Mina konkurrenter har gått till nästan obscena ytterligheter för att tillintetgöra mig, att få bort mig från den verksamhet som min farfar grundade för sextiofyra år sedan, den verksamhet som min familj och jag har ägnat all vår tid sedan dess.” Hans ögon hade en het glöd och hans röst sluddrade med vilt raseri som knappt kunde hållas i schack. ”De har vunnit till slut. Deras skoningslösa krig mot mig har till slut kommit till än ände. Det kunde ha fortsatt. Jag kunde ha kämpat mot det oundvikliga slutet, men det skulle inte ha gjort någon skillnad. Jag har sålt alla anläggningar, inklusive denna, och från och med i morse tillhör den Sandhurst enterprises.” Ett mummel av förvåning hördes bland kvinnorna och männen och Chandler höjde sin hand för att tysta dem. ”Ni har ingen anledning att oroa er för era jobb. Innan jag signerade överlåtelsen försäkrade jag mig om att var och en av er får behålla sina arbeten och era tjänsteår. Jag skulle hellre bli av med en…”
Men ingen fick någonsin reda på vad det var Chandler hellre skulle bli av med för hans röst dränktes i en ekande explosion som skakade genom rummet likt en åskknall.
Santillo och Weston svängde runt och såg en eldsflamma komma ut från andra änden av varuhuset. Ett tjockt, grumligt moln med rök rullade mot dem som en svart tidvattensvåg. En sekund senare forsade en chockvåg av varm luft mot dem, som andedräkten från en ugn och fick dem att gunga på hälarna.
”Vi måste ut härifrån!” skrek någon, och startade en panikartad flyktvåg mot ingångsdörrarna nära den stora uppfällbara dörren. Ett brandlarm hade gått igång och sprinklern regnade ner över rummet, men den kunde inte göra mycket åt flammorna som sprakade i den bortre delen av rummet.
Chandler gick bort mot utgången, ställde sig bredvid dörren och såg till att folk gick ut i ordnad form. Han stod stolt, med en befallande närvaro, likt en kapten på sitt skepp som övervakar när alla går i livbåtarna.
Weston var den siste vid dörren, när han vände sig om för att titta efter eftersläntrare fångade hans öga något som rörde sig i en av gångarna mellan staplarna av lårar med kemikalier och labb-utrustning. En man stod i den tjocka röken i gången, han hade sänkt huvudet och koncentrerade sig på något på golvet. Hans profil syntes bara en sekund innan röken dolde honom, men Weston såg det Y-formade ärret på hans haka och kände direkt igen honom som mannen vilken sköt hans fånge kvällen före.
När han och Santillo började röra sig mot den bakre delen av lagret, ställde sig Chandler i vägen och blockerade vägen.
”Vart tror ni att ni är på väg?”
”För att fånga mannen som startade explosionen.” Weston pekade in mot luckan i röken där mannen stod med sidan mot dem. Chandler kisade med ögonen genom röken på mannen.
”Känner du honom?” frågade Santillo.
”Inte precis. Han är en vän till Jesse. Parker tror jag han heter. Men lyssna nu,” sade han och höll dem tillbaka, ”ni kan inte vara kvar härinne. De flesta av dessa kemikalier är brandfarliga, även om de inte är explosiva. Lagret kommer vara en fackla om några minuter.”
Medan han talade nådde en låga en papperscylinder och tände den. Hela rummet blev ljusare, som om en sol hade stigit upp i det rökfyllda rummet.
Mannen de trodde hette Parker rörde sig tillsammans med två andra män, snabbt genom rummet bakom travarna av varor.
”Finns det någon annan väg ut härifrån?”
”Verkar som om de går mot dörren till rummet för syror,” sade Chandler. ”Men ni två kan inte stanna härinne!”
Santillo och Weston skakade av sig hans arm och sprang mot högen Parker och de andra rört sig bakom. Precis då kom Parker fram och fick syn på dem. Han slet fram ett avsågat hagelgevär och riktade det mot de två detektiverna, som dök mot golvet och gled på det glatta golvet när den rökiga luften delades av skottet från geväret. En rad små explosioner gick av som en serie smällare och moln av gul rök steg upp mot en vägg. De tre männen började springa igen, böjda bakom staplar med ihoprullad taggtråd och lådor med laboratorie-flaskor.
Rummet var tjockt med mångfärgade rökmoln; gula, röda och gröna moln steg upp från högar av brinnande kemikalier och böljade i vågor mot det höga taket. Röken var frän och brände i näsborrarna och halsen likt syra. Den fick ögonen att tåras. Röken låg tjockt längst taket och blev allt snabbare tätare vid golvet. Rummet blev varmare och vattnet från sprinklerna var varmare än badvatten när det nådde Santillo och Weston.
”Där är de!”
En lucka i rökridån visade de tre männen som med böjda huvuden stadigt gick mot en dörr i den bortre väggen. De rörde sig säkrare än Santillo och Weston då röken inte var lika tät i den delen av rummet.
Nära dörren till rummet med syrorna smalnade det långa lagret av till en fem meter lång korridor. Halvvägs in i korridoren fick de syn på Parker stående i dörröppningen och tittande på dem. Han stod självsäkert med ett flin på läpparna. Med en ironisk handskakning tryckte han på en detonatorknapp, och försvann sedan snabbt bakom den stängda dörren.
I samma ögonblick han tryckte på detonatorn exploderade det en gång till bakom de två poliserna. Den skapade lite oväsen men var så stark att den skakade byggnaden och de båda poliserna stapplade av chockvågen. De hörde ett mullrande oväsen bakom dem: explosionen hade skakat loss en vägg av stora cylindrar med kemikalier och de stora tankarna vaggade och vibrerade ett ögonblick. Sedan föll den översta tanken av och rullade av från de andra. Den slog i golvet och rullade allt snabbare rakt mot de två detektiverna.
De var fångade i korridoren som knappt var en halvmeter bredare än den rullande tanken. Den stora cylindern rörde sig inte snabbt, men den var tung och hade rörelsekraft, ostoppbar som ett skepp. Röda, gröna och blåa rökströmmar svävade runt i dess väg.
De nådde dörren, men blev inte förvånade över att Parker låst den. De hade inte tid att skjuta sönder låset, den rullande tanken med kemikalier hade ökat farten och knappade in på dem alltför snabbt. En halvmeter bakåt fanns en kasserad låda med glasvaror i tankens väg. Likt en bulldozer rullade tanken genom röken och plattade till den med ett ploppande ljud och fortsatte sin dödliga rörelse mot poliserna.
Det fanns inte tid för något annat än en desperat sista chansning. Båda männen visste vad det var men tvekade att göra det. Samtidigt var tiden för tvekan förbi; om de inte ville krossas mot dörren som ett par tändsticksfigurer måste de handla direkt. Och det gjorde de: de kastade sig platt mot golvet och rullade in mot väggen, de pressade sin fulla längd mot hörnet vid väggen och golvet.
Den stora tanken kraschade in mot väggen som gav efter vid det enorma trycket, men Santillo och Weston tryckte säkert i utrymmet där tankens rundning gav utrymme. Tanken studsade tungt från väggen och rullade tillbaka någon meter innan den stannade. Den hade lämnat en horisontell buckla i väggen i brösthöjd. De två männen kom upp på fötter och skälvde vid tanken på om de stått kvar mot väggen när cylindern brakat in i den.
Santillo sköt iväg två kulor från sin kortpipiga .38 i dörrens lås. Han och Weston knuffade med skuldran upp dörren till ett rum som inte var annat än en lång korridor med en dörr i den andra änden, där Parker just gick ut.
Att säga att Parker blev förvånad när han såg de två snutarna levande vore den största underdriften sedan gubben Noak sade ’Ser ut som det blir regn’. Parker var helt förstummad. Han stelnade till och trodde inte sina ögon. De var uppspärrade och flinet var borta från hans ansikte. Han tittade på två spöken. I sin iver att komma ut försökte han dra igen dörren innan en av hans kumpaner kommit igenom och dörren slog igen mot hans hand så pistolen föll. Killen försökte få tillbaka den, men Parker drog honom bakåt och fick precis igen dörren samtidigt som Weston satte två kulor i den. Skotten var inte i närheten av sitt mål för nu var snutarna nästan blinda av gaserna och röken som blandades med luften. Parker var så skakig av att de två snutarna dök upp att han inte ens tänkte på att låsa dörren. Santillo och Weston bröt igenom, med pistolerna i händerna.
Rummet var ett lagerrum för syror. Väggarna var upp till taket täckta med staplar av stora glasflaskor på hyllorna. Två gångar gick längst rummet, också de med rader av hyllor och flaskor. Rummet verkade tomt.
I bortre delen av rummet fanns en öppen golvlucka. De två detektiverna gick försiktigt fram mot den. En järnstege ledde rakt ner till källarens mörker. Weston gick ner först, och precis när Santillo skulle följa efter hörde han ett ljud bakom sig. Han hann vrida sig ett halvt varv innan han träffades av mannen som tappat sin pistol. Killens flygande tackling tog luften ur Santillo som pustade till, han flög åt ena sidan och hans 38:a åt andra. Killen landade på Santillo och gav honom några hårda smällar i sidan, men han var inte intresserad av en fajt, han ville bara få Santillo så nere att han kunde kasta sig mot Santillos vapen. Efter två slag hoppade han av Santillo och försökte nå vapnet. Santillo flämtade som utmattad löpare efter luft till lungorna, han lyckades precis svänga ut armen och få tag i killens ankel, så han föll. Killen rullade runt på rygg och sparkade mot Santillos huvud. Han missade målet, men fick Santillos grepp om benet att lossna. Killen rullade runt för att bli fri, kröp någon meter och sträckte sig sedan efter pistolen och fick tag på den.
Santillo visste att det var slut om han försökte nå killen. Det fanns inte tid att få tag i honom innan han kunde använda pistolen. Den andra impulsen, att dyka åt andra hållet, var lika omöjlig. Det fanns ingen plats att ta skydd, inte i ett rum fullt med glasbehållare. Det vore självmord att gå tillbaka samma håll han kommit ifrån. Lagret var ett inferno och som om det ville understryka detta skedde en ny explosion därinne. Rök vällde genom den öppna dörren in i rummet.
Killen svängde runt med vapnet. Ett triumferande leende spred sig över hans ansikte samtidigt som Santillos höjde en av de tunga flaskorna med syra över sitt huvud med båda händerna och kastade mot mannen. Killens kula träffade syraflaskan som exploderade i en dödlig spray av glas och syralösning som sköljde ner över mannen. Den dränkte hans kläder och skvätte över hans ansikte och ögon.
Killen skrik var ett skrik från helvetet. När den outspädda syran började äta igenom hans skinn, förvandlades han till en vilde, skrikande, skakande och sköt blint de tre sista kulorna ut i rummet. De träffade en flaska med syra nära Santillo som nätt och jämnt lyckades hoppa ur vägen. När pistolen klickade mot en tom kammare kastade den blinde mannen ifrån sig pistolen och kastade sig mot var han trodde Santillo var, men han snubblade och föll på en trasig flaska och två långa skärvor av glas trängde in i honom, en genom den vänstra sidan av bröstet, den andra i halsen där den skar av halsvenen. Han kämpade sig upp på fötter, skjortan var röd av blod, ljuset speglade sig i de två glasskärvorna, så tog han ett stapplande steg och föll till golvet i en pöl med syra.
Santillo brände sin hand när han plockade upp den syratäckta Smith&Wesson-pistolen. Han torkade av det och gick genom golvluckan nedför stegen där han befann sig i en källare. Det var högt i tak och det var som en spindelväv av vattenledningar, värmerör och elektriska ledningar. När han nådde källarens golv fanns inget spår av Weston eller de två männen han jagat. Santillo såg överallt hundratals flerfärgade rör som ledde till eller från stora kärl och slingrade sig med varandra upp genom taket och väggarna.
”Wes!”
Svaret blev en explosion i form av ett skott långt borta, djupt in i röran av slangar. Han satte av i riktning mot skottet.
Weston kunde inte höra Santillos rop. Han stod tryckt mot den bultande sidan vid en högljudd ångpanna, och samtidigt duckade för en kula som studsade mot betonggolvet och ven runt bland de myllret av gröna och röda rör bakom honom. Rören var lika täta som vid marken i en djungel åt alla håll. Allt Weston kunde se av Parker och den andre var korta glimtar där de duckade bakom maskinerna och tog sig genom skogen av rör.
Weston rörde sig fram mellan rör och valv, ledningar och kanaler, samtidigt som han bevakade rören framför om Parker skulle försöka sig på ett bakhåll. Parker verkade vara på väg mot ett hörn i byggnaden och Weston förstod inte varför. Inte förrän han fick se hörnet där varken Parker eller den andre fanns. Weston kastade sig på golvet och rullade in under ett av de lägre rören, men när han såg sig omkring bland de stora luft-kanalerna ovanför insåg han att han inte hade gått i en fälla.
Han steg upp och gick in i hörnet och såg deras flyktväg: ett lock hade flyttats från ett hål i golvet som ledde till ett stor, två meter högt avloppshål som släppte ut sin last i bukten. Weston stack snabbt ner huvudet genom öppningen och såg långt borta en öppning med dagsljus där röret öppnade sig mot utloppet. I ljuset såg han konturen av Parker som vadade sig fram mot friheten i midjedjup sörja. Den andre mannen syntes inte till.
Weston gled nerför stegen och landade i en slemmig sörja som räckte honom till höfterna och sakta rann mot floden. Den skarpa kemikaliska doften stack i i näsan; den svarta ytan var täckt med virvlar av rött, grönt och gult. Fläckar med vitt skum flöt omkring. Hopknycklade bitar av trä och papper flöt omkring under ytan.
Weston tog sikte på Parker med 38:an, men avståndet var för långt. Han började springa för att minska glappet. Att röra sig i sörjan var som att springa i kvicksand, men Weston tog i allt han orkade och drog sig fram längst med metallräcket vid väggen. Ett par meter bort stack ett annat stort avloppsrör ut från höger och ytan virvlade där de två strömmarna möttes. Weston närmade sig korsningen försiktigt. Han försäkrade sig om att ingen gömde sig i det andra röret innan han passerade. Han hade bara tagit ett par steg, då en rörelse i avloppet fick honom att vända sig: upp genom sörjans yta steg Parkers polare. Han hade hukat sig ner till halsen i sörjan med huvudet gömt bakom en fläck med skum. Han sköt av ett skott som skvätte till vid Westons höft. När Weston svängde runt för att skjuta hakade hans fot fast i en avbruten nedsänkt del och han halkade till mot den böjda väggen med rör. Han sjönk ner på ena knät och råkade svälja en munfull av det otäcka vattnet. När Weston fick upp pistolen ur den soppliknande sörjan var den täckt med grönt slem och avtryckaren hade slammat igen.
Mannen tog noga sikte och Weston stirrade in i pistolens svarta öga. Han slängde sig åt ena sidan samtidigt som han kastade sin 38:a mot mannen. Pistolen fick killen att rycka till och kulan flög högt, studsade mot det välvda taket i röret och slog ner i vattnet bakom Weston. Killen svor till och kramade avtryckaren igen för att få till ett nytt skott, medan Weston tog ett djupt andetag och sjönk rakt ner i den ogenomträngliga vätskan.
Killen höll inne med skottet och väntade på att Weston skulle komma tillbaka till ytan. Efter ett par sekunder insåg han att om Weston hade något vett så skulle han inte komma upp där han dykt ner. Hade han stake nog skulle han försöka simma under vattnet och försöka få tag på mannens ben utan att komma upp till ytan. I ett utslag av panik sköt han av två kulor mot den mörka ytan i strömmen innan han samlade sig och insåg att kulor inte rörde sig lika dödligt snabbt genom vatten som genom luft. Men han ville inte att Weston skulle överraska honom, så han började gå framåt och sparkade vilt med varje steg för att hitta Weston innan Weston hittade honom.
Weston drog sig fram längst metallhandtagen under ytan på sörjan. Musklerna längst hans skuldror och rygg började värka av ansträngningen. Hans lungor värkte svårt, det kändes som två varma stenar i bringan. Men det fanns ingen återvändo, ingen andra chans.
Han skulle inte ha kunnat se sparken komma ens om han varit dum nog att riskera permanenta ögonskador genom att öppna ögonen i det grumliga vattnet, så killens spark rände in i hans skuldra och tryckte ut den lilla mängd luft som fanns kvar i hans värkande lungor. Weston kände hur sparken fick killen ur balans och använde tillfället att knuffa bort killens andra fot vilket fick honom att falla omkull i avloppsvattnet.
Weston kom upp till ytan, skrapade bort smuts från sina värkande ögon och drog in ett andetag ren luft i sina flämtande lungor. Trots att luften var härsken kändes den som frisk bergsluft för Weston, men han slösade ingen tid på att skratta åt ironin. Han kastade sig direkt över killen.
Med armarna fastlåsta i varandra rullade de två männen runt i avloppsvattnet, sprattlande som två kampfiskar i en dödlig kamp. Killen skickade in en armbåge i sidan på Weston och vred sig sedan så han hamnade över Weston i vattnet med sina stora händer fastklämda runt polisens hals. Han ströp Weston samtidigt som han tryckte ner hans huvud under vattnet. Weston lyckades lossa hans lillfinger bort från halsen, sedan knyckte till bakåt så fingret bröts av vid knogen. Killens grepp lossnade tillräckligt för att slita sig loss och få upp huvudet över vattnet. Så fort han kom upp till ytan började killen svinga knytnävar mot honom och Weston fick ta emot ett par hårda slag mot kroppen innan han fick tillbaka balansen och gick innanför en rallarsving samtidigt som han skickade in sin högra näve i killens kista. Han följde upp med en vänster och sedan en höger som skickade killen tillbaka mot väggen. Weston gav honom ett par på hakan innan killen stapplade tillbaka ett par steg, förde in handen i fickan och sedan kastade sig mot Weston med en långbladig kniv i handen.
Bladet snittade upp ärmen på Westons jacka, och han backade försiktigt bakåt. Killen följde efter honom, han följde långsamt Weston steg för steg. Weston slet av sig sportjackan och vred den runt sin underarm. Den blev tillräckligt tät för att stå emot ett knivangrepp. När han var klar slutade han backa och väntade på att killen skulle komma närmare. Mannen stannade, redo att slå till, så säker på sin seger att ett lyckligt flin av självbelåtenhet spriddes över hans ansikte.
Väntande på mördaren som gick fram verkade Weston oförberedd på en attack, men han var också i ställning med sin högra hand kupad precis under ytan i det rinnande avloppsvattnet.
Precis innan en man kastar sig framåt ger han omisskännligt ifrån sig tecken på sitt anfall; inom sig samlar han sig för att nå ögonblicket där han kastar sig framåt, som när en ihop klämd fjäder når sin gräns. Ibland är de yttre signalerna tydliga, som att ta ett steg bakåt för att skjuta ifrån; ibland är det inte mer än ett andetag som inte dras. Men det här var den sortens tecken Weston väntade på för det är då anfallaren är minst beredd på en motattack. När ögonblicket kom kastade Weston direkt en handfull avloppsvatten i killens ansikte och svängde mot killens kniv med sin skyddade arm för att få den ur vägen. Sedan steg han in med en hård höger mot killens huvud och sträckte sig mot knivhanden. Han tog tag i den med båda händerna och vred runt den. Det fungerade perfekt tills hans fot slirade mot det slippriga golvet och han tillfälligt tappade greppet om mannens handled. Kniven föll i en glittrande halvbåge mot Westons nacke, men han vred sig åt sidan, grep tag i mannens armbåge och böjde den snabbt runt. Mannen föll framåt rakt in i väggen, som slog mot hans ansikte och bröt hans näsa och tryckte in brosket rakt in i hans hjärna och dödade honom innan han ens märkte att han träffat den. Han föll framåt ner i avloppsvattnet. Strömmen tog tag i honom och förde honom framåt mot rörets mynning samtidigt med det andra avskrädet.
Santillo nådde fram strax efter och de två detektiverna gick tillsammans mot avloppsrörets utlopp. Det plötsliga ljuset efter mörkret i tunneln gjorde att de kisade och höll för ögonen. De hörde elden rasa i den kemiska fabriken och det höga väsandet från brandslangar. Parker syntes inte någonstans.
Utmattade och frustrerade stod de två poliserna bland den trasiga smörja som dröp av slemmigt avloppsvatten i det bländande ljuset.
”Du hade rätt”, sade Santillo när han tittade på sin partner.
”Om vad?”
”Om hur avloppslooken skulle bli nya modet”, sade han, ”vi har den båda nu”.